Nu lever vi i ett radikalt förändrat Europa. Mycket som tidigare var otänkbart har blivit nödvändigt.

NASHVILLE: Historien rullar nu på med i vår tid aldrig tidigare skådad hastighet.

Sedan Vladimir Putin i torsdags inledde sin storskaliga invasion av Ukraina har mycket som tidigare var otänkbart blivit nödvändigt.

När regeringen i Berlin förklarar att man vill komma bort från beroende av rysk gas, att man är beredd att leverera vapen till Ukraina och utannonserar höjningar av försvarsanslagen dom kommer att föra upp fem till över 2% av BNP är det ett strategiskt skifte av historisk dimension som sker.

Och när den svenska regeringen utannonserar ett stödpaket till Ukrainas försvarsmakt som också inkluderar 5.000 moderna pansarskott så är det ett skifte som kanske i grunden är ännu större vad gäller dess konsekvenser.

Betydande vapenleveranser har också utannonserats från främst USA och Storbritannien.

Och allt detta sker samma dag som en uppenbarligen missnöjd Putin kallar in sin försvarsminister och sin ÖB och ber dem höja beredskapen för kärnvapenstyrkorna.

Med de dramatiska förändringar som skett under den vecka som gått är det inte lätt att förutse var vi kommer att befinna oss om ytterligare en vecka.

Den ryska offensiven stötte uppenbarligen på större problem än vad man räknat med, men efter en viss paus finns det all anledning att anta att man nu kommer att sätta in större kraft.

De tyngre mekaniserade förbanden har ännu inte nått fram till Kiev. De är uppenbart att man först ville innesluta staden och därefter erövra den.

Om och hur detta kommer att lyckas vet ingen. Moralen i de ukrainska stridskrafterna förefaller hög, men om den är det i de ryska är nog betydligt mer tveksamt. Och en armés styrka ligger ytterst främst i dess stridsmoral.

Läggs nu till detta betydande leveranser av relevanta vapensystem, förutsatt att dessa på ett eller annat sätt kommer fram till rätt förband i rimlig tid, så talar det mesta för ett utdraget krig i Ukraina.

Om det inte sker en politisk kollaps i Kiev – och på det finns det inga tecken – kommer en snabb och total seger som Putin hade räknat med kommer inte att vara möjlig.

Förlusterna kommer att öka och i förening med effekterna av de omedelbara finansiella sanktionerna kommer spänningarna i det ryska samhället sannolikt att bygga upp. Hur snabbt och hur mycket kan vi bara spekulera kring.

Putin kan knappast retirera. Han har gått för långt. Och det finns ett tilltagande skrämmande drag i hans olika framträdande under denna vecka. Han kommer med stor sannolikhet att försöka ta sig ur situationen genom att trappa upp med alla de möjligheter han har.

Där kommer kärnvapnen in i bilden. Den ryska försvarsmakten som sådan har en ansvarsfull relation till dessa vapen i medvetenhet om hur farliga de är, men om detta också gäller landets president i en allt mer trängd situation kan vi nog dessvärre inte vara alldeles säkra på.

Den brutala sanningen är att vi nu kommit in i ett utdraget skede inte bara med hård politisk konfrontation utan också med ett pågående och sannolikt krig, och att det åtminstone för mig är det nu svårt att se att vi kan få fred igen så länge Vladimir Putin sitter i Kreml.

Om detta är situationen – och det tror jag att det är – så är de politiska och säkerhetsmässiga implikationerna av detta mycket långgående. Vi kommer att ha anledning att tänka igenom åtskilligt och dra konsekvenser av detta.

Men detta är kanske inte i alla delar platsen för detta.

För min del kändes det minst sagt underligt att lämna Europa när aggressionen bröt ut. Men i den digitala världen har kontakterna fungerat väl. Med vänner i Ukraina liksom bedömare runt om i de olika huvudstäderna. Och i mån av tid också med media.

Jag fortsätter att finnas på denna sida Atlanten med snabbt stopp i Nashville men sedan med Washington en tid.

Där kommer president Biden på tisdag att hålla sitt årliga s k State of the Union-anförande, och det säger sig självt att det kommer att bli utomordentligt viktigt.

Vår värld förändras nu oerhört snabbt.

Vi går in i betydande utmaningar utöver de vi redan hade att hantera – klimatkris, pandemi – och det kommer att ställa stora krav på politiken framöver.

Nu är vi den nya farans tid, och det är handling snarare än ord som gäller.

MIAMI: När jag skrev här senast – det var i söndags – sade jag att det sannolikt blir krig men att diplomatins möjligheter kanske inte var helt uttömda.

I måndags såg jag hela den dockteater Putin ställde till det med sitt nationella säkerhetsråd och därefter hans märkliga, obalanserade och i grunden direkt extremistiska anförande på kvällen.

Och där försvann tyvärr mina återstående förhoppningar om att kriget skulle kunna förhindras. Det blev en fråga om ”när” snarare än ”om”.

Tidigt på morgonen denna torsdagen den 24 februari inleddes så den stora invasionen. Och de som möjligen trott på en begränsade operation fick snart inse att det ryska målet är att erövra Ukraina i dess helhet.

Något självständigt Ukraina skall inte längre få finnas.

Hur lång tid det kommer att ta och till vilken kostnad för de ryska stridskrafterna det skall ske vill jag i detta läge inte ge mig in och spekulera kring.

Frågan är i stället vad vi – EU, Sverige m fl – skall göra nu.

Sanktioner är en självklarhet. Runt rådsbordet i Bryssel måste man se sig själva i spegeln och säga att detta blev långt värre än vad de allra flesta av dem trodde, och man måste handla därefter.

Diplomatin är just nu död, och det är viktigt att vi inser detta.

Allt vad ryska diplomater – från utrikesminister Lavrov och nedåt – sagt om att det inte blir någon invasion, om att ingenting sådant planeras och att alla varningar bara är illasinnad hysteri har visat sig vara lögnaktigt.

Antingen har alla dess ryska diplomater ljugit – och då bör de behandlas därefter – eller har de inte haft en aning om vad de pratade om – och då skall de ses som i grunden ointressanta också framöver.

Och jag hoppas innerligt att vi inte nu får se någon kasta sig på ett flygplan till Moskva och buga sig för Vladimir Putin. Jag vet några europeiska flygplatser jag nog skulle vilja belägga med flygförbud just nu.

Nu är det tid för handling snarare än ord.

Först tycker jag att alla EU:s ambassadörer i Moskva skall kallas hem för konsultationer, vilket är den tekniska termen. Just nu behövs de inte i Moskva. Att tala med det ryska utrikesministeriet MID är i detta läge slöseri med tid.

Och meningslösheter som att kalla upp ryska ambassadörer för att protesterna tycker jag också man borde avstå från. De vet vad vi tycker, men skall kanske inte i onödan kunna fråga om vad vi kommer att göra.

Därefter anser jag det viktigt att alla EU-länder omgående utvisar samtliga de som man identifierat som delar av de ryska säkerhets – och underrättelsetjänsterna på de ryska ambassaderna.

Detta är inte primärt en proteståtgärd – det är en skyddsåtgärd. Dessa personer kommer ju med all säkerhet att ha som en uppgift att identifiera, störa eller aktivt ingripa mot individer som tydligt ställer upp till Ukrainas försvar i våra olika länder.

De har visst att de inte ens drar sig för att döda personer i andra europeiska länder. Den faran får vi inte utsätta medborgare eller andra i vårt land för.

Kreml kommer att i Ukraina sträva efter att oskadliggöra, arrestera eller eliminera alla dem som de ser som aktiva motståndare. Ukrainas kämpande demokrater kommer att beskrivas som ”fascister” och göras till föremål för det Putin nu kallar ”avnazifiering” av landet.

Han har varit skrämmande tydlig på den punkten också.

Självklart är att vi måste ta emot dem som nu tvingas att fly sitt land för att rädda sina liv och sin frihet. På den punkten får vi inte sväva på målet. Många kommer säkert att söka sig också till Sverige. I denna svåra situation skall de ha vårt stöd.

Där vi kan sätta in humanitära hjälpinsatser skall vi självfallet göra det. Sverige har en förmåga att snabbt komma på plats när sådana behövs.

Fortsatta förstärkningar av vårt försvar är en nödvändighet. Ryssland visar inte bara kraftig förmåga utan också tydlig vilja till massiva militära anfall. ÖB skulle till i dag redovisa vad som behövs. Godkänn det, men gör samtidigt en ny snabb genomgång av vad som behövs på lite längre sikt.

Nato kommer med all säkerhet att stärka sin närvaro i olika medlemsländer i de östligare delarna av Europa. Att det är just Nato som gör det, och i all synnerhet USA, är mycket viktigt. Men skulle det komma fråga från Nato om att även Sverige skall bidra är det en självklarhet att svara ja.

Vi bygger ju vår egen säkerhet också på tron att Nato och USA skall komma att hjälpa oss. Men solidaritet kan aldrig vara bara enkelriktad. Att hjälpa till nu är en nödvändig investering också i vår egen säkerhet.

Där diplomatin inte får vara död är att mobilisera internationellt stöd för ett kämpande Ukraina. Det handlar inte bara om anföranden och voteringar i FN i New York utan om direkta och tydliga budskap till länder som måhända känner det ryska trycket.

Kina är bara ett av dem.

Kreml strävar efter att upprätta en marionettregim i Kiev, och lyckas man med det bör vi behandla denna på samma sätt som vi behandlar talibanregimen i Kabul. Den kan inte erkännas som landets legitima regim.

Våra diplomatiska förbindelser skall så länge detta är möjligt vara med den legitima ukrainska regeringen var än denna må befinna sig – inom eller utom landet. På den punkten är det viktigt att Sverige strävar efter att hela EU är tydligt.

I förlängningen av detta uppkommer en rad andra frågor som jag för dagen inte går in på.

Vi har denna dag gått från den nya oredans till den nya farans tid.

Vi måste inse att den kommer att vara intill dess att Vladimir Putin på ett eller annat sätt lämnar Kreml.

För att klara denna krävs både fasthet och styrka i vår egen politik. Ett enat, starkt och tydligt EU i tät samverkan med USA är en absolut nödvändighet.

Blir det krig? Ja, mycket tyder dessvärre på det, men än har diplomatin inte uttömt sina möjligheter.

MÜNCHEN. Snart lyfter jag härifrån efter att ha tillbringat tiden sedan i torsdags kväll på den stora årliga säkerhetskonferensen här. Och världens blickar har i betydande utsträckning varit blickade på diskussionerna här.

Innan dess gjorde jag ett besök i onsdags i Ukraina tillsammans med främst Polens och Estlands f d presidenten Alexander Kwasniewski och Kersti Kaljulaid.

