VID ADRIATISKA HAVET: Någon överenskommelse i tullfrågorna mellan EU och USA blev det inte i veckan som gick, och nu hotar Trump med att höja tullen på all import från EU till 30% om det inte nås en överenskommelse som han godkänner innan månadsskiftet.
Hotet är dramatiskt, men det är inte bara EU det handlar om. Samma dag fick Mexico ett brev med samma besked om 30%, Brasilien hade redan fått ett om 50% och för Canada, Japan och Sydkorea handlade det om 25%.
Tre veckor återstår nu för att försöka att sortera ut allt detta, och mycket lite talar för att det kommer att vara möjligt. Med en eller två skulle det möjligen gå, men nu handlar det om en rad länder som det skall hinna förhandlas med. Och inte mycket tyder på att det med några av dem skett mycket av framsteg under de gångna veckorna.
Så vi får se. Ingen vet.
Marknaderna förefaller nu mindre bekymrade, sannolikt därför att man tror att Trump kommer att klättra ner igen med ett nytt uppskov eller någonting som räddar ansiktet.
Kanske, men kanske inte.
Även om ingen kan veta hur detta i detalj kommer att utfalla skall vi nog utgå från att vi är på väg in i en situation med avsevärt högre tullar på handeln med USA. Om det sedan blir 20% eller 30% eller kanske högre än så på enskilda kategorier återstår att se.
För EU är nu den stora frågan hur man skall svara på hotet. Hitintills har taktiken från Bryssel varit att inte göra någonting, och det kan diskuteras om detta varit det klokaste. Peking agerade annorlunda, svarade på varje hot från Trump med ett mothot, och tvingade därmed fram en snabbare förhandling.
Om det hade varit en möjlig taktik från EU sida kan diskuteras, men det var hur som helst inte den väg man valde.
Jag ser att EU:s handelsministrar träffas i Bryssel i morgon. Det blir garanterat en livlig diskussion. Jag skulle gissa att Berlin och Rom vill fortsätta att ligga lågt, medan Paris vill vara tydliga med motåtgärder tidigt.
Senare i veckan träffas EU:s utrikesministrar i Bryssel och då blir det skarpt framför allt när det gäller relationen till Israel och Gaza.
Det har funnits en växande kritik mot en lite för försiktig inställning från EU:s sida, och försiktigt har också attityden skärpts. Man har hotat med en begränsning av handelsavtalet med Israel, och det är uppenbart att detta fått Tel Aviv att vakna upp och gå in i samtal med EU om vissa mycket begränsade lättnader i spärrarna mot humanitär hjälp till människorna i Gaza.
Vad detta är värt kan diskuteras. Erfarenheten hitintills, också när regeringen i Tel Aviv träffat liknande överenskommelser med Washington, är att de inte håller särskilt länge.
Det återstår att se hur EU kommer att spela det kort man nu faktiskt har för att inte framstå som alldeles irrelevant i frågan.
Någon överenskommelse om eldupphör i Gaza har det ännu inte blivit trots att Trump gång på gång sagt att den är nära förestående. Netanyahu kan bara acceptera en begränsad sådan på 60 dagar, med viss utväxling av gisslan och fångar, medan Hamas vill ha en total vapenvila och att Israel lämnar Gaza.
För Netanyahu handlar detta också om hans regerings överlevnad. Han är beroende av de två mest extremistiska ledamöterna av sin regering, och de har en agerande som knappt tillåter någon vapenvila alls, och på intet sätt ett tillbakadragande från Gaza.
Och vi är inte i närheten av någon överenskommelse om det som brukade kallas politisk horisont, d v s uppfattning om vart det hela i det lite längre perspektivet är på väg. De extrema kretsarna i Israel har en klar uppfattning, nämligen att försöka få bort så många som möjligt av palestinierna, helst alla, från Gaza, och att göra överlevande i Gaza så svårt som möjligt är en medveten del av denna strävan.
Jag har under de senaste veckorna haft möjlighet att träffa personer som kommit mer eller mindre direkt från Gaza, och den verklighet de beskriver är förfärlig i alla delar. Jag hör nu att 20-30 palestinier skjuts dagligen i samband med att de försöker få livsmedel med de nya arrangemang som satts upp för att marginalisera det arbete som olika delar av FN-systemet fortfarande försöker att utföra.
Europas röst måste vara tydlig om det som pågår.
I anslutning till den stora Ukraina-konferensen i Rom andades på sina håll viss optimism om att Vita Husets inställning håller på att förändras. Att de massiva ryska robot- och drönarattackerna mot städer och olika civila mål nu irriterat även president Trump är tydligt, och därmed har också den paus i vapenleveranser som Pentagon fattade beslut om hävts.
Men det handlar bara om slutskedet av de leveranser som beslutades under Biden-administrationen. Den stora frågan är ju vad som kommer därefter, och där har det inte kommit längre än att Nato nu kan köpa vapen i USA som sedan levereras till Ukraina. Veterligen har Nato som organisation inte pengar till detta, utan det blir sannolikt europeiska länder som får betala.
Uppenbart är att Putin nu satsar hårt militärt. Robot- och missilattackerna har intensifierats högst avsevärt, och med all sannolikhet förbereds också tydligare offensiva operationer på marken.
Trump har sagt att han skall ha någonting att säga om saken i morgon, och i senaten talas om olika former av nya sanktioner, inklusive dramatiska s k sekundära sanktioner mot de som köper rysk olja med fp framför allt Kina och Indien i fokus.
Hitintills har dock Trump varit mycket avvisande till nya sanktioner eftersom han mitt i allt detta tydligen hoppas på förbättrade allmänna relationer till Ryssland. De ryska och amerikanska utrikesministrarna hade ett möte också om detta i Kuala Lumpur i veckan.
Därifrån fortsatte Rysslands Lavrov till Nordkorea, som ju blivit ett allt mer frekvent resmål för ledande ryska företrädare. Från ukrainskt håll anges nu att ca 40% av de artillerigranater som skjuts mot landet kommer från Nordkorea, och det är uppenbart att det ryska beroende av vapenlager och ammunitionsfabriker i Nordkorea är betydande. Den egna förmågan räcker tydligen inte till.
Förtjusningen i Peking över denna allt närmare relation är alldeles säkert mer begränsad. De vill självfallet se ett Nordkorea mer beroende av Kina än av Ryssland, men nu stärks landet av de olika leveranserna av energi och teknologi som i strid med gällande FN-beslut kommer från ett Ryssland som tydligt tyngs av sina egna brister.
Med den kommande veckans ministermöten i Bryssel börjar sommaren infinna sig ordentligt i EU. Men Rysslands krig fortsätter, och situationen i Gaza framstår som allt orimligare.
Alla Dessa Dagar 