STOCKHOLM: Just återkommen från en helg med norra Europas största studentfest i Lund – den s k GA-balen – är det i sedvanlig ordning dags att försöka blicka framåt på den kommande veckan.
Men den föregående hade ju sitt intresse också.
Att den muslimske socialisten Zohran Mamdani valdes till borgmästare i solitt demokratiska New York var förvisso intressant, men än intressantare var nog de samtidiga guvernörsvalen i New Jersey och Virginia där mer moderata demokrater vann mycket övertygande segrar.
Donald Trump stod förvisso inte på valsedeln, men det förefaller som om fortsatta ökande kostnader av alla de slag varit en viktig bidragande faktor till valresultaten. Just att få bort inflationen och få priser under kontroll var ju ett av de mest klara budskapen när Trump vann presidentvalet.
Än har genomslaget för alla hans tullar i inhemska priser inte blivit dramatiskt, men det är tydligt att de gör det svårare att reducera inflationen ytterligare, och för detta betalar republikanerna nu ett tydligt politiskt pris. I opinionsmätningarna säger 52% att ekonomin blivit sämre under Trump – bara 30% att den blivit bättre.
Om detta kommer att få mer långsiktiga effekter på den amerikanska politiska scenen återstod att se. Jag kommer att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan i USA och kan kanske återkomma därefter.
Det som nu avvaktas inte utan spänning är hur Högsta Domstolen kommer att ställa sig till legaliteter i huvuddelen av Trumps olika tullhöjningar. Han har ju vridit om obskyra gamla paragrafer för att komma undan författningens bestämmelser att saker som dessa skall besluta av kongressen, och hur Högsta Domstolen kommer att bedöma den saken blir betydelsefullt.
Det som också avvaktas är att man försenat skall producera de olika policy-dokument med den nationella säkerhetsstrategin i centrum som en ny administration alltid producerar för att försöka förklara och sätta in sin politik i ett större sammanhang.
Man kan visserligen ifrågasätta hur viktiga dessa dokument är i en administration där presidentens nycker förefaller styra åtskilligt. Under den senaste tiden har vi ju sett hur hans missuppfattningar lett till beslut som kan leda till en internationell våg av kärnvapenprov liksom till att han efter att ha sett ett TV-program hotat med militärt ingripande i Nigeria för att skydda kristna utsatta för attacker.
Ingenting av detta har med strategi att göra – bara med nyckfullhet.
I morgon inleds – med total amerikansk frånvaro – den stora klimatkonferensen COP30 i Belem. Tio år efter överenskommelsen i Paris blir det en viktig anhalt i de globala ansträngningarna att begränsa den globala uppvärmingen.
Åtskilligt har faktiskt åstadkommits sedan dess.
Då växte de globala utsläppen med ca 2% om året, och den siffran har sedan dess reducerats till ca 0,3% vilket fortfarande är för mycket men dock en betydande förändring. Då var världen på väg mot en uppvärmning kring fyra grader kring kommande sekelskiftet, men nu ligger de prognoserna på lite mer än hälften av det. Fortfarande farligt högt, men samtidigt uppenbart att de koordinerade internationella insatserna fungerar.
Stämningsläget kring frågan är väl något mindre undergångsdomimerad än vad som var fallet for några år sedan, men även om USA mäler sig ut fortsätter världen i övrigt. Inte minst de starka kinesiska insatserna har effekt. Förhoppningsvis kommer Belem att innebära nya steg av de dominerande delar av världen som inser att vi måste successivt lämna den av fossil energi dominerade världen.
På den europeiska scenen fortsätter samtalen för att få också Belgien med på det arrangemang som med stöd av de frusna ryska tillgångarna skulle möjliggöra ett långsiktigt lån till Ukraina på €140 miljarder vilket skulle säkra finansieringen av landets försvar och insatser för ett antal år sedan.
De legala utmaningarna kring detta skall inte underskattas, och de belgiska frågetecknen om framtida möjliga problem tas på allvar, men alternativen är inte speciellt attraktiva.
Att ta direkt ur medlemsstaternas budgetar skulle säkert vara svårt för länder som Frankrike och Italien med mycket pressade statsfinansiella situationer, och ett gemensamt lån leder ju ofrånkomligen till att kostnader för detta lån måste belasta kommande år.
Ett avgörande måste nog komma senast vid EU-toppmötet i december. Det handlar om den kanske enstaka viktigaste frågan som ligger på EU-dagordningen just nu.
Under veckan noterades hur ett privat kinesiskt företag släppte en ny AI-modell Kimi K2 med prestanda som till betydligt lägre kostnad överträffade vad de stora amerikanska drakarna nu erbjuder. Och samtidigt sade Nividia-chefen Jensen att Kina höll på att gå om USA vad gäller AI-utvecklingen, även om han senare fick marginellt justera det uttalandet.
Men tveklöst är att den amerikanska överlägsenheten inte framstår som alls så massiv som för bara några år sedan. Betydelsen av det kan knappast överskattas.
Veckan som gick präglades i alla fall till någon del för min del av att min nya bok ”Vad Händer Nu?” kom ut, med olika intervjuer i såväl TV som olika ledande tryckta media. Det är alldeles uppenbart att det finns ett betydande intresse av försök till sammanhängande omvärldsanalys – och jag hoppas att min bok kan bidra till detta.
För min del inleder jag den kommande veckan i London med några möten där i morgon och tisdag förmiddag innan jag fortsätter till USA och Santa Monica för styrelsemöte med RAND där.
Men nästa helg kommer jag i alla fall hem igen.
Alla Dessa Dagar 