Och vart bär det hän i Storbritannien? Och annat som kommer.

03 november 2019

STOCKHOLM: Hösten har sin speciella charm, och en hösthelg hemma ger möjligheter till sällskap och annat som man annars inte riktigt hade hunnit med. Lösa trådar från veckan som gick måste knytas ihop, och veckan och dagarna som kommer måste på ett eller annat sätt förberedas.

Dygnen i Skottland och dialogen på Aurora- konferensen gjorde det naturligt att tala också om det brittiska valet. Till den 12 december är det förvisso långt, och valrörelser utmärkes alltid av att det faktiskt inträffar saker, men några tankar kan trots allt ha sitt värde.

Opinionsundersökningarna visar nu ett massivt övertag för det konservativa partiet i förhållande till den traditionella oppositionen i Labour.

Att denna under sin ledare Jeremy Corbyn har glidit starkt åt vänster, och ingen människa förmått att förstå vad de egentligen tycker om Brexit, har förvisso sin betydelse i sammanhanget.

Men även i denna situation förefaller det sannolikt att de konservativa kommer att förlora mandat till de skotska nationalisterna i Skottland och till de mer moderata och EU-positiva liberaldemokraterna i London och delar av södra England.

Och de måste då vinna tämligen massivt i andra delar av landet för att dels kompensera för detta och dels uppnå den egna majoritet de i dag inte har och som de är beroende av.

Saken är ju den att inget annat parti i det läge som uppkommit förefaller att vara berett att samarbeta med Boris Johnson.

Efter Theresa Mays svaga valresultat 2017 blev det ju en överenskommelse med nordirländska DUP som räddade regeringsmakten för de konservativa. Men med sin senaste överenskommelse med Bryssel ses Boris Johnson av dem nu som en förrädare som inte står vid sitt ord, och ett nytt samarbete förefaller minst sagt mindre sannolikt.

Och med liberaldemokraterna, som ju i motsats till Labour har en klar och tydlig linje mot dårskapen med Brexit, kommer samarbete knappast heller att vara möjligt.

En egen majoritet för Labour framstår som närmast utesluten, men en egen majoritet för konservativa högst osäker, och därmed kan man hamna i en situation där de konservativa förvisso är största parti, men där dess möjlighet att regera och få igenom sin politik, inklusive avtalet om Brexit, framstod som mycket tveksam.

Och vart detta kan leda till finns det tonvis med spekulationer kring. Men till den frågan kommer det att finnas anledning att återkomma för den händelse den situationen uppkommer. Osannolikt är det inte.

Slående som alltid är i hur liten utsträckning man i den brittiska debatten tycks tro att får man bara igenom avtalet om utträde, och därmed bryter upp från bordet i Bryssel, så kommer hela den plågsamma frågan att försvinna.

Så är det inte. Därefter kommer ju den långt svårare frågan om att förhandla fram nya avtal om den nya relationen. Och då uppkommer nya risker för krascher och nya plågsamma diskussioner om nya behov av uppskov. Detta är ett elände utan uppenbart slut.

På den internationella scenen i övrigt må noteras att när Frankrikes president Macron beger sig på ett nytt statsbesök till Kina så har han inbjudit också några främst tyska företrädare att vara med i hans delegation.

I detta ligger måhända ett erkännande av att det är bara genom att uppträda gemensamt som vi kan ha någon framgång med Kina, men i detta ligger självfallet också ett uttryck för anspråk på franskt ledarskap i denna process.

Måhända har man i Elysée-palatset tagit intryck av det lätta obehag som franska solouppvisningar kring Rysslands- och Balkan-politiken under den senare tiden orsakat runt om i Europa.

Min vecka inleds i morgon med att ta mig till Madrid för en middag där som upptakt till en diskussion med Javier Solana – f d utrikesminister i Spanien, generalsekreterare i Nato och Hög Representant för EU – om vart Europa är på väg.

Och innan jag återvänder till Stockholm tisdag kväll blir det också lunch med bl a nuvarande utrikesministern och blivande Hög Representant for EU Josef Borell.

