STOCKHOLM: Det var skönt att landa hemma efter ett par veckors kringresande, och kunna se fram emot en vecka här innan det nog bär av igen. Det finns ju att göra även på hemmaplan.
Efter den andra större omgången av rysk-amerikanska överläggningar i Saudiarabien är det nog tydligt att president Trumps försök att få till stånd en vapenvila mellan Ukraina och Ryssland sakta men säkert mals ner av det ryska motståndet.
Den ryska taktiken har mycket tydligt varit att leda in de tämligen oerfarna amerikanska förhandlarna på andra spår. Först var det möjligheten av en begränsad vapenvila när det gällde attacker på olika energi installationer, som dock ser ut att ha åtminstone delvis blivit av, och sedan leddes det hela in på diffusa tankar om en vapenvila i Svarta Havet.
Och där har det nu kört fast. Man lyckades inte ena sig om en gemensam text, utan när Washington sade att man kommit överens lade Kreml i stället ut en lista på en lång rad krav som först måste uppfyllas.
På denna fanns också krav på att lyfta sanktioner som beslutas av EU, men eftersom EU ju inte fanns med i samtalen, och dessutom eftersom den påstådda vapenvilan i Svarta Havet saknar egentlig betydelse, blir det självfallet ingenting med den saken just nu.
Och därvid förefaller det för ögonblicket att vara. Det har varit radiotystnad från Vita Huset, medan en av de ryska förhandlarna sagt till ryska media vad som är uppenbart, nämligen att de inte har för avsikt att gå med på någon vapenvila.
President Putin’s tror fortfarande att han med militära framgångar kan diktera en tydlig ukrainsk kapitulation. Att frysa konflikten där fronten går i dag ligger inte i hans intresse.
Nu återstår att se vad president Trump kommer att göra. Har ingenting ytterligare uppnåtts om några veckor tvingas han nog konstatera att hans uppläggning av det hela inte fungerar. Och vad gör han då?
Svaret ligger nog några veckor fram i tiden.
Han kan vända på klacken och med stöd till Ukraina försöka övertyga Putin om att han inte har någon väg till en militär seger
Det vore det logiska steget, men är kanske det minst sannolika mot bakgrund av allt vad Trump och hans omgivning sagt. De är i grunden mindre intresserade av att försvara Ukraina än av att komma överens med Kreml om också åtskilligt annat.
Då finns alltid möjligheten att skylla misslyckandet på Ukraina eller Europa eller någon kombination, och Putin kommer säkert att försöka manövrera så att det ser ut så.
Men det kommer bara att leda in i en ny återvändsgränd. Även om Trump då försöker locka Putin med nya halsbrytande eftergifter riskerar han snabbt att förlora både Ukraina och Europa.
Kanske gör han då som han gjorde efter det att hans storstilade försök till fred med Nordkorea körde ner i sanden för ett antal år sedan. Han övergav det hela, låtsades som att det regnade och har väl inte nämnt saken sedan dess.
Omöjligt är det inte, men det blir nog svårare i det här fallet. Att få ett snabbt slut på detta krig har ju framställts som det som skall bevisa den Trumpska statskonstens storhet.
Men nästa vecka blir det nog inte detta som kommer att vara i centrum. På onsdag skall han ju annonsera hur det blir med nya tullar mot olika delar av världen.
Vi har all anledning att förvänta oss rejält höjda tullar på betydande delar av EU:s export till USA, och sannolikt blir det sådana också i andra riktningar med både Kina och Japan i fokus.
Och vi har all anledning att vänta oss att detta ytterligare kommer att fördjupa pessimismen om vart den amerikanska ekonomin kortsiktigt är på väg. Wall Street kommer inte att jubla. Ökad inflation är ofrånkomlig.
Men självfallet drabbas också Europas och Sveriges ekonomi. Det kommer att komma sakkunniga bedömningar om detta när vi på onsdag eller torsdag vet hur de exakta tullarna kommer att se ut.