Det var bara något dygn innan när vi blev bekymrade inte bara över rapporterna på en omedelbart förestående rysk invasion utan kanske än mer intrycket av att såväl USA som olika europeiska länder rekommenderade alla att lämna landet.

Detta skapade, menade vi, ett påtaglig dåligt intryck av vårt stöd till Ukraina.

Så det blev en dag inte i Kiev men väl i strategiskt viktiga Dnipro i de mer sydöstliga delarna av landet.

Dnipro är landets tredje största stad och ett viktigt industriellt och intellektuellt centra med närmare en miljon invånare. I striderna våren 2014 var Dnipro centralt i att organisera försvaret mot de ryska försöken att bryta upp stora delar av Ukraina.

Det blev ett besök som kom att få stort genomslag i också nationella media just därför att det genom konkret närvaro markerade internationellt stöd i en kritisk situation.

Det vi mötte var en stark beslutsamhet att försvara sitt land, och det oavsett vilka vi mötte. Det blev en dag med stormöte på universitetet, möte med stadens styresmän, besök på ett museum över striderna 2014 och möte med anställda på ett av stadens stora stålverk.

Och bilden var densamma överallt.

Från Dnipro fortsatte jag via några samtal också Warszawa till München och den stora säkerhetskonferensen här.

Och här har olika världsledare sedan dess paraderat förbi. USA ställde upp med vicepresidenten Kamala Harris, utrikesminister Tony Blinken och en stor delegation från kongressen med representanthusets mäktige talman Nancy Pelosi i spetsen.

Självfallet var hela EU-ledningen på plats liksom den nya tyska regeringen med förbundskansler Olaf Scholtz i spetsen.

Rysslandskrisen – utrikesminister Annalena Baerbock var tydligen med att det är det som det handlar om – dominerade självfallet hela konferensen.

Mycket handlade om att försöka att få en bild av Rysslands avsikter och handlande, men än mer handlade om att visa enighet och beslutsamhet när det gällde att såväl med hot om kraftiga sanktioner som diplomati förhindra att Ryssland än en gång griper till vapenmakt och öppnar för ett stort krig i Europa.

Varningar från amerikansk sida om nära förestående anfall med också Kiev som mål var tydliga. Den brittiska militära underrättelsetjänsten kompletterade med en karta där just Dnipro skulle vara ett strategiskt mål för en rysk invasion.

Andra var fortfarande mer undrande. Är detta verkligen möjligt?

Alldeles i upptakten till konferensen överlämnade Moskva sitt svar till USA på det amerikanska svaret på dess olika krav. I huvudfrågorna fanns inga öppningar, men möjligen i vissa andra frågor, även om Moskva fortfarande understryker att det är sina extrema krav som man först vill ha gehör för.

Och förmedla fortsätter dramat. Den militära uppladdningen fortsätter och man är nu alldeles uppenbart i en situation där ett stort militärt anfall kan slås ut i stort sett när som helst. Samtidigt fortsätter vissa diplomatiska kontakter som visserligen inte visar några öppningar men som möjligen i alla fall kan skjuta upp ett krigsutbrott.

Kanske är det vad man kan hoppas på i detta i grunden mycket mörka läge.

Nu bär det hemåt för några dagar i Stockholm, men sedan bär det iväg till först London och sedan för min del en lite längre vistelse i USA som tar sin början i Miami och sedan fortsätter därifrån.

Nu börjar den militära uppmarschen mot Ukraina att avslutas – och politiken är helt låst utan varje öppning.

STOCKHOLM: Nu är vi inne i påtagligt nervösa tider.

När jag skrev för en vecka sedan skrev jag att nästa steg i dramat i öster var att Moskva skulle inkomma med ett skriftligt svar på de skriftliga papper som USA och Nato levererat, och att förväntan var att detta skulle ske inom de allra närmaste dagarna.

Då, menade jag, skulle det gå att bedöma tydligare om det fanns några framkomliga politiska vägar ur krisen.

Men så blev det inte.

Från Moskva har ingenting inkommit. Det som sagts i olika sammanhang är att man bara konstaterats att de huvudsakliga ryska kraven inte har tillgodosetts, vilket är korrekt, utan att man visat minsta vilja att plocka upp de förslag och trådar i övrigt som fanns i dessa dokument.

När president Macron besökte Moskva fick han tydligen sig till livs en utdragen historisk föreläsning om hur saker och ting ser ut från Putins perspektiv, och hans försök att komma till konkret diskussion om mer relevanta frågor förefaller inte att ha kommit så långt.

Att han efter besöket uttalade viss optimism om vad som åstadkommits får nog föras till den begynnande franska valrörelsens konto.

I torsdags var det då i Berlin överläggningar i det s k Normandie-formatet om konflikten i Donbas, men föga förvånande ledde det inte till någonting alls.

Det är ju inte Donbas- konflikten som är i Putins fokus denna gång, och det är därför svårt att se att han skulle ha något intresse av att nu ta konstruktiva steg i den frågan, och det gjorde den ryske förhandlaren ty följande inte heller.

I fredags kom så Washington med betydligt mer konkreta varningar om att en ny och större rysk invasion av Ukraina kunde vara förestående. President Biden kopplade upp ett videomöte med viktigare europeiska allierade, och efter detta förändrades tonläget i europeiska huvudstäder påtagligt.

Det förefaller nu som om den ryska uppmarschen mot Ukraina börjar att bli färdig.

Kanske är det nu kring 100 bataljonsstridsgrupper som finns på plats. De landstigningsfartyg som orsakade visst rabalder när de passerade Östersjön finns nu i Svarta Havet. Ett stort antal helikoptrar har flyttats fram mot gränsen. Den pansararmé som är Rysslands starkaste offensiva förband förefaller att ha gjort samma sak.

Och allt detta går inte att genomföra utan att västliga underrättelsetjänster på olika sätt hör och ser åtminstone viktiga delar av det som sker. USA har då valt att larma, också för att måhända kunna varna i akt och mening att förhindra att någonting faktiskt sker.

Mönstret från tidigare fall jag känner till är att stora uppmarscher som dessa förvisso sker med inriktning på att sedan med kort förvarning kunna inleda en stor operation, men att den slutgiltiga ordern att gå över gränsen kan komma relativt sent.

När det under 1980 fanns en stor oro i den sovjetiska ledningen över utvecklingen i Polen skedde en motsvarande stor uppmarsch, och jag minns att vi i Stockholm då sade att en invasion kunde ske bara någon timma efter det att order getts.

Så blev det inte. I den sovjetiska politbyrån varnade såväl militären som KGB för det också väpnade motståndet en inmarsch i Polen skulle leda till. I stället tvingades det polska kommunistpartiet till en intern lösning med undantagstillstånd och repression.

I dag är läget annorlunda. Det finns knappast någon politbyrå – bara en person. Och någon s k intern lösning är heller ingen aktuell eller möjlig hur mycket Vladimir Putin skulle försöka.

När president Biden på egen begäran i går talade med president Putin fanns av allt att döma inga öppningar. Samtalet beskrivs visserligen som sakligt, men några framsteg i sak gjordes inte.

Putin sade att hans viktigaste krav inte tillgodosetts – Biden att stora sanktioner kommer om det blir en ytterligare invasion. Men det finns inte en antydan till öppning i de ryska positionerna.

I morgon kommer så tyske kanslern Scholtz till Kiev för samtal, och på tisdag fortsätter han till Moskva. Kanske är det först efter dessa samtal som president Putin fattar beslut om de s k militär-tekniska åtgärder som han sagt skall komma om han inte får gehör för sina krav.

Dagen därpå – på onsdag – samlas Nato:s försvarsministrar för möte i Bryssel som självklart kommer att domineras av den aktuella situationen.

På torsdag har så Ryssland i sin egenskap av ordförande denna månad kallat till ett sammanträde i FN:s säkerhetsråd om Ukraina, och det skall bli intressant att se hur man lägger upp detta.

Och på fredag samlas i München sedan den årliga stora säkerhetskonferensen. Den är något nedbantad igår, och försedd med omfattande covid-restriktioner. Det finns länder som fortfarande tar pandemin på allvar.

För första gången sedan det kalla kriget kommer inga officiella ryska representanter till München, och det är ett illavarslande tecken i sig. De har inbjudits, men de har tackat nej. USA deltar som vanligt med vicepresidenten och självfallet kommer också förbundskanslern Olaf Scholtz dit.

Såväl den diplomatiska aktiviteten som den militära uppbyggnaden fortsätter. Ingenting är uteslutet under de närmaste veckorna.

STOCKHOLM: I går landade jag här hemma igen efter en vecka spenderad i Bryssel, New York och Washington i lite olika ärenden.

Den stora Berlaymont-byggnaden i Bryssel var tämligen övergiven, men det blev i alla fall en intressant middag på översta våningen med perspektiv på politiken från Bryssels horisont just nu.

Två frågor dominerade den omedelbara dagordningen – dels den s k taxonomin och enkannerligen rollen för gas och kärnkraft i den gröna omställningen och dels samordningen av ett rejält sanktionspaket mot Ryssland om vi ser en ny rysk invasion av Ukraina.

I den senare delen hörde jag enbart positiva kommentarer om den intensiva samordningen över Atlanten, och det var slående att jag några dagar senare hörde motsvarande kommentarer på motsvarande nivå i Washington.

Säkert kommer det att komma upp frågor där det kan finnas olika bedömningar, men än så länge är dessa marginella. Och även om USA skulle gå något längre i någon del kommer de europeiska sanktionerna att slå hårdare eftersom relationen mellan EU och Ryssland är betydligt mer omfattande.

Det europeiska gasberoendet är ett betydande problem, och även om det talas mycket om Qatar och annat tror jag att det som i det korta perspektivet kan åstadkommas vad gäller alternativa leverantörer är tämligen marginellt.

På längre sikt är det annorlunda, och här var diskussionerna i Berlaymont mycket bestämda.

Det talades om att EU till 2030 skulle kunna frigöra sig från detta beroende. Jag tror kanske det är lite svårare än så, men alldeles tydligt är att det är denna inriktning politiken nu kommer att få, och det alldeles oavsett utgången av den akuta krisen.

Annars var det självfallet den akuta krisen som dominerade många av mina samtal under veckan.

Ingen vet vad Kreml till slut kommer att besluta, men alldeles tydligt är att man fortsätter en militär uppbyggnad som kommer att göra en större invasion av Ukraina möjlig, och det samtidigt som det diplomatiska spelet fortsätter.

De amerikanska uppgifterna talar nu om 85 bataljonsstridsgrupper på plats runt Ukraina och ytterligare minst 14 på väg. Nu börjar man också se åtskilliga av de speciella funktioner och enheter som krävs för en större operation.