Kommande helg går Spanien till val i ett tredje försök att få en situation som möjliggör en stabil regering. Den nuvarande socialistiska minoritetsregeringen har ju inte kunnat få igenom någon budget, och hamnade därmed åter i ett omöjligt läge som gjorde ett nytt val ofrånkomligt.

Till dessa problemen i parlamentet Cortes i Madrid kommer så hela den mycket inflammerade frågan om framtiden för Katalonien.

Så det blir intressant att höra lite närmare hur det låter inför den kommande helgens viktiga avgörande.

Dessvärre innebär detta att jag missar högtidlighållandet av det Östliga Partnerskapets 20-årsjubileum här i Stockholm, men det är självfallet alldeles utmärkt att regeringen tagit initiativ till detta, och att också Polens utrikesminister kommer att vara på plats.

Men sedan blir det för min del en hel del diskussioner om inte minst Kina-politiken här i Stockholm under veckan. Samt en del media kring min nya bok om ”Den Nya Oredans Tid”.

Och kommande helg kan jag inte motstå frestelsen att vara i Berlin – på lördag kväll är det 30 år sedan Berlin-muren föll och en ny tid och nya möjligheter öppnades.

Det kan man inte missa.


Den Nya Oredans Tid.

01 november 2019

HOPETOUN HOUSE: Denna dag utkommer den bok med titeln ”Den Nya Oredans Tid” som jag författat och vars ämne är precis det som titeln antyder.

Vi lever i en tid där den existerande globala ordningen befinner sig under förändring, och det är viktigt för oss att göra vad vi kan för att försöka att förstå vad detta kan komma att innebära.

Och det är det jag försöker att göra med denna bok.

I vilken utsträckning jag lyckas med det kommer det säkert att finnas delade meningar om, och jag hoppas att boken i skall kunna stimulera viktigt tänkande och viktig diskussion kring dessa frågor.

Efter de omedelbara decennier efter det kalla krigets och det sovjetiska imperiets slut som, trots utmaningar, innebar betydande framsteg i en lång rad olika avseenden, har vi kommit in i det jag kallar den nya oredans tid.

När jag blickar tillbaka, och det gör jag i boken, så sätter jag skiftet till sensommaren 2008, även om det självfallet handlar om en mer glidande övergång.

Men i augusti hade vi kriget mellan Ryssland och Georgien, med allt den geopolitiska kraftmätningens tydliga återkomst, och i september hade vi den krasch för Lehmann Brothers i New York som riktigt på förde oss in i den djupa och omvälvande globala finansiella krisen. Dessförinnan hade Kina med den magnifika ceremoni som öppnade olympiaden i Peking visat sig för världen med ett nytt självförtroende.

Och därefter följde förändringarna slag i slag.

Hösten 2013 började det ryska tryck på Ukraina som skulle leda fram till den öppna militära aggressionen mot landet åter efter. Hösten samma år fick vi den stora flyktingkrisen i Europa, och i juni året därpå kom så chocken i samband med folkomröstningen om Brexit i Storbritannien.

Och mycket av politiken sedan dess har handlat om konsekvenserna av dessa utvecklingar.

Men mycket skall läggas till detta, inte minst de olika konsekvenserna av Kinas stadkant tillväxt i samtliga tänkbara avseenden. Under det senaste året har det ju uppmärksammats allt mer.

Och det sker mitt uppe i den begynnande övergången från den industriella till den digitala eran, med den tsunami av förändringar som detta innebär, och med den nödvändighet av att lämna den fossila eran som det växande klimathotet innebär, och som ju kommit allt mer också i den internationella politikens fokus.

Också detta handlar min bok om den nya oredans tid om.

Så jag hoppas att en och annan skall finna den vara av intresse.


Traditionellt i Visby.

30 oktober 2019

VISBY: Så blev det till slut klarhet om att Storbritannien går till parlamentsval, och att det kommer att äga rum den 12 december.

