Ovisshetens och osäkerhetens dagar.

16 december 2018

STOCKHOLM: Efter min vecka i Kina och med de olika utmaningar detta lands utveckling innebär är det nu en lugn helg hemma i Stockholm. Trots allt är det ju så att julen närmar sig, och det med stormsteg.

Men utvecklingen i Kina kommer på olika sätt att fortsätta att sysselsätta mig under veckan som kommer. Och året som kommer blir också mycket präglat av utvecklingen för och i Kinas relationer med framför allt USA.

EU-toppmötet i slutet av veckan kom mediamässigt att domineras av Theresa Mays från början fruktlösa försök att få någon ändring eller förbättring i de avtal som hon slutit med EU för att med någon utsikt till framgång kunna gå tillbaka till parlamentet och vinna en omröstning.

Men av detta blev det föga förvånande intet.

Och den brittiska utvecklingen har därmed blivit om möjligt än mer omöjlig att förutsäga. Det är tilltagande svårt att se ett mer ordnat scenario för de kommande månaderna.

Sannolikheten för att det skall vara möjligt att få parlamentet att godkänna utträdesavtalet måste nu betecknas som mycket låg. Samtidigt finns det förhoppningsvis en medvetenhet om att ett utträde utan avtal blir en mycket besvärlig och skadlig operation.

Och därmed tilltar spekulationerna om olika andra möjligheter, inklusive att skjuta upp utträdet några månader och utnyttja tiden till en ny folkomröstning. Sannolikheten för en sådan har successivt ökat.

Svårigheterna med den vägen skall dock inte underskattas.

Det som krävs är att parlamentet stiftar en lag som också fastställer frågan eller frågorna som skall besvaras i en sådan folkomröstning. Och det är lätt att se betydande svårigheter i dessa avseenden.

Samtidigt med tumultet i Storbritannien godkände Europaparlamentet i Strasbourg det stora handelsavtalet mellan EU och Japan, som är ännu en del i den globala offensiv för frihandel som EU varit engagerat i under de senaste åren.

Däremot lyckades EU-toppmötet knappast komma framåt i de vikigaste frågorna om migrations- och flyktingpolitiken. Åtskilligt har förvisso gjorts efter krisåret 2015, men de återstående stegen blir tydligt allt svårare.

Och även om jag tror att den högerpopulistiska vågen i olika länder har nått sin kulmen visade ju de bisarra kampanjerna i olika länder mot FN:s deklaration om migrationsfrågor de känslor som fortfarande kan röras upp. De visade ju dessutom en närmast total skrupelfrihet vad gäller fakta från dessa kampanjmakare.

FN-processer som dessa har ett betydande värde när det gäller att försöka få fram globala ramverk för hur olika globala utmaningar skall hanteras. Och att migration är en global utmaning kan det knappast råda någon tvekan om.

Samma sak gäller alldeles självklart klimatfrågan, där överläggningarna i Katowice nu nått fram till en överenskommelse om vad länder bör göra under de kommande åren. I takt med att medvetenheten om frågornas betydelse ökar borde det också finnas bättre möjligheter till än mer robusta internationella överenskommelser.

Här hemma förefaller regeringsfrågan nu att ha hamnat i ett helt låst läge.

När jag läser de olika uttalanden som görs dessa dagar har jag svårt att hitta några öppningar värda namnet.

Två statsministeromröstning återstår nu innan vi hamnar i mardrömsscenariet med ett nyval. Och enligt min mening borde dessa två omröstningar klaras av innan jul. Det finns inga legitima skäl att efter alla dessa veckor skjuta frågorna ytterligare över jul- och nyårshelgerna.

De två omedelbara alternativen är en ny regering Löfven eller en regering Kristersson, och jag har svårt att se att de som hitintills gjort så kan fortsätta att bara rösta nej till dem bägge.

Valet må vara svårt för dem, men valet måste icke desto mindre träffas.

Sedan har jag svårt att förstå varför centern och liberalerna nu förefaller avvisa att själva sitta i något av dessa regeringsalternativ. De har försatt sig i en situation där de har att välja mellan två alternativ som bägge ger dem påtagligt mycket mindre inflytande än vad de skulle kunna få.

Visheten i detta är inte alldeles uppenbar.

