Om intressanta val, mer tumult i Vita Huset, en tom Putin, djupare tragedi Gaza, ny tysk regering och bredare europeiska bekymmer.

STOCKHOLM: En solig och angenäm helg hemma skadar förvisso inte. Men någon lugn situation på den mer internationella fronten är det knappast.

Den gångna veckans två viktiga val i Canada och Australien uppvisade intressanta likheter.

Levnads- och boendekostnader var viktiga frågor i bägge valen, men det som definitivt i det kanadensiska och sannolikt i det australiensiska avgjorde var Trump-faktorn. När den tidigare viktigaste allierade – USA – plötsligt börjat agera på ett sätt som är fientligt eller definitivt ovänligt krävs det ett tydligt och fast ledarskap.

Till detta kom att de konservativa partierna i bägge fallen hade börjat att leka med lite Trump-retorik. Det slog omedelbart tillbaka. Bägge dessa oppositionsledare förlorade f ö sina egna valkretsar.

På tisdag skall kanadensiske premiärministern Mark Carney dyka upp i Vita Huset, och vi får se om Trump då upprepar sitt förslag om att Canada skall bli den 51:a delstaten. Mer seriöst blir det viktigt att se om det finns någon antydan till konstruktiv ansats i tulltumultet.

Tullarna börjar nu få effekt. Sådant tar alltid tid. Jag ser att under veckan som kommer räknar man med att ankommande fartyg till hamnen i Los Angeles – det är till LosAngeles/Long Beach som en stor del av importen från Asien till USA anländer – kommer att gå ner med 45%.

Sådant kommer att märkas.

Mycket i internationella men främst amerikanska media har annars handlat om Trumps första 100 dagar. Att det varit full fart på ett sätt som få anat är de flesta ense om, men där slutar enigheten, och kommentatorer antingen hyllar eller hånar vilden i Vira Huset.

Förväntningar om att det kommer att lugna ner sig skall nog dämpas.

På det inrikespolitiska planet väntar möjligen en konfrontation med domstolsväsendet, och på det utrikespolitiska inte minst den översyn som pågår av USA:s roll i olika delar av det internationella samarbetet, bl a FN. Möjligen kan vi se fram mot en ny s k Liberation Day.

Annars förefaller det att ha kört fast på det utrikespolitiska området.

Sakta har det nog gått upp för Vita Huset att Vladimir Putin inte vill ha en vapenvila med Ukraina. Trots att man sockrat erbjudandet till honom med bl a ett amerikanskt erkännande av Krim viker han inte från sina mer maximalistiska krav.

Om Trump nu helt lagt ner sina ansträngningar eller inte är inte alldeles klart. Några nya besök av Witkoff i Moskva står i alla fall inte på programmet.

Tumult råder hur som helst i och med att säkerhetsrådgivaren i Vita Huset Mike Waltz sparkats iväg till posten som FN-ambassadör. Av allt att döma hade han bl a företrätt en tuffare linje mot Putin än vad Trump kunde acceptera, och nu är det oklart hur denna funktion i presidentens närhet mer långsiktigt kommer att se ut.

Att utrikesminister Rubio även på sikt skulle kunna ha också denna tjänst samtidigt är en omöjlighet.

På fredag kommer man i Moskva att stort fira att det är 80 år sedan i alla fall den europeiska delen av det andra världskriget slutade.

Det var ju egentligen 7 maj som den tyska krigsmakten i Reims skrev under den villkorslösa kapitulationen, men eftersom ingen sovjetisk representant var närvarande där upprepades ceremonin dagen efter i det sovjetiska högkvarteret i Karlshorst i Berlin.

Segern i andra världskriget är odiskutabel, men vad har Putin att komma med efter den tredje årsdagen på Röda Torget efter sitt eget krig?

Han hade med all säkerhet hoppats på antingen en uppgörelse med Trump som gett honom seger eller en framgång för den ryska armén som gett honom någonting som kunde beskrivas i sådana ordalag.

Men inget av detta kan han visa upp på fredag.

Frontlinjerna är i grova drag desamma som för ett år sedan – men de ryska förlusterna i döda och svårt skadade under bara detta år räknas nu ligga kring 160.000 personer. Med denna trend blir detta år det kostsammaste året för Ryssland i hela konflikten.

Och de bedömare som kan detta mer i detalj ser knappast några förutsättningar för avgörande militära förändringar.

Hur Trump kommer att hantera fortsättningen av detta återstår att se. Sannolikheten för att han vet det själv är nog begränsad. Han har ju famlat i mörker hitintills.

