Så har jag landat vid Stilla Havets strand i Los Angeles och hunnit med en kvällsdiskussion med två f d stabschefer i Vita Huset – Andrew Card och Tom McLarty – med reflektioner om övergången mellan två administrationer.
I morgon samlas i Washington ett möte i G20-kretsen för att diskutera den internationella finanskrisen och vad som kan göras åt den.
Förväntningarna är kanske inte alltför högt ställda, men jag noterar att premiärminister Brown framfört en del konstruktiva tankar liksom att Japan förklarat sig berett att bidraga substantiellt till att stärka IMF:s ekonomiska resurser. Och det kan sannerligen behövas i dagar som dessa.
Däremot hoppas jag att man aktar sig för att i hast gå in på en väg med ogenomtänkta regleringar av olika slag. Sådant kan ge rubriker för stunden – men fördjupade problem längre fram.
Sedan kan man ifrågasätta om G20-kretsen – till vilken f ö såväl Spanien som Nederländerna på något mysteriöst sätt lyckats att ansluta sig – är den mest relevanta i dessa frågor.
Sannolikt går vi snarare mot ett G14 där existerande G7 kompletteras med Kina, Indien, Brasilien, Ryssland, Sydafrika, Mexico och Saudiarabien. Men det kommer att vara svårt att undvika att alla som varit med i Washington vill vara med även nästa gång.
Los Angeles är ett viktigt amerikanskt fönster mot de asiatiska ekonomierna. Till hamnen i Long Beach kommer ca en tredjedel av alla containrar som anländer till USA. Från Shanghai är det 13 seglingsdagar till Long Beach.
Men i tidningar här ser man tecken på att inbromsningen i den kinesiska ekonomin är rätt påtaglig.
Den största exportprodukten i volym från Long Beach är insamlat papper som går som råvara till kinesiska pappersbruk – sannolikt för att göra lådor att skeppa produkter till USA i.
Tidigare såldes detta för ca 200 dollar per ton, men gick för några veckor sedan ner till ca 140 dollar och rasade denna vecka ner till 40 dollar per ton.
Och medan containertrafiken i Long Beach brukade öka med tvåsiffriga tal ligger den just nu i stort sett på oförändrad nivå. Globaliseringen håller på att bromsas upp.
Det påverkar en regional ekonomi här som ju redan drabbats påtagligt av den s k subprime-krisen. Nedgången av fastighetsvärden här tillhör alldeles säkert de största i landet.
Alldeles säkert kommer det att talas mycket också om ekonomin här under helgens diskussioner.
Så mycket glädjeämne är det inte – men i gengäld lyser solen från klarblå himmel och det är 27 grader varmt.
Alla Dessa Dagar 
”Containertrafiken i Long Beach index” var ett bra uppslag.
För den analytiske är det alltid intressant med siffror, indikatorer och statistik speciellt på trender, drivkrafter och aktörer.
Andra favoriter:
”Kick tyre index”
”telefontrafik till Zurich index”
Big Mac index
Ref. Gibson: CB och Bo Lundgren har specifik praktiskt kunnande och erfarenhet av att lösa den nuvarande finanskrisen baserat på deras lyckade sätt att lösa den svenska fastighetsbubblan 1992. G20 skulle ha behövt dessa två vid mötet i Washington. För Japan tog det 10 år att lösa sin bubbla, medan CB och BL skrev ut rätt medecin på en gång. Hank Paulsson US’ Treasury Secr. har nu ändrat sin användning av $700 B till att köpa aktier istf att ta över toxic CDS och CDO derivat, eftersom de kan inte värderas korrekt.
Gibson du blandar ihop korten som det passar dig och undviker det jag skrev ovan. CB och BL har väl ingenting med hur SHB, SEB m fl hantera bonusar och pensioner. Det jag skrev om var hur de löste den av S, under Palme/Carlsson oreglerade inflationsekonomin, skapade krisen. Kjell Olof Feldt avgick i protest och 1992 ärvde CB krisen som han och BL klarade av. De övertog fastigheterna, ”assets” som de satte i Securum, nationaliserade Nordea, SHB klarade sig helt utan stöd, SEB var nära konkurs, men lyckades vända upp. Det var en lyckad medicin som Hank Paulsson nu sent har tagit efter. BL har varit i Washington och delgivit Paulsson m fl. hur de gjorde 1992. CB och BL borde varit med i G20.
G8-klubben är den utvidgning av medlemmar,som nu krävs från olika håll och som resulterat i G20-klubben.
I den finns givetvis mängder av spänningar,där de nationella intressena ofta prioriteras i stället för att alla medverkar till att lösa den globala finanskrisen.
Vad gäller svensk deltagande så är det uteslutet av en rad anledningar. Ett skäl för hade dock varit att vi blir ordförandeland i EU nästa år.
Det innebär att även Reinfeldt och Borg får en mer framträdande position i detta sammanhang.
Vårt land löste vår finanskris 1991-93 på ett sätt som flera ander mönsterbildande,Ja,t o m amerikanarna har sneglat åt vårt håll.
Likaså ska vi inte förringa de kraftfulla insatser Reinfeldt gjorde för att EU-staterna i Washington skulle framträda med gemensam stämma och där Sarkotzy fick backa från sin utprägliat protektionistiska hållning.
Nu blir ju med nödvändighet av dessa slag tämligen utvattnade.
Vad man kommit överens om förefaller vara mer av gemensamma regelverk inom finanssektorn,en bättre insyn där och tillslag när så är nödvändigt,likaså i nuläget från olika håll betydande kapitalinsatser samt det viktigaste framtida målet,att inte störa frihandeln och att värna om ett fri marknad.
Samtidigt kommer knappast länder som Kina,Ryssland och shejkdömmena att än marginellt inordna sig i det.
Bakom detta stod inte bara utan kanske framförallt ett USA där den nu avgående presidenten kraftfullt pläderade för detta.
Både han och Obama har en svår nöt att knäcka dvs ska bilindustrin där räddas från konkurs.
Vår debatt har något av hysteri över sig. LO.s ordförande menar att regeringen bara säger ja,ja,ja,men det blir bara nej,nej,ney och Mona menar att regeringens syn på a-kassan,som bara marginellt skiljer sig från den vi hade vid regeringsskiftet är ”sataniskt”.