Hur det kommer att utfalla vet vi ingenting om, även om Boris Johnsons konservativa ligger klart bäst till i opinionsmätningarna, och vilken effekt det kommer att få på den fortsatta Brexit-processen vet vi heller ingenting bestämt om.

Basscenariot torde dock vara att Boris Johnson klarar sig kvar och att Storbritannien därefter lämnar EU i januari 2020.

Men detta kommer jag att ha anledning att återvända till mot slutet av veckan efter diskussioner i landet självt.

Just nu sitter jag i Visby på det seminarium som Jarl Hjalmarson-stiftelsen ordnat här sedan vid det här laget ett kvarts sekel tillbaka, och som traditionellt bjuder på mycket intressanta utblickar med huvudfokus österut – Ryssland, det Östliga Partnerskapets länder och numera dessutom Kina.

Och seminariet medger öppna meningsutbyten mellan välinformerade bedömare och aktörer i dessa olika frågor. Under det senaste kvartseklet har det nog haft en viss betydelse när i alla fall delar av den samlade politiken kring i alla fall delar av dessa frågor utvecklats.

Framför allt gällde det under skedet när de tre baltiska staterna staterna återfått sin självständighet och sökte sin nya förankring. Men det har också varit viktigt som ett forum med den liberala oppositionen i Ryssland. Intill dess att han mördades tillhörde Boris Nemtsov de ständiga deltagarna.

Och i år hade vi också USA:s tidigare sändebud i Ukraina-frågor Kurt Volker i våra diskussioner med de möjligheter till inblick i det pågående tumultet på andra sidan Atlanten som detta gav.

I morgon blir det för min del ett kort besök i Helsingfors och därefter bär det vidare till Edinburgh för ett seminarium som strävar efter att etablera ett forum för informellt samråd mellan Storbritannien och de nordiska länderna under kommande år.


Vart är detta på väg? En Trump som spårar ur.

26 oktober 2019

NEW YORK: För första gången lämnar jag detta land med en smygande oro för om dess institutioner kommer att klara av att hantera landets djupt polariserade politiska klimat och den maktutövning utan hämningar och skrupler som emanerar från mannen i det Ovala rummet.

Med all sannolikhet går den process som nu pågår i riktning mot en formell riksrättsprocess mot presidenten.

Det som nu pågår skulle kunna beskrivas som informell förundersökning, men efter detta kommer en offentlig process kanske om en månad som av allt att döma kommer att resultera i ett åtal.

Och om representanthuset med enkel majoritet fattar beslut om ett sådant, och formulerar åtalet, är det upp till senaten att fria eller fälla presidenten. För att fälla honom krävs en två tredjedels majoritet.

Anklagelsen är att han missbrukat sitt ämbete, och i centrum stor agerandet när det gäller Ukraina.

Allt går tillbaka till kontroverserna kring presidentvalet 2016 och presidentens vägran att acceptera att det fanns någon rysk inblandning i den kampanj som ledde till att han vann. Även om ingen vågat påstå att denna inblandning var avgörande, uppfattar han allt detta som ett ifrågasättande av själva legitimiteten i sitt presidentskap.

Av detta förefaller han närmast besatt, och det är ju detta som lett till den ena märkligheten efter den andra i hans agerande, där han och de närmast honom förefaller beredda till i stort sett allt för att komma bort från vad som hände 2016 och för att komma åt de som nu opponerar mot honom.

Den maktdelning som utmärker den amerikanska konstitutionen har hitintills förefallit vara ett relativt robust skydd mot allt detta, och jag vill fortfarande tro att så kommer att förbli fallet, men frågetecknen blir dessvärre allt fler.

Presidenten företer alla tecken på att vara helt besatt av det som nu pågår, och det är dessvärre alldeles uppenbart att han inte ser några begränsningar i vad han kan göra för att smutskasta sina opponenter eller påverka processen i övrigt.

