Om EU-valet också i Frankrike och Tyskland – och utmaningarna framöver.

BERLIN: Mycket kan man säkert anklaga den franske presidenten Emmanuel Macron för, men sannerligen inte brist på mod.

Resultatet av valet till Europaparlamentet blev om man ser till bilden i dess helhet inte så förförande dramatiskt.

Det hade hojtats högt om att den extrema högern var på stark frammarsch, men det man till helheten blev det inte så mycket av detta.

Den s k breda mitt med moderera och kristdemokratiska EPP, socialdemokratiska SD och liberala Renew som gett det parlamentet dess stadga gick från att ha 59% av dess platser till att ha 56%. Och moderata EPP stärkta sin ställning.

Det är förvisso en förändring. Men innebär knappast någon dramatik.

Men det som gäller för EU i dess helhet gäller ju inte nödvändigtvis för enstaka länder, och i synnerhet inte för Frankrike.

Sedan han förlorade sin majoritet i nationalförsamlingen 2022 har Macron haft tilltagande problem med att regera Frankrike, och att ett stort nederlag var på väg var uppenbart. Men att högerradikala Le Pens parti skulle gå 31,4% mot hans 14,6% var dock en chock.

Och till detta lades så att han reagerade på detta genom att omedelbart upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval med den avgörande andra valomgången redan 7 juli.

Om hans motiv har det sedan dess spekulerats flitigt. Jag skulle tro att han tyckte att det i stället för tilltagande kris med tilltagande problem i nationalförsamlingen var bättre att ta tjuren vid hornen och ställa det hela på sin spets.

Europaval i Frankrike är inte sällan lite av protestval, och Macron hoppas självfallet att när väljarna ställs inför ett val med mer omedelbara konsekvenser skall de stanna upp, tänka efter och rösta annorlunda.

Hur mycket det blir av det återstår att se, men risken är dock uppenbar att Frankrike inom loppet av bara någon månad kommer att gå en premiärminister ur Le Pens parti. President Macron kommer att fortsätta att sköta utrikes- och säkerhetspolitiken, och företräda landet i EU, men självfallet kommer hans handlingsutrymme också i vissa av dessa frågor att vara mer inskränkt.

Dock handlar detta om att genom att nu ställa saker på sin spets minska risken för att Le Pen erövrar det i Frankrike så avgörande presidentämbetet vid valet 2027 då Macron inte längre kan kandidera.

Och vem som vinner då blir självfallet mycket viktigt. Men det kommer alldeles uppenbart att rinna mycket vatten under broarna i Paris innan dess.

Frankrike var mest dramatiskt, men också i andra länder hände saker.

Här i Tyskland gick det riktigt uselt för den regerande koalitionens bägge partier. De gröna backade rejält, och socialdemokraterna SPD hamnade med knappt 14% till och med efter högerextrema AfD.

Men trots detta är det väl sannolikt att regeringen kommer att fortsätta att hanka sig fram. Den tyska författningen är byggd för stabilitet – inte för turbulens.

Nu fokuseras mycket uppmärksamhet på hur EU-arbetet skall fortsätta framöver.

Stats- och regeringscheferna förbereder ett informellt möte nästa måndag kväll och ett formellt toppmöte senare i juni. Först ska de enas om ett dokument som försöker att ange de strategiska prioriteringarna för de kommande fem åren. Knepigt nog. Och sedan – förmodligen än mer knepigt – skall de försöka enas om de avgörande viktiga personfrågorna.

Skall Ursula von det Leyen få förnyat mandat som ordförande i kommissionen? Vem skall efterträda Charles Michel som ordförande i Europeiska Råder? Kan man ena sig om en ny s k Hög Representant för utrikesfrågor?

Men det är bara början på den processen.

I den första och den senare av dessa frågor skall Europaparlamentet ha ett ord med i laget, och det kan nog bjuda på viss dramatik. I bästa fall kan det ske redan i juli, men annars dröjer det till september, men då måste Ursula von der Leyen – om det är hon som föreslås – få godkännande av en majoritet i Europaparlamentet ledamöter.

Det klarade hon med bara nio rösters marginal för fem år sedan, och åtskilliga gamla rävar i parlamentet har fått blodad tand sedan dess. Dessutom signaleras det redan nu hur olika grupper kommer att vilja förhandla fram olika politiska åtaganden av henne.

Det kommer att bli en tämligen knepig process.

Sedan kommer ju hela processen med en ny kommission. Länderna nominerar sina kandidater, och sedan brottas det om vilka portföljer, mer eller mindre tunga, som de skall få, och sedan skall alla de kommande kommissionärerna granskas och godkännas av parlamentet. Traditionellt brukar någon haverera i processen.