EU måste självfallet svara. Annat vore otänkbart. Möjligen försöker man först se om det trots allt finns något utrymme för förhandlingar, men det förefaller nog tämligen utsiktslöst. Det går säkert att tala med personer i Trumps omgivning som är mindre entusiastiska över det hela, men här handlar det om presidentens egen djupa förvirring. Han har ju sagt att tullar är det ord han älskar mest av alla.
Men effekterna på den globala ekonomin skall inte överskattas. Som handelsnation när det gäller varor ligger USA påtagligt efter både Kina och EU. Ser man på total varuimport i den globala ekonomin står USA för 13%. Och det är ju bara på den han kan lägga sina tullar.
Slutsatsen för Sverige och EU är att satsa mer på den vidare globala ekonomin. I dag sker ca två tredjedelar av den globala tillväxten i Asien. Det är relationerna i den riktningen som måste stärkas när USA bygger sina murar.
I fredags dök så vicepresidenten JD Vance upp på den isolerade amerikanska Pitufikk-basen upp på nordligaste Grönland. Tanken hade ju varit att han och hans hustru skulle besöka mer bebodda platser, men det fick ställas in när man fick klart för sig att man där skulle mötas av invändningar och protester.
Så nu blev det ett besök längst upp i norr – ”skitkallt”, sade Vance – och han lyckades därmed avlägga ett besök på Grönland utan att träffa en enda grönlänning.
Intressant var när han på fråga sade att USA inte hade några planer på att öka sin militära närvaro på Grönland, vilket de ju har alla möjligheter att göra enligt existerande avtal. Men därmed drog han ju lite undan mattan för argumenteringen om någon typ av ryskt eller kinesiskt hot som Danmark försummat att möta.
Grönland är en del av Nato, och skulle det finnas ens ett latent hot kan såväl USA som Danmark snabbt förstärka sin närvaro. Också kanadensiskt flyg har stundtals funnits på den amerikanska basen.
Men något hot finns knappast. Jag har aldrig hört om några ryska eller kinesiska örlogsfartyg i grönländska vatten, och investeringar eller närvaro i övrigt finns inte heller.
I fredags bildades en ny grönländsk regering i Nuuk, och i veckan åker Danmarks statsminister Mette Fredriksen dit för samtal med dem om vägen framåt. En framtida självständighet kommer alldeles säkert att diskuteras, men det finns samtidigt en insikt om att vägen dit är lång.
Det kommer att ta sin tid innan Grönland kan stå på egna ben. Vår uppgift är att hjälpa dem på vägen – inte att stjälpa dem med ogenomtänkta utspel och planer.
På andra sidan Atlanten handlar mycket nu om oförsiktigheten på Signal inom dem amerikanska säkerhetsledningen.
Det som är av intresse där är kanske inte främst oförsiktigheten utan vad som visas av förakt för Europa i olika avseenden. Alldeles nytt är detta inte, men för vissa där verkar det närmast vara en ledstjärna för politiken.
I sak handlade det hela om att bomba Houtis i Jemen för att säkra sjöfarten på Röda Havet. Att bomba dem är ingen nyhet – Saudiarabien gjorde det under åtskilliga år, och också USA har gjort det under Biden i syfte just att säkra Röda Havet.
Det har inte fungerat hitintills. En bättre väg vore med all sannolikhet en permanent vapenvila i Gaza – det är ju där roten till också detta problem ligger. Men här är motståndet från regeringen Netanyahu i Israel som bekant mycket bestämt.
Så inleds en ny vecka. Det blir utrikesministermöte med Nato i Bryssel och där kommer det att lyssnas noga på vad utrikesminister Rubio möjligen har att säga.
Själv inleder jag veckan med ett besök på Försvarets Forskningsinstitut i Umeå, är sedan i Stockholm men kommande helg finns jag redan på andra sidan Atlanten.
Alla Dessa Dagar 