Jag träffade en person som arbetade i Vita Huset under den tid president Clinton var föremål för en motsvarande process – han stod åtalade för att ha ljugit för en jury och förhindrar rättvisan i samband med sina synnerligen tveksamma privata affärer – och som berättade hur man med möda försökte få presidenten att fortsätta att rationellt regera landet medan detta pågick.

Till i alla fall viss del lyckades det, men nu förefaller det höggradigt tveksamt om detta kommer att gå. Presidenten förefaller besatt av frågan, och allting i övrig förefaller underordnat.

Nu har till yttermera visst justitiedepartementet satt igång en kriminell utredning riktad mot utredningen om inblandningen i valrörelsen 2016. Det är inte så lite av Kafka över det hela. Och att justitieministern har en tydlig politisk agenda råder det ingen tvekan om.

Men presidenten driver allt vidare.

De republikaner som 2016 undertecknad ett brev som kritiserade honom kallar han offentligt för ”mänskligt avskum” och säger att de inte skall anställas. Offentliga myndigheter uppmanas att säga upp prenumerationer på Washington Post och New York Times. Och det finns tecken att han nu vill utnyttja offentliga upphandlingar för att straffa dem som kritiserar honom.

Han befinner sig i marken tydligt bortom rättsstatens och den vanliga anständighetens.

Och allt detta kommer att eskalera under de kommande månadernas process. Det vi ser nu är dessvärre sannolikt bara början.

Det mesta talar för att senaten så småningom kommer att avvisa åtalet, men alldeles säkert är det inte, och presidentens hysteriska agerande visar att han tydligen inte är alldeles säker heller. Tror även republikanska senatorer att fortsatt stöd till presidenten underminerar deras egna möjligheter till återval kan det hela börja att förändras.

Sedan är det en annan fråga vilken inverkan allt detta kan komma att få under en kommande mandatperiod för den händelse att han blir återvald. Jag har hört många mycket bekymrade röster under mina korta dygn här.

Men mitt ärende här har ju varit styrelsesammanträde i International Crisis Group med genomgång av olika utmaningar i olika delar av världen och diskussion om vår egen verksamhet. För första gången någonsin kom USA att stå på listan över de allvarliga kriser vi hade anledning att diskutera.

För den som är intresserad av olika sakfrågor kan noteras att jag under de senaste dagarna dels haft en artikel om utvecklingen med Turkiet och Syrien som via Project Syndicate gått i ett rätt stort antal tidningar och dels en artikel för Washington Post om det strategiska haveri för EU:s Balkan-politik som president Macron har åstadkommit.

Nu bär det hemåt mot Stockholm igen.

Det känns skönt att lämna den politiska atmosfär som man i dessa dagar möter här. Men jag återvänder med en betydande oro för vart allt detta kan vara på väg.


President Macron torpederar EU på Balkan.

20 oktober 2019

STOCKHOLM: Rn hösthelg hemma i Stockholm – men efter att ha njutit solen i tre av världens vackraste städer – Istanbul, Venedig och Sydney – de senaste helgerna känns det trevligt med den svenska hösten.

Dagarna som kommer innebär fortsatt tumult främst i London kring Brexit, men jag står nog fast vid min gissning att vi nu går mot ett formellt utträde under de närmaste veckorna.

Ett sådant innebär att Storbritannien inte längre finns med runt bordet i Bryssel, men man hänger ju kvar i allt annat under den period då den framtida relationen skall förhandlas fram.

En period av två år är formellt utsatt för den processen, men det är inte lätt att hitta någon som tror att det kommer att bli möjligt så snabbt.

Då kommer fokus i diskussionen att förskjutas till det som kallas LPF – Level Playing Field – och som kommer att bli nästa stora slagfält inte minst i den brittiska debatten.

Det handlar i all enkelhet om i vilken utsträckning Storbritannien under kommande år kommer att sträva efter att ha samma regelverk i olika avseenden för sin ekonomi som EU-länderna har. Och det handlar då om allt från konsumentskydd till miljöbestämmelser av olika slag.

Med LPF blir ett långtgående frihandelsavtal självfallet en relativitet okomplicerad sak.