Lite oroande är att Kreml nu tidigarelagt den övning man normalt har med sina strategiska kärnvapenstyrkor till slutet av februari. Gör man en större militär operation är det nog inte osannolikt att man kommer att ha också ett kärnvapenhot i bakgrunden.

Svaren från USA och Nato på de ryska kraven levererades ju förra veckan, och har sedan dess föga förvånande också blivit offentligt tillgängliga. I dem finns dels ett tydligt tillbakavisande av de grundläggande ryska kraven, men samtidigt intressanta öppningar för samtal i frågor som borde intressera en mer konstruktivt lagd ledning i Kreml.

Nästa steg i denna del av spelet är att Moskva förväntas inkomma med sitt svar på dessa svar i början av veckan, och åtminstone i Washington är förväntan att det därefter blir en ny kontakt mellan de bägge utrikesministrarna.

Men mycket av uppmärksamheten de kommande dagarna kommer att ligga på tyske kanslern Scholtz och Frankrikes president Macron.

Den förstnämnde kommer i morgon till Washington för samtal, och några dagar senare reser han först till Kiev och sedan till Moskva. President Macron börjar morgondagen i Kiev, och reser därefter till Moskva.

Och vad som sägs under dessa resor kommer självklart att granskas med lupp. Olaf Scholtz har hitintills knappast rosat marknaden i ärendet, delar kan kanske förklaras med ny regerings inledande problem, men nu måste han visa tydlighet på ett annat sätt.

Från inte minst fransk sida finns nu en tydlig ambition att få igång de s k Normandie-samtalen om Donbas på allvar igen. Det är nog gott och väl, men Putins krav sträcker sig nu betydligt mycket längre än till att enbart lösa ut den konflikten.

I Paris ses dock det mesta nu i termer av presidentvalet i Paris, och Macron vill gärna framstå som den som tog den diplomatiska ledningen och förhindrade ett krig. Uttalanden de senaste dagarna har gett en tydlig försmak av detta.

I veckan som gick har jag varit engagerad i bl a ett intressant samtal med väl insatta bedömare om huruvida Putin kommer att vinna eller förlora denna dragkamp. Det finns starka argument för bägge dessa ståndpunkter.

Själv tillhör jag dem som har svårt att se annat än att han kommer att förlora, och det nästan oavsett vad han gör. Han har gett sig in i ett äventyr vars slutresultat jag har svårt att se kan komma ut positivt för honom och för hans land.

Om han hade räknat med att USA och Europa skulle splittras är det bara att konstatera att det han hitintills åstadkommit är motsatsen. Men till detaljerna i det resonemanget kan jag återkomma senare.

Sammanfattningsvis tror jag att vi har att se fram mot ytterligare en vecka av frenetiska diplomatiska ansträngningar parallellt med fortsatt tydlig rysk styrkeuppbyggnad. Något vare sig militärt eller diplomatiskt avgörande är inte omedelbart förestående.

Från kinesiskt håll har man dementerar uppgiften om att man bett Kreml att vänta med dramatiska åtgärder till efter det att vinterolympiaden avslutats, men viss logik ligger det trots allt i detta.

Länken till Peking är viktig för Moskva, och olympiaden är viktig för Peking.

För min del blir det nu i alla fall en vecka utan några resor. Skönt. Men mycket kommer i alla fall att handla om den stora krisen i öst.

Kreml låser sig fast vid sina extrema och omöjliga krav. Och Putin drar på beskedet om sitt nästa steg. Krisen är ju hans.

STOCKHOLM: Den stora krisen gick in i en ny fas när USA och Nato i torsdags eftermiddag i Moskva levererade de skriftliga svar på de ryska kraven som Moskva så frenetiskt hade begärt.

På de för Kreml avgörande punkterna avvisades de ryska kraven föga förvånande, men samtidigt öpnade man upp för möjligheten av samtal och överenskommelser vad gäller olika frågor om rustningskontroll.

Svaren är inte offentliga, men det är tydligt att man erbjuder förhandlingar om utplacering av medeldistansvapen och man förefaller också att öppna upp för rysk inspektion av de robotförsvaranläggningar som finns i Rumänien och detta år planeras bli operativa i Polen.

Det är i bägge fallen viktiga punkter också för Ryssland.

När president Putin i fredags efter ett telefonsamtal med Frankrikes president Macron på Kremls hemsida lade ut en kommentar till samtalen sade han visserligen att man nu noggrant skulle studera svaren, men lade till att de inte var tillfredsställande när det gäller de viktigaste av de ryska kraven.

Värt att notera att han nu nämnde kravet att rulla tillbaka allt vad Nato gjort vad gäller militär kapacitet och installationer i östliga delarna av Europa under det senaste kvarts seklet, d v s sedan 1997.

Det är det mest extrema och omöjliga av de ryska kraven, och jag har inte sett att det tidigare har förts fram av presidenten själv på detta sätt.

Att han nu gör det, efter ett antal förvandlingskonstnärer och efter de begärde breven, visar dessvärre att viljan att trappa ner konfrontationen än så länge är minimal. Och det är snarast en positiv tolkning.

Dock kan noteras att man accepterar en viss återstart av samtalen om Donbas i det s k Normandie-formatet. Ett möte i Paris i veckan var betydelsefullt främst därför att man kom överens om att ha ytterligare ett möte i Berlin om två veckor.

Att president Zelensky dragit tillbaka ett lagförslag om de ockuperade områdena noterades nog positivt på den ryska sidan, men om det innebär något mer än så är svårt att se.

Veckan som kommer åker nu såväl president Putin som utrikesminister Lavrov till Peking för samtal i samband med öppningen av olympiaden där. Att bägge åker visar den vikt man uppenbarligen fäster vid samtalen där.

Också USA talar med Kina. För några dagar sedan hade utrikesminister Blinken ett samtal med sin motsvarighet i Peking som främst handlade om den ryska krisen. Hur långt Peking är berett att solidarisera sig med Moskva är inte alldeles klart.

Min gissning har hela tiden varit att den avgörande ryska reaktionen på misslyckandet att med diplomati få igenom sina krav skulle komma efter Peking-besöket. Det är då man kommer med de s k militär-tekniska åtgärderna.

Vad dessa kommer att innebära kan vi i dag bara spekulera om, och jag noterar att dessa spekulationer i olika huvudstäder går i lite olika riktningar. Underrättelsetjänster kan leverera sina bedömningar av militära kapaciteter och förberedelser, men mer sällan så mycket mer.

Jag tror att det är viktigt att se på de politiska signalerna. Putins kommentar efter samtalet med Macron var en sådan. Dock förefaller nivån av aggressivitet mot Ukraina i ryska statsmedia inte att ha trappats upp ytterligare under de senaste dygnen.

Utrikesminister Lavrov fortsätter att säga att man inte har någon avsikt att invadera Ukraina. En invasion kräver därmed någonting som gör att man kan säga att man trots allt tvingades till att ta detta steg, och det finns nog fantasi nog för att fabricera någonting sådant om det skulle krävas.

Det har varit mycket kommenterande om detta under veckan som gick, med bl a artikel av mig i Washington Post i fredags. Länk till den finns på mitt engelska twitter-konto för den intresserade.

Veckan som kommer bryter jag upp från Stockholm för en serie av möten i Bryssel, New York och Washington. Det blir bl a lunch med Henry Kissinger och möjlighet att med honom diskutera det stora spelet mellan USA, Kina och Ryssland, men också åtskilligt annat.

Den vidare politiken i övrigt har knappast bjudit någon större dramatik under veckan som gått.

I Italien återvaldes den sittande presidenten efter visst tumult, och det innebär att risken för regeringskris och nyval just nu är borta. I Storbritannien är Boris Johnson fortfarande premiärminister och undvek ännu en vecka att tvingas att avgå. Och det har varit parlamentsval i Portugal i dag.

Och nästa vecka tror jag att det blir mycket fokus på Peking – dels invigningen av vinter-OS men än mer de politiska samtalen i anslutning till denna.

Det blev ännu en vecka av diplomati – och det kommer att bli ytterligare en.

STOCKHOLM: Utvecklingen i den stora krisen innebar i veckan som gick att det i fredags blev ett nytt möte mellan USA och Ryssland. Nu var det på den snäppet högre nivån med utrikesministrarna Blinken och Lavrov med medarbetare mitt emot varandra i Genève.

Mötet var en framgång enbart i det avseendet att det hölls och att den diplomatiska fasen i krisen kunde förlängas, men någon uppmjukning av den ryska positionen eller förändring av den amerikanska var det svårt att se några tecken på.

Tydligen insisterade Lavrov nu åter på att få ett skriftligt svar från USA på de ryska kraven. Detta hade man framfört redan vid det första mötet, upprepade nu och fick tydligen ett sådant löfte av Blinken. Visheten i detta kan enligt min mening diskuteras, men nu är det som det är.

Vad fortsättningen blir vet vi inte.

Under helgen har president Biden dragit sig tillbaka till Camp David för att med sina utrikes- och säkerhetsrådgivare gå igenom läget och vad som kan göras, och en antydan om vad man möjligen kommit fram till där finns kanske när Tony Blinken i morgon via video ansluter till mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel.

Från Washingtons sida kommer man säkert att försöka att engagera i Moskva en dialog om olika möjliga överenskommelser när det gäller rustningskontroll och s k förtroendeskapande åtgärder i Europa.

Så vitt jag förstår har detta inte blankt avvisats från rysk sida, men man säger att först måste USA acceptera de grundläggande och i grunden oacceptabla ryska kraven.

Vad fortsättningen blir återstår att se. Den västliga ambitionen är självfallet att få till stånd en diplomatisk process som reducerar utrymmet för ryska militära åtgärder.

Nästa viktiga steg är när USA under den kommande veckan överlämnar sitt skriftliga svar.

Från rysk utgångspunkt kommer det med all säkerhet att vara otillfredsställande.

Och från europeisk utgångspunkt finns det farhågor för att Washington öppnar sig för mycket i viktiga frågor t ex när det gäller övningar och militärt samarbete med länder i Rysslands närhet.

Sverige tillhör som bekant dessa, och baserar allt mera sin säkerhet på förbindelserna västerut. Vi har påtagliga intressen i processen.

Därefter kommer antingen ett nytt möte med de bägge utrikesministrarna eller ett direkt samtal mellan presidenterna Biden och Putin. Jag tycker mig höra susningar i luften om att det kanske blir ett nytt möte med utrikesministrar först och därefter kontakt på högsta nivån.

Under tiden fortsätter av allt att döma den ryska militära uppbyggnaden. Den senaste veckan visar satellitbilderna också tält med soldater i anslutning till de stridsvagnar och annat som redan förflyttats fram mot den ukrainska gränsen.

