Om tillbaka till Dayton, spänningar på Balkan, Trumps kapitulation för Putin och fortsatt osäkerhet om både Gaza och Iran.

DAYTON: Det var för trettio år sedan jag var här senast, när alla partner i kriget i Bosnien låstes in på flygbasen här utanför och efter tre veckor producerade ett av de verkligt få genuina fredsfördrag som vi har i den moderna europeiska historien.

Nu har Nato:s parlamentariska församling sitt årliga möte här, Balkan har satts i fokus och jag är en av dem som bjudits in för att dra slutsatser och göra rekommendationer,

Jag inkvarterades på samma håll som flertalet av de olika delegationerna från olika delar av Balkan, och på frukosten blandades nya vänner och gamla fiender, med några som höll diskret avstånd från andra, men i grunden i rimligt god anda.

Det är fred på Balkan, men inte alltid harmoni.

Men det har varit intressanta diskussioner. I sedvanlig ordning har jag hävdat att Dayton-avtalet handlade om diplomati och förmågan till politiska kompromisser snarare än om militära insatser av olika slag.

Det som åstadkoms var ett avtal som möttes allas minimala krav utan att tillfredsställa någon parts maximala krav. Och det var i detta som kärnan till det diplomatiska arbete som ledde fram till avtalet låg.

Utvecklingen sedan dess har varit positiv i mening att freden har hållit, men mindre så i mening att alltför många såg freden som krigets fortsättning med andra medel, och att det politiska manövrerandet har ty följande begränsat möjligheten inte minst till ekonomiska framsteg.

Bosnien har under de senaste tre decennierna förlorat ca en tredjedel av sin befolkning. Oftast är det unga människor som väljer att forma sin framtid i andra delar av Europa. Och situationen är dessvärre densamma i regionens övriga länder.

En del av förklaringen till detta är att processen med integration i EU stagnerat, vilket i sin tur delvis beror på bristande intresse och vilja i Bryssel och delvis på oförmåga i regionens länder med att göra tillräckliga framsteg i olika frågor.

Men nu skjuter processen fart igen påverkad allra främst av Ukraina och nödvändigheten av framsteg i det landets EU-integration. Och då gäller det att länderna i regionen ser det möjligheternas fönster som nu öppnas och fullt ut utnyttjar detta.

Det kommer att kräva en del.

EU är den drivande faktorn, men även USA spelar ju roll i regionen, och frågan är hur dess politik kommer att se ut. I fallet Bosnien tyder allt på att den blir avsevärt mindre interventionistisk, och att den kommer att beskriva sig själv mer i termer av realism. De som hoppas på att USA skall träda in och göra olika saker kommer att bli besvikna. Biträdande utrikesminister Landau var här, mötte de olika ledarna från regionen, och var tydlig i sitt budskap.

Och i detta ligger ju då också att EU måste bli tydligare och mer engagerad i regionen. Om man klarar av det med allt annat som står på agendan återstår dock att se.

Några av oss som var med hade möjlighet att komma tillbaka in på den stora flygbasen här där vi satt mer eller mindre inlåsta i tre veckor. Med inte mindre än 38.000 anställda är den något av en nyckel i det amerikanska flygvapnets utveckling. Här finns avgörande funktioner för underrättelsetjänst och avancerad teknologisk utveckling.

Det blev ett nostalgiskt återseende. Det var inte mycket som hade förändrats i de lokaler där vi bodde, förhandlade och arbetade för tre decennier sedan.

I veckan som gick hade så president Trump ännu ett telefonsamtal med president Putin, och det samtalen förändrade dessvärre åtskilligt.

Under tiden omedelbart efter presidentskiftet här i USA fanns det en viss möjlighet att få stopp på kriget . Starkt amerikanskt tryck för en vapenvila kombinerat med stöd för Ukraina hade möjligen kunnat tvinga Putin till detta steg.

Det var detta olika europeiska ledare också hoppades på när man enades om ett tydligt krav på vapenvila, och trodde att man i detta också låg på samma linje som president Trump.

Men telefonsamtalet förändrade allt. Att Putin inte var intresserad av en vapenvila visste vi redan, men vad som inträffade var ju att Putin lyckades övertyga Trump om att överge kravet på omedelbar vapenvila. Och därmed är Putin nu där han vill vara – fortsatt eller intensifierat militärt tryck på Kiev i förening med politiska samtal som i grunden då handlar om de olika krav på att begränsa Ukrainas suveränitet som han har.

Medan Trump med stöd av Europa tidigare sagt vapenvila först och förhandlingar därefter, vänds nu allt om till förhandlingar först och vapenvila endast när dessa på ett eller annat sätt ger resultat.

Det är ett recept för ett förlängt krig. Om det tidigare fanns en möjlighet för vapenvila under detta år är denna nu så gott som bortblåst. Tragiskt – men så ser verkligheten utan efter denna den senaste av Trumps olika taffligheter.

Att detta leder till nya spänningar över Atlanten är uppenbart.

Och till dessa läggs nu att Trump i ett plötsligt utbrott nu vill lägga 50% tull på all import från Europa från 1 juli. I sak är det en renodlad ekonomisk krigsförklaring, och det återstår hur Bryssel kommer att reagera.

På sina håll finns förhoppningar om att detta bara är ännu ett av dessa utbrott som snart följs av en hel eller halv reträtt, men det tror jag är att göra saker alldeles för enkel för sig. Han har ett uppenbart agg till Europa, och även om nya plötsliga steg åt ett eller annat håll förvisso inte kan uteslutas är det tydligt att den ekonomiska relationen mellan EU och USA kommer att skadas högst avsevärt.

Förhandlingarna mellan USA och Iran fortsätter, men det är svårt att vara alltför optimistisk.

USA har låsts till en position mot varje form av anrikning av uran i Iran som jag tror knappast kommer att kunna accepteras, och jag noterat att israeliska kampanjgrupper lägger pengar på TV- reklam här för att vara säkra på att den positionen inte rubbas.

I amerikanska media rapporteras om att man misstänker att premiärminister Netanyahu förbereder en omfattande militär operation mot Iran – med eller utan USA – så fort det är klart att förhandlingarna misslyckats.

Och så är det säkert. Konsekvenserna skulle bli mycket omfattande.

Samtidigt ser ju situationen i Gaza allt värre ut. Israel tillåter nu bara minimala leveranser att förnödenheter för att undvika att bilder av massvält kan kablas ut över världen, men så mycket mer är fet tydligen inte. Och man förbereder ytterligare militära operationer i området.

EU har ni tagit steget att börja se över sitt handelsavtal med Israel, och det är självfallet nödvändigt för Europa att nu höja tonläget i frågan. Situationen är i varje tänkbar del oacceptabel.

I morgon lämnar jag Dayton för några dagar i Washington i lite olika ärenden innan det bär hem till Europa igen. Om en vecka skall jag vara tillbaka i Stockholm igen.

Kommentarer är stängda.