Men de politiska krafter som främst drivit Brexit ser LPF som ett rött skynke, eftersom det är just EU:s regelverk de velat komma bort från, och om det blir de som blir dominerande kommer också förhandlingarna med EU att bli mer komplicerade och det möjliga frihandelsavtalet ty följande mindre långt gående.

Här kommer den kommande striden att stå – först och främst i Storbritannien självt, och därefter beroende av dess utgång mellan EU och Storbritannien.

Uppmärksamheten kring förra veckans EU-toppmöte i Bryssel handlade till stor del om spelet kring Brexit. Mycket tid upptogs också av diskussion kring den kommande viktiga långtidsbudgeten, men det i sak viktigaste som skedde var att Frankrike de facto sköt sönder EU:s politik på Balkan för överskådlig framtid.

Vad president Macron gjorde var att han vägrade att gå med på att öppna medlemskapsförhandlingar med Nordmakedonien trots att landet enligt kommissionen uppfyllt alla de krav man satt upp och trots att alla andra medlemsländer delade den bedömningen och ville ge grönt ljus.

Vad gäller Albanien, som heller inte fick grönt ljus, hade man dock både Danmark och Nederländerna med sig.

Sedan toppmötet mellan EU och Balkanländerna i Tessaloniki 2003 har det varit medlemskapsmöjligheten, som då uttalades formellt, som varit grundbulten i EU:s politik i regionen och som också gett EU kraften att påverka och att driva utvecklingen framåt.

Men med president Macrons veto torpederas nu den politiken, och därmed skulle jag nog påstå att EU står utan trovärdig politik i en känslig europeisk region som man alltid ansett att man har ett speciellt ansvar för.

Man kan fortfarande dela ut lite pengar, och hopppas på det bästa, men någon kraft att tala om har politiken efter detta knappast.

Det handlar, enligt min mening, om något av en strategisk katastrof. Och jag har i alla fall i skrivande stund mycket svårt att se hur den skulle kunna repareras. Regionens länder kommer nu att driva iväg på sätt som kan komma att bli besvärligt att hantera.

I Nordmakedonien har det hela lett till att man nu utlyser nyval. Hela kärnan i den sittande regeringens politik var ju att uppfylla kravet på en överenskommelse med Grekland om landets namn för att därefter äntligen få grönt ljus från EU. Man uppfyllde kravet – en av de få ljuspunkterna i regionen under senare år – men fick rött ljus i stället.

Allt rasade. Vad som händer nu är inte lätt att se.

Och i Kosovo gav valet ett resultat som kommer att ge landet en premiärminister som tidigare öppet talat om sin vision om ett Stor-Albanien i regionen. Att det leder till reaktioner i Skopje och Belgrad behöver knappast påpekas särskilt.

Två ytterligare saker i veckan som kommer kan noteras.

På tisdag träffar Turkiets Erdogan Rysslands Putin i Sochi, och det är samtidigt som den av USA framförhandlade pausen i Turkiets operation i norra Syrien tar slut. Har YPG-styrkorna då dragit sig tillbaka på det sätt som USA nu dikterat för dem är det fortsatt paus i striderna, men annars blir det snabbt mer besvärligt.

Men det avgörande som inträffar är ju att Ryssland nu går in som den avgörande medlaren i regionen. I veckan som gick var Putin i bl à Saudiarabien, och man har i dag öppna kanaler till samtliga huvudstäder i regionen på ett sätt som USA alldeles definitivt inte har.

Det är remarkabelt hur allt detta spelats på ett sätt som håller på att ge Ryssland en alldeles avgörande ställning i regionen i dess helhet. Säkert kommer Putin och Erdogan att komma överens om något.

På lite närmare håll skall vi på lördag rikta blickarna mot Kirkenes vid den ryska gränsen i nordligaste Norge.

Dit kommer då Rysslands utrikesminister Lavrov samt hela den norska regeringsledningen för att högtidlighålla minnet av ett sovjetiska styrkor för 75 år sedan befriade den nordligaste delen av Norge.

