TABIANO CASTELLO: Efter lite mer än en vecka i det politiska tumultet i Washington har jag nu landat i en betydligt mer harmonisk miljö. Det blir för min del påskfirande vid Apenninerna med Alperna inom synhåll. Inga klagomål.
Men i Washington var det verkligen tumult.
Jag skrev för en vecka sedan om början på det hela efter Trumps utannonsering av en tullchock långt värre än någon hade förväntat sig.
Och sedan följde saker slag i slag.
Kina lade sig inte alls platt, utan svarade med egna tullar i motsvarande storleksordning, och detta ledde till att Trump trissade upp de samlade tullarna på import från Kina till rent prohibitiva 145%. I sak skulle det kunna innebära stopp för betydande del av importen från Kina.
Att marknaderna störtdök var inte så konstigt. Och bedömare började tala om risken för att den amerikanska ekonomin skulle dyka ner i ren recession.
På onsdagen började det se riktigt illa ut. På eftermiddagen skulle det ske en ny försäljning av amerikanska statsobligationer – det behövs regelbundet för att hantera den stora statsskulden – och plötsligt dök det upp tecken som antydde att marknadens intresse för att köpa sådana höll på att avta.
Det fanns en risk för att Donald Trump skulle drabbas av samma utveckling på dessa marknader som ju snabbt fällde den brittiska premiärministern Liz Truss etter hennes olyckliga manövrer i den ekonomiska politiken.
Ställd inför detta slog Trump till reträtt och utannonserad en paus under 90 dagar för alla höjda tullar bortsett från dem på Kina. Och den allmänna tullsats han drämt till med sänktes från 20 till 10%.
Lycka på marknaden, även om den blev rätt kortvarig innan man insåg att även 10% på världen var en rejäl höjning och att 145% på Kina skulle få mycket omfattande konsekvenser.
Det började tydligen också Trumps omgivning att inse, och sent fredag kom nästa reträtt. Nu undantogs smartphones, elektronik, halvledare och laptops från tullarna på Kina.
Och det var en god illustration till det faktiska beroendet.
Få produkter symboliserar väl det amerikanska teknikundret under senare decennier som iPhone. Och Apple har med den också blivit världens ofta högst värderade företag.
Men den miljon iPhone som produceras varje dygn sätts i nio fall av tio samman i Kina innan de exporteras till USA och andra marknaden. Det är kring tusen olika komponenter som krävs för en iPhone och de kommer från företag inte bara i Kina som sysselsätter kring tre miljoner människor.
En tull på 145% på iPhone i USA skulle ta upp priset åtskilliga tusen kronor. Och samma sak skulle gälla nästan all annan hemelektronik, som också till större delen kommer från Kina. Också den absoluta huvuddelen av alla laptops har sakna ursprung.
Så reträtten på fredag eftermiddag – som säkert kommer at glädja marknaderna i morgon – var en god illustration till de mycket stora risker som ligger i Trumps till tulltumult.
Säkert kommer de att upptäcka mer.
Jag skulle tro att Boeing redan hört av sig om konsekvenserna av att de facto stängas ute från vad som väl blir världens största marknad för passagerarflygplan under de kommande decennierna. Och skulle Kina införa mer restriktioner på export av kritiska ämnen till den amerikanska ekonomin kan det bli problem också för landets försvarsindustri.
Om ett halvår eller så är det väl dags att inse att huvuddelen av världens leksaker produceras i Kina. De amerikanska barnfamiljerna kommer att få en överraskning.
Olika talesmän för administrationen – inte alltid så väl koordinerade – har nu försökt att hävda att det finns någon logik bakom allt detta tumult. Det går inte att säga att de lyckas.
Teorin just nu – när detta skrivs, det kan se annorlunda ut i morgon – är att man nu på 90 dagar skall förhandla fram bilaterala avtal med ett 70-tal länder som tillfredsställer Donald Trump på ett eller annat sätt.
