STOCKHOLM: När jag skriver detta på söndag eftermiddag vet vi så gott som ingenting alls om utfallet av valet till Europaparlamentet.
Vallokalerna ha inte stängt. Det är först fram mot midnatt som resultaten kommer för alla 27 länderna.
Och måhända finns det anledning att återkomma till resultatet – och till starten för EU:s nästa mandatperiod – i en kommentar i morgon. Jag kommer ändå att vara på TV och har dessutom en artikel på ingång i Dagens Industri i ärendet.
Men först tillbaka till de viktiga val som jag nämnde för en vecka sedan.
I Mexico blev det en oväntat oroväckande stor framgång för såväl vänsterkandidaten Claudia Sheinbaum i presidentvalet som för hennes parti i parlamentsvalet.
Jag skriver oroväckande, därför att med mer än två tredjedelar av platserna i parlamentet har vänstern nu också en möjlighet att göra ändringar i författningen som de inte haft möjlighet att göra tidigare.
Och i detta finns risker för en vänsterpopulism som äventyrar delar av rättsordningen. Att t ex ha allmänna val av domarna i den högsta domstolen, vilket man talat om, leder omedelbart till en politisering som kan få långt gående följder.
Men vänstern är populär. Den ekonomiska politiken under de senaste åren har visserligen lett till betydligt lägre ekonomisk tillväxt, men samtidigt har olika sociala program byggts ut betydligt, och i ett land med skriande sociala skillnader har det självfallet varit populärt.
Osvuret är dock bäst när det gäller vad som kan hända. Det är först i höst som skiftet på presidentposten sker.
Också i Indien blev valresultatet något av en överraskning.
Jag skrev för en vecka sedan att premiärminister Modis BJP-parti räknade med att förstärka sin ställning och få mer än 370 mandat i parlamentet. Det var också vad såväl opinionsundersökningar som olika kommentatorer räknade med.
Men så blev det alls inte.
I stället för att öka på de 303 mandat man hade tidigare förlorade man nu och hamnade på 240 mandat och utan den egna majoritet som man ju hade vant sig vid och räknat med fortsättning av.
Att man med marginal förblev största parti och nu också kommer att bilda nästa regering kan förvisso ses som en vinst, men mot bakgrund av alla förväntningar kom resultatet nog trots allt snarast att uppfattas som förlust.
Mest anmärkningsvärt var att BJP med dess tydligt hindunationalistiska framtoning förlorade stort i den största delstaten Uttar Pradesh med dess 240 miljoner invånare – hjärtat i det som brukar kallas Hindustan.
Ett visst övermod i framtoningen från premiärminister Modi spelade sannolikt en viss roll, men förmodligen också olika ekonomiska faktorer.
Det viktiga var dock att det visade styrkan och dynamiken i världens största demokrati.
Och med en ny koalitionsregering som med 9.000 gäster och viss pompa och ståt installerats i New Delhi i dag kanske politiken i vissa avseenden som ingett lite bekymmer också i omvärlden får inte lite mjukare framtoning.
Vi får se.
I veckan framöver kommer de viktiga internationella mötena att avlösa varandra.
På tisdag och onsdag är det stor internationell konferens i Berlin om planeringen för återuppbyggnad av Ukraina. Jag är lite osäker på vad som kommer att komma ut ur denna, men ju tydligare förberedelserna för den stora återuppbyggnaden är desto bättre.
Och därtill kommer ju att det finns åtskilligt som måste göras nu.
De senaste månaderna har de ryska attackerna slagit ut huvuddelen av kraftproduktionen i Ukraina, och stora kraftverk stampar man inte ur jorden i en handvändning. Det behövs kapacitet för att överföra kraft från EU-länder, och det krävs hjälp med olika mindre storskaliga lösningar.
Sedan är luftförsvar alldeles avgörande, men den frågan ligger lite utanför agendan i Berlin.
På torsdag och fredag är det så dags för de stora G7-ländernas toppmöte under italienskt ordförandeskap ner i Apulien, och det är ett tämligen säkert tips att konflikten med Ryssland kommer att dominera dagordningen även där.