Den nya ordföranden i Europeiska Rådet träder till 1 december, och blir det inga avgörande problem borde kommissionen och dess ordförande kunna vara på plats innan årsskiftet. Snabbare än så går det knappast.

Och när detta europeiska tumult klarats av vidtar kanske ett riktigt genuint tumult på andra sidan Atlanten. Det finns en reell risk att Donald Trump tillträder som president bara ett par veckor efter det att den nya EU-uppställningen finns på plats. Men också en möjlighet att han förlorar valet men vägrar att erkänna sig besegrad.

Det kan ta månader innan Washington kommer på plats igen.

Samtidigt har vi krig i Europa, en klimatkris som börjar att bli allt mer påträngande, en hisnande utveckling av nya teknologier och ökade spänningar också i andra delar av världen. Åren sedan förra EU-valet har lärt oss att vi lever i de svarta svanarnas tid – få var det en pandemi och ett stort krig.

Nu kan det bli Trump. Då havererar den globala klimatpolitiken, det globala handelssystemet sätts ifråga och frågetecknen kring Ukrainas möjligheter att klara kriget blir större.

Bortsett från pandemi och krig har de gångna åren handlat om försök att få EU att klara både den gröna och den digitala omvandlingen. Det har varit en bra start på den förra men en lite stapplande inledning på den senare. I bägge avseendena är det viktigt att Europa inte förlorar tempo.

Den omedelbara uppgiften blir dock kriget. Om några år vet vi åtminstone delvis hur det gått, och det kommer att avgöra mycket. Har Putin tvingats till reträtt och Ryssland till att ändra kurs, eller har hans arméer tvingat ytterligare tiotals miljoner på flykt när de pulversirat stad efter stad i östra Europa?

Utgången där kommer att avgöra vilket Europa vi kommer att ha under åtskilliga decennier framöver.

Ukraina kommer att behöva ytterligare och sannolikt starkare stöd. Inte minst finansiellt, och här är EU mycket viktigt. Det handlar om belopp i storleksordningen 0,25% av vår BNP – men var pengar skall tas är ändå inte okomplicerat. Den samlade EU-budgeten ligger ju bara kring 1% av vår BNP, och det finns flera områden där behoven är uppenbara. Det kommer att krävas nya lösningar.

Samtidigt måste de europeiska försvarsansträngningarna ökas. Allt fler talar om 2,5% av BNP som ett golv. Det är mer än de flesta betalar i dag, men fortfarande för t ex Sverige en bra bit mindre än under det kalla krigets decennier. Vi måste få en försvarsindustri som kan leverera mera och snabbare.

Utvidgningen av EU med nya medlemmar står åter på dagordningen efter att ha varit lite satt på undantag under ett antal år. Entusiasmen för nya medlemmar är ofta svag, men nu finns det faktiskt en bred insikt om att öppnar vi inte dörren för Ukraina kommer vi aldrig att kunna bygga en stabil fred i östra Europa.

Jag tillhör dem som är övertygad om att med politisk kraft kan Ukraina stå på randen till medlemskap när det om fem år på nytt år val till Europaparlamentet. Men det är många hinder som måste övervinnas. En helt ny EU-budget måste till också för att klara detta. Och det är lätt att se att regeringar i Budapest och Haag kommer att försöka att kasta grus i maskineriet.

Det är inte bara det svenska EU-ordförandeskapets förtjänst, men frågan om Europas konkurrenskraft har nu kommit upp rejält på dagordningen. USA är supermakten på innovation i den globala ekonomin, och Kina är supermakten på produktion. Då duger det inte att bara skryta med att man är supermakt på regleringar.

Två italienska f d premiärministrar presenterar viktiga rapporter. Om just Italien är ett föredöme vad gäller reformpolitik kan diskuteras, men Letta- och Draghi-rapporterna kommer förhoppningsvis att leda till att man tar rejäla steg. Det behövs en bredare och djupare inre marknad, betydligt större satsningar på forskning och utveckling, en verkligt gemensam kapitalmarknad, en aggressiv handelspolitik och moderniserad infrastruktur.

Kort sagt: mer av innovation och mindre av reglering.

Men allt detta är betydligt enklare sagt än gjort. Ett EU klämt mellan Vladimir Putin och Donald Trump, och brottandes med sina egna populister, blir inget lättskött pastorat i dessa de svarta svanarnas tid. Milt uttryckt.

Det blir viktiga år. Viktigare än på mycket länge.