Vill man släppa fram en ny regering Löfven borde man självfallet också ta plats i denna för att då påtaglig kunna vara med och påverka den dagliga politiken. Och vill man släppa fram en regering Kristersson bör man självfallet också ta plats i denna för att vara med och utforma den dagliga politiken.

Och argumentet att man aldrig någonsin vill acceptera att en regering Kristerssons budgetförslag går igenom riksdagen med hjälp av Sverigedemokraternas röster kastade man ju själv på sophögen i voteringen om statsbudgeten för det kommande året.

Hur allt detta kommer att utvecklas återstår nu att se. Alldeles uppbyggligt är skådespelet dock knappast.

För min del blir det nu dagar i Stockholm innan jag mot slutet av veckan styr färden mot sydligare nejder för att fira jul.


Avslut på högsta nivå i Peking.

12 december 2018

PEKING: Sommarolympiaden här 2008 ledde till att det togs krafttag mot de förfärliga luftföroreningarna i den kinesiska huvudstaden, och gradvis verkar det också börja ge resultat.

I dag var det en kall, klar och vacker dag här.

Jag hann med en promenad också i en av stadens traditonella parker på förmiddagen innan det var dags för än mer seriösa aktiviteter.

Ett antal av oss som var med nere i Guangzhou flög i går kväll upp hit för att fortsätta samtal också med den högsta ledningen

Och på eftermiddagen bröt vi upp från vårt hotell för den korta bilfärden till enorma Great Hall of the People vid Tiananmen där den kinesiska stats- och partiledningen traditionellt tar emot för samtal.

Jag var här som utrikesminister och togs då emot av dåvarande vicepresidenten Xi Jinping. Och jag var här för några år sedan i en grupp liknande dagens och togs då emot av presidenten och partiledaren Xi Jinping för ett timslångt meningsutbyte.

Och i dag var arrangemanget i stor sett detsamma.

Polisen spärrade all trafik på stora huvudgatan för vår buss. Vi stegade uppför de stora trapporna till den väldiga byggnaden. Instruktioner från det kinesiska protokollet. Vänta ett tag med damer som serverade sedvanligt grönt the. Uppställning för obligatoriskt gruppfoto.

Presidentens ankomst. Fotoblixtar i mängder. Han står i centrum för allt i detta land i dessa tider.

Och sedan till rummet med den fina panoramamålningen över Peking för samtal.

Och Xi Jinping hade med sig såväl utrikesminister Wang Yi som dennes företrädare och nu på högre position Yang Jiechi. Gamla kollegor.

Relativt kort inledning av Xi Jinping. Smicker om hur betydelsefulla personer vi var. Nåja. Varefter vissa av dessa personer fyllde på med smicker om Kina och dess utveckling.

Delar tveklöst berättigat – annat kanske lite mindre så.

Men sedan intressantare när presidenten svarade.

Den ekonomiska utvecklingen i fokus. En serie siffror om framgångarna under de senaste fyra decennierna, men samtidigt en medvetenhet om att tiderna nu hade blivit lite mer besvärliga.

Underströk att man på senaste tiden tagit flera steg mot ökad öppenhet i ekonomin. Kina strävar inte efter stora handelsöverskott och kommer att importera mera. Från kvantitativ till kvalitativ tillväxt.

Lite defensivt om det omtalade stora globala infrastrukturinitiativet. Reformpolitik en uppgift som aldrig upphör, underströk han.

Och tillade att han snart kommer med ett större tal i samband med en konferens om de 40 år som gått sedan Deng Xiaopings beslut hösten 1978 om ”reformer om öppna upp.”

Någonting är på gång. Och det behövs. Både vad gäller en kinesisk ekonomi som nu saktar in och vad gäller den för hela världen påtagligt farliga handelskonfrontationen med USA.

Vi får se. Det blir viktigt.

Nu återstår bara något möte och sedan bär det hemåt igen.

Det har varit ett nyttigt och intressant besök i ett land vars utveckling är av avgörande såväl politisk som ekonomisk betydelse för världen. Och där vi behöver såväl djupare kunskap som bättre kontakter.

För att förstå, för att ta tillvara våra intressen och för att främja våra värderingar.


Från Guangdong till Peking.

