STOCKHOLM: Några nedslag i Köpenhamn i lite olika ärenden under de senaste dagarna har gett intressanta perspektiv på det sydlig ubroderlandet.
Den danska ekonomin har utvecklats synnerligen väl, och begreppet arbetslöshet är så gott som helt okänt. I stället är det brist på arbetskraft som är det som det talas om.
I BNP per capita ligger Danmark i dag kring 10% över Sverige, och har ju dessutom en valuta som är påtagligt stark genom att den är direkt knuten till Euron. Man har ett överskott i sin utrikeshandel som sett i relation till BNP är cirka tre gånger större än Sverige, och det registreras dessutom hela tiden allt större överskott i de statliga finanserna.
När jag frågar om bakgrunden till detta pekas det oftast på den betydligt flexiblare danska arbetsmarknaden. Inte minst små och medelstora företag kan snabbare reagera på marknadens signaler, och har därmed bättre möjligheter att bli framgångsrika.
Men också större företag är framgångsrika. Läkemedelsföretaget Novo Nordisk var länge Nordens högst värderade företag, men är nu det högst värderade företaget i hela Europa. Och Maersk förblir ett imponerande globalt företag av strategisk betydelse för mycket av den globala handeln.
Också dansk säkerhetspolitik utvecklas påtagligt. Försvaret var länge satt på undantag, men det förändras nu. Och värt att notera är att Danmark tillhör de ledande länderna med att leverera stöd till Ukraina såväl materiellt som finansiellt.
En viktig förändring är att det numera dessutom finns en betydligt mer positiv inställning till nordiskt samarbete på olika områden, inte minst dessa. Med det var det under tidigare decennier lite si och så, men i det nya läget i Europa har det förändrats.
Och på den bilaterala sidan var det självfallet positivt att det s k Öresundsavtalet efter år av förhandlingar nyligen kunde föras i hamn. Det är strax under 20.000 personer som dagligen pendlar över Sundet, dominerande från Skåne till Köpenhamn, och för dem underlättas situationen genom detta.
Det finns åtskilligt som våra länder kunde göra gemensamt, och jag utgår från att så också kommer att ske under kommande år.
Under veckan beslöt sig den brittiske premiärministern Rishi Sunak att plötsligt utlysa nyval till parlamentet den 4 juli. Beskedet tog uppenbarligen såväl hans regering som hans parti med överraskning. Den allmänna förväntan var ju att valet skulle komma först en bit in på hösten.
Efter att ha regerat under 14 år och med fem olika premiärministrar under former som stundtals varit lätt tumultartade är det kanske inte så märkligt att det konservative partiets förutsättningar för att bibehålla regeringsmakten är påtagligt dåliga.
Labour-partiet ligger en bit över 20% över de konservativa i opinionsmätningarna, och även om historien ger åtskilliga exempel på att valrörelser kan ge stora skiftningar är det knappast någon som sätter några pengar på annat än att Labour kommer att vinna.
Vad detta skulle kunna innebära finns det anledning att återkomma till. Utrikes- och säkerhetspolitiskt vinnlägger man sig om att snarast markera kontinuitet. Inte heller när det gäller Europa-politiken vågar man sig nog i valrörelsen ut på några extraturer. Det är en utomordentligt försiktigt Labour-ledning som går in i valrörelsen.
Alldeles säkert kommer dock utsikterna för samarbete med Storbritannien att finnas med i samtalen när Frankrikes Macron nu är på statsbesök och överläggningar i Tyskland i samband med att landet firar 75 år av sin demokratiska efterkrigsförfattning.
Trots retoriken är relationen mellan Berlin och Paris i dessa dagar inte den bästa. Macron talar högt och offensivt om Ryssland, Scholtz med lite mindre bokstäver, om än den tyska hjälpen till Ukraina är en bra bit större än den franska.
Och till detta skall så läggas olika betoningar vad gäller hur EU-samarbetet skall utvecklas under kommande år. Macron vill se stora nya finansiella satsningar. Samtidigt brottas Frankrike med ett betydande budgetunderskott, och i Tyskland finns det konstitutionella begränsningar som lägger hinder i vägen.
Bägge har dessutom en besvärlig inrikespolitisk situation.
Det mesta tyder på att Macron kommer att få se sitt parti kraftigt distanserat av högernationella Le Pen i EU-valet, och från Berlin är det inte svårt att uppfatta missljuden i den krackelerande regerande koalitionen.
Längre österut förefaller det nu som om de ukrainska försvararna har stabiliserat fronten kring Kharkiv efter vissa ryska taktiska framgångar efter den offensiv de ryska stridskrafterna inledde där. Putins uttalade ambition att etablera någon form av skyddszon längs den ryska gränsen förefaller man i alla fall ännu så länge inte att ha uppnått.
Samtidigt fortsätter omfattande ukrainska anfall med inte minst drönare mot olika ryska installationer.
Nu har man också attackerat en av Rysslands stora strategiska förvarningsradarstationer, vilket jag nog skulle sätta ett visst frågetecken för. Dessa har ju sin funktion i den strategiska nukleära stabiliteten med USA, vilket alla borde ha intresse av inte minst i tider som dessa.
I Moskva rensas det nu ut ordentligt i olika militära strukturer. Sannolikt handlar det om det som man säger att det handlar om, nämligen att begränsa den omfattande korruptionen i strukturerna.
Men också en och annan med operativ funktion i kriget mot Ukraina har arresterats.
Vart detta kommer att leda återser att se. På ett eller annat sätt är de ju en del av Putins försök att förbättra landets förutsättningar för ett långt utnötningskrig mot Ukraina.
Vad gäller konflikten i Mellersta Östern – där dessvärre situationen kring och i Gaza fortsätter att förvärras – har mycket uppmärksamhet ägnats att åklagaren i den internationella brottmålsdomstolen ICC nu begärt att domstolen skall utfärda en häktningsorder mot såväl Israels Netanyahu som mot Hamas ledning.
Om det blir ett sådant beslut eller inte återstår att se, men EU-länder har klokt nog sagt att de avvaktar det beslutet, och undvikit de hysteriska attacker mot ICC som kommit från olika håll i Israel och USA.
Många EU-regeringar applåderade när ICC utfärdade häktningsorder på president Putin för övergrepp under hans krig mot Ukraina, och skulle man nu sväva på målet när det gäller Israel kommer nog större delen av världen i övrigt att få alla sina misstankar om europeisk och västlig dubbelmoral genuint bekräftade.
Nu väntar en ny vecka.
För min del blir det bl a en utflykt till Bryssel för att delta i seminarier med anledning av att det är tio år sedan European Institute of Peace sattes upp, och detta gick ju tillbaka på ett initiativ som jag hade tagit några år tidigare och sedan successivt byggt upp stöd för.
Men efter det blir det också ett snabbt besök i London i lite andra ärenden.
Alla Dessa Dagar 