Rent militärt återstår snart bara kort taktisk förvarning före ett angrepp. Men politiskt tror jag inte uppbyggnaden för ett angrepp är avslutad. Inte ens president Putin kan gå till plötsligt angrepp utan ett tydligt politiskt sammanhang.

Än så länge förnekar man bestämt att man planerar något angrepp, och det krävs sannolikt någon mer eller mindre tydligt iscensatt händelse för att kunna förklara varför ett angrepp sker.

Vad gäller andra länders aktiviteter finns det främst anledning att notera vad som sker från brittisk sida.

Tumult råder i den brittiska inrikespolitiken – sannolikheten för att Boris Johnson politiskt överlever detta år har gått mer dramatiskt – men utrikespolitiken är påtagligt aktiv.

Först har man levererat betydande mängder avancerade pansarvärnsvapen till Ukraina, och sedan har man gått ut med namn som man anser kan ställa sig till förfogande för någon typ av pro-rysk ny regim i Kiev efter ett militärt ingripande.

Några av dessa personer känner jag från krisen fram till februari 2014, och skulle inte omedelbart se som enbart lakejer till Kreml, även om de sedan dess fått tillbringa sina dagar i Ryssland.

Mindre lyckat var väl det inlägg som Frankrikes president Macron gjorde i Europaparlamentet i veckan när han talade om behovet av att nu ta fram en ny europeisk säkerhetsordning. Det kan sägas, men passar dåligt just när prioriteten är att stå fast vid grunderna i den rådande ordningen.

I Ukraina misslyckades president Zelensky i veckan som gick i sitt försök att arrestera oppositionsledaren och f d presidenten Poroshenko, vilket måste ses som ett positivt steg. Inte minst USA har varit mycket tydligt i sitt budskap om dårskapen i detta försök.

På den europeiska horisonten inleds i morgon den tämligen omständiga processen med att välja en ny president i Italien. En speciell elektorsförsamling med alla i parlamentets bägge kamrar plus representanter för landets 20 regioner – sammanlagt mer än tusen personer – börjar rösta i en process som brukar ta tid.

Än finns faktiskt inga officiella kandidater, så det enda som är alldeles säkert är att det kommer att ta sin tid. Och av lite bredare betydelse är om utgången öppnar för regeringskris och äventyrligt nyval i en av EU:s största medlemsstater.

Det är det farligaste läget i Europa sedan början av 1960-talet.

STOCKHOLM: Vi är i dag i den allvarligaste situationen vad gäller Europas säkerhet sedan början av 1960-talet.

Då hade vi Berlin-kriser, Cuba-kris och sovjetiska framstötar mot Finland i en situation med starka spänningar mellan främst USA och Sovjet och i ett läge där teknologin vad gäller kärnvapen och deras olika vapensystem hade börjat att nå en helt ny nivå.

Det blev inte storkrig under de åren, men världen hade vare sig tidigare eller sedan dess varit så nära en förödande urladdning. Man tog ett steg tillbaka från avgrunden.

Det som nu så påtagligt skärper situationen är upptrappningen från rysk sida. I denna del är parallellerna med början av 1960-talet tydliga. Då var det en äventyrlig sovjetisk ledare som strävade efter en avgörande förskjutning i förhållandet till USA.

Det kom att föra världen till kärnvapenkrigets rand.

Nu är det en rysk ledare som vill stöpa om den europeiska säkerhetsordning som kan föras tillbaka på den s k Paris-stadgan 1989. Det kalla krigets konfrontation var över, samarbete sattes högst upp på dagordningen och det etablerades principer för hur detta samarbete också skulle förstärka alla länders säkerhet.

Nu skall detta vältas över ända.

Det Kreml nu begär är att andra länders rätt till säkerhet skall underordnad deras egna krav på säkerhet. De talar känslofullt om behovet av säkerhetsgarantier, men förtränger att det är ett behov som alla europeiska länder har, och kanske faktiskt de mindre mer än de större.

De ryska konkreta kraven är i grunden oförenliga med den existerande europeiska säkerhetsordningen – det är en annan ordning man vill etablera.

Och därmed är det heller inte så märkligt att de diplomatiska samtalen under den gånga veckan i Genève, Bryssel och Wien knappast ledde till särskilt mycket.

Det finns en västlig vilja att diskutera konkreta arrangemang för rustningskontroll, men inom ramen för den existerande ordningen. Och det ryska svaret var att sådana diskussioner var man bara beredd till om skölja ordningen förändrades.

Tydligen har Ryssland under samtalen krävt skriftliga svar på sina olika krav, och märkligt nog förefaller såväl USA som Nato att ha gått med på detta. I Moskva säger man att man nu väntar på dessa papper innan det är dags för nästa steg i konflikten.

Men dessa papper kommer ju att ge svart på vitt på att Kreml inte har några förutsättningar för framgång den diplomatiska vägen med sina krav. Det kommer att vara svart på vitt på ett sätt som förmodligen inte ger utrymme för den lätt konstruktiva oklarhet som ibland krävs för att föra en process framåt.

Och det som då kommer att hända är att allt går över i en fast av vad Kreml kallar ”militära-tekniska” åtgärder.

Vad detta konkret kommer att innebära veta i dag sannolikt ingen utanför Kremls murar.

Det vi vet är den betydande militära uppmarschen främst kring Ukraina.

Det talas nu om ca 60 bataljonsstridsgrupper, även om det förefaller som om dessa skulle behöva förstärkas ytterligare innan en större operation skulle kunna inledas. Förband tillförs nu t o m från Fjärran Östern. Det talas om att reservister håller på att kallas in.

Den cyberattack som riktades mot Ukraina natten mellan torsdag och fredag syftade tydligen till att få in attackkomponenter som kunde utlösas senare i syfte att mer eller mindre helt förlama betydande delar av landets digitala infrastruktur.

Från amerikansk sida säger man sig ha sett att Ryssland fört in specialförband i Ukraina med uppgift att attackera ryska intressen för att på det sätter i en falsk operation skapa förevändning för ett angrepp.

Tillsammans med övrig information förefaller det dessvärre trovärdigt.

Allt detta är självfallet svårt att tyda som någonting annat än högst konkreta förberedelser för ett större också militärt angrepp. Att man på rysk sida officiellt förnekar att ett sådant skulle vara aktuellt förändrar så gott som ingenting i den saken.

Själv var jag i Kiev under slutet av veckan. Dels var det för en diskussion som BBC i en första omgång redan börjat sända ut över världen – sammanlagt går den fem gånger på BBC World TV – och som kommer i en andra omgång efter den kommande helgen.

Men dels var det självfallet för en rad samtal om den politiska situationen i landet.

Bilden är bekymmersam.

Medan landet hotas av aggression driver president Zelensky och hans kansli på för att arrestera sin företrädare och ledare för oppositionen Poroshenko på grunder som knappast tål dem ytligaste granskning.

Detta är ett mönster vi dessvärre sett förr.

Tidigare presidenten Yanukovich – som ju efter Maidan 2014 flydde till Ryssland – arresterade ju dåvarande oppositionsledaren Tymosjenko på grunder som inte tålde någon granskning alls.

Att ägna sig åt denna typ av politisk hämndverksamhet när landet står inför vad som kan vara ett hot mot dess själva existens framstår som höggradigt nationellt oansvarigt. Jag hoppas att reaktionen från EU och USA blir tydlig.

Vi får se i morgon.

Då återkommer Poroshenko till Kiev från Warszawa, och som det nu ser ut kommer han att arresteras på flygplatsen. Det är f ö exakt på årsdagen av när Alexej Navalny landade på flygplatsen i Moskva och arresterades.

Att detta allvarligt försvagar Ukraina, och därmed de facto spelar Kreml i händerna, är uppenbart.

Andra delar av samhället och staten förbereder dock ett aktivt motstånd mot Ryssland. Hur länge, och på vilket sätt, man kan stå emot ett större ryskt anfall finns det olika bedömningar av, men de passar sig kanske inte för ett fora som detta.

För Ryssland vore detta vansinne. Även om en militär seger kan vara möjlig kommer det politiska och ekonomiska pris Ryssland under lång tid kommer att få betala att vara enormt.

Putin kan etablera ett militariserat Storryssland vars mörka skugga kommer att kastas över betydande delar av Europa. Det kommer att vara tydligt att vi gått in i vad som kan beskrivas som en ny förkrigstid.

Europa är i dag i en situation som är farligare än någonting vi upplevt sedan början av 1960-talet.

Hur USA kommer att agera blir viktigt.

Har Kreml rätt i sin föreställning att ett inrikes förvirrat USA som verkar helt fokuserat på Kina förr eller senare kommer att vika undan för dess stålgrå krav? Eller kommer USA att ta upp den kastade handsken och konkret visa att Europas säkerhet också är USA:s säkerhet?

Och vad gör Europa?

Säkert finns det de som säger att vi får acceptera den ryska makten och dess villkor. Men många kommer nog också att vara beredda att också så konkret som möjligt ge ett kämpande Ukraina allt stöd man kan. Konfrontationen blir oundviklig.

Veckan som kommer kommer att ge oss nya signaler.

Det är viktigt att följa inte minst den officiella retoriken från Moskva och de på vilket sätt och i vilken grad den fortsätter att trappas upp. Informationsskriget, liksom cyberkriget, är en central del av konfrontationen.

Detta är diplomatins vecka – vad som kommer därefter vet ingen.

TABIANO CASTELLO: Så har då inletts en vecka med osedvanligt livaktig och viktig europeisk diplomati.

Dagens överläggningar mellan de vice utrikesministrarna Sherman och Rybachov från USA och Ryssland är de särklassigt viktigaste, och det viktiga som kommer att komma ut ur dem är egentligen huruvida de kommer att fortsätta eller inte.

I grunden är det så att USA vill fånga Ryssland i en längre diplomatisk process som gör det svårare för dem att gå över till olika militära åtgärder, medan Ryssland tydligt sagt att man vill ha tidiga och tydliga svar på sina krav och inte tyngas ner i en längre process.

Så bortsett från allt annat i sak som kommer att diskuteras i Genève i dag är det frågan om det blir en fortsättning eller inte som är den viktiga.

Veckans övriga möten är i dessa avseenden mindre viktiga. För Moskva är det dialogen med Washington som är avgörande. Man vill se sig själv som jämnstark makt med USA och alla andra som lägre stående.

USA säger dock att man inte vill diskutera Europas säkerhet utan sina allierade runt bordet, och hänvisar därför åtskilliga frågor till mötet med NATO-Rysslandsrådet på onsdag.

