TABIANO: Solen gömmer sig ibland, men det är i alla fall angenämt milt och behagligt denna helg i norra Italien efter tio dagar i Tokyo, Delhi och Bryssel.
Det var i slutskedet av eran Biden som jag senast var i Tokyo och Delhi, och då såg man på den kommande Trump-administrationen med försiktig tillförsikt. Men sedan Trump svept in med sin tsunami av förändrad politik var det under den gångna veckan tydligt att det förändrats.
Men hoppas fortfarande på det bästa, men är tilltagande osäker på vart den amerikanska politiken i viktiga frågor är på väg.
Osäkerheten om tullar och handel är en viktig del av detta. Närmare en tredjedel av dem japanska exporten till USA är bilar, och 25% tull på dem skulle slå hårt. Och Indiens ofta höga tullar har ofta kritiserats av USA.
Hur det kommer att se ut när USA 2 april kommer med sitt aviserade besked om ”reciproka tullar” förefaller ingen att veta. Osäkerheten är betydande.
Och det gäller också den kommande amerikanska politikern gentemot Kina – ett ämne som varit påfallande frånvarande i de olika ordkaskaderna från Vita Huset. Det spekuleras allt mer om att Trumps politik gentemot Kina kommer att fokusera mest på handel och tullar – men att han i övrigt är beredd att lägga konfrontationen åt sidan.
Det påverkar redan nu agerandet hos andra.
Premiärminister Modi hade några påfallande positiva tongångar om Kina i en längre intervju, och det kvitterades omedelbart av Peking. I Tokyo träffades i dagarna de kinesiska, japanska och koreanska utrikesministrarna och talade samarbete.
Också i den europeisk debatten börjar man höra lite nya nyanser i frågan.
Men än är det tydliga dagar. Sannolikt kommer att toppmöte mellan Donald Trump och Xi Jinping senare under året.
Innan dess måste dock relationen till Putin och Ryssland sorteras ut – och någonting åstadkommas vad gäller Ukraina. Allt skulle ju fixas på 24 timmar – det kan inte dra ut hur länge som helst. Trump är en otålig själ.
I morgon träffas ryska och amerikanska företrädare igen i Saudiarabien. Jag tror att det är klokt att ha relativt låga förväntningar.
De amerikanska förhandlarna kommer att vilja ha en total vapenvila, men de ryska kommer att säga att en sådan bara är möjlig om man får igenom sina olika andra krav. Samtidigt kommer de att försöka att styra in på en rad andra frågor som avskaffade sanktioner och olika mer eller mindre orealistiska affärsmöjligheter.
Den amerikanska förhandlaren Steve Witkoff gav nyligen en längre och mycket avslöjande intervju för Tucker Carlsson som visar vart vi verkar vara på väg.
Hans naivitet och okunnighet om konflikten är slående. Och beskrivningen av hur Putin lindat honom kring sitt finger med olika berättelser om sin vänskap med och beundran för Trump kommer nog att bli klassisk.
Tydligt är att Trump siktar till att erkänna de delar av Ukraina som Ryssland gör anspråk på som ryska och hoppas att man därmed kan få slut på konflikten.
Witkoff säger att det ju varit folkomröstningar där, men verkar helt omedveten om att kring hälften av de ursprungliga invånarna då hade flytt, och att möjligheten att tycka annorlunda för de kvarvarande som skulle ha velat göra det var ytterligt minimal.
Och han förefaller dessutom helt omedveten om att Putins aptit inte inskränker sig till bara dessa områden.
Just det är det avgörande. Det ter sig i nuläget knappast realistiskt att Ukraina skulle kunna återfå kontrollen över de områden som Ryssland nu ockuperat, men det gör det desto viktigare att resterande ca 80% av Ukraine behåller sin fulla självständighet inklusive möjligheten till säkerhetssamarbete med det övriga Europa.
Här måste det gå en mycket tydlig röd linje. Förstår Witkoff och Trump det? Ingen vet. De verkar tro att allt kan lösas genom att bara stycka upp Ukraina, men så enkelt är det dessvärre inte.