11 december 2018

GUANGZHOU: I dalen med de heta källorna en bit utanför den stora staden har vi fortsatt våra diskussioner om Kinas utveckling och de globala utmaningarna.

Guangdong-provinsen med sina 120 miljoner invånare har varit spjutspetsen i den väldiga kinesiska omvandlingen under de senaste fyra decennierna, och till dess kraft skall självfallet läggas Hong Kong och dess inflytande.

Utvecklingen här kring Pärlflodens delta har förändrat vår värld.

När jag för ca tre decennier sedan besökte den stad Shenzhen man hade börjat bygga vid gränsen till Hong Kong var det knappast något mer imponerande ställe. Men i dag är staden en ledande knutpunkt i den globala digitala utvecklingen med företag som Huawei och Tencent.

För lite mindre än två decennier sedan reste jag runt i provinsen och studerade leksaksindustrin. Unga människor från det inre av Kina vallfärdade till kustprovinsens fabriker där ca 80% av världens samlade leksaksproduktion ägde rum.

Det var då det. Nu har större delen av dessa fabriker flyttat till antingen det inte av Kina eller till länder i Sydostasien. Löneläget här är numera alldeles för högt. Det är högteknologin som är den nya drivkraften.

Hur ser det ut här i Pärlflodens delta om ytterligare två, tre eller fyra decennier? Takten i omvandlingen förefaller snarast att öka. Nya teknologier skapar helt nya möjligheter.

Och så den avgörande men här knappt alls diskuterade frågan: hur kommer Kinas politiska system att utvecklas?

De senaste åren har inneburit att taket sänkts och repressionen ökat, och det är knappast ett styrketecken.

Starka system får styrka också genom sin öppenhet. Svaga system söker sitt skydd i slutenhet.

Nyss har vi avslutat diskussionerna här i en session med bl a FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-Moon och mig själv. Och det blev en session med mer av klarspråk om de globala utmaningarna än i en del av diskussionerna i övrigt.

I eftermiddag sätter vi oss i flygplan upp till Peking för fortsatta diskussioner där under morgondagen.

Här har vi bl a mött parti- och provinsledningen i Guangdong, liksom Kinas vicepresident, men i morgon blir det diskussioner på mer nationell nivå.

Nyheterna från Europa tränger dock fram även här.

Med en VPN-kanal via Hong Kong har jag lyckats bibehålla kontakten med twitter och andra nyhetsflöden som annars är spärrade av den strikta nätcensuren här. En av provinsens funktionärer jag satt med på middagen i går kväll sade att det är så alla gör.

Den brittiska kollapsen i Brexit-frågan fortsätter.

Och nu blir det extra EU-toppmöte på torsdag, före det ordinarie toppmötet på fredag, för att se vad som dels kan göras för att dels underlätta för London och dels förbereda för det utträde genom krasch, med alla de kort- och långsiktiga problem detta skulle innebar, som nu dessvärre inte kan uteslutas.

Och hemma följer den ena kraschen i regeringsförhandlingarna på den andra. Snart närmar vi oss det läge där detta börjar att skada Sverige.

För dagen avhåller jag mig från ytterligare kommentarer om detta.

Hemma utgår jag från att den till synes outtömliga tillgången på statsvetare kommet att fortsätta att försörja media med sin vishet i ärendet.


Huawei och makten över framtiden.

10 december 2018

GUANGZHOU: Att säga att frågor om Kina i dag står högt upp på den internationella agendan är ingen överdrift.

De senaste fyra decennierna har inneburit en närmast explosiv tillväxt av landet. Man har gått från ca 1,8% till ca 18% av den globala ekonomin när man steg för steg liberaliserat ekonomin och öppnat upp landet gentemot omvärlden.

Och denna utveckling har på ett eller annat sätt berört varje del av den globala ekonomin i övrigt. Det handlar både om en mycket stor ökning av den samlade globala ekonomin och om en mycket påtaglig tyngdpunktsförskjutning i denna.

I ett längre historiskt perspektiv innebär detta att Kina är på väg att återta den relativa position i den globala ekonomin man hade innan den industriella revolutionen förde upp först Europa och sedan dess avläggare i Amerika till närmast unik global dominans.

