Om utmaningar för Japan, fortsatt tumult om tullar, samtal med Kina, Putins manövrerande, Trumps första resa och en del annat.

TOKYO: Efter ett kort stopp i Washington anlände jag hit i går för några dagar av diskussioner också om relationerna mellan Japan och våra nordiska länder.

Den japanska politikern är i upptakten till sommarens val till parlamentets övre kammare, och läget ser lite skakigt ut för premiärminister Ishiba och regerande LDP.

Man förlorade sin majoritet i avgörande underhuset i oktober förra året, och situationen har knappast stabiliserats sedan dess.

Men över mycket av allt detta hänger osäkerheten om relationen till USA i den nya eran Trump.

Tull på 25% på importen av bilar från Japan kommer att slå hårt. I värde går ca 30% av den japanska bilexporten till USA. Och några rundor av samtal i Washington har inte visat någon flexibilitet i detta avgörande hänseende.

Det finns förvisso olika viljor i Washington.

En falang vill se de absurt höga tullarna som ett sätt att tvinga fram lägre tullar genom olika typer av uppgörelser. Finansminister Bessent uttalar sig i den riktningen.

Men en annan ser långsiktigt högre tullar som ett sätt att skapa inkomster och att bli mindre beroende av omvärlden. Och att döma vad han sagt under de senaste dagarna är det här presidenten finns.

Man slöt i veckan med stor fanfar ett begränsat avtal med Storbritannien.

Om man förenklar saken kan man säga att London därmed har en bättre situation än för en vecka sedan – men samtidigt en avsevärt sämre situation än för bara några månader sedan.

Är detta det bästa man kan hoppas på i denna nya situation?

Sannolikt är det så när det gäller relationen till USA. Men världsekonomin är mycket större än så, och kan detta leda till att EU och andra stora handelsmakter stärker och liberaliserar sitt samarbete så finns det i alla fall där ett möjligt ljus i mörkret.

Nu har USA och Kina haft en första omgång samtal i Genève vilket självfallet är välkommet. Det finns en medvetenhet om att de tullar man nu beslutat om är omöjligt höga, och det är i alla fall en början.

Jag tillhör dock dem som tror att Peking kommer att spela detta rätt tufft. Att det hela kommer att sluta med en större överenskommelse är alls inte uteslutet, men det kommer med all sannolikhet att ta sin tid att komma dit.

Allt detta har betydande implikationer för EU. Här går samtalen med USA knappt framåt alls – sannolikheten för ett avtal inom den tidsram som satts är nog liten.

Men parallellt måste EU tänka lite djupare på sin relation till Kina inte minst inför det toppmöte man kommer att ha i sommar. Vi måste formulera en egen europeisk linje i eget europeiskt intresse. Och den linjen blir med all sannolikhet inte identisk med den amerikanska linjen.

Och här i Tokyo går tankarna alldeles tydligt i liknande banor.

När jag landade här i går eftermiddag lokal tid såg situationen mellan Indien och Pakistan påtagligt alarmerande ut. Risken för att det skulle gå riktigt illa var påtagligt.

Det kommer att ta betydande tid innan vi får klarhet i vad som egentligen hände under dessa dygn av konfrontation efter terrorattacken i Kashmir. Media i bägge länderna är milt sagt mer patriotiska än sanningsenliga.

Men sannolikt var det farhågor för att faktorn kärnvapen riskerade komma in i situationen som fick Washington efter en period av likgiltighet att reagera och agera för en vapenvila.

Och en sådan blev det. Det var i hög tid.

Stridigheterna innan dess kommer att analyseras noga.

Att moderna kinesiska stridsflygplan med moderna långräckviddiga robotar uppenbarligen skjutit ner inte bara ett antal stridsflygplan med rysk bakgrund utan också Frankrikes stolthet Rafale, som ju Indien anskaffat, har lett till svallvågor. Men samtidigt har avancerade franska och andra robotar varit nyckeln i den indiska attackförmågan.

Efter vapenvilan måste nu komma politiska samtal. Pakistan måste ta anklagelserna om att stödja eller tolerera terrorism på allvar, men Indien måste samtidigt ta tillbaka sitt hot in att strypa flodernas vattenflöde genom Pakistan.

Indien självt brukar reagera skarpt och nervöst när kineserna bygger någon damm i de floder som därefter rinner ner på norra Indiens slätter, och Pakistan är om möjligt än mer beroende av att vattnet flödar i dess floder.

Och i grunden ligger självfallet konflikten om Kashmir sedan 1947. Den är mycket långt från någon lösning – men situationen måste hanteras för att förhindra att den utlöser nya krig.

Mitt i allt detta ser vi försiktiga skiften i spelet kring den ryska aggressionen mot Ukraina.

Vita Huset har nu insett att Putin inte vill ha den vapenvila Trump krävt, och samtidigt har Europa tydligare slutit upp bakom Trumps krav på en 30 dagars vapenvila.

Därmed har Trump inte kunnat eller velat leverera vad Putin hade hoppats, och det var slående hur han i går i stället ville att Turkiet skulle ta över försöken att medla i konflikten.

Det gör han också därför att han vill återanknyta till de samtal som fördes i Istanbul alldeles efter det att storinvasionen inleddes, och där Putin tyckte att man gjorde vissa framsteg när det gällde kraven att undergräva Ukrainas suveränitet.

Och på denna avgörande punkt har Trump ännu inte levt upp till Putins förhoppningar. Därav talet om att nu vända sig till Erdoğan i stället.

Jag tror inte han kommer ha några framsteg med det heller. Men hans omedelbara avsikt är fortfarande att avleda uppmärksamhet från det faktum att han vägrar vapenvila.

Avgörande är fortfarande att Europa är tydligt med att fortsätta stödet till Ukraina och inte acceptera några begränsningar på detta. Och om USA i detta läge är berett att fortsätta i alla fall visst stöd är det viktigt.

Nästa vecka gör Trump – om man bortser från påvens begravning – sin första resa utomlands när han styr kosan mot Saudiarabien, Förenade Arabemiraten och Qatar. Och det säger en del om den regionens ökade betydelse i olika avseenden.

Också här blev det en snabb vapenvila med Houthi’s i Jemen, även om man tydligen glömde bort den israeliska dimensionen i hastigheten. Men mycket kommer att handla om samtalen med Iran och vad som kommer att hända där.

Situationen ser nu mer besvärlig ut. Att Trump vill ha ett avtal med Iran är tydligt, men den amerikanska positionen har hårdnat om man skall döma av de senaste uttalandena.

Iran kommer knappast att ge upp all kapacitet för anrikning av uran, och till den bredare bilden hör ju att Saudiarabien har samma ambitioner när man också där diskuterar ett kärnkraftsprogram.

Om det blir något större avtal mellan USA och Saudiarabien återstår att se, men tydligt är att kravet på en normalisering av relationen mellan Saudiarabien och Israel nu övergetts eftersom Netanyahu vägrar att ta några som helst steg mot en lösning av den palestinska frågan, och utan sådana kan Riyadh inte normalisera.

Nästa söndag är det så första omgången i det viktiga presidentvalet i Polen, även om det med all sannolikhet kommer att gå till en andra och avgörande omgång två gånger senare. Warszawas borgmästare Rafał Trzaskowsk är fortfarande i ledning, om än lite mindre tydligt än tidigare.

Det blir ett viktigt val.

Då har jag dock lämnat Tokyo, och efter några dagar i Stockholm blir det en helg i Italien.