Men i en sådan stor församling kan det nog inte bli så mycket mer än att man läser upp olika anföranden och har några korta repliker på dem. Och samma sak gäller nog i än högre grad när OSCE:s s k permanenta råd möts i Wien på torsdag för att diskutera de ryska kraven.

Under tiden bibehåller Ryssland det militära trycket runt Ukrainas gränser.

Den rapportering jag ser talar om ett 50-tal bataljonsstridsgrupper på plats, men också om att de kan behöva vissa kompletteringar innan de är redo för mer storskaliga militära operationer.

Denna vecka är diplomatins vecka.

Vad som kommer därefter vet nog i dag ingen.

Parallellt med dessa samtal försöker Paris och Berlin att blåsa liv i de s k Normandie-samtalen om Donbas.

Deras respektive representanter var i Moskva i torsdags för samtal som tydligen inte ledde någonstans alls – föga förvånande i detta läge – och de kommer att dyka upp i Kiev under veckan.

Utan något som helst samband med detta kommer också jag att vara i Kiev under veckan.

Det är i grunden för en större sak som BBC skall göra där, men ger mig ett utmärkt tillfälle att lite ta pulsen på den alls icke okomplicerade situationen i landet.

Om året som inletts och framför allt om det ryska hotet om nytt krig mot Ukraina.

TABIANO CASTELLO: Så har vi då kommit in i det nya året 2022, och det lovar att bli ett nog så händelserikt år i en rad olika avseenden.

I en artikel i Dagens Industri i går har jag försökt att summera lite av bilden när vi nu än tydligare rör oss in i den nya oredans tid. Länk till den artikeln finns för den intresserade på mitt svenska twitter-konto.

Naturligt nog ligger just nu mycket av uppmärksamheten på det ryska trycket på Ukraina, Nato och USA, understött av en mycket betydande militär uppladdning.

I veckan efter denna kommer tre olika diplomatiska möten att äga rum för att diskutera de olika ryska kraven.

På måndag träffas amerikanska och ryska företrädare i Genève, på onsdag träffas samarbetsrådet mellan Nato och Ryssland i Bryssel och dagen därpå träffas det s k permanenta rådet inom OSCE till möte i Wien.

Det som kommer att ske här är att de ryska företrädarna kommer att presentera sina olika krav – och dessa är ju redan publicerade – medan de västliga företrädarna kommer att säga att dessa till sin absoluta huvuddelen är omöjliga.

Den stora frågan är ju vad som händer därefter.

Kommer det att identifieras möjligheter till öppningar som gör en fortsatt diplomatisk process möjlig och meningsfull? De västliga företrädarna kommer med all säkerhet att sträva efter just detta.

Den avgörande frågan är dock om Kreml kommer att acceptera fortsatta samtal eller om man mer eller mindre omedelbart kommer att stänga den diplomatiska butiken.

Om detta vet vi i dag intet.

Min bedömning skulle vara att det i alla fall blir en fortsättning på det bilaterala samtalet mellan USA och Ryssland, om än knappast av de andra, och i alla fall minst en ytterligare omgång i den förhandlingen.

I början av februari skall president Putin till Peking i samband med öppningen av vinterolympiaden där, och det är väl mindre sannolikt med någon alltför dramatisk utveckling innan han skaffat sig tydligare politisk ryggtäckning från kinesisk sida.

Men osvuret är bäst, och hur som helst har har sannolikt redan innan dess skaffat sig en tydligare uppfattning om hur han vill gå vidare.

Han har sagt att han kommer att studera olika optioner som de militära myndigheterna kommer att presentera för honom, och på ett eller annat sätt måste han sätta ner foten vad gäller dem.

Den amerikanska bedömningar var i alla fall tidigare att den ryska militära uppladdningen i allt väsentligt skulle vara avslutad vid mitten av denna månad. Då kommer huvuddelen av de insatsberedda förband som finns i den ryska krigsmakten väster om Ural att vara koncentrerade i närheten av Ukraina.

De militära optioner som står till hans förfogande är knappast särdeles attraktiva.

En invasion av Ukraina i dess helhet innebär ett europeiskt storkrig med mycket betydande risker för spridning och direkt också militär konfrontation med Nato, kanske främst i Svarta Havet.

Konsekvenserna skulle bli monumentala.

I FN:s säkerhetsrådet kommer sannolikt Kina att ge stöd, men ingen annan. I FN:s generalförsamling blir fördömandet massivt. Och med betydande sannolikhet blir de ekonomiska sanktionerna från USA och EU mycket smärtsamma.

Sannolikt skulle miljoner människor tvingas på flykt.

De politiska utmaningarna för Kreml skulle vara enorma. Även i de för Kreml mest gynnsamma scenarierna skulle det ta lång tid för Ryssland att återhämta sin position.

Mer begränsade militära optioner är förvisso möjliga, men vilka fördelar sådana skulle innebära är svårt att se.

Sannolikheten för att Kiev då skulle vända sig till Moskva och kapitulera för olika ryska politiska krav är i ett sådant läge påtagligt begränsad – sannolikheten för att man i stället intensivt söker stöd från Väst är då betydligt större.

Och även om det skulle bli någon form av vapenvila efter det att Ryssland erövrat ytterligare en del av Ukraina skulle detta Ukraina med all sannolikhet vända sig allt mer aggressivt mot Ryssland.

Det är svårt att se att en rationell politisk kalkyl skulle leda till att en militär operation kunde leda till en bättre situation för Kreml – men detta är sagt med stora reservationen att rationalitet måhända kan se lite annorlunda ut från perspektivet bakom de höga röda murarna runt Kreml.

Och det är ju i detta som farorna ligger.

De ryska militära operationerna mot Ukraina 2014 och 2015 kan tjäna som lite av en illustration av detta.

De ledde förvisso till att Ryssland fick kontrollen över Krim, med den uppgång i popularitet för Putin som detta under en period ledde till, men övriga mål han möjligen satt upp för sin politik under dessa kom man ju att misslyckas fundamentalt med.

Ukraina höll ihop, söndringsförsöket misslyckades, Donbas blev en kvarnsten runt halsen för Moskva, och Ukrainas vilja att närma sig såväl EU och Nato förstärktes. D

en ryska politiken hade syftat till motsatsen i samtliga dessa avseenden.

Nu har han skapat en ny kris. Förutom önskan att få kontroll över Ukraina sägs det nu handla om att stoppa utvidgningen av Nato och utplaceringen av vapen riktade mot Ryssland.

Men ingenting av detta är ju på något sätt aktuellt.

De senaste utvidgningarna av Nato österut skedde ju för 17 år sedan och ingenting annat i detta avseende ligger på något sätt i korten.

Den senaste mindre utvidgningen skedde med Norra Makedonien, och inte med bäst vilja i världen torde tillskottet till Nato av detta land kunna ses som ett allvarligt hot mot Ryssland.

Och någon utplacering av ballistiska robotsystem eller annat som figurerar i den ryska retoriken är heller inte aktuell. Det var enligt min mening tveksamt av USA att säga upp INF-avtalet, men det skedde ju mot bakgrund av de ryska brott mot detta avtal med nya missiler som man sagt att man konstaterat.

Så detta är alldeles tydligt en kris som Vladimir Putin alldeles själv fattat beslut att inleda, och vara fortsatta förlopp till betydande del också ligger i hans händer.

I detta ligger vissa paralleller med de äventyrligheter av Nikita Chrustjov som 1962 ledde till Cuba-krisen och förde världen till randen av ett kärnvapenkrig.

Han tyckte sig se en svaghet i den nye amerikanska presidenten John Kennedy och fattade beslut om ett djärvt drag som han trodde påtagligt skulle förbättra den sovjetiska strategiska positionen.

Så blev det inte.

Han fick retirera, inkassera några begränsade amerikanska medgivanden, och ett år senare avsattes han av sina kollegor i politbyrån mot bakgrund också av den äventyrlighet han visat med Cuba-krisen.

Men i dagens Ryssland finns ingen politbyrå. Styret är mer personligt än det var under den kommunistiska diktaturens tid.

Vi går mot viktiga och farliga veckor.

Molnen i öster ser allt mörkare ut.

STOCKHOLM: Läget österut ser nu allt mer hotfullt ut. Om jag för någon månad sedan sade att risken för ny rysk militär offensiv mot Ukraina var 15% eller någonting i den storleksordningen tvingad jag nu motvilligt säga att risken håller på att stiga till över 50%.

En del är självfallet den militära uppbyggnad och omfattande koncentration av stridskrafter som fortsätter.

Den ser ut att leda fram till en situation där kring 100 bataljonsstridsgrupper kommer att finnas i anslutning till Ukrainas gränser, och då kommer det att röra sig om nästan samtliga disponibla stridskrafter som Ryssland har väster om Ural.

Men under veckan som gått är det framför allt den politiska bilden som fått nya dimensioner.

Videotoppmötet mellan presidenterna Putin och Biden, som jag skrev om för en vecka sedan, ledde ju till att man skulle inleds någon form av diplomatisk process.

Och det var det som på ett eller annat sätt inleddes under de senaste dagarna.

I onsdags var USA:s utrikesdepartements Europa-ansvariga i Moskva och fick då två ryska förslag till avtal, ett bredare sådant och ett specifikt mellan Ryssland och USA.

Och i fredags offentliggjorde dessa i samband med en presskonferens i Moskva.

Det var utomordentligt långt gående förslag från rysk sida som presenterades – så långt gående att det omedelbart ledde till misttanken att detta var en process som var avsedd att misslyckas.

Förslag om legala garantier om varje form av Nato-utvidgning är någonting som man visste inte skulle ha någon framgång, och till dessa lades sedan en bra förslag som innebar allvarliga begränsningar på att hjälpa Nato-medlemmar som t ex Norge eller de baltiska länderna i en situation där de skulle uppleva ett hot.

På punkt efter punkt var de olika förslagen påtagligt snedbalanserade. Delvis skulle detta kunna förklaras med att de var utgångsbud i en förhandling, men i detta fall var det så omfattande att det knappast framskrid som seriöst.

Det ryska utrikesdepartementet har kvalificerade tjänstemän, och dessa vet väl vad som möjligen är möjligt och vad som absolut inte är det. Här skrev de en text som tydligt var i den senare kategorin.

Det var inte bara västliga bedömare som häpnade, utan också sakkunniga men oberoende röster i Moskva konstaterade att detta såg ut att vara avsett att producera ett misslyckande.

Och med det förmörkades bilden ytterligare. En fortsatt militär uppbyggnad i förening med en politisk process som kanske var avsedd att producera ett misslyckande ökade påtagligt risken för att det hela snabbt övergår i en militär operation.

