STOCKHOLM: En viktig ny vecka tar snart sin början. På tisdag öppnas riksdagen igen med sedvanlig regeringsförklaring av statsministern om regeringens politik under det riksdagsår som leder fram till valet i september nästa år, och på onsdag är det så kommissionspresidenten Ursula von der Leyens motsvarande årliga anförande i Europaparlamentet i Strasbourg.
Så det kommer att finnas åtskilligt att ta del av i dessa bägge anföranden.
Men innan dess kan det finnas skäl att försöka bedöma hur det ryska kriget mot Ukraina utvecklas.
Natten till i dag innebar vad som möjligen var det mest omfattande ryska drönaranfallen mot Ukraina under hela kriget, med nu för första gången skador också på regeringsbyggnader i Kyiv. Det är svårt att inte se detta som en medveten upptrappning från rysk sida.
Annars har den ryska sommaroffensiven hitintills knappat levt upp till Kremls förväntningar. Uppskattningar tyder på att den kan ha lett till att man fick kontroll över ytterligare 0,3% av Ukrainas territorium, och det är ju knappast någonting att skriva hem om. De ryska stridskrafterna har inte visat förmåga till större offensiva operationer.
Det är inte svårt att föreställa sig missnöjet i Kreml med detta.
Nu finns det dock tecken på att man försöker att samla ihop stridskrafter till ett sista försök till större offensiv innan höstens regn gör allting mycket svårare. Fokus ligger i det fortsatta försöket att få kontroll över den cirka fjärdedel av regionen Donetsk som man fortfarande inte kontrollerar.
Sannolikheten för att man kommer att lyckas med det är nog begränsad. Här finns de befästa områdena kring städerna Sloviansk och Kramatorsk, men också mer utsatta Prokrovsk som ju varit i fokus för de ryska ansträngningarna sedan ett år tillbaka.
Om en månad eller så vet vi om vad som sannolikt är det sista större ryska försöket till markoffensiv detta år kommer att ha lyckats eller inte. Min gissning skulle vara att de kommer att misslyckas igen, men osvuret är bäst.
Ryssland har alldeles uppenbart ökat produktionen av modifierade iranska attackdrönare högst avsevärt, och även om huvuddelen av dessa attacker skjuts ner eller motverkas på annat sätt är skadorna självfallet betydande. Oskyldiga civila dödas så gott som varje dag av dessa attacker.
Samtidigt har dock Ukraina skärpt sina drönarattacker, och under augusti har dessa fokuserar på att slå ut rysk raffinaderikapacitet med elva ryska raffinaderier utsatta för mer eller mindre framgångsrika attacker. I vissa delar av Ryssland är köerna till bensinstationerna långa, men viktigare är självfallet om även arméns försörjning med drivmedel påverkas.
För mig förefaller den ukrainska ansträngningen nu gå ut på att hålla fronten på marken samtidigt som man dramatiskt utvecklar sin förmåga att med drönare och motsvarande slå mot infrastruktur och försvarsindustrier inne i Ryssland. Den ryska kostnaden för kriget måste successivt bli allt mer kännbar.
Några seriösa politiska ansträngningar att nå en lösning finns f n inte. Vad Vita Huset ägnar sig åt kan definitivt inte beskrivas på detta sätt. Sedan Trump i Alaska gav upp kravet på vapenvila finns knappast någon seriös amerikansk politik att tala om.
De europeiska överläggningarna om vad som beskrivs som säkerhetsgarantier är väl inte heller i alla delar så imponerande. Deras fokus ligger på olika typer av möjlig europeisk närvaro i Ukraina efter en vapenvila eller en uppgörelse, vilket självfallet är viktigt, men den avgörande frågan nu är snarast hur stödet till Ukraina under det pågående kriget kan säkras långsiktigt.
Den ryska armén kommer knappast att ge Putin den seger i Ukraina han behöver, men han hoppas på att först det amerikanska och sedan det europeiska stödet för Ukraina skall svikts och att han den vägen kan tvinga Kyiv till underkastelse.
Totalt handlar det under de närmaste åren om ett stöd kring 80 miljarder euro om året. Mycket pengar, men inte mer än kring 0,3% av vår BNP, och en satsning mer omedelbart av betydelse för vår egen säkerhet än vad en motsvarande ökning av våra egna försvarskostnader skulle vara. Det är ju Ukrainas försvar i dag som är vår säkerhet i morgon.
Och det är kring detta som de olika europeiska mötena enligt min mening borde försöka att samlas. Det är bara om Ukraina förmår att stå emot som de övriga frågorna om säkerhetsgarantier och annat blir aktuella. Och för att göra det behöver de hjälp av Europa – USA är inte längre att räkna med.
Den enda tillförlitliga säkerhetsgarantier för Ukraina är ett starkt ukrainskt försvar, men ett sådant kräver vårt främst finansiella stöd.
Viktigt med mötet i Paris i veckan som gick var dock att man entydigt sade att Ukraina inte skulle acceptera några inskränkningar i sin suveränitet eller i sin rätt att ta mot hjälp och stöd från andra länder. De ryska kraven i dessa avseenden är ju tyngre än deras territoriella krav, och därför var uttalandena från Paris viktiga.
Vad som åstadkoms i den europeiska dialogen med president Trump är mer oklart. Sannolikt ingenting alls – så brukar det vara.
Läget är mycket jämnt, och mycket kommer sannolikt att avgöras av vilka av de mindre partierna som passerar spärrgränsen för att komma in i Stortinget på 4%. Dåligt ser det ut att gå för Höyre, som förlorar till Fremskrittspartiet, medan Arbeiderpartiet klarar sig bättre men för en fortsatt regering skulle bli beroende av udda småpartier.
I morgonen är det dessutom förtroendeomröstning i den franska nationalförsamlingen, och allt talar för att premiärminister Bayrou kommer att förlora och vi går in i en ny tid av osäkerhet i den franska politiken. President Macron kommer att försöka att få ihop ännu en regering – alternativet nyval ter sig mot bakgrund av opinionsundersökningarna inte särskilt lockande.
Av viss betydelse var dock att president Trump när han i veckan tog emot den nye polske presidenten Nawrocki – en själsfrände – sade att det inte kommer att bli några neddragningar av den amerikanska militära närvaron i Polen i samband med den översyn man kommer att publicera inom någon månad.
Vi får se om det löftet står sig. Illa är dock att det redan nu står det klart att det amerikanska stödet till de baltiska ländernas försvar med stor sannolikhet kommer att tas bort.
Och under tiden ägnar sig Trump dessutom åt andra underligheter. Försvarsdepartementet döps om till Krigsdepartementet, han vill nu skicka nationalgardets soldater också till Chicago och dessutom är det tydligt att han gärna skulle se någon form av militär konfrontation med Venezuela.
Kanske handlar detta till betydande del om att avleda uppmärksamhet från de märkliga konvulsionerna i fallet Epstein,
I morgon är det så valdag i Norge.
Och i Japan har premiärminister Ishiba just meddelat att han avgår efter elva månader som sett hans LDP-ledda regering brottas med handelsförhandlingar med USA men successivt förlora allt mer i opinionen. Nu inleds processen inom LDP att utse en ny ledare.
Så det blir en spännande vecka i flera avseenden, och för mig i alla fall i dess inledning med fortsatta dagar i sensommarvackra Stockholm.
Alla Dessa Dagar 