Det är självfallet alldeles orealistiskt.
Hur det kommer att gå med EU återstår att se. Bryssel gjorde också 90 dagars paus med sina olika motåtgärder. Och någon typ av förhandling skall inledas. Jag skulle våga gissningen att den inte kommer att vara avslutad på 90 dagar.
Och samtidigt skall världen i övrigt också in för misshandel i förhandlingar i Washington.
Tulltumultet kommer med största sannolikhet att fortsätta. Fler upp och ned kan inte alls uteslutas, men alla bidrar i grunden till en osäkerhet som kommer att slå först och främst mot den amerikanska men också mot den globala ekonomin.
Talesmän för Vita Huset säger att detta är den mest imponerande ekonomiska statskonst den amerikanska historien känner. Mer oberoende bedömare talar om ett ekonomiskt självskadebeteende med få historiska motsvarigheter.
Historia är det förvisso.
Under min vecka in Washington hamnade det mesta annat i skuggan av detta tumult.
Men i fredags var i alla fall Trumps fastighetsvän Steve Witkoff i St Petersburg för att försöka få någon rörelse mot en vapenvila mellan Ryssland och Ukraina. Hur mycket överläggning det blev vet jag inte – han togs också runt en hel del av stadens sevärdheter.
Vad som sipprat ut därefter säger att Witkoff anser att vägen till vapenvila är att gå med på Putins krav att han skall få de fyra ukrainska provinser han begärt och som Witkoff i sin beramade TV-intervju med Tucker Carlsson inte riktigt visste namnen på.
Det skulle i så fall innebära att Ukraina till Ryssland skulle överlämna också de delar av dessa provinser som man trots enorm försök inte lyckats att erövra – inklusive betydande städer. Sannolikheten för att Ukraina skulle gå med på detta ligger utomordentligt nära noll.
Sätter de driver dessa samtal på är märkligt. Witkoff talar med Putin, och Kellog talar med Ukraina, men om dessa herrar talar med varandra, eller säger samma sak, är okänt.
Det hela ger ett påfallande amatörmässigt intryck.
Skall en vapenvila vara möjlig måste det till ett betydlig hårdare tryck på Putin – det är ju han som inte vill – och ett starkare stöd till Ukraina. Intill Trump inser det, och det förefaller inte omedelbart förestående, kommer försöken att misslyckas.
Putin kan lugnt fortsätta att fördröja.
Sedan dess har Witkoff skyndat visar till förhandlingar med Iran i Oman. Det talas om konstruktiv atmosfär och ett nytt förhandlingsmöte har bestämts.
Här är det ju i grunden en förhandling mellan USA och Iran. Varje överenskommelse i frågan kommer att stödjas av större delen av världen i övrigt även om Netanyahu kommer att tvingas att svälja mycket hårt. Men en överenskommelse kommer inte att vara möjlig om inte också USA backar från maximalistiska krav.
Och Iran kommer att spela på sitt sätt. Man har redan föreslagit en överenskommelse om att göra Mellersta Östern till en kärnvapenfri zon. Det låter kanske bra i vissa öron, men att Israel skulle avstå från de kärnvapen man inte vill bekräfta att man har saknar varje form av realism.
Vi får se om Witkoff gör bättre ifrån sig här.
Han fick ju sitt genombrott när han fick Netanyahu att gå med den trestegsplan för vaoenvila i Gaza som Hamas då redan hade accepterat men Tel Aviv bromsad.
Men den har ju sedan dess rasat samman. Nu läser jag att Israel bombat det sista fungerande sjukhuset i Gaza – i sedvanlig ordning säger man att det var en kommandocentral för Hamas.
Och den senaste siffran på antalet döda i Gaza är 54.000. Ohyggligt.
Om det är passande att i dessa tider säga Glad Påsk kan diskuteras – men nu gör jag det i alla fall.
Glad Påsk!
Alla Dessa Dagar 