STOCKHOLM: Det blev en rätt betydande uppmärksamhet kring vårt offentliggörande av UD:s rapportering från Sovjetunionens sammanbrott tidigare i dag.
Och ett spännande seminarium på Utrikespolitiska Institutet med Lars Fredén, Örjan Berner, Dag Sebastian Ahlander, Elisabeth Hedborg och Malcolm Dixelius – och en publik som i många avseenden var minst lika kvalificerad. TV:s Stig Fredriksson och Eva Elmsäter fick alldeles uppenbart räknas till denna kategori.
Historien från t ex 1985 – när Michail Gorbatjov tillträdde som generalsekreterare i det sovjetiska kommunistpartiet – tills när de sista sovjetiska trupperna dragits bort från Tyskland och de baltiska staterna ett decennium senare är en lika fascinerande som viktig och dramatisk historia.
Och utvecklingen under 1991 den kanske allra mest dramatiska under dessa år.
UD-rapporteringen vi nu släppt hemligstämpeln på är ett bidrag till historieskrivningen av detta dramatiska skiftesår i historien i vår del av Europa och världen.
Det handlar inte om historien om svensk utrikespolitik under denna period. Det är – vilket framskymtar i rapporteringen – en lite mer komplicerad historia.
I media har återkommit kritiken av dåvarande utrikesminister Sten Andersson för hans uttalande hösten 1989 om att de baltiska staterna inte var ockuperade.
Den kritiken delade jag förvisso då. Samtidigt hade jag då och har fortfarande en betydande förståelse för den besvärliga balansgång som en Sveriges utrikesminister hade att gå under dessa år.
I min makt ligger nog inte att offentliggöra protokollen från utrikesnämndens sammanträden under dessa dramatiska år. De handlar inte minst om dialogen mellan Sten Andersson och mig om hur det officiella Sverige skulle hantera situationen. Där finns nyanser som en senare historieskrivning säkert kommer att kunna dokumentera.
Just dessa var år då vi var mer observatör än aktör – i alla fall vad gäller utrikespolitiken. Den folkliga sympatin och det foilkliga stödet som det manifesterades i måndagsmanifestationerna var en helt annan sak.
Jag vet att de betydde mycket för det moraliska stöd man kände på andra sidan Östersjön.
I ett senare skede blev vi väsentligt mer av aktör, men här är jag själv självfallet part i målet på ett helt annat sätt. Då handlade det inte minst om det omfattande arbetet för att säkra tillbakadragandet av de omfattande ex-sovjetiska trupperna och militära installationerna från de då självständiga baltiska staternas territorier.
Lars Fredéns böcker har ju på ett sätt som är närmast unikt och inifrån skildrat detta viktiga skede.
Och till den saken kommer det säkert att finnas anledning att återkomma.
Alla Dessa Dagar 
Stig Fredriksson avslöjade att dokumenten finns redan att läsa i tidningar. Striden om ”ockupationen” har avhandlats. Men året 1991 diplomatiska rapporteringen gällde i huvudsak svensk-sovjetiska händelser. Sådant publicerades om DC-affären. Bara ett exemple
1991-03-11 skriver Örjan Berner till UD att uppgifter i svensk media ”inte är blott glasnost…utan delvis officiell information”. Närmare hade ambassadören berättat om sina misstankar i ”av kuririnsänd redovisning”. Detta har fortfarande en hemligstämpel på. Detta ledde till att ÖB, Bengt Gustafsson gick ut i TV4 och meddelade att Sverige var utsatt för en mycket omfattande desinformationskampanj.
Tsolin fuskar grovt. Jag har aldrig varit KGB-agent, vilket Guillou anklagas för. Däremot har bara vi två öppet berättat om kontakter med KGB:s tjänstemän. G. har gjort tjänster åt KGB och tagit betalt för det.
Jag är i samma kategori som Stig Fredriksson, Malcom Dixelius och Elisabeth Hedborg. Vi hade en ”kurator”. För mig var det inte alls obehagligt eftersom jag inte sökte störta den sovjetiska statsledningen.
Konferensen gick på engelska – trots att medverkande hade förberett sig till svenska tal. Jag erkänner att det mesta gick mig förbi – det fanns inget att kommentera.
Elisabeth nämnde en för mig bekant kontakt, den svarta översten Viktor Alsknis, kuppmakarnas ideolog i augusti 1991. Jag förmedlade hans inlägg i DN-debattunder – när kuppen pågick.