Ny utrikespolitik?

Lite sent läste jag igenom utskriften av en diskussion i Studio Ett i radions P1 som ställde frågan om hur mycket som hade förändrats i svensk utrikespolitik i och med regeringsskiftet.

Och deras svar var att det vad gäller den politiska inriktningen inte hade skett någon fundamental förändring. Halvt på skämt avslutade man med att denna blogg kanske var den största revolutionen.

Förvisso är det korrekt att det finns – och skall finnas – en betydande kontinuitet i svensk utrikespolitik. Den kontinuiteten har vi också strävat efter att betona. I den ligger ett värde och en styrka.

Men skillnader finns trots detta.

I Europapolitiken har alliansregeringen haft andra möjligheter att agera i och med att vi inte varit beroende av tvekande och bromsande och bråkande samarbetspartier. Vi tror helt och fullt på det europeiska samarbetet, och det har gett oss en möjlighet att ha en högre profil i de olika diskussionerna.

Jag tror knappast att det råder någon tvekan om att vi hörts på ett nytt sätt inom EU – och att man dessutom lyssnar på oss.

När det gäller medborgerliga fri- och rättigheter har vi också höjt profilen. Dispyten med Kuba kan ses som ett exempel på detta – klarspråk om dödsstraffen i Kina som ett annat. Och den linjen tänker vi fortsätta med.

Sannolikt är det också rätt att säga att vi gett kontakterna med Asien en ny prioritet. Det har varit ett intensivt besöksutbyte, och mer kommer det att bli.

Tveklöst korrekt är att samarbetet här uppe i Norden och i Östersjöområdet har blivit mer intensivt och mer förtroendefullt. Det gäller fortsatt med Finland och på ett nytt sätt med Norge. Men självfallet också med Danmark. Samhörigheten med de tre baltiska länderna har för oss varit viktig.

Jag vet att man i alla dessa huvudstäder märkt att det kommit en ny regering i Stockholm – och sett en positiv förändring.

När det gäller Mellersta Östern-politiken – som det är populärt att spekulera om – tror jag inte man skall måla upp större skillnader än vad som finns. Jag upplever att det finns en bred konsensus i dessa frågor i vårt land. Möjligen kan man se en förändring i och med att vi inte ser det som att man skall ha goda förbindelser med antingen Israel eller den palestinska sidan – vi har visat att man kan ha goda förbindelser med bägge.

Men den viktigaste utvecklingen tror jag handlar om intensiteten i politiken. Skall man åstadkomma någonting går det inte att bara sitta hemma och skicka ut pressmeddelanden – man måste vara fysiskt och politiskt närvarande internationellt.

Sedan i oktober har jag haft två officiella bilaterala överläggningar såväl med USA:s som Rysslands utrikesministrar, och jag tror att jag träffat Israels utrikesminister fem gånger under denna tid varav två i Jerusalem.

Detta bara som exempel. I många andra fall har jag också förvånats över att det varit åtskilliga år sedan Sverige haft överläggningar på utrikesministernivå med olika länder.

Har nu detta någon betydelse?

Ja, för det relativt lilla landet tror jag faktiskt att det har det. Närvaron i dialogen och diskussionen på den internationella nivån kan bidra till att skapa respekt för landet och större genomslag och respekt för de idéer och initiativ vi kan ha.

Det gäller alldeles självklart inom den Eurpeiska Unionen. Detta är en regering som är närvarande fullt ut på ministerrådets sammanträden.

Men det gäller med samma självklarhet också i Washington, Moskva, Tokyo eller New Delhi. Och i Belgrad, Kiev, Ankara och Tbilisi.

Och där tror jag faktiskt att det finns anledning om att tala om en ny intensitet i svensk utrikespolitik.

Inte någon dramatiskt kursändring – men en ny styrka och intensitet.

Och i rättvisans namn skall ju sägas att detta framskymtade rätt tydligt också i radioprogrammet.