Då var det Europas förmåga att bygga institutioner och utnyttja teknologier som skapade förutsättningarna för den västliga världens maktutveckling. Ångmaskinen, kolgruvorna, järnvägarna, elektriciteten, flygplanen och mycket annat lyfte de västliga samhällena på ett alldeles unikt sätt.

Nu går den industriella epoken gradvis mot sitt slut, och den digitala revolutionen börjar att omvandla våra samhällen och ekonomier. Och den stora frågan är vilka länder och delar av världen som kommet att dominera den epok som nu steg för steg växer fram.

De senaste åren har Kina blivit allt tydligare med sina ambitioner i dessa avseenden, och det är till stor del detta som nu lett till den kraftiga motreaktion vi ser i den amerikanska politiken, med tilltagande kraft bara under de senaste månaderna.

President Trump förefaller närmast besatt av underskotten i den amerikanska handeln med Kina, och söker det ena sättet efter det andra att vända de siffrorna, om än hitintills helt utan framgång. Underskottet har i själva verket ökat.

Men det är inte den intressanta striden.

Den just nu kanske intressanta striden handlar om regler och standard för den 5G-teknologi för mobil kommunikation som kommer att föra oss in i en helt ny fas av den digitala utvecklingen.

Med den möjliggörs mycket snabb och mycket tillförlitlig överföring av mycket stora mängder data, och därmed öppnas för en utveckling där allt mer integreras i nätverk och olika typer av mer eller mindre autonoma system.

Och striden handlar nu om kontrollen av kärnfunktionerna i dessa kommande nätverk.

Mycket handlar om det snabbt växande kinesiska företaget Huawei.

Med ca 80.000 ingenjörer och en årlig budget för forskning och utveckling kring 120 miljarder kronor tar man fram teknologier på framkant, men kanske än viktigare för dess framgång på de globala världsmarknaderna är att den kinesiska staten hjälper till med erbjudanden om finansiering som gör att Huaweis erbjudanden för många är svåra att motstå.

En rad länder har av säkerhetsskäl stoppat Huawei att installera sin teknologi hos dem av fruktan för att den skulle kunna användas av den kinesiska staten mot dem. Men Huawei vänder sig självfallet med kraft mot alla dessa misstankar.

Och just nu är det uppenbart att USA har aktiverat sina insatser för att stoppa Huawei.

Det handlar inte nödvändigtvis om att Huawei just nu underlättar olika typer av kinesiska cyberoperationer.

Men det säger sig självt att om man vill bryta sig in i ett hus längre fram underlättar det om man har levererat och installerat avgörande delar av detta hus.

Var och en som har digitala verktyg vet att det ofta sker successiva och ibland automatiska uppgraderingar av mjukvaran i dessa. Inte sällan rapporterar en applikation automatiskt tillbaka om hur den fungerar och olika fel och brister som kan uppstå.

I princip är det möjligt att initiera en sådan uppgradering av mjukvaran som plötsligt öppnar upp för helt andra intrång och funktioner, och det utan att detta går att detektera.

De kinesiska säkerhetslagar som fått en allt mer sinister karaktär under senare år gör att myndigheter kan ålägga kinesiska förtag i princip vad som helst som ligger i den kinesiska statens intresse.

Och det är här farhågorna för att låta Huawei leverera kärnfunktioner i de kommande 5G-system som blir infrastrukturen i nästa skede av den digitala eran kommer in. I land efter land står den frågan i dag på dagordningen.

Det handlar om rädslan för att Kina skulle kunna få tillgång till betydande delar av det globala dataflöden med allt vad detta skulle kunna innebära.

Sverige är en del av denna kamp i och med att Ericsson är Huawei:s viktigaste konkurrent på de globala marknaderna.

I grunden handlar det om kinesiska Huawei och ZTE mot nordiska Ericsson och Nokia, även om amerikanska företag som t ex Cisco också levererar avgörande teknologier.

Men bortom denna konkurrens eller konflikt kommer den stora frågan om utvecklingen av och tillämpningen av olika former av artificiell intelligens. Kina har som uttalad ambition att bli ledande vad gäller detta till 2030, och de satsningar man gör är också mycket omfattande.

Och konsekvenserna om de skulle vinna den kapplöpningen skulle bli betydande.

Rubrikerna i dessa dagar om Huawei signalerna kring den nya konflikten om dominans i skedet efter det industriella. I det skedet förlorade Kina. I det kommande skedet vill man vinna.