Kommer han att fortsätta sin stävan att normalisera förbindelsen med Ryssland? Alldeles säkert kommer locktonerna från Kreml att bli allt tydligare. Kommer han att acceptera ett toppmöte med Putin? Och vad gör man då med frågan om kriget?

Mitt omedelbara tips är att man skjuter på dessa frågor tills man fått lite bättre ordning i Vita Huset.

Akut är också frågan om fortsättningen på samtalen med Iran. En planerad tredje omgång fick skjutas upp när Waltz fick gå. Han tillhörde av allt att döma dem som förordade en hård linje i dessa i långa stycken j enlighet med vad Israels Netanyahu vill se, och det antyds att också detta kan ligga bakom hans förflyttning.

Utrikesminister Rubio anses dock vara på i stort sett samma linje, men har ju visat betydande talang till följsamhet under de senaste hundra dagarna. Överlevnad kräver det.

När Trump tillträdde var han mäkta stolt över att vännen Witkoff hade ordnat en vapenvila i Gaza. Att den var det som Biden-administrationen förhandlat fram talades inte om.

Och nu talar man inte heller om att denna helt rasat samman och att situationen tydligt försämras. Sedan veckor har Israel stoppat alla hjälpsändningar till Gaza samtidigt som man intensifierar sina militära operationer.

När vapenvilan bröt samman började ju Houtus i Jemen åter att skjuta raketer, vilket lett till en påtagligt upptrappade amerikansk kampanj med flygbombningar för att få slut på detta.

Hitintills har det dock inte lyckats. I dag på förmiddagen lyckades en ballistisk robot från Jemen tränga igenom de olika israeliska försvarssystemen och träffade i omedelbar anslutning till Ben Gurion-flygplatsen vid Tel Aviv med konsekvens att ett stort antal internationella flygbolag i alla fall tillfälligt ställt in sina flygningar till Israel.

Situationen är allvarlig och blir allt värre inte minst humanitärt.

Vad som krävs är en total vapenvila och ett totalt frisläppande av gisslan – ett respekterande av den fas två av vapenvilan som man ju i princip var överens om innan Trump uppenbarligen gav fri händer åt Netanyahu.

Och vad som omedelbart krävs är självklart humanitärt tillträde. Jag tycker nog att EU i den frågan borde skärpa tonläget.

Den kommande veckan innebär äntligen att regeringsskiftet i Berlin blir av. På tisdag väljs Friedrich Merz av förbundsdagen i Berlin till ny förbundskansler och regeringen tillträder.

Och omedelbart markerar han de utrikespolitiska frågornas vikt. På onsdag besöker han först Paris och sedan Warszawa – traditionellt var det bara Paris en tysk kansler började med, men nu har Polen blivit allt viktigare – och på torsdag fortsätter han till Bryssel for möten med EU och Nato.

Under de senaste månaderna har det varit Macron och Starmer som strävat i förarsätet inte minst i fråga om Ukraina, men nu förändras ekvationen. Det skall bli intressant att se vilka effekter det får.

Hans inrikespolitiska situation är inte okomplicerad. Högernationalistiska AfD är nu ledande oppositionsparti, ligger i mätningar just nu marginellt över CDU/CSU men har just av det tyska s k författnjngsskyddet – motsvarighet till Säpo – pekats ut som en högerextremistisk organisation.

Och det har en rad konsekvenser som inte är alldeles lätta att hantera. Till dessa hör att från Washington har vicepresidenten JD Vance hört av sig och anmält sig till AfD:s supporterskara.

Den bredare europeiska bilden i dessa frågor ter sig inte heller alldeles enkel.

Till nästa val i Tyskland måste AfD tryckas tillbaka – annars kan det bli riktning besvärligt. I Frankrike kommer presidentvalet 2027 med osäkerheten där kring Marie Le Pen, och i Storbritannien innebar föregående veckans kommunalval att det anrika konservativa partiet nu är utsatt för ett närmast dödligt hot från fullblodspopulisten Nigel Farage’s nya s k reformparti.

Det kommer nog att finnas åtskilliga anledningar att återkomma till dessa frågor. Situationen är på bredden bekymmersam. Presidentvalet i Rumänien med en första omgång i dag kan också tillföras den bilden.

För mig blir det några dagar till i Stockholm, men sedan bär det av kort till Washington och därefter finns jag nästa helg förhoppningsvis i Tokyo.

Kommentarer är stängda.