Om osäkerhet i Bryssel, ännu större osäkerhet i Paris, duell i Atlanta och ökade risker i Mellersta Östern.

BRYSSEL: Strax bär det hem efter några dagar och några olika möten här i den belgiska och europeiska huvudstaden.

I måndags kväll i förra veckan misslyckades EU:s stats- och regeringschefer på sin informella middag här med att uppnå den enighet om de olika personfrågorna efter EU-valet som ju låg i luften och som jag ju också skrev om.

En alltför liten krets trodde att det räckte med att göra upp där, och att andra bara passivt skulle notera vad som malts fram i den, men det var inte bara den italienska premiärministern som reagerade mot detta och ville se en lite öppnare process.

Och därmed föll det hela samman.

Sedan dsss har väl bilden komplicerats i och med att det nu ser ut som om den liberala gruppen i Europaparlamentet kommer att bli den fjärde i stället för den tredje största efter att främst dess tjeckiska medlemsparti ANO gått över till den mer konservativa grupperingen ECR.

Och det är nog faktiskt där som det partiet hör hemma bäst.

Men därmed ökar ju rimligen tyngden i kraven från de mest högerinriktade krafterna på att få i alla fall någon utdelning när de olika posterna fördelas ut mellan de olika politiska familjerna.

Hur det kommer att lösas ut återstår att se.

När detta skrives tror jag knappast det finns någon lösning klar, utan det blir direkta diskussioner mellan stats- och regeringscheferna när de möts till sitt formella toppmöte mot slutet av veckan som leder antingen till en överenskommelse då eller till uppskov till ett senare möte.

Det blir nog för en del att bita på naglarna tills dess.

Om detta spekuleras det förvisso åtskilligt, men ett än större samtalsämne är nog trots allt vad som kommer att hända i Frankrike. Den första omgången i valet till nationalförsamlingen är ju kommande söndag, och opionsmätningarna visar bara högst marginella förändringar i förhållande till det för president Macron förödande resultatet i EU-valet.

Den extrema högern ligger strax över 30%, och vänsterkoalitionen med påtagligt extrema inslag där också strax under. Så ser den bistra franska verkligheten ut.

I diskussionerna finns det lika många åsikter om hur det kunde komma hit som det finns bedömningar av vad som kommer att hända efter det att den andra omgången i valet den 7 juli sannolikt kommer att ge ett resultat med högerradikala RN som särklassigt största parti.

Av betydelse är självfallet om de får en egen majoritet eller inte, och det mesta verkar än så länge tyda på att de inte får det.

President Macron kan då välja att nominera en mer teknokratisk premiärminister för att se hur länge denne sedan kan överleva i nationalförsamlingen, men mer sannolikt är kanske trots allt att han får bita i det synnerligen sura äpplet och utse RN-kandidaten, den 29-årige Jordan Bardella, till premiärminister.

Och vad händer sedan?

I likhet med vänsterblocket lovar RN en rad åtgärder som tillsammans kommer att driva upp det redan stora underskottet i den franska statsbudgeten till 6-7% av BNP. Vänster- och högerpopulism brukar ju i denna typ av frågor ofta gå armkrok.

Att den franska börsen gått ner kraftigt efter beskedet om nyvalet är föga förvånande.

Sannolikt dyker då både Macron och Bardella upp på nästa EU-toppmöte, och huruvida de då företräder en enad fransk politik eller inte är en i hög grad öppen fråga, liksom hur RN väljer att spela sina kort när man väl sitter i regeringsställning.

Allt tyder dock på att vi kommer att få leva med en betydande osäkerhet i fransk politik allra minst fram till presidentvalet 2027.

Det kommer att påverka viktiga delar av EU-politiken.

Förhandlingarna med Ukraina och Moldavien om EU-medlemskap kommer att inledas i Luxembourg på tisdag, vilket är ett mycket stort steg, men hur fortsättningen kommer att bli blir nu mer osäkert. Och när vi nästa år börjar att närma oss alla frågor kring EU:s kommande långtidsbudget kan det bli riktigt besvärligt.

I kategorin valrörelser finns det ju också anledning att följa med vad som händer i Storbritannien, där det milt sagt inte går så bra för de konservativa inför valet där 4 juli.

Men eftersom jag kommer att vara där under den kommande veckan och känna av atmosfären lite mer direkt kan det nog vara bäst att avvakta med mer kommentar tills efter dess.

I den begynnande amerikanska valrörelser kommer dock den kommande veckan att bjuda på stor dramatik när Joe Biden och Donald Trump på torsdag möts i en TV-sänd duell hos CNN i Atlanta.

Det är första gången någonsin som två personer som bägge tituleras president möts i en duell som denna. Och i mer formell mening är ju ännu ingen av dem ännu utsedda av sina respektive partier

Om detta kommer det alldeles säkert att skrivas spaltmil världen över under dagarna efter. En andra motsvarande duell är planerad till i september.

I veckan som gick kom beskedet från kommissionen i Bryssel att man nu lägger ökade tullar på importen av elbilar från Kina. I USA hade man ju redan tidigare drämt till med betydande sådana.

Det formella skälet till detta är att det finns subsidier för produktionen av EV-bilar i Kina, och utan att kunna detaljerna tror jag säkert att detta är sant. Problemet är bara att subventioner till den gröna omställningen alls inte förekommer bara i Kina, och därtill att det ju inte nödvändigtvis är fel mot bakgrund av hur viktig den gröna omställningen är.

Den faktiska situationen är ju att Kina också med subventioner påtagligt har accelererat sin gröna omställning.

Förra året installerades lika mycket solkraft i Kina som i resten av världen sammantaget, och vad gäller omställningen av bilar från förbränningsmotorer till EV ligger man också påtagligt före både Europa och USA. Vad gäller de viktiga batterierna har man också skaffat sig en tydligt ledande internationell position.

I grunden är detta självfallet mycket bra.

Utan en tydlig grön omställning i Kina blir det ingen global grön omställning, och om delar av deras ansträngning leder till att billigare EV-bilar kommer också till Europa och underlättar vår omställning skulle jag tycka att detta snarast skall välkomnas.

Nu vill Tyskland, som inte heller är entusiastisk över dessa tullar, att man i stället skall förhandla med Kina. Vi får se vad som kommer ut ur detta under de närmsta månaderna.

Vad gäller kriget i Mellersta Östern efter Gaza är vi väl nu i situationen att de stora israeliska militära operationerna i Gaza börjar att ebba ut, och det nu etableras en situation med ett pågående lågintensivt krig av den art vi ju faktiskt också ser främst i de nordliga delarna av Västbanken.

Och detta utan att man kommit ett enda steg närmare svaret på frågan hur Gaza skall styras, hjälpas eller återuppbyggas.

President Bidens stora initiativ från 31 maj med tre steg mot något av en lösning, som sedan dess stötts också av FN:s säkerhetsråd, har hitintills inte lett till någonting alls.

Samtidigt ser situationen kring södra Libanon allt allvarligare ut. Duellerna mellan Israel och Hezbollah pågår mer eller mindre ständigt, och tecken på att Israel förbereder en större militär offensiv blir allt fler.

Och en sådan skulle få omfattande också humanitära konsekvenser, och det alldeles bortsett från dess effekter på den sköra libanesiska statsbildningen.

För min del blir det en vecka med lite fortsatta resor. Ett möte med amerikanska RAND i Cambridge i början av veckan och en konferens i Helsingfors mot dess slut står på programmet.