Och det finns spekulationer om olika ryska gester i det sammanhanget.

Själv är jag kvar i alla fall i Sverige under veckans första hälft – dock med en utflykt till Göteborg – innan det på torsdag bär av till New York gör främst styrelsemöte där med International Crisis Group.

Där har vi – milt uttryckt! – en del att diskutera.


Australien – framgång, Kina och klimat.

18 oktober 2019

SYDNEY: Alldeles strax denna kväll börjar jag det tämligen utdragna återvändandet från denna del av världen. Australien ligger påtagligt långt bort, så det blir åtskilliga timmar i luften innan jag åter landar hemma i Stockholm.

Men försommaren här och i Canberra under de senaste dagarna har varit både angenäm och intressant.

Med sina ca 25 miljoner invånare är Australien ingen jättenation i dagens värld, men dock em framgångsrik och intressant sådan.

Ofta får man höra att landet nu är inne på sitt 28:e år av obruten ekonomisk expansion, vilket förvisso är imponerande.

Men det är en historia om Kina lika mycket som om Australien, för landets ekonomi har blivit successivt allt mer och mer beroende av just den imponerande kinesiska tillväxten.

Australien är knappast en industrination som Sverige, utan ekonomin domineras av råvaruexporten, turism och utbildning. Och samtliga dessa tre avgörande ben i landets ekonomi handlar numera till en mycket stor del om just Kina.

Exporten av järnmalm, kol och naturgas svarar för närmare 60% av exporten, och den alldeles dominerande delen av detta går till just Kina. Priserna på dessa råvaror betyder mycket för den samlade ekonomin.

Turismen expanderar, med mer än en miljon kinesiska turister varje år, även om det självfallet är många andra som också söker sig hit.

Att erbjuda utbildning på sina olika universitet för studenter från andra länder har Australien gjort länge, och detta har blivit en successivt allt viktigare del av landets ekonomi. Med mer än 200.000 studenter från Kina har dock frågor uppkommit om inte enskilda universitet blivit alltför beroende av inkomsterna från Kina och om inte detta kommit att påverka såväl akademiska standards som den vidare politiska inriktningen.

Oavsett vad man diskuterar här i dessa dagar hamnar diskussionen förr eller senare om just Kina. Australiens beroende börjar bli stort samtidigt som den kinesiska politikens ansikte blir allt mindre vänligt och frågetecknen om vart detta kommer att leda blir förmedla allt tydligare.

Inget annat utvecklat land är så ekonomiskt och allsidigt beroende av Kina, och det är ofrånkomligt att detta skapar vissa risker. Kina har i andra sammanhang visat sin förmåga att utnyttja beroenden som dessa i klart politiska syften.

Det finns inga enkla svar på alla de frågor som denna utveckling reser.

Försvarspolitiken ställs inför nya utmaningar. Vad som händer i Sydkinesiska Sjön, eller i de olika östaterna i Stilla Havet, påverkar förutsättningarna för landets säkerhet. Det byggs nya ubåtar och fregatter och anskaffas avancerade stridsflygplan. Försvarsbudgeten ökar påtagligt.

Men det är den enkla delen av allt detta.

Allt talar för att Kinas ekonomiska expansion kommer att fortsätta, om än kanske inte i samma rasande tempo. Och det kommer ofrånkomligen – exportmöjligheter, turism, studenter – att leda till att det kinesiska närområdets och Australiens beroende av Kina kommer att öka.

Och en alldeles avgörande uppgift för landets politik blir att hantera och på olika sätt balansera detta. Det har blivit åtskilliga samtal här och i huvudstaden Canberra om detta de senaste dygnen.

Om detta är en viktig utmaning framöver utgör klimatfrågan en annan och inte mindre komplicerad. Just den frågan har åstadkommit mycket tumult i landets politik under de senaste åren.

Australien är världens största kolexportör, och trots sina klimatambitioner bygger Kina nya kolkraftverk i stort antal. Här har nya stora kolgruvfält nyligen öppnats upp.

