VID ADRIATISKA HAVET: Efter några påtagligt hektiska veckor av resande har sommaren nu brutit ut för min del, och framför mig ligger åtminstone vad gäller resande en påtagligt lugnare period.
Den gångna veckans toppmöte med Nato har beskrivits som en succé framför allt i meningen att det inte misslyckades.
Det handlade om att hålla Donald Trump på gott humör, och det mesta utformades med det mer eller mindre tydligt uttalade syftet.
Den korta kommunikén – mindre än en tiondel av motsvarande ett år tidigare – inkluderade trots allt en försiktig formulering om Ukraine och en antydan om att Ryssland kunde vara ett problem, men det var uppenbart att USA hade vattnat ur dessa formuleringarna högst väsentligt.
Generalsekreteraren Mark Rutte slog rekord i grenen ”smickra Trump” dels genom ett SMS till honom som Vita Huset omedelbart offentliggjorde och dels genom att på presskonferensen kalla honom ”Daddy”.
Jag gjorde ett något ironiskt inlägg på X dör jag sade att smicker nu tydligen hade ersatt gemensamma värderingar och enad uppfattning om de strategiska hoten som kittet i Nato, och det inlägget lyftes upp av såväl BBC som CNN.
Men Trump förblev på gott humör och sade t o m vänliga saker om Nato. En bidragande faktor var nog att han då fortfarande tyckte att det fanns anledning att slå sig för bröstet om resultaten av det amerikanska anfallet på de nukleära anläggningarna i Iran, och hans möten med media kom då att domineras av detta snarar än svårare frågor som Putin, kriget och Ukraina.
Nato överlevde dock toppmötet. I dessa tider får det betraktas som en framgång.
Sedan får vi se hur det kommer att gå med de utlovade höjningarna av försvarsanslagen. Det talades mycket om de fiktiva 5%, men det avgörande är ju hur många länder som på allvar kommer att anstränga sig att nå de 3,5% i reella försvarsanslag som man kommit överens om.
Men i norra Europa kommer siffran att nås, och det är viktigt för vår säkerhet framöver.
Det bortses i debatten ofta att det ju handlar om betydligt mer än bara pengar. Att sätta upp nya militära förband och förmågor kräver också att soldater rekryteras, officerare utbildas, olika enheter övas och att materiel i mängder kan levereras i tid.
Pengar är en sak, men det krävs mycket mer för att fylla upp de s k förmågemålen i form av militära förband, enheter och kapaciteten som ju är det som ger den faktiska försvarsförmågan.
Och till detta skall ju läggas att inte minst kriget i Ukraina visat att teknologi nu håller på att revolutionera åtskilliga delar av krigföring. Att bara köpa mer av gårdagens eller dagens system är inte längre den självklara lösningen.
I slutet av förra veckan hade vi så vår årskonferens med ECFR i Warszawa med en serie av mycket bra diskussioner, och de finns tillgängliga på nätet för den intresserade, inklusive mina avslutande reflektioner om Europas situation i denna den nya oredans tid.
En session skedde dock bakom slutna dörrar och var med två personer som varit ledande i såväl Iran som Israel när det gällde den nukleära frågan, och den kom att väl illustrera komplexiteten i den situation som nu uppstått.
Att Iran skulle tillåta IAEA att nu komma in och återuppta fulla inspektioner förefaller mindre sannolikt, och därmed kommer det att vara mycket svårare för omvärlden att säkert veta vad som pågår i dessa frågor i landet.
Jag ser att IAEA-chefen sagt att han nu gör bedömningen att Iran trots mycket betydande skador på sina anläggningar kan återuppta viss anrikning inom bara några månader. Och till detta kommer självfallet frågan om var det höganrikade uran man redan framställt finns.
Avgörande blir vilka beslut som kommer att fattas i Teheran i dessa frågar. USA försöker tydligen att återuppta någon typ av förhandlingskontakt, men att det skulle leda till någon framgång i detta läge ter sig ytterligt osannolikt.
I värsta fall går vi mot en situation där Iran lämnar NPT-avtalet och börjar ett diskret och då sannolikt mer långsiktigt kärnvapenprogram. Bestämmer de sig för det kommer de förr eller senare att lyckas.
Då for vi en ny och allvarlig situation. Jag skulle tro att det då är sannolikt att Saudiarabien kommer att göra samma sak och vi kan vara på väg mot ett Mellersta Östern med tre kärnvapenstater.
Då är vi ur askan och i elden i försöken att hindra spridningen av kärnvapen. Och då är kanske Turkiet nästa i raden…
Borta från rubrikerna under detta dramatiska skede i Mellersta Östern har varit handelstumultet, men vi närmar oss nu snabbt 9 juli då Trump sagt att han kommer att klippa till med 50% tull på import från EU om det inte innan dess nåtts en för honom acceptabel uppgörelse.
EU-toppmötet diskuterade frågan, men utan något alldeles klart resultat. Tysklands Merz talande om behovet av snabb klarhet, men hur förhandlingarna går mellan en Trump-administration där allting ytterst är beroende av vad presidenten tycker för dagen och kommissionen i Bryssel är allt annat än klart.
Vi får vänta och se. Tumult är alls icke osannolikt. Sådana är dessvärre dessa tider.
Men på den positiva sidan kan dock noteras uppmuntrande signaler om förhandlingarna mellan EU och Indien, med ett avtal kring årsskiftet nu som en mer reell möjlighet, och att Ursula von der Leyrn signalerat att EU på ett eller annat sätt söker en anknytning till det stora trans-pacifiska CPTPP med den inte minstsykbolidja betydelse detta skulle ha.
Trots allt sker 87% av världens handel med gods utan att USA berörs, och kan EU bli mer av ett nav i ansträngningarna att skapa stabilare villkor för denna har ett positivt steg tagits.
Alla Dessa Dagar 