Barack Obamas dag

I dag är det så den stora dagen borta i Washington.

Och det är ingen överdrift att hävda att hela världen kommer att blicka mot Capitolium när Barak Obama svär sin ed och med ett med enorma förväntningar emotsett tal försöker att lyfta sin nations och sin världs blickar.

Amerikanska installationstal tillhör den stora retorikens sista utposter i dagens värld, och Barack Obama har redan etablerat sig som en talare med en förmåga som få.

Det kommer säkert att jämföras med John F Kennedy, men sannolikt också med den än mer gudabenådade talaren Ronald Reagan.

Efter en dag fylld av mer prosaiska sysslor kommer självfallet också jag att noggrant lyssna till vad han har att säga – inte främst för den retoriska stilens skull, utan för den politiska substansen.

Jag säger det trots att historien lärt oss att dessa tal egentligen säger rätt lite om den politik som sedan kommer att dominera de följande fyra åren.

Men min förhoppning är självfallet att det – vid sidan av det alltid lika klassiska amerikanska budskapet om optimism och förmåga att uträtta allt – kommer att finnas ett konkret budskap om ett USA som i partnerskap med andra har viljan och förmågan att ge ledning när det gäller dagens och morgondagens utmaningar.

Just nu gäller det kanske allra främst Mellersta Östern.

Men ett budskap om frihet, fred och försoning – och amerikansk optimism – förtjänar mottagare på många håll.