Någon typ av politisk process måste dock ske, och från rysk sida säger man nu att det är bråttom. De olika uttalanden skapar intrycket att den ryska diplomatin arbetar under ett betydande tidstryck – de måste leverera ett resultat eller ett misslyckande.

Nästa vecka utbryter jul i den västkristna världen, men inte i den östkristna som ligger tretton dygn senare, och det kan nog förväntas att Moskva kommer att försöka att hålla upp trycket tills dess.

I grunden vill man enbart tala med USA, men Washington har tydligt sagt att alla allierade måste finnas med i samtalen. Ett möte med det råd som finns mellan Nato och Ryssland har nämnts som en möjlighet, men den har redan avvisats av Moskva.

I de alleuropeiska säkerhetsfrågor som berörs i de bägge utkasten till avtal vore europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSSE ett naturligt forum. Här har Sverige ju ordförandeskapet fram till nyårsnatten, men någon aktivitet i anslutning till den snabbt växande krisen har jag inte noterat.

En ny rysk invasion av Ukraina vore vansinne. Så gott som varje bedömare som försöker att utgå från viss rationalitet i den ryska politiken kommer också till den slutsatsen.

Det är den ena sidan av saken.

Den andra är kombinationen av den omfattande militära uppbyggnaden, en politisk process som verkar upplagd för att producera ett misslyckande och en påtaglig upptrappning av olika desinformations- och propagandainstser.

Amerikanska bedömare säger att den militära uppbyggnaden mot Ukraine borde vara avslutad kring mitten av januari, men då bör ju noteras att det då handlar om den betydande styrka jag skrev om inledningsvis.

De invasioner som gjordes i augusti 2014 och i februari 2015 gjordes dock med 4-5 bataljonsstridsgrupper, och kapaciteten för den typen av operationer med betydande politiska konsekvenser finns i princip redan i dag.

På torsdag har president Putin sedvanlig presskonferens, och då får vi sannolika nya indikationer på hur krisen kommer att utvecklas. Initiativet i denna kris ligger hitintills entydigt hos honom.

Det säger sig självt att det nu är viktigt att noga följa utvecklingen, och det kommer jag under de närmaste veckorna att göra hemifrån. De senaste månaderna har ju för min del mest varit en serie resor till främst Berlin och Washington – från den senaste kom jag hem denna morgon.

Men nu utbryter julens frid – förhoppningsvis.

Om skiftet i Berlin, Rysslands uppladdning mot Ukraina, Bidens demokratimöte, pandemin och lite annat.

STOCKHOLM: Efter en vecka huvudsakligen tillbringad i Washington är jag i alla fall hemma för helgen och ytterligare några dagar innan det på onsdag bär iväg till Berlin för årsmöte med European Council on Foreign Relations under de kommande dagarna.

Vid det laget bör också regeringsskiftet i Berlin vara ett faktum efter de att de tre partierna i sina olika interna processer godkänt den träffade 177-sidiga överenskommelsen och denna också formellt undertecknats på tisdag.

Och det finns förvisso uppgifter för den nya regeringen.

Corona-situationen i Tyskland ser besvärlig ut med stark ökning av Delta och med hotet från Omikrom därefter. Jag ser att ECDC i dag noterar att 182 fall av Omikrom redan konstaterats i EU/EEA, och om denna variant dessutom är mer smittsamt så kommer den siffran ju att öka snabbt.

Därtill kommer självklart en rad viktiga utrikespolitiska utmaningar.

Ministermötet i Stockholm som avslutade Sveriges år som ordförande i OSCE-samarbetet bekräftade det spända läget just nu.

Det mesta av möjliga beslut och uttalanden blockerades. Ryssland och Vatikanen enades t ex om att blockera ett uttalande om grunder-frågor, och ingenting som rörde säkerhet och medborgerliga fri- och rättigheter kunde man nå enighet om.

Mycket kom därmed inte minst i media att handla om mötet mellan USA:s Blinken och Rysslands Lavrov om ryska avsikter gentemot Ukraina.

Och den frågan fortsätter att dominera.

Amerikanska uppgifter talar nu om att kring 100 ryska bataljonsstridsgrupper håller på att koncentreras kring gränserna till Ukraina, och det anses att fortsatt uppmarsch skulle kunna möjliggöra en större militär offensiv om någon månad eller två.

Minst lika värt att notera är att man från Moskvas sida stängt dörren för fortsatt diplomatisk dialog i den s k Minsk-gruppen med Berlin, Paris och Kiev. Detta sker dessutom samtidigt som tonläget mot såväl Ukraina som Nato påtagligt håller på att trappas upp i ryska media.

Mycket handlar därmed om relationen till USA.

Från Biden-administrationens sida var man inledningsvis angelägen om att etablera ett mer stabilt förhållande till Moskva, och det förefaller som om detta också noterats positivt från rysk sida. Men så kom den ryska upptrappningen mot Ukraina, och i Washington liksom på andra ställen försöker man nu att förstå det ryska agerandet för att också kunna möta det.

Att det finns en långsiktig strategisk avsikt från Vladimir Putins sida att återta kontrollen över Ukraina har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare. Han vill sannolikt inte gå till historien som den ryske ledare som förlorade relationen till Ukraina.

I uttalanden under de senaste veckorna har man nu mer kortsiktigt börjat tala om att man vill att någon form av bindande åtagande om att Ukraina inte skall anslutas till Nato liksom mot olika former av militärt samarbete mellan Ukraina och västliga länder.

Det kommer man inte att få. I dessa frågor har Ryssland självfallet ingen medbestämmanderätt.

En annan sak är självfallet att något ukrainskt medlemsskap i Nato inte är aktuellt, även om Ukraina liksom länder som Finland och f ö också Sverige är angelägna om att bibehålla sin s k Nato-option för framtiden.

Speciellt värt att notera var att Finlands president Niinistö fann sig föranlåten att härom dagen göra ett officiellt uttalande som sade just detta. Länder i Rysslands närhet har förvisso anledning att notera även det landets säkerhetsintressen när de utformar sin politik, men beslut om denna fattar de alldeles självklart självständigt.

På tisdag skall nu presidenterna Biden och Putin ha en videokonferens som alldeles uppenbart kommer att domineras av denna fråga, och avgörande blir hur man i Kreml efter denna tolkar den amerikanska politiken.

Kommer man att se en svaghet som gör det möjligt att öka det militära och politiska trycket på Ukraina för att med amerikansk hjälp försöka att tvinga fram olika eftergifter, eller kommer man att frukta att fortsatt tryck kommer att leda till en motreaktion som riskerar att bli kontraproduktiv också från rysk utgångspunkt?

I detta skede står politiken och diplomatin i centrum, men det militära kortet finns där hela tiden.

Och i den ryska filosofi som den med betydande öppenhet har förklarats för mig ingår också att med snabba militära operationer skapa bättre förutsättningar för att uppnå det man stävar efter.

Bortsett från Krim har Putin vid två tillfällen 2014 och 2015 beordrat ryska bataljonsstridsgrupper till offensiv inne i Ukraina för att tvinga fram politiska eftergifter. Och enligt deras bedömningar lyckades det i bägge fallen.

Läget är därmed både spänt och farligt. Utrymmet för missuppfattningar och felbedömningar är betydande.

Och skulle allt detta leda till en större rysk militär offensiv mot hela eller hela delar av Ukraina skulle konsekvenser för Europas säkerhet bli lika svåröverskådliga som omfattande.

Men också konsekvenserna för Ryssland skulle bli omfattande. Propagandan hamrar på, men någon större folklig uppslutning för ett offensivkrig mot Ukraina har jag svårt att se att den skulle kunna åstadkomma.

Mot slutet av veckan skall så president Biden hålla sitt omtalade toppmöte om demokrati i alla fall virtuellt. Det är ett gammalt löfte från valrörelsen som jag har ett bestämt intryck av att man helst skulle ha velat glömma bort men nu måste fullfölja.

102 länder har nu inbjudits, och urvalet har alldeles självklart lett till betydande diskussion.

I EU har Polen fått komma med men däremot inte Ungern, vilket lett att detta land blockerat varje deltagande från EU och dess institutioner. Från Balkan har Serbien inbjudits men av någon anledning inte Bosnien. I Asien har Pakistan kommit med, men däremot inte Bangladesh och Sri Lanka, och på listan finns dessutom Taiwan till speciell förtjusning för Peking.

Substansen är inte enkelt att få en uppfattning om.

Jag har sett lite av det som diskuteras vad gäller internet, och också tillfrågats om deltagande kring dessa frågor, men om detta är så genomtänkt är jag inte alldeles övertygad om, och nu verkar också uppslutningen kring denna del av det hela att bli påtagligt begränsad.

Vi får se vad det leder till.

Under veckan har en sjunde förhandlingsomgång mellan främst USA och Iran försökt att blåsa nytt liv i det gamla nukleära avtalet.

Men det har gått trögt. USA och de tre EU-länderna säger att Iran backat från kompromisser de tidigare varit med på, och Iran säger att USA inte kan ge garantier för att avskaffa alla sanktioner.

Om och när det blir en åttonde förhandlingsomgång återstår att se. Läget just nu ser inte påfallande just ut.

På det positiva internationella kontot skall dock noteras att World Health Assembly vid sitt möte i början av veckan som gick kom överens om att starta en process som syftar till vad som kan komma att bli ett nytt fördrag om gemensamma insatser för att bekämpa framtida pandemier.

Arbetet kommer att inledas i mars nästa år och man siktar på ett resultat någon gång under 2024. Allt arbete med nya internationella överenskommelser tar sin tid.

Under tiden fortsätter arbetet mot denna pandemi.

Med förra veckans siffror är nu 41% av världens befolkning fullt vaccinerad, men skillnaderna är ohyggligt stora. I olika delar av Afrika ligger siffran mellan 4 och 8%, och det säger sig självt att detta ger utrymmet för viruset att fortsätta att utvecklas med nya mutationer och varianter som ofrånkomligt resultat.

Omikrom är med all sannolikhet inte den sista – men vad gör vi när vi gått igenom hela det grekiska alfabetet?

På torsdag har vi en ny uppdatering av det globala läget i det möte med ACT-A samarbetet som jag på uppdrag av WHO är ordförande för.

Och på fredag är det dags för det norska stortingets Nobel-kommitté att meddela sitt beslut om årets fredspris.

Om omikron, brittiska läget, överenskommelse i Berlin och viktiga möten i Riga och Stockholm.

STOCKHOLM: Det var när jag för första gången på ett par år landade i London som jag fick ett SMS med information om en mer oroande ny variant av coronaviruset.

Och när vi senare på kvällen i det digitala veckomöte med det som kallas ACT-A som jag leder lyssnade på den preliminära värdering som WHO:s experter gjorde var det tydligt att detta riskerade att bli riktigt allvarligt.