I marginalen av mötet nere i Apulien misstänker jag att de EU-ledare som är där kommer att börja prata om de viktiga personfrågorna som måste upp till avgörande när alla EU- ledarna möts först informellt i veckan därefter och sedan formellt ytterligare en vecka därefter.
Om detta kommer det säkert att spekuleras flitigt också i media intill någon typ av överenskommelse mellan EU-ledarna ingåtts. Sedan kommer ju också EU-parlamentet in i bilden, men det är en senare historia.
Därefter är det så dags för det lite komplicerade mötet i Bürgenstock i Schweiz om förutsättningarna för en fred i Ukraina.
Ursprunget till detta möte ligger i de försök som gjordes från främst ukrainsk sida att bredda det globala stödet för de principer som man vill skall ligga till grund för en fred.
Det var några möten på mer operativ nivå, och det viktigare av dess var i Riyadh i Saudiarabien därför att även Kina deltog i detta. Förtjusningen i Kreml över det var med all sannolikhet mycket begränsad.
Men när Kyiv sedan ville göra detta till ett toppmöte har saken blivit lite mer komplicerad, och det trots att ju Schweiz nu står som värld.
Hur många länder som kommer att delta är oklart. Kina kommer inte, vilket lett till viss ukrainsk bitterhet, och buden om Brasilien och Sydafrika är lite oklara. Indien kommer, men oklart på vilken nivå. Uppställningen från EU blir säkert stark, och USA finns självfallet på plats även om president Biden tydligen flyger hem direkt från Italien.
Så vi får se vad mötet producerar.
Det viktigaste är nog vad som kommer därefter. Det finns indikationer på att Kina tillsammans med en del andra länder funderar på något mer eller mindre konkurrerande alternativ.
Det kan komplicera saken – eller skapa nya öppningar. Allt är osäkert.
Annars må väl på den internationella scenen noteras att Danmark efter omröstning i generalförsamlingen i dagarna tar plats i FN:s säkerhetsråd för en sedvanlig tvåårsperiod.
Från EU kommer man för under 2025 förutom permanenta Frankrike att få sällskap med Grekland och Slovenien.
I konflikten i Mellersta Östern verkar det nu som om president Bidens offentliga satsning på ett Gaza-avtal i tre olika faser inte lett till det genombrott man hade hoppats på.
Från USA:s sida har man uppmanat alla och envar att offentligt stödja förslaget, vilket också skett, men så länge det är tyst från Tel Aviv, och därmed också från Hamas, händer ingenting alls.
För premiärminister Netanyahu handlar det ju om att rädda sin regering så länge det går – helst till Donald Trump tågar in i Vita Huset. Och därmed har han svårt att gå med på det amerikanska förslaget.
Ett visst politiskt andrum fick han i går när en israelisk operation lyckades att befriad fyra av det hundratal gisslan som Hamas fortfarande håller i Gaza. Antalet palestinier som dödades i operationen förefaller betydande, och nu sägs från Hamas att också tre av gisslan tillhörde de som förlorade livet.
I dag landar utrikesminister Blinken i regionen igen. Om jag inte räknar fel är det hans åttonde besök under denna kris. Frustrationen måste vara betydande.
Förutom att försöka föra ett Gaza-avtal framåt, och det verkar svårt, handlar det ju om att förhindra en upptrappning med Hezbollah och Libanon.
Hitintills har det ju lyckats inte minst genom en ytterligt diskret länk mellan Teheran och Washington, men möjligen kompliceras bilden när Iran nu blir upptaget av sitt presidentval i slutet av månaden.
Jag misstänker att detta inte blir Blinkens sista resa i regionen.
För min del blir det efter en vecka hemma lite mer av resor under veckan.
I morgon kväll och delar av tisdagen är jag i Berlin för diskussioner i anslutning till den stora Ukraina-konferensen där. På onsdag är jag på eftermiddag och kväll i Helsingfors och på fredag bär det av till Bologna på transatlantisk konferens på amerikanska Johns Hopkins-universitetets del där.
Tre städer som det alltid är både angenämt och intressant att besöka.
Alla Dessa Dagar 