TABIANO CASTELLO: På en ö i lagunen runt Venedig samlades under något dygn ett femtiotal olika bedömare och aktörer för att diskutera den aktuella utvecklingen och dess konsekvenser, och efter det har jag i dag landat här för ett tag framåt.
Det var ingen munter bild som tecknades. De sista LNG-tankbåtarna som lämnade Hormuz-sundet innan detta de facto spärrades har ännu inte nått Europa, men efter det att de gjort det under den kommande veckan är det stopp med de leveranserna.
Att priserna på gas stigit kraftig i Europa är föga förvånande, men därtill kommer att de olika gasförråden runt om i Europa ligger på avsevärt lägre nivåer än vad de borde göra vid denna tid på året. Att fylla upp dem till tillräckliga nivåer inför den kommande vintern beskrevs som en långt ifrån lätt uppgift.
Sverige ligger bättre till än de flesta, men de europeiska ekonomiernas beroende av fossil energi i form av olja eller gas är fortfarande påfallande stort. Italien är bara ett av många exempel på detta. Höga energikostnader är redan en nackdel för det europeiska näringslivet, och den situationen kommer nu ytterligare att försämras.
Någon snabb lösning ligger heller inte i sikte. Framför allt vad gäler LNG har attackerna mot såväl Irans som Qatars anläggningar för att utvinna det stora Pars-fältet lett till skador som det kommer att ta år och miljarder att reparera och få i produktion igen.
Det internationella energiorganet IEA talar om den allvarligaste situationen för de globala energimarknaderna på decennier, och ser ingen snabb ljusning. Vi lyssnade på dess experter.
Vid sidan av de påtagliga kortsiktiga problemen finns de lika tydliga långsiktiga frågeställningarna. Kina förefaller att ha de bästa förutsättningarna för att elektrifiera sin ekonomi, medan USA riskerar att utvecklas till en petrostat baserad på sina egna tillgångar. För Europa borde slutsatsen vara att accelerera elektrifieringen av ekonomierna, och det även om det delvis sker med utnyttjande av billigare kinesiska teknologier.
Något slut på kriget går inte att skönja – snarare finns det nu påtagliga risker för att det förvärras ytterligare.
Förra veckans allvarliga upptrappning var attackerna mot LNG-anläggningarna. Och det var Israel som började – Trump sade att han inte hade en aning om saken. Nu hotar Trump att slå ut Irans kraftverk om inte Hormuz-sundet mer eller mindre omedelbart öppnas, och gör han det säger Iran att de kan slå till mot såväl kraftverk som avsaltningsanläggningar i Gulf- staterna.
Det vore utomordentligt allvarlig. Förutom att det handlar om krigsbrott – sådana detaljer verkar inte bekymra någon i denna konflikt – skulle de civila skadeverkningarna riskera att bli mycket omfattande. Man kan bara hoppas att röster som manar till besinning har en möjlighet att nå fram till dem som fattar besluten.
Men sannolikheten för att Iran plötsligt ger grönt ljus för alla genom Hormuz är mycket liten. Nu förhandlar olika länder direkt med Teheran om att få igenom sina oljelaster – Indien tillhör dem som lyckats – och därtill kommer att Iran också tar bra betalt.
Om det finns ett tilltagande drag av desperation i Trumps agerande – han vet inte hur han skall kunna förklara seger och få ett slut på det han dragit igång – finns det dessvärre fortfarande ett drag av beslutsamhet i det iranska agerandet.
Att beskriva den Larijani som Israel dödades som en moderat ledare är att överdriva saken, men han var dock en person som det gick att föra någorlunda rationella samtal med, vilket kan inte kan säga om den Jalali som nu efterrätt honom. Jag har i olika sammanhang träffat bägge.
Dem iranska ledningen förefaller ha gått från ont till värre, och att en ledning med Jalili som viktig röst, ocb med den Högste Ledar Khameini som sett hela sin övriga familj dödas, skulle ta några avgörande steg för att gå Trump till mötes förefaller dessvärre osannolikt.
Och samtidigt har den efterfrågade inre revolten mot regimen svårt att infinna sig. Det verkar som om många iranier ser nationens överlevnad som just nu viktigare än regimens fall. Före kriget var det nog annorlunda, och efter det kan saker och ting förändras igen, men just nu förefaller detta att vara situationen.
Det gör inte den situation som Trump och Netanyahu försatt sig själva – och resten av världen! – i enklare. Tvärt om.
Kanske försäljer Trump med sin marinkår som är på väg från Okinawa ta de iranska terminalerna för oljeexport på Kharg-ön för att därefter efter modell Venezuela eller Cuba försöka strypa landet. Säkert kommer det att utlösa iranska attacker mot än känsligare mål – nu talas om de stora datorhallar för AI som amerikanska företag bygger i regionen.
Skadeverkningarna blir allt värre – och utan att något avgörande är inom synhåll.
För Europa är balanserandet i denna situation långt ifrån enkelt. Avskyn för regimen i Teheran är självklart, Trumps brott mot folkrätten uppenbart, de ekonomiska utmaningarna i krigets spår tydliga och spänningarna över Atlanten påtagliga. Således inte alldeles enkelt.
Trump ryter och hotar. Ömsom ropar på hjälp och ömsom säger att det inte alls behövs. En sak är säker: sommarens Nato-toppmöte i Ankara kommer inte att bli enkelt. Det sägs att Nato räddades på förra årets toppmöte i Haag. Om några månader behöver nog Nato räddas igen.
Om EU brottas samtidigt med problemet Viktor Orbán, som blir allt mer destruktiv när valdagen i Ungern 12 april nu närmar sig. På EU-toppmötet i slutet av veckan blockerade han helt det avgörande stöd till Ukraina som han tidigare gått med på.
Han ligger kraftfullt efter i opinionsundersökningarna, men viktiga krafter konspirerar för att försöka rädda honom. USA skickar JD Vance på kampanjresa till Ungern, och i Moskva smids uppenbarligen planer på att göra ett falskt attentat på Orban för att generera sympati eller möjligen t o m stoppa valet.
Ett är säkert – det kommer att bli dramatik. Kommer Ungerns demokrati att klara sig? Och vad händer annars?
På ett eller annat sätt måste ju stödet till Ukraina säkras. Jag utgår från att det klart att ske.
Betydligt lugnare än i Ungern är det tacksamt nog inför valet till Folketinget i Danmark nu på tisdag.
Den sittande blocköverskridande regeringen kommer näppeligen att överleva, och frågan är väl om statsminister Fredriksen, som stärkts av sin kamp mot Trump om Grönland, efter valet bildar koalition åt borgerligt håll eller mer mot vänster.
Dem grundläggande utrikes- och säkerhetspolitiska kursen kommer knappast att rubbas.
Själv förblir jag baserad här i Italien tills efter påsk. Det finns utmärkta digitala förbindelser med världen, och flygförbindelserna med London, dit jag beger mig på onsdag och torsdag för det årliga s k Aurora-mötet för informella dialog mellan Storbritannien och de nordiska och baltiska länderna, är mer frekventa än från Stockholm.
Men via en annan konferens vid vackra Como- sjön bär det så nästa helg åter tillbaka hit.
Och dessvärre fruktar jag att krigen – det som Putin startade utan att ha tänkt igenom konsekvensens, och det som Trump startade utan att ha tänkt igenom konsekvenserna – då forfarande pågår.
PS.
Min månadskrönika för Project Syndicate handlade om hur Trump knappast verkar ha läst den nationella säkerhetsstrategi han undertecknade i november. På mitt X-konto finns en länk till den för den som är intresserad.
Alla Dessa Dagar 