Tydligt från intervjun med Witkoff är dessutom att ryssarnas avsikt att locka in honom i ett större resonemang om större överenskommelser lyckats.
Han talar entusiastiskt om hur USA och Ryssland tillsammans kunde styra Arktis, hur man kan samarbeta om energi och AI, och ser en stor strategisk allians med miljarder i vinster framför sig.
Realismen i detta tror jag är ytterligt tunn, men den ryska avsikten att få Ukraina att framstå som växelmynt i en större affär verkar i alla fall till del ha lyckats.
Veckan som gick var för min del också besök i Bryssel och i samband med styrelsemöte med ECFR också olika samtal med personer inom EU-kommissionen och Nato.
Kommissionen börjar visserligen inse att den förlorat nästan all högnivåkontakt, och bäver inför andra april, men i Nato vill man gärna tro att Mark Rutte’s besök visat att någon större kris inte står för dörren.
Själv har jag en mer dyster bild. Jag skrev en artikel för Project Syndicate som försöker att summera upp situationen. Det finns länk till den på mitt Twittee- konto. Och det har kommit rätt många reaktioner på den också.
Till Bryssel – Nato såväl som EU – återvänder jag i den kommande veckan i lite olika ärenden, och efter det kan det måhända finnas anledning att återkomma till frågan om hur mycket som finns kvar av den transatlantiska säkerhetsrelationen.
Att den försvagas kraftigt är dessvärre ställt utom allt tvivel.
I veckan som gick beslutade så den tyska förbundsdagens om det stora underskottspaket som kommer att möjliggöra nya försvarssatsningar liksom investeringar som skulle kunna gå bättre fart på tysk ekonomi.
Tveklöst ett positivt steg. Ett starkare Tyskland ligger i hela Europas intresse.
Men avgörande för det senare blir nog om Friedrich Merz kommer att lyckas att få ett av valresultatet svårt sargat SPD med på de reformer som kommer att krävas, och på den punkten verkar det se lite kärvare ut.
Och det grymtas redan om att han sålt ut när det gäller underskott utan att få någonting tillbaka. Till påsktid skall regeringsbildningen i Berlin vara kvar, och då får vi se.
Men kraftigt ökade försvarssatsningar kommer det att bli. Och sådana diskuteras nu flitigt i de flesta länder.
Där jag har en viss reservation är alla förslag om att betala sådana ned lån eller allehanda andra finansiella trollerier.
Försvar är en statlig kärnuppgift,
I Turkiet har president Erdoğan, med en bättre relation med Washington i ryggen, slagit in på en ny auktoritär kurs genom att arrestera Istanbuls populäre borgmästare och sannolike utmanare i det kommande presidentvalet 2028 Imamoglu.
Att tilltron till den turkiska ekonomiska politiken försvagats av detta är tydligt, och de omfattande protesterna runt om i landet visar också den politiska instabiliteten.
Det är dessutom ofrånkomligt att detta kommer att bromsa det närmande mellan Ankara och Bryssel som den säkerhetspolitiska situationen annars hade lett till.
Situationen i Mellersta Östern är inte heller den särskilt upplyftande.
Vapenvilan i Gaza har brutit samman, och med detta har också kommit ny upptrappning kring Jemen och Röda Havet.
Men allra mest oroande är nog trots allt situationen kring Iran. Trump skrev brev, sade att en förhandlingslösning i den nukleära frågan vore bäst men att det annars blir militära åtgärder.
I Teheran tror man helt enkelt inte på Trump.
Man har litat på USA förr bara för att se USA växla politik. Och även om det säkert förekommer diskreta indirekta kontakter verkar man hitintills avvisa kontakt med Trump.
Israel driver självklart på för ett militärt anfall tillsammans med USA. Det blir överläggningar i Washington i veckan där den möjligheten finns med.
Det är komplicerade tider.
Alla Dessa Dagar 