Redan dagen efter, när berörda organ inom WHO samlat expertisen, upphöjdes den nya varianten till den högsta graden av oro i WHO:s system.

Det vore fel att vi på vårt digitala kvällsmöte var förvånade. Vi hade konsekvent varnat för att pandemin inte var över, och för att risken för nya och än allvarliga varianter var överhängande,

Och nu fanns det en påtaglig risk för att vi var där.

Skulle världen stängas ner igen?

Nej, situationen är betydligt bättre än i pandemins början, men beroende på det vi kommer att lära oss om den nya variationen under de kommande veckorna kommer det alldeles säkert att bli viktigt med nya försiktighetsåtgärder av olika slag.

Något dygn på en konferensanläggning på den engelska landsbygden var denna gång det närmstes jag kom atmosfären i öriket och dess Brexit.

Journalisten Fraser Nelson, som tillhört Brexit-politikens anhängare, mötte mig med en artikel i konservativa Daily Telegraph där han frågade om inte allt hade varit fel i alla fall.

Inte så att han egentligen ändrat mening, men det öppna, mer globala Storbritannien han hade hoppats på hade det inte blivit, utan ett mer inåtvänt, protektionistiskt land med ökande skatter och en växande stat.

Detta är förvisso inte Margaret Thatchers Storbritannien eller hennes konservativa parti.

Till denna inriktning av politiken skall så läggas det ständiga brottandet med Brexit och dess konsekvenser.

Att ”ta tillbaka kontrollen” inte minst över grunderna var en avgörande del av den politik som utlovades, men nu kommer allt fler flyktingar i små båtar över Engelska Kanalen och försöken att återupprätta det samarbete med Frankrike i frågan som var naturligt när man var en del av EU misslyckas gång efter annan.

Just dessa dagar nåddes nya lågvattenmärken. Boris Johnson skickade per tweet ett brev till president Macron, denna förklarade att så gör man inte och stängde ut den brittiske inrikesministern från en överläggning i ärendet.

Och flyger inte orden över Engelska Kanalen i denna fråga finns ju ständigt dispyten över fiskerättigheterna som kan sätta sinnena i brand på vattnets bägge sidor.

Särskilt konstruktivt är det knappast, men möjligen fyller det hela ett inrikespolitiskt syfte såväl i ett Storbritannien där förtroendet för premiärministern vacklar och i ett Frankrike där ju vårens presidentval sätter sin prägel på praktiskt taget allt.

Jag tillhörde dem som trodde att dispyterna kring Brexit gradvis skulle lägga sig, och det skulle bli möjligt att börja att forma ett nytt konstruktivt samarbete mellan EU och Storbritannien.

Men så har det knappast blivit. Efter ett antal månader har t ex den nya brittiske utrikesministern Liz Truss veterligen inte satt sin fot på den europeiska kontinenten.

På denna har de tre partierna i Berlin nu kommit överens om 177 sidor med politik som skall genomföras av den regering som kommer att bildas efter det att dokumentet och fördelningen av portföljer fått sitt godkännande av partierna i deras olika processer.

Ökade klimatambitioner är en hörnpelare, med viktiga ministerposter för De Gröna men på många andra områden är det mer kontinuitet än förändring.

Det talas om steg mot ett Europas Förenta Stater och fördragsförändringar efter det att den pågående s k konferensen om EU:s framtid avslutats, men allt detta kräver som bekant enighet bland de 27.

Tysklands roll som kärnvapenbärare – flygplan utrustade för att bära taktiska kärnvapen – inom Nato bevaras, och man talar om att satsa tre procent av BNP på försvaret, bistånd och diplomati vilket ju ger ett utrymme för att på sikt uppfylla Nato-åtagandet om två procent till försvaret.

Men mot Kina och Ryssland skärps språket när det gäller främst mänskliga fri- och rättigheter. Stödet till EU:s Östliga Partnerskap och Ukraina framhålls som en viktig del av den samlade politiken.

Liberala FDP:s partiledare fick den post som finansminister han strävade efter, och även om kanslern Scholtz kommer att hålla i den yttersta taktpinnen begränsas därmed utrymmet för de finanspolitiska utflykter som man nog i Paris och Rom gärna hade sett.

Veckan som kommer blir dagar av viktiga möten – även om världshandelsorganisationen WTO plötsligt fick inställa sitt ministermöte med anledning av de nya reserestriktionerna.

Först möts Nato:s utrikesministrar i Riga och därefter möts OSCE:s alla utrikesministrar i Stockholm. Och fokus kommer alldeles säkert att ligga på frågan om Rysslands intentioner gentemot Ukraina.

Till de olika tecknen som tyder på kommande storm skall nu läggas att OSCE:s observatörer nu nekas tillträda till de av Ryssland ytterst kontrollerade delarna av Donbas i Ukraina.

Putin förklarar att Ryssland, Belarus och Ukraina hör ihop, ryska militära styrkor koncentreras mot väster och Ukraina, ryska utrikesministeriet avbryter de facto den diplomatiska kontakten med Tyskland och Frankrike i frågan, märkliga rykten cirkulerar om kuppförsök i Kiev – det ena tecknet läggs till det andra.

Så det är inte svårt att se vad som kommer att stå i fokus för diplomatins ansträngningar i Europa under de kommande dagarna.

I min månadskrönika för Project Syndicate handlade det naturligt nog om detta, men med ett lite bredare perspektiv.

Peking har tydliga intentioner vad gäller Kinas återförening och Taiwan, och i Moskva uttalar Putin tydliga ambitioner om att återskapa ett storryskt rike med också Ukraina och Belarus.

Försök från någon av dem att militärt förverkliga sina intentioner skulle ha ytterligt genomgripande geopolitiska konsekvenser.

I morgon – denna betydelsefulla vecka återupptas också samtalen mellan USA och Iran och övriga om möjligheten av att återgå till det nukleära avtalet JCPOA. Det har varit ett långt uppehåll efter det iranska valet, och osäkerheterna har successivt tilltagit.

Vi får se om de europeiska diplomatiska ansträngningarna bär frukt.

Själv återvänder jag under dagarna som kommer till andra sidan Atlanten för tredje gången på rätt kort tid.

Det blir några möten i New York i morgon eftermiddag och kväll, därefter ytterligare några i Washington under de närmaste dagarna och därefter åter till Stockholm för att hinna med några möten i anslutning till det stora OSCE-mötet.

Lite bättre mellan USA och Kina, men nu är den stora frågan om Putin vill ha ett nytt krig.

STOCKHOLM: Efter två veckors resor till och möten i Los Angeles, Dubai och Washington – om än med ett kort stopp i Stockholm – är det nu skönt med några dagar hemma.

Ett arrangemang i Berlin i början av veckan blev omvandlat till digitalt sådant med anledning av att Covid-spridningen ju just nu ökar påtagligt i Tyskland.

Washington domineras, som jag skrivit väl innan mitt besök, till mycket stor del av frågan om relationerna med Kina på kort lika väl som på lång sikt.

Dock innebar det tre och en halv timma långa videotoppmötet mellan presidenterna Biden och Xi Jinping i början på den gånga veckan en viss förändring.

På amerikansk sida ansåg man att man nu satt ”ledstänger” på den relation som man vill beskriva som en ”ansvarsfull” konkurrens, och på kinesisk sida gavs mötet snäppet mer positiv tolkning, allt detta dock utan att några avgörande steg framåt togs.

Det är dock gott nog i en situation som denna.

En relation som hamnar i en okontrollerbart nedåtgående spiral kan lätt leda till en direkt och farlig konfrontation, och det var till stor del för att undvika att hamna i en sådan situation som man i Washington var angelägen om att få detta virtuella toppmöte till stånd.

Med denna begränsade men viktiga målsättning måste det beskrivas som ett lyckat möte.

I övrigt befinner sig den amerikanska politiken vad gäller Kina fortfarande i ett stapplande skede. När man frågar efter politikens mer strategiska syfte blir svaren snarare långdragna än klargörande, och i detta ligger att man fortfarande försöker att foga samman dess olika element till en fungerande helhet.

Arbetet pågår med en mer fullödig nationell säkerhetsstrategi – det som publicerades i början av året var ju bara vissa s k riktlinjer – och när denna ser dagens ljus inom någon månad kommer det förhoppningsvis att finnas formuleringar som ger viss klarhet.

Vissa söker en mer övergripande formulering för den samlade politiken gentemot Kina, men om det lyckas att finna en sådan återstår att se.

På den mer inrikespolitiska scenen är det inte mycket att tillägga utöver vad jag tidigare skrivit.

Det stora reformpaketet – viktigare än infrastrukturpaketet – har fortfarande inte tagit sig igenom kongressen. Inflationen framstår nu som ett större och måhända mer utdraget bekymmer.

Och de protektionistiska tendenserna var tydliga när man vill rikta stöd till elbilar bara till sådana dels producerade i USA och dels i företag med stora fackföreningar. Det var inte bara Mexico och Canada som var upprörda – också Tesla och utländska producenter i USA självt.

Annars var det påtagligt hur i alla fall tillfälligt Ryssland har återkommit på den amerikanska agenda.

Förvisso har det varit tydligt att man med bl a toppmötet mellan Biden och Putin i Genève söker en stabilare relation mellan de bägge länderna, och tyckt att man haft i alla fall viss framgång med detta, men så kommer samtidigt situationen med tecken på en ny fas av rysk militär styrkeuppbyggnad riktad mot Ukraina.

Kring detta är nu aktiviteten betydande.

CIA:s chef Bill Burns sändes till Moskva för att direkt tala med Putin på ett sätt som var minst sagt ovanligt, chefen för den övergripande underrättelsetjänsten sändes till Nato i Bryssel, den ukrainske försvarsministern togs emot i Washington och när utrikesminister Blinken åker till Nato-rådet i Riga om lite mer än en vecka kommer detta att bli den dominerande frågan.

Men vad vill Kreml?

När jag för någon tid sedan försökte göra mig en bild av förändringar i den ryska försvarsmakten sedan 2014 var den bild jag fick mycket tydlig: det som framför allt skett under dessa år är förstärkningar och omdisponeringar för att möjliggöra större operationer riktade mot Ukraina.

Till detta skall så läggas den minst sagt anmärkningsvärda essä som Putin publicerades i somras, och vars storryska grundtes ju var att Ryssland, Ukraina och Belarus utgör en odelbar helhet med Kreml som maktens naturliga centrum.

I kombinationen av dessa förändrade militära dispositioner och dessa tydligt uttalade strategiska intentioner ligger självfallet risken för en påtagligt farofylld utveckling.