Samtidig ser man problemen. Hettan leder till bränder. Torkar slår också mot jordbruket. Vattenbristen är ett stort problem över hela kontinenten. Havet värms långsamt upp. De små öststaterna i Stilla Havet kräver en ny politik.

Och engagemang finns. Här i Sydney är t ex ambitionerna imponerande. Borgmästaren har detta som sin främsta prioritet. Det investeras väldiga i förnybar energi av olika slag.

Men balansgången i den australiska politiken är inte lätt.

Sydney är en angenäm stad. Det sades mig att det kan bo kring 10.000 svenskar här, vilket inte är osannolikt, och skulle väl göra detta till den stad i Asien som med marginal har flest svenskar – och det trots det betydande avståndet.

Och ensamma är man inte. I landet är det nu ca 30% som antingen själva är födda utomlands eller har föräldrar som är det, och här i centrala Sydney talar man om siffror kring 60%.

Därmed är det en mångsidig, dynamisk och ung stad. Med den framgång som detta innebär.

Politiken i övrigt i världen har inte stått still dessa dygn.

Brexit-uppgörelse och dramatik. Amerikanskt sammanbrott i Syrien och tumultet kring Turkiet. Och säkert åtskilligt annat.

Men det får anstå tills jag landat i den svenska hösten.


En kris som tyvärr var möjlig att förutse.

13 oktober 2019

VENEDIG: Efter en minst sagt laddad vecka i Europa och dess närområde lämnar jag i dag denna del av världen för att tillbringa huvuddelen av den kommande veckan på andra sidan jordklotet i Sydney och Canberra.

Min vecka började med synnerligen intressanta samtal i Istanbul som handlade mer om den inrikespolitiska situationen i Turkiet än den allvarliga kris med norra Syrien som akut tog sin början med telefonsamtalet mellan presidenterna Trump och Erdogan på söndagkvällen och det gröna ljus för den turkiska militära invasionen som då gavs.

Och den inrikespolitiska situationen i landet är mer dynamisk än vad den mer ytliga rapporteringen ger intryck av.

Landet är med stor sannolikhet på väg mot en ny förändring och öppning, även om den utvecklingen nu sannolikt dessvärre kommer att fördröjas av den nationalistiska mobilisering som utvecklingen i Syrien och krisen med USA och EU dessvärre leder till. Det går att dra spännande paralleller med tidigare skeden av den komplexa turkiska historien.

Krisen med operationen i Syrien kommer dessvärre inte som en överraskning, utan har legat i farans riktning ända sedan USA 2015 träffade valet att förlita sig på och bygga upp de YPG-styrkor som dess underrättelsetjänst i sin årliga rapport till kongressen beskrev som den syriska delen av terrorstämplade PKK för att driva tillbaka Daesh i Syrien.

Det alternativ som fanns – turkisk- och tidigare USA-stödda s k moderata syriska grupperingar – ansågs inte ha den erforderliga militära potentialen. De ville dessutom ha stöd också för att bekämpa regimen i Damaskus, vilket inte var den amerikanska prioriteten.

Så blev det som det blev. YPG byggdes upp med resurser och vapen och kom enligt egna uppgifter att förlora ca 11.000 soldater i de strider som så småningom ledde till att Daesh berövades sitt territorium i Syrien. Det var en kortsiktig viktig framgång. I det omedelbara perspektivet lyckades politiken.

När det skett fanns det i grunden två alternativ för den kommande utvecklingen.

Den ena var att mer långsiktigt etablera en kurdisk YPG-stat i framför allt nordöstra Syrien stödd av och i grunden garanterad av också amerikansk militär närvaro. Det råder ingen tvekan om att det var detta YPG strävade efter.

Det andra alternativet var att i en mer långsiktig politisk process som också inkluderade en uppgörelse med Damaskus förhandla fram ett politiskt varaktigt arrangemang för området. Det är lätt att se svårigheterna med det alternativet, men vägar fram mot någonting liknande den kurdiska regionen i Irak borde ha varit möjliga.

