Om Trumps tullar med EU, samtalen mellan USA och Kina, snabb vändning i Kiev och svälten som Israels vapen i Gaza.

VID ADRIATISKA HAVET: Trumps tulldrama går nu in i en avgörande vecka med mycket av fokus på hur förhandlingarna med EU kommer att avlöpa.

President Trump har utlokaliserat sig till sin golfklubb i Skottland. Huvudsyftet förefaller att vara att ge golfklubben, som tydligen går med förlust, lite extra PR och inkomster. Att använda ämbetet för personlig vinning är som bekant inte något som är honom främmande,

Efter några golfrundor under dagen har han också besök av Ursula von der Leyen för att försöka att föra förhandlingarna i hamn.

Hur det gått är i skrivande stund inte känt. Jag hoppas hon inte nominerar honom till Nobels fredspris i det mönster vi nu sett alltför många exempel på. Det spekuleras allmänt i en ”landningszon” med 15% tull på all import från EU, vilket är den nivå som den lösa överenskommelsen med Japan talar om, men hur det sedan går med specifika produkter som t ex bilar, stål och läkemedel återstår att se.

Sedan är ju problemet med Trump att ingenting förefaller vara för evigt. Får han för sig någonting kan allting ändras. Han klippte till med 50% tull på alla varor från Brasilien därför att hans kompis Bolsonaro sitter åklagad. Men just nu handlar det för EU om att undvika de dramatiska tullar på 30% som han annars hotat med.

Sedan återstår ju att se vad EU kommer att göra i övrigt. Kommer man att på motsvarande sätt höja sina tullar på import från USA, eller kommer man att låta dem ligga kvar? För konsumenter vore det självfallet bäst om de var så låga som möjligt, men det kan finnas andra faktorer som talar i annan riktning.

Vad som kom ut ur toppmötena förra veckan mellan dels EU och Japan och dels EU och Kina var ingenting som ledde till stora rubriker. Med Japan är relationen nära och god, med ett tydligt gemensamt intresse av ett fungerande globalt handelssystem och en gemensam syn på Rysslands aggression. Med Kina är det mer spänt, inte minst p g a Rysslands krig, men mötet resulterade i alla fall i ett viktigt gemensamt uttalande om klimatfrågorna inför kommande COP30 i Belem i Brasilien senare i år.

Med Kina har Trump inte löst ut de olika handelsfrågorna, och i morgon sätter sig USA:s och Kinas förhandlare ner i Stockholm för att se hur långt man kan komma med dem.

Mycket här handlar om teknologi snarare än bara tullar. Kina har uppenbara invändningar mot olika amerikanska exportkontroller på högteknologi, framför allt de mest avancerade halvledarna, medan USA har lika uppenbara invändningar på de exportkontroller Kina infört på olika sällsynta mineraler och olika magneter. Tillgången på dessa är viktig inte minst för den amerikanska försvarsindustrin, och Kina använder därmed samma argument för sina restriktioner som ju USA har använt för sina.

Det blir nu den tredje rundan mellan USA och Kina i dessa frågor, men att allt skulle klaras av i Stockholm är kanske inte sannolikt. Att Trump kommer att tala om framgång är däremot sannolikt, men det brukar oftast betyda mindre än vad han vill göra gällande.

Den gångna veckan har bjudit på åtskillig dramatik i Kiev.

Vad som låg bakom Zelenskyjs och hans administrations beslut att snabbt pressa igenom en lag som tog bort oberoendet för de två viktiga myndigheter som skall bekämpa korruption kan man bara spekulera om. De motiv som angavs offentligt har låg trovärdighet.

Reaktionen blev emellertid snabb. USA bryr sig numera officiellt inte om saker som korruption, men EU reagerade omedelbart och tydligt, och än viktigare var kraftfulla demonstrationer runt om i Ukraina. Det finns ett starkt civilsamhälle som tydligt upphävde sin stämma.

Konsekvensen blev att Zelensky tvingades till reträtt och utlovade en ny lag som skulle återställa de bägge myndigheternas oberoende. Gott så, men jag är inte övertygad om att vi har sett slutet på denna saga ännu.

Det var tveklöst ett allvarligt felsteg i en situation där Ukraina är extremt beroende av omvärldens stöd. Inte minst förutsätter ju EU-processen tydlighet i frågor som denna.

Det finns en spänning i Ukraina mellan en presidentmakt som ser stark centralisering som nödvändig i kriget, och ett civilsamhälle som i stället ser mångfalden av aktörer som en av de viktiga styrkorna i det ukrainska samhället. Och denna spänning kommer vi med all sannolikhet att se mer av.

I veckan som gick har situationen i Gaza blivit allt värre. Unga barn dör nu av svält, och hela systemet med halvstrypt hjälp håller på att rasa samman. Människor skjuts ihjäl när de försöker komma fram och få mat.

De mest extrema delarna av den israeliska regeringen gör ingen hemlighet av att de ser svält som ett vapen för att på ett eller annat sätt rensa Gaza från dess befolkning.

Men den internationella reaktionen tvingar Israel till viss reträtt. Man talar nu om att fälla hjälp med fallskärm. Det försökte Biden också ett tag innan man insåg att det knappt fungerade. Och man säger nu att någon form av humanitära korridorer skall öppnas upp.

Men det är halvmesyrer. Fortfarande blockeras och begränsas de olika FN- organisationernas möjligheter att få in och distribuera den hjälp som finns i lager utanför Gaza. Till och med internationella Röda Kors-kommittén ICRC som mycket sällan säger någonting för att man vill kunna samarbeta med alla har nu hävt upp sin stämma inför det som sker.

Och samtidigt har USA och Israel avbrutit samtalen med Hamas om en vapenvila för att ersätta den som ju Israel bröt i mars. Från Vita Huset låter det som om man nu ger Israel rätten att göra vad de vill i Gaza – minns hur Trump tyckte att alla skulle flyttas därifrån så att det skulle kunna byggas lyxhotell.

Det hela är djupt upprörande, såväl omedelbart när det gäller lidandet som det totala blockerandet av vägar som skulle kunna ge en lösning.

I veckan som kommer sammankallar Frankrike och Saudiarabien en konferens på FN i New York om hur man kan stödja utvecklingen mot en palestinsk stat, och det skall bli intressant att se hur brett deltagandet på den kommer att bli.

President Macron har ju nu dessutom också sagt att Frankrike kommer att officiellt erkänna Palestina i samband med FN:s generalförsamling i september, vilket föranlett en del ilskna utbrott både i Jerusalem och Washington.

Ännu en intressant vecka stundar – men sedan börjar den europeiska sommarsemestern på riktigt.

med