ALPBACH: Diskussioner här i de österrikiska alperna har under senare år kommit att tillhöra de angenäma sensommartraditionerna, och vädret denna helg har sannerligen inte varit en besvikelse.
Kan Europa ges ny kraft? Det har varit det övergripande temat för diskussioner med ett stort antal unga människor främst från centrala Europa, men också utrikesministrar från Österrike, Rumänien och Tjeckiska Republiken och ett stort antal olika experter på olika områden.
Det finns enkla svar, men att frågorna finns är intressant i sig.
Veckan som gick har inte bringat något nytt när det gäller Rysslands krig. Föga förvånande finns det inget intresse från president Putins sida att träffa president Zelensky trots att president Trump sade att ett sådant möte var omedelbart förestående? Och föga förvånande har de olika uttalanden som gjordes om amerikansk medverkan i olika europeiska säkerhetsåtaganden för Ukraina sedan dess sedan dess justerats nedåt.
Under tiden har situationen i Gaza blivit allt värre. En internationell utvärdering säger nu att det råder hungersnöd i delar av området och det samtidigt som hundratals långtradare med livsmedel väntar på att bli insläppta i området. Att Israel mycket medvetet bromsar dessa leveranser är ställt utom allt tvivel, och med all sannolikhet ingår det i en långsiktig politik för att försöka att förmå människor att lämna området.
Och nu säger Trump ånyo att han skall vänta några veckor innan han vidtar några åtgärder mot Putin. Vi har hört den skivan förut. Det brukar som bekant rinna ut i sanden. Fred genom styrka är inte president Trumps starkaste sida.
Och de mer extremistiska medlemmarna av den israeliska regeringen är också mycket tydliga med att det är detta som är avsikten. De vill bygga ett stor-Israel med så få palestinier som möjligt.
Svaret är inte enkelt. Åtskilliga tycker att Europa böjt knä lite för mycket för president Trump de senaste månaderna i olika försök att begränsa skadorna av hans olika utspel och infall. Hade kommissionen kunnat föra handelsförhandlingarna med större kraft? Hade olika ledare kunnat förskjuta balansen mellan plågsamt smicker och nödvändigt klarspråk?
Nu skal den israeliska armén åter rycka in i norra Gaza, men vart detta ytterst syftar är långt ifrån klart. Framträdande israeliska bedömare ser knappast längre något hot från Hamas, och till det kommer att det är mycket oklart hur Israel tänker sig att området skall styras längre fram. Det antyds att man gärna skulle se någon arabisk styrka ta över, men någon sådan är knappast aktuell så länge Israel blockerar varje koppling till den palestinska myndigheten och steg mot en framtida tvåstatslösning.
Lyssnar man på uttalanden låter nu som om en tvåstatslösning ses som ett större hot än Hamas.
Till bilden hör att man nu ger klartecken till att bygga ut bosättningar på det s k E1-området i anslutning till Jerusalem. Här har såväl USA som Europa tidigare varit mycket tydliga i sina varningar eftersom en utbyggnad här delar de palestinska områdena på Västbanken i två utan möjlighet till direkta förbindelser.
Och den ansvarige israeliska ministern sade tydligt att avsikten med att nu ge grönt ljus för E1 är just att döda möjligheterna till en tvåstatslösning.
Men nu förefaller regeringen Netanyahu att kunna göra så gott som vad som helst utan att USA har några invändningar. Att Europa tydligt protesterar är viktigt, men utan USA finns det dessvärre en risk att de protesterna bara viftas undan.
Gradvis byggs dock trycket för en skarpare europeisk politik gentemot Israel upp. När EU:s utrikesministrar kommande veckan träffas för sitt informella s k Gymnich-möte i Danmark utgår jag från att detta kommer att vara en av de frågor man diskuterar.
I tidningarna här i Österrike denna helg skrivs mycket om att det nu är tio år sedan flyktingsommaren 2015 när plötsligt hundratusentals människor kom vandrande längs vägarna på Balkan och sökte en ny framtid i Österrike, Tyskland eller Sverige. Tillsammans under det dramatiska året blev det närmare en miljon människor.
Och politiken i alla dessa länder förändrades.
Av Österrikes ca nio miljoner invånare kommer i dag lite mer än en procent från Syrien. Många har lyckats med integrationen, men fortfarande är ca en tredjedel av dem arbetslösa.
Många som kom var ensamma unga män med alla de problem detta för med sig, och föga förvånande är de överrepresenterade i brottsstatistiken. Värt att notera trots detta är dock att den grova brottsligheten i Österrike i dag är lägre än vad den var under åren före den stora flyktingvågen.
Men politiken har påverkats. Högerextrema FPÖ är sedan valet förra året landets största parti, men landet styrs nu av en stor koalition av Kristdemokrater, Socialdemokrater och liberaler för att hålla dem borta från regeringsmakten. Och regeringen ger ett stabilt intryck.
Mitt i de vackra alpdalarna i Tyrolen ser det förvisso inte så ut, men i Wien är bilden annorlunda. Nästan var fjärde österrikare har en bakgrund i något annat land, om än ofta i andra länder i centrala Europa.
Men utmaningarna för framtiden finns. Under senare år har flyktingströmmarna till Europa minskat, men vad som kan hända längre fram är osäkert. Krisen 2015 kom plötsligt också efter det att hjälpen till de stora flyktinglägren hade skurits ner. Nu läser vi hur 200.000 flyktingar från kriget i Sudan har förskjutits från Tchad norrut in i Libyen, och det samtidigt som stora nedskärningar i humanitärt stöd gör det svårare att ta hand om dem där.
Och Libyen ligger vid Medelhavet.
I morgon bär det dock hem till Sverige igen, och veckan som kommer innehåller också ett angenämt besök i alltid vackra och tilltalande Halland.
Alla Dessa Dagar 