Problemet med den amerikanska politiken är att den aldrig träffade något val. På marken signalerades amerikanska militärer sannolikt att den första optionen kanske var möjlig, och samtidigt blockerade man tydligt alla ansträngningar i den senare riktningen.

Och frånvaron av politik ledde till oklarhet som bara fördjupade den långsiktiga krisen. Bättre blev det inte av att presidenten hela tiden var tydlig med att detta var en ” kvicksand” som han så snabbt som möjligt ville dra sig ur.

För Erdogan innebar detta självklart en möjlighet. Han anser sig inte kunna tolerera vad en mycket stod opinion i Turkiet ser som en YPG/PKK-stat omedelbart vid landets 900 km långa gräns mot Syrien. I en sådan ser man – rätt eller fel – en avgörande fara också för själva Turkiets långsiktiga säkerhet.

Och till det kom flyktingfrågan. Inte nog med att problemen med ca 3,5 miljoner syriska flyktingar i landet ökat påtagligt, utan man fruktar dessutom en ny allvarlig flyktingvåg från framförallt Idlib-enklaven i Syrien. Erdogan hävdar att det skulle vara möjligt att få många att återvända till en av Turkiet skyddad säkerhetszon i norra Syrien.

Turkiet har tveklöst såväl ett säkerhets – som ett flyktingproblem som man måste respektera, men själv tillhör jag dem som inte ser den militära operation som nu inletts som en möjlig lösning på någon av dem. Jag ser en allvarlga risk för att den snarare kommer att förvärra framför allt det förra.

Tyvärr är det inte osannolikt att PKK kommer att svara också med upprepade attacker inne i Turkiet, vilket skulle få mycket allvarliga effekter på landets politiska utvecklingen.

Och till det kommer självfallet de rent humanitära konsekvenserna. Även om de direkta stridhandlingarna hitintills förefaller att ha varit mer begränsade talar rapporter från FN-organ om 100.000 eller än mer människor som flyr vad de fruktar kan komma.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Några goda alternativ finns knappast. Den politiska lösningen har nu skjutits i bakgrunden, och det kommer att att ta tid och vara förenat med betydande nya svårigheter att göra den möjlig.

Den vidare internationella bilden är också viktig.

I FN:s säkerhetsråd satte Kina och Ryssland stopp för även ett relativt försiktigt uttalande.

EU har idiotiskt nog i juli fattat beslut om att avbryta alla politiska högnivåkontakter med Turkiet, och eftersom kontakter på lägre nivå knappast har någon större betydelse innebär det att det nu främst är Putin och Trump som Erdogan har direkt kontakt med.

Sedan kan man säkert besluta om alla möjliga andra s k restriktiva åtgärder, men sådana har några möjligheter att åstadkomma någonting konkret i den rådande situationen om de inte går hand i hand med politiska och diplomatiska kontakter. Och sådan har man blockerat sig själv från.

För mig återstår att följda den fortsatta utvecklingen från andra sidan jordklotet.

Och där nere kommer man alldeles säkert också att noggrant följa det fortsatta spelet kring Brexit som går in i en avgörande fas denna vecka.

Intensiva möten leder upp till EU-toppmötet torsdag och fredag, och finns det inte på lördag en överenskommelse om att ordnat utträde har det brittiska parlamentet beslutat att man måste be EU om ett uppskov, vilket premiärminister Boris Johnson sagt att han aldrig kommer att acceptera.

Det är ett synnerligen högt spel, men jag skulle tro att sannolikheten för en uppgörelse dock ökat något, även om processen kring denna mycket väl kan komma att kräva ett ytterligare mindre uppskov med själva utträdet.

Till veckans händelser hör också handelsförhandlingarna mellan USA och Kina med deras stora betydelse. I fredags skrev jag i New York Times tillsammans med Australiens och Nya Zealands f d premiärminister om betydelsen av en överenskommelse för den globala ekonomin.

Och det kommer alldeles säkert att talas åtskilligt i Sydney och Canberra också om detta.