Och nu till Mittens Rike.

08 december 2018

STOCKHOLM: Efter några dagar hemma beger jag mig nu iväg några dagar till olika delar av Kina för att bekanta mig lite mer med utvecklingen i det landet och diskutera hur de nya spänningarna inte minst med USA kan komma att påverka dess politik.

Och medan jag befinner mig där borta i Mittens Rike får de som ägnar sig åt detta väl äntligen sortera ut styret här hemma i fäderneslandet.

Om det kommer det i sinom tid förvisso att finnas åtskilligt att säga.

Nästa vecka kommer med nödvändighet att ge större klarhet. Budgetvoteringen går inte att skjuta upp.

Och på tisdag kommer vi också att se hur stort premiärminister Mays nederlag i det brittiska parlamentet när det gäller skilsmässoavtalet med EU kommer att bli.

I morgon kväll lokal tid landar jag i Guangzhou i södra Kina och kommer att tillbringa några dygn med diskussioner på en anläggning en bit utanför själva staden.

Då och då inträffar det att Kina bjuder in ett antal av vad de tydligen betraktar som äldre statsmän – och kvinnor – för att dels presentera sin syn på tingens ordning och dels lyssna på vad som sägs i diskussionerna.

De antar väl att vi besitter någon typ av vishet och erfarenhet som kan vara av värde.

Jag har varit med en gång tidigare just utanför Guangzhou och en gång på en inte mindre imponerande anläggning utanför Peking.

Vid det senare tillfället hade vi dessutom möjlighet att fortsätta diskussionerna med Xi Jinping inne i centrala Peking.

Men att lyssna på röster och stämningar i provinsen Guangdong saknar förvisso inte sitt intresse. Dess ekonomi motsvarar i dag hela den ryska ekonomin.

Just nu talar man om att det är 40 år sedan Deng Xiaoping på ett möte med kommunistpartiets centralkommitté lade om rodret och initierade den politik av reformer och öppning som ju med alla rimliga mått blivit utomordentlig framgångsrik.

I centrum då var ju utvecklingen i just provinsen Guangdong.

Och det var också hit han återvände när han några år efter repressionsvågen efter massaken kring Tiananmen i Peking i juni 1989 ville återupprätta reformpolitiken.

Och även längre bak i den kinesiska historien är det ofta här som förändringar inletts. Sun Yat-sen med revolutionen 1911 och nationalistpartiet KMT:s store ledare Chiang Kai-shek kan läggas till listan.

Men hur låter det nu?

Reformpolitiken haltar. Repressionen har tilltagit. Och alldeles uppenbart är att den amerikanska politiken gentemot Kina har genomgått en tämligen djupgående förändring. De ekonomiska indikatorerna visar att det har sina effekter.

Det skall bli spännande att höra hur man vill tolka skeendet och framställa sin politik i denna förändrade situation.

Och efter diskussionerna utanför Guangzhou fortsätter några av oss upp till Peking för en dag av diskussioner där.

Provinserna är förvisso inte utan betydelse, men trots allt är det där som makten ligger.

Kina med dess regim är ett annorlunda land, men en växande jätte på den globala scenen såväl ekonomiskt som teknologiskt och politiskt.

Relationerna är långt ifrån enkla, det gäller inte minst mellan Sverige och Kina just nu, men de är icke desto mindre viktiga.

Så det blir säkert intressanta dagar.

Och därifrån för jag försöka att följa dramatiken i Sverige och Storbritannien.


Den långa historien om Gripen.

08 december 2018

STOCKHOLM: I går kväll hade Saab en liten mottagning i Stockholm med anledning av att det denna helg är 30 år sedan de första exemplaret av flygplanet Gripen flög för första gången.

Och jag var med också den där lätt kyliga dagen i Linköping. Allt gick väl. Ditintills hade det projekt som jag 1980-1982 hade varit med om att dra igång lyckats väl.

Starten hade inte varit enkelt.

En socialdemokratisk partikongress 1975 hade beslutat att det inte skulle tas fram fler avancerade stridsflygplan i Sverige, och andra hälften av det årtiondet kom därför att ägnas åt studier av olika mer eller mindre lätta attackflygplan som B3LA och Sk2.

