Om handel med Indien och Kina, tystnad om Grönland, strategiska kärnvapenavtal och en del annat.

STOCKHOLM: Att det efter inte mindre än 17 år av segslitna förhandlingar lyckades att föra det stora avtalet mellan Indien och EU i hamn var tveklöst den gångna veckans viktigaste händelse.

Det var två nycklar tull framgång.

Den ena var att bägge sidor backade ner en del. Allt som hade med jordbruk att göra lades åt sidan, och besvärliga frågor om t ex ståltullar sköts också åt sidan.

Och den andra faktorn var tveklöst behovet av stabilitet i en värld där Trump skapar allt mer av tumult. Signalen av en bred överenskommelse mellan världens ledande demokrati och världens vid sidan av Kina ledande handelsmakt var viktig inte bara för Bryssel och New Delhi.

Och ty följande blev kommentaren från Trumps sida snarlik den som räven fällde efter att ha smakat på rönnbären.

Om det senaste decenniet har sett en gradvis allt starkare relation mellan Indien och USA har ju Trump genom tullar och andra underliga manövrer lyckats att påtagligt försämra den relationen. Han har lagt bisarra 50% tull på import från Indien.

Här har Europa nu nya möjligheter. Frankrike säljer avancerade stridsflygplan och Tyskland moderna ubåtar när Indien steg för steg minskar sitt gamla sovjetiska beroende. Men viktig på sikt är ju inte minst Indien som en destination för investeringar på samma sätt som Kina under senare decennier varit.

Peking har under de senaste veckorna tagit mot en strid ström av besökare. Finlands statsminister och Storbritanniens premiärminister tillhör de senaste. Det är uppenbart att länder, trots starkt skilda meningar i viktiga frågor, vill bibehålla eller stärka den ekonomiska relationen med också Kina.

Inte heller detta har fallit president Trump i smaken. Främst har hans sura kommentarer varit riktade mot Canada, och hade nog mindre med premiärminister Carney besök i Peking än med hans tal i Davos att göra.

Men Trump signalerar att han tycker illa om när andra länder har ekonomiska relationer med Kina – samtidigt som han ju lättat på viktiga restriktioner för amerikansk högteknologi till Kina och med all sannolikhet kommer att tala mycket om handel på sitt stora Kina-besök i april.

Om Grönland har däremot Trump varit påfallande tyst efter sin reträtt i Davos. Det finns det all anledning att vara tacksam för.

I tysthet har dock arbetsgruppen mellan Danmark, Grönland och USA haft sitt första sammanträde, och det samtidigt som Danmark fortsätter att stärka sina positioner. Dess försvarsminister är på Grönland just nu, och det har också meddelats att kung Fredrik kommer på besök inom ett par veckor. Danmarks och Grönland statsministrar har tillsammans besökt både Berlin och Paris.

Att det nu är tyst diplomatisk dialog är alldeles utmärkt – men vad som kommer i morgon kan ingen veta. Köpenhamn förbereder sig sannolikt för alla eventualiteter.

Jag kommer att vara där i veckan med en grupp från ECFR för att lyssna på olika röster och diskutera olika perspektiv på utvecklingen framöver.

Frågor om arktisk säkerhet kommer att vara viktigare framöver, och det är viktigt att den diskussionen blir mer faktabaserad än vad som varit fallet hitintills. Det är inte bara Trump som farit ut i scenarier som har föga med den betydligt mindre dramatiska verkligheten att göra.

Det senaste man hör är att Grönland kommer att bli av stor betydelse för det kommande amerikanska strategiska försvarssystemet Golden Dome, men allt vad jag vet säger att detta system såväl vad gäller spaning och förvarning som verkan i allt väsentligt kommer att vara rymdbaserat.

Vad gäller den strategiska relationen mellan USA och Ryssland måste noteras att i veckan det sista ännu giltiga avtalet om begränsning av strategiska kärnvapen – arvtagare till en serie av mycket viktiga avtal sedan 1972 – löper ut.

Det är illa. Dessa avtal gav en viss stabilitet åt den strategiska relationen mellan de bägge stora kärnvapenmakterna.

Framtiden kommer att bli mer besvärlig. Kina bygger ut sin kärnvapenkapacitet, och det är tveksamt om USA i möjliga kommande avtal kan gå med på att bara lägga dessa åt sidan på samma sätt som Sovjet en gång gjorde med Frankrikes och Storbritanniens mer begränsade styrkor.

Och till denna påtagliga komplikation skall så läggas hela den tekniska utvecklingen vad gäller dessa system – och inte minst effekten av att USA nu bygger ett strategiskt försvarssystem som Ryssland saknar möjlighet att hantera.

Washington och Moskva har kommit överens om att under ett år fortsatt respektera det gamla avtalets numerära begränsningar. Om det under detta år kommer att ske en öppning för nya kontakter är en helt öppen fråga.

Annars riskerar världen att gå in i en mer osäker situation också på detta utomordentligt könsliga område. Det är inte riktigt vad vi behöver.

I dessa dagar fortsätter samtal i såväl Miami som Abu Dhabi i olika konstellationer om Rysslands krig, men utan att det finns några tydliga tecken på framgång.

De ryska attackerna mot inte minst energi- och värmesystemen i Ukraina har fortsatt, även om Putin passade på att acceptera en vädjan från Trump om en paus på en vecka, men då lade den veckan så att den passade den tid som de ryska stridskrafterna normalt behovet för att ladda upp för en större attack.

Och i kväll löper den vapenvila ut. På nätterna kryper temperaturen i Kyiv ner tiotals grader under nollstrecket.

Om Trump kommer att gå till militärt anfall mot Iran eller inte spekulerats det åtskilligt om.

Vi vet att han dragit ihop styrkor och gjort olika förberedelser för det. Samtidigt är inte minst Turkiet och Qatar aktiva för att i stället få igång en diplomatisk process, och Trump talar själv allmänt om en sådan.

Men utsikterna är knappast ljusa. Påhejad av Tel Aviv är de amerikanska kraven påfallande maximalistiska, och aptiten på att ge dagens regim i Teheran omfattande sanktionslättnader torde förståeligt nog knappast vara stor.

Men en attack har också sina riskerar. Det måste definieras vad den syftar till – att slå ut viss militär kapacitet eller att försöka att försvaga regimen så att den störtas? Och om det senare skulle vara möjligt, och en regimkollaps sker, är vad som kommer därefter inte alldeles enkelt att förutse.

Den militära delen av en operation är enkel – den politiska är långt svårare.

Trump har dock nu pratat in sig i ett hörn där någonting måste komma ut ur allt skrammel. Om det var klokt eller inte kan diskuteras.

Längre bort går valrörelsen inför valet i Japan kommande söndag nu in i sin sista vecka. En ny oppositionsallians utmanar den LDP- ledda regeringen under premiärminister ‪Takaichi‬. Frågan är om hennes personliga popularitet kan balansers upp den svagare position som LDP verkar ha i opinionen.

Men om det vet vi mera om lite mer än en vecka. För mig blir det en vecka hemma i Stockholm med undantag för två dagar i Köpenhamn med Grönland och Arktis som främsta ämne för diskussioner.