VID ADRIATISKA HAVET: Mönstret upprepas igen: när Trump till slut under visst tryck och i viss irritation säger att nu är det dags för Putin att acceptera en vapenvila ordnar denna någon form av avledande manöver.
Inför sin deadline sände Trump fastighetsadvokaten Witkoff till Ryssland för sitt femte besök där. Och det resulterade i att det nu blir ett toppmöte mellan Trump och Putin i Alaska nu på fredag.
Vad detta kommer att resultera i är skrivet i stjärnorna. Exakt vad Putin hade att säga till Witkoff är inte alldeles klart, men sorterar man bort möjliga missuppfattningar förefaller det att vara samma grundläggande position som tidigare, d v s vapenvila först efter det att Ukraina gått med på vittgående krav.
Lätt panik utbröt i europeiska huvudstäder, men det resulterade i ett tydligt uttalande från de viktiga huvudstäderna som i grunden stöder Ukrainas position och upprepar det grundläggande kravet om en vapenvila. Och Trump sände vicepresidenten JD Vance till London för att försöka förklara för européerna hur man tänker i Vita Huset.
Från europeisk utgångspunkt handlar det ju nu om att undvika skräckscenariot av att Putin lurar Trump in i en överenskommelse som denne sedan skall tvinga på Ukraina och européerna.
Det vore ett da capo på kapitulationen för Hitler i München-överenskommelsen 1938 Då fick Hitler de områden han ville, som f ö inkluderade de viktiga tjeckoslovakiska försvarsställningarna. Resultatet blev att Hitlers stridsvagnar några månader senare kunde rulla in i Prag, och ytterligare några månader senare kom anfallet mot Polen och världskriget.
I grunden är det nog så att så länge hans generalstabschef Gerassimov säger till Putin att det kan bli ett genombrott på fronten inom två- tre månader har Putin inget intresse alls av en vapenvila, och alla hans manövrer med förhandlingar och möten har ju tydligt syftet till att avvärja det amerikanska kravet på en sådan.
Om sedan Gerasimov har rätt eller fel är en annan fråga. Hitintills verkar det som om han inför och under detta krig i allt väsentligt har haft fel.
Putin kräver nu ett ukrainskt tillbakadragande från de delar av regionen Donetsk som han misslyckats med att erövra. Kring städerna Sloviansk och Kramatorsk där har Ukraina byggt viktiga försvarsställningar, och att bara lämna över dem är otänkbart.
Framsteg i ansträngningarna att få till stånd en vapenvila kan bara uppnås med förstärkt stöd till Ukraina och ökat tryck på Ryssland, men så fort Trump verkar komma i närheten av detta viker han undan.
Vi får se om det mönstret fortfarande gäller på fredag i Alaska – mitt tips skulle dessvärre vara att det gör det.
Veckans andra stora händelse är att Trump gett Netanyahu helt fria händer, talet om vapenvila i Gaza har upphört och Israel nu syftar till att tydligare militärt ockupera hela Gaza.
Intressant är att Netanyahu tvingat igenom detta beslut mot stort motstånd från ledningen för försvarsmakten IDF, dessutom understödda av ett upprop av 300 mer eller mindre tunga f d ledare för IDF, liksom säkerhets- och underrättelsetjänsterna. De hävdar att Hamas inte längre utgår något hot, att en operation skulle äventyra gisslan och att IDF:s resurser inte klarar av det.
Till detta kommer ju att det inte finns något rimligt politiskt mål för en sådan operation. Den humanitära situationen skulle förvärras ytterligare, och drömmen att några arabstater sedan skulle gå in och styra upp situationen torde sakna varje verklighetsförankring.
Det handlar om Netanyahus inrikespolitiska överlevnad. Hans regering är beroende av de mycket extrema krafter som ju i grunden vill bli av med så många av palestinierna i Gaza och på Västbanken som möjligt. Och då blir det detta, snarare än rationell politik av den art som tydligen IDF förespråkar som får gälla.
För detta har han dessutom Trumps stöd, men för resten av världen framstår den israeliska politiken som allt mer oacceptabel.
Det blir en intressant vecka.
Alla Dessa Dagar 