Inte minst det förra konceptet hade sina förtjänster, men förr eller senare skulle det bli nödvändigt att börja att ersätta det Viggen-system som ju hade sina rötter i början av 1960-talet, och då skulle det aldrig räcka till.

De kunde på sin höjd bli övergångslösningar till en fullständig ombeväpning till ett utländskt flygsystem.

Det var mot denna bakgrund som tankarna på ett lätt avancerat stridsflygplan för mångsidiga uppgifter växte fram under främst 1980 i ett samtänkande mellan några individer på Saab och några individer på FMV. Och jag satt i en samordningsfunktion i regeringskansliet som tidigt kopplades in på tankarna.

Så föddes JAS.

Men alldeles självklart fanns också andra alternativ som prövades seriöst.

När väl JAS-konceptet fått tillräcklig klarhet studerades och värderades det mot alternativen med antingen licenstillverkning eller direktimport av antingen F16 eller F18 från USA.

Lite ironiskt är måhända i efterhand att vissa av de faktorer som skulle komma att fälla utslaget till förmån för JAS sedan kom att utvecklas på ett annat sätt än vad man då trodde.

En viktig faktor var att JAS klarade de utspridda och enklare baser med korta banor som då växte fram allt starkare i den svenska planeringen. Ingen kunde då veta att detta tänkande kom att överges ett par decennier senare när hela det säkerhetspolitiska läget dramatiskt förändrades.

En annan var att inriktningen då var att anskaffa en bit över 300 flygplan för att hålla upp en krigsorganisation för flygvapnet på i stort sett den nivå man hade på 1980-talet. Med lägre antal började kalkylen väga över för de utländska alternativen.

Kontroversiellt var projektet förvisso.

När riksdagsbeslutet fattades sommaren 1982 röstade socialdemokraterna mot. De levde fortfarande med sitt gamla kongressbeslutet, men när de återkom till regeringsmakten senare samma år tvingades de till en serie saltomortaler som till slut resulterade i att de accepterade projektet.

Utan problem i början var projektet förvisso inte.

Styrsystemet på det instabila planer var en utmaning som man inte omedelbart klarade av. Två haverier, varav det mest dramatiska mitt under en uppvisning i Stockholm sommaren 1993, visade på problemen. I samband med detta hängde hela projektets framtid på en lös tråd.

Då var jag statsminister, men trodde på det som sades mig att det skulle vara möjligt att komma till rätta med problemen.

Och det skulle komma att visa sig vara rätt. Problemet identifieras och löstes.

Under de åren blev det dock uppenbart att de moderna luftstridsvapen som tagits fran under Sovjetunionens starka upprustningsskede utgjorde ett betydligt allvarligare hot än vad man hade föreställt sig.

Det handlade inte om flygplanet som sådant, utan mer om dess beväpning i form av olika robotar.

Parallellt med att de inledande versionerna A och B utvecklades till versionerna C och D växte det fram olika projekt för att hantera detta. En inledande anskaffning av amerikanska AMRAAM klarade knappast av utmaningen. Den roboten räcker knappast till.

Ett tag arbetades det med ett helt eget svensk projekt, men så småningom kristalliserades ansträngningarna i det sameuropeiska projekt som nu producerat den Meteor-robot som tillsammans med Version 20-uppdateringen av Gripen C nu äntligen – två decennier senare – och först i Europa gett oss en kapacitet som klarar de mest avancerade utmaningarna.

Om inte annat kan detta illustrera de mycket långa tidshorisonter som gäller i ärenden som dessa.

Nu flyger de första exemplaren av den nya och mycket utvecklade E-versionen av Gripen, och om några år sker de första leveranserna till de svenska och brasilianska flygvapnen.

När vi kommer att ha den första operativa Gripen E-divisionen i det svenska flygvapnet vet jag inte, men det torde ligga kring mitten av det kommande decenniet. Med Gripen C med Meteor nu i tjänst är det operativa behovet sannolikt inte överhängande.

Men med Gripen E får vi en plattform som kommer att kunna uppdateras löpande på ett helt annat sätt än vad som varit fallet i de två tidigare versionerna av flygplanet. Och därmed kommer Gripen E med all sannolikhet att vara operativ i flera decennier i det svenska flygvapnet.

