STOCKHOLM: Just hemkommen från ett par dagar i ett Wien där julen redan började att göra sig påmind, och där det mitt i allt annat också hanns med ett besök på julmarknaden med glühwein och annat som hör en julmarknad i centrala Europa till, finns det mycket att säga om de senare dygnens utveckling.
Det var i torsdags som det började att sippra ut uppgifter om någon ny s k fredsplan från president Trump, och i fredags kunde man så ta del av ett papper i 28 punkter som Vita Huset i tydligen rätt ultimativa former hade överlämnat till Kiev.
I en första kommentar beskrevs jag dessa punkter som en blandning av det skamliga, det naiva och det absurda. I BBC såg jag senare att en av deras kommentatorer tyckte att jag hade uttryck mig diplomatiskt.
Det som senare framkommit är att detta är ett i grunden ryskt papper som under några möten i Florida uppenbarligen har kompletterats med en del påtagligt amerikanska synpunkter. Amatörismen i formuleringarna och tankarna är ofta slående.
Grunden är de krav som president Putin formulerat sedan länge. Han vill ha kontrollen också över de delar av regionen Donetsk som han ännu inte kontrollerar, utöver de övriga fyra ukrainska regioner han gör anspråk på, och därtill en rad inskränkningar i Ukrainas suveränitet när det gäller storleken på dess försvar liksom möjligheten till västligt försvarssamarbete.
Till dessa grundläggande och väl kända ryska krav har så lagts ett antal amerikanska sådana av tämligen skamlig karaktär. Återuppbyggnad av Ukraina som skall ske med europeiska pengar och med delar av frusna tillgångar, men trots att man inte skall bidra med någonting skall USA ha ledningen av återuppbyggnaden och 50% av de vinster som kan uppkomma skall tillkomma USA.
Till detta kommer såväl en gemensam rysk-amerikansk grupp som skall kontrollera varje del av avtalet – utan deltagande vare sig av Ukraina eller berörda europeiska länder – och ett Peace Council med övergripande ansvar som skall ledas av – självfallet! – president Trump.
Andra lätt bisarra tankar är att USA skall ”medla” mellan Ryssland och Nato i någon stor uppgörelse. Den allmänna uppfattningen är ju annars att USA är medlem av Nato.
Men punkter som dessa visar bara amatörismen i detta papper. Diplomatiska proffs i såväl Washington som Moskva skär säkert tänder i ilska över klantigheterna.
Men i grunden handlar det ju nu om att Trump efter att i Alaska ha gett upp försöken att få Putin att acceptera en vapenvila nu övergått till att försöka att tvinga Zelensky att acceptera en uppgörelse på i huvudsak ryska villkor. Jakten på fredspriset förefaller att vara den enda princip som gäller.
Till saken hör inte bara att ordinarie utrikes- och säkerhetspolitiska mekanismer i Washington helt har hållits utanför hanteringen, utan dessutom att europeiska allierade fick del av det hela genom att läsa tidningarna.
Chocken över innehållet blandades runt om i Europa alldeles säkert med ilska över hela hanteringen. Det handlar dock om frågor av avgörande betydelse för Europas säkerhet.
Den fortsatta hanteringen av spektaklet är osäkert. I dag har ukrainska, amerikanska och europeiska representanter suttit i Genève och gått igenom punkterna – dock ville inte USA ha med några europeiska representanter när man talade med Ukraina. Man kan bara hoppas att det europeiska agerandet varit tydligt och robust inte minst för att ge Ukraina stöd.
Tiden för smicker måste definitivt vara över.
Och i morgon är det extra EU-toppmöte i Luanda i Angola i anslutning till det toppmöte mellan EU och Afrika som äger rum där.
Från Moskva har hitintills bara sagts att pappret kan utgöra en bra grund, vilket är ett annat sätt att säga att de är inställda på att förhandla om dess olika formuleringar. Att Kremls grundläggande krav förefaller tillgodosedda innebär ju inte att man inte kommer att pressa på för att få igenom alla sina krav.
Också därför tror jag att sannolikheten för att detta leder till något snabbt avslut är mycket begränsad.
Att förutse hur fortsättningen blir är dock inte enkelt. Kommer Trump att ta hänsyn till ukrainska och europeiska invändningar? Kommer Putin i sedvanlig ordning försöka att gapa över lite för mycket?
För Putin är det tydligen mycket viktigt att få kontrollen över resterande delen av regionen Donetsk, och i de 28 punkterna får han det, även om området skall vara demilitariserat.
Det betyder dock föga – hans polis och säkerhetsstyrkor kommer att ta över och den absoluta huvudsidan av de kring 1,5 miljoner människor som bor i området kommer om det mot förmodan skulle bli på detta sätt säkert att välja att fly.
Jag skulle tro att president Zelenskyjs marginaler för att acceptera detta krav knappt är befintliga, och jag hoppas att han i Genève får europeiskt stöd. Det enda rimliga är ju en vapenvila längs den existerande frontlinjen. Så brukar det vara.
På mötet med Trilateral Commission i Wien blev det av lätt insedds skäl mycket diskussion om detta. Nato:s generalsekreterare Mark Rutte skulle komma och tala, men han fick ställa in, och jag fick rycka in i stället med ett budskap som nog var rätt ordentligt annorlunda.
Och den brutala slutsatsen är ju trefaldig: USA:s intresse för substansen i den transatlantiska relationen är synnerligen lågt, och USA är dessutom såväl oförutsebart som opålitligt i sitt agerande. Europeiska regeringen har svårt att uttrycka detta offentligt, men få skulle sannolikt invända.
Men till detta kommer det alldeles säkert att finnas anledning att återkomma.
Den saudiska kronprinsen MBS besök i Washington kom ju lite att överskuggas över milt sagt märkliga kommentarer som Trump hade om mordet på Jamal Khashoggi 2018 men värt och viktigt att notera är att den saudiska positionen förblev att någon normalisering med Israel inte är aktuell förrän man ser konkreta framsteg mot en palestinsk stat.
Och sådana är ju inte lätta att se.
Annars var ju detta veckan när världen gick vidare utan USA.
Man var inte närvarande vid klimatmötet COP30 i Belém i Brasilien, vars resultat kanske inte imponerande, och heller inte på G20- toppmötet i Johannesburg i Sydafrika. Och det säger sig självt att samarbeten som dessa blir lite haltande när USA helt ställer sig vid sidan av.
I Ostasien må noteras att några kommentarer av nytillträdda japanske premiärministern Takaichi lett till en minikris med Kina. Hon noterade att ett kinesiskt hot mot Taiwan på ett eller annat sätt skulle dra in också Japan och påverka landets säkerhet, vilket är en slutsats svår att undvika, men detta har ju föranlett en kaskad av kinesiska reaktioner.
Jag hör t ex att det finns mycket bra hotellerbjudandet i Japan just nu eftersom de kinesiska myndigheterna som en del i påtryckningarna avrått från resor till Japan.
Nu nalkas en ny vecka, som säkert kommer att domineras av det fortsatta spelet kring de märkliga 28 punkterna.
För mig blir det en vecka mest i Stockholm, men på fredag bär det av till Helsingfors för lite möten där och på söndag eftermiddag sätter jag mig på ett flygplan med destination Mexico City.
Alla Dessa Dagar 