Gripen är redan en lång historia. Konceptet började tas fram för snart fyra decennier sedan. Första flygningen var för 30 år sedan.

Och jag vågar påstå att vi kommer att se Gripen i en eller annan form i luften över vårt land om ytterligare 30 år.


Europas viktigaste val? AKK tar över.

07 december 2018

STOCKHOLM: I dag kunde jag inte hålla mig borta från att via webben och video följa CDU:s partikongress i Hamburg och valet av efterträdare till Angela Merkel.

På sitt sätt är det kanske det viktigaste valet i vårt Europa i året.

Angela Merkel blickade i sitt anförande tillbaka på alla de utmaningar som CDU och hon själv haft att möta under de 18 år som gått sedan hon år 2000 valdes till ny partiordförande.

Under den tiden har hon varit med om att utkämpa inte mindre än 72 delstats-, federala och EU-valrörelser och i fyra federala val uppträtt som kanslerskandidat och också vunnit den positionen.

Jag var inte där när hon valdes 2000, men hon talade också om den första CDU-kongress hon hade varit på, nämligen den i Hamburg 1990 när ett CDU för såväl västra som östra Tyskland skapades.

Och där var också jag, och minns väl stämningen då i ett Europa och ett Tyskland som förändrades i rasande takt.

Att jag var där – jag var då moderat partiordförande – berodde på den betydelse som förbindelserna med Tyskland, och för min del med CDU, hade och har.

Min första CDU-kongress var faktiskt 1981 i Mannheim, då jag som mycket ung politiker också för första gången träffade Helmut Kohl. Det skulle bli många möten under åren, och i vissa situationer kom det att bli viktigt också för Sverige.

Och senast var jag med på deras partikongress i Hannover 2012. Fredrik Reinfeldt hade inte möjlighet att komma, jag skickades i stället, och jag minns att inte minst Angela Merkel satte värde på att vi var där.

CDU:s prestation som politiskt parti är imponerande.

Under de sju decennierna av den tyska förbundsrepublikens historia har landet i 50 år haft en förbundskansler från CDU. Det är ingen överdrift att tala om Europas viktigaste politiska parti under det senaste århundradet.

Men nu har det politiska landskapet förändrats också in Tyskland.

Socialdemokraterna SPD – Europas äldsta politiska parti – är en skugga av sitt forna jag Högerpopulisterna i AfD är förbundsdagens största oppositionsparti. De reformerade Gröna går tydligt framåt. Och även CDU har fått vidkännas smärtsamma förluster under de senaste åren.

Partiet har fortfarande 420.000 medlemmar, men fler av dessa är över 75 än under 40 år gamla. Mönstret känns dessvärre igen.

Och det talades mycket om vikten av att återvinna politisk kraft, liksom det talades mycket om Tysklands ansvar i Europa och i den vidare världen. Ordet Trump uttalandes inte av någon, men den utmaning han representerar nämndes i mer eller mindre tydliga ordalag av alla.

De tre kandidaterna uppträdde med imponerande anföranden.

AKK med kraft och fart som sällan förr. Friedrich Merz med tydligare bekännelse till ett nödvändigt ”strategiskifte”. Och Jens Spahn med tydlig inriktning på att bli efterträdare till efterträdaren.

Det blev ett spännande val, men till slut segrade AKK, och det var sannolikt inte oviktigt att Angela Merkel i sitt anförande lyfte fram att CDU i Saarland, där AKK lett partiet, fått över 40% av rösterna, men även hennes kraftfulla anförande gav säkert också sitt bidrag.

Med sin bakgrund i Saarland är hon förvisso en övertygad europé. I sitt inledande angörande talade hon om behovet av ”ett europeiskt säkerhetsråd och en europeisk armé”, vilket är att gå tämligen långt i dessa frågor.

Med valet av AKK ökar sannolikheten för att Angela Merkel kommer att sitta kvar som förbundskansler till nästa förbundsdagsval hösten 2021, även om det ju finns osäkerhet relaterat till främst SPD:s situation och det allmänna missmodet över den stora regeringskonstellationen.

Det var en imponerande demokratisk process som CDU genomförde inför och under denna dag i Hamburg.

Nu är valet träffat. I morgon avslutas partikongressen med ett programtal av den nyvalde partiledare.

Det kommer att finnas skäl att lyssna på det också.