Den ytterligare militära uppbyggnad som man nu dessutom kan konstatera skulle kunna möjliggöra någon typ av också större militär operation mot Ukraina under den kommande vintern. Och det är det som nu leder till att alarmklockorna ringer.

Men åtskilligt återstår.

Det ryska tonläget mot Ukraina har förvisso höjts, men det återstår fortfarande en hel del innan vi ser de nivåer som brukar föregå militära operationer. Och det som torde krävas är någon typ av händelse eller utveckling som kan användas som motiv för en plötslig militär operation.

Att locka Ukraina till någonting som kan utnyttjas som förevändning, eller att på olika sätt orsaka söndring och split i landet, ingår med all säkerhet i en tilltänkt arsenal, men allt detta ät lättare sagt än gjort, och Kreml har tidigare visat sig anmärkningsvärt usel på att bedöma utvecklingen i sitt grannland.

Omedelbart efter Nato-rådets möte i Riga samlas i Stockholm i veckan efter den kommande ministermötet som OSCE, och det torde bli den största internationella samlingen i Stockholm efter det att vi i december 1992 på motsvarande sätt avslutade det ordförandeskap vi då hade.

Lite kommer man möjligen att kunna avläsa stämningarna där – även om det skall sägas att det motsvarande möte jag var en del av i Kiev i december 2013 knappast fullt ut gav förebud om stormen som bara låg månader framöver.

Viktigt är att det nu sänds mycket klara signaler till Moskva. Och jag tror att det är viktigt att de inte är alltför specifika – det skadar inte om man ser en möjlighet för att de kommer att bli än mer kraftfulla än vad konsultationer som kan genomföras nu skulle kunna leda till.

I USA diskuteras flitigt huruvida man militärt är berett att hjälpa till att försvara Taiwan mot ett angrepp. Från folkrättslig utgångspunkt är direkt hjälp att försvara Ukraina mot ett angrepp betydligt självklarare. Och de geopolitiska implikationerna av ett ryskt angrepp minst lika omvälvande som i det kinesiska fallet.

Dit har diskussionen i Washington kanske ännu inte gått, men att den skulle kunna göra det skall alls inte uteslutas. Och den möjligheten ger ju diplomatin i frågan betydligt bättre möjligheter till framgång.

För mig var det intressanta dagar i Washington. Det var cirka två år sedan jag var där senast, och det har hunnit att rinna mycket vatten under broarna.

Pandemin märks fortfarande.

Det brukar ta tid att komma igenom kontrollerna in till Vita Hus-området, men nu fanns inte ens antydan till kö. Och på State Departement var det fortfarande påtagligt tomt i korridorerna. Bara sjunde våningen var fullt besatt, och där var det spännande att sitta ner med gamla vänner under ett par timmar.

Nu blir det Stockholm några dagar – om än med virtuell närvaro i diskussioner i Berlin – innan det mot slutet av veckan bär av till Storbritannien och Aurora Forum och dess informella dialog mellan det landet och våra nordiska och baltiska länder.

Tack och lov verkar premiärminister Johnson i alla fall tillfälligt ha backat från sina hot att helt säga upp samarbetet med EU – anledningen är ju att EU tycker att han borde respektera det avtal om Nordirland som ha ju faktiskt skrivit på – men vad som ligger i förlängningen av denna lika viktiga som komplicerade relation är dessvärre en tämligen öppen fråga.

Om kommande COP28, konfliktdialoger i Dubai och ett USA i strategisk begränsning.

DUBAI: Efter sedvanlig förlängning av förhandlingarna lyckades det i alla fall att föra COP26 i Glasgow i hamn. Resultatet låg påtagligt under de förhoppningar som fanns, men var trots allt mer än de farhågor som ju också cirkulerade.

Viktigt var att man lade fast den fortsatta processen med större tydlighet, med bl a skyldigheten för stater att intill utgången av nästa år presentera nya åtaganden om insatser.

Och av speciell betydelse i det sammanhanget blir med all sannolikhet den diskreta axel som förefaller att ha etablerats mellan USA och Kina med en plan för nya kontakter under det kommande året.

Just nu sitter jag i Dubai, och det blir nu COP28 här 2023 som kommer att bli nästa viktiga anhalt på denna väg.

Då kan de nya åtagandena läggas samman, och förhoppningsvis har viljan till omställning i nyckelländer som Kina och Indien då tagit viktiga steg framåt.

Här är jag på ett årligt informellt möte som utrikesministern här sedan ett antal år inbjudit till, med en blandning av huvuddelen av regionens utrikesminister med en rad andra viktiga inte minst internationella aktörer och bedömare.

Åtskilligt här har naturligt nog handlat om regionens olika konflikter.

Välmående Dubai ligger mitt emellan och inte långt från vad som nu är de allvarligaste humanitära situationerna i världen, å den ena sidan det fortfarande pågående kriget i Jemen och å den andra den ekonomiska och humanitära kollapsen i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande.

Och den omedelbara prognosen i bägge dessa situationer är knappast särskilt uppmuntrande.

Det var stundtals starka känslor i inläggen från de som kommit ut från Kabul för att ge vittnesbörd om en allt värre situation för landet. De framträdande analytiker som gav sin bild fördjupade därtill oron för de löngtsikyuga konsekvenserna

Men i våra diskussioner har också funnits de internationella representanter som brottas med utmaningarna i Irak, Libanon och inte minst mellan Israel och Palestina. Utmaningar saknas inte.

Den avgörande förändringen i förhållande till motsvarande diskussioner för två år sedan är dock den gradvisa strategiska begränsning från USA:s sida som så gott som alla i diskussionen mer eller mindre tydligt talade om.

Och denna medför att regionala och andra aktörer vidgar sina optioner i olika avseenden. Ett beroende av den amerikanska makten finns förvisso fortfarande i regimen, men det är mindre absolut, och därmed måste också relationer av olika slag breddas.

I slutet av månaden återupptas samtalen mellan USA om möjlighet att återupprätta det nukleära avtalet i alla dess delar, men det sker i en situation där det nu förekommer öppna och regelrätta överläggningar mellan Iran och såväl Saudiarabien som Förenade Arabemiraten här.

Det hade varit närmast otänkbart under Trump-erans mycket annorlunda situation. Nu finns en medvetenhet om att regionen själv måste vara redo att ta itu med sina olika motsättningar. Och även om det är betydligt lättare sagt än gjort är det en långsiktigt nödvändig utveckling.

Trots problemen finns det positiva utvecklingar i regionen. På årets möte finns företrädare för Israel med fullt ut. Under tidigare år fanns de förvisso med, men antingen bara på video eller i något fall utan att deras namn kunde uppges.

Men positivt som detta är utvecklas situationen i den palestinska frågan negativt. Sällan har diskussionen kring den varit så pessimistisk som denna gång. Desperat försökte de med förankring i de tidigare decenniernas olika förhandlingar säga att vi måste hålla dörren till en tvåstatslösning öppen, men om de verkligen trodde på detta förblev en öppen fråga.

Några timmar här har jag hunnit med att tillbringa också på den pågående världsutställningen Expo2022 där snarast sagt alla världens länder försöker att visa upp sig.

Andra lyckas påtagligt bra – andra kanske lite mindre så. Det var åtskilliga som ägnade sig åt att sätta betyg på de olika paviljongerna. Finlands talades det väl om, men till ett besök i den räckte tiden dessvärre inte till.

Annat pockade på.

Efter ytterligare en dag här – i annat sammanhang – återvänder jag hem, även om det dessvärre blir en alltför kort mellan landning på ett dygn innan jag måste ställa färden till Washington för olika möten där.

Där blir det inte minst intressant att fånga upp trådar från det videosamtal som president Biden skall ha med president Xi Jinping i morgon kväll.

Också under mina dagar här har spänningen mellan konfrontation och samarbete i relationen mellan Kina och framför allt USA varit en viktig fråga.

Om den växande polariseringen och en vacklande Biden-administration i USA.

LOSANGELES: Att komma till USA efter under två år bara följt utvecklingen här på avstånd och via media är en lätt kulturchock.

Ett redan förut polariserat samhälle framstår i dag som om möjligt än mer polariserat

Att under några timmar, som jag gjorde efter att ha landat i tisdags, växla mellan CNN och Fox News och se dem skildra samma sak med diametralt och i bägge fallen starkt polariserade utgångspunkter är lätt skrämmande.

På Fox News framställdes de som kämpar mot vaccinering som kämpande för individens frihet mot en framvällande socialism. Och utredningen om vad som hände när Capitolium stormades den 6 januari omtalas som en förföljelse av s k patrioter.

Och dessa förvridna berättelser sätter sig i delar av befolkningen. Nere i Florida sitter Donald Trump, managerar en kampanjapparat som samlar in väldiga belopp och basunerar ut den uppenbara lögnen om att han blev bestulen på sin valseger.

När president Biden tog över den 20 januari var förhoppningen att USA successivt skulle lägga allt detta bakom sig, och att saker och ting sakta men säkert skulle återgå till någonting som framstod som lite mer normalt.

Och med sitt lugnare tonläge började president Biden förvisso bra.

Han visste att han hade bråttom, och det var för att kunna uppvisa tydliga resultat med stora reformer, en förbättrad ekonomi och en bekämpad pandemi som han lade fram de två stora jättepaketen till kongressen.

Att få igenom dem snabbt var viktigt för att kunna påvisa resultat inför mellanårsvalet i november nästa år. Annars var ju risken överhängande att han skulle förlora sin redan nu ytterligt sköra kontroll över kongressen och inte åstadkomma så mycket mer före presidentvalet 2024.

Men så blev det inte riktigt.

Under trycket av svavelångorna från Mar el Lago var republikanerna emot så gott som allt. Men än värre var att det snabbt utbröt strider i det mångfasetterade demokratiska lägret mellan de som ville betydligt mycket mera och de som satte sig på bakhasorna eftersom detta var alldeles för mycket.

Till slut – men först efter debaclet i Virginia, jag återkommer till det – lyckades presidenten med stöd av ett antal republikaner dock få igenom sitt infrastrukturpaket. Alltid något. Behovet är tämligen uppenbart.

Men det stora reformprogrammet har han trots att det i de olika manglingarna fram och tillbaka bland de splittrade demokraterna i stort sett halverats ännu inte fått igenom. Förr eller senare lyckas det nog – men processen som sådan har onekligen skadat.

Guvernörsvalet i Virginia sågs allmänt som en mätare på de politiska stämningarna.

Det borde ha vunnits av demokraterna, men i stället kapade en ny republikansk kandidat hem segern. Och det noterades att det finns 50 mandat i kongressens representanthus vars valkretsar vanns av Biden förra året med mindre marginal än vad han då vann Virginia med.

Även om en påtaglig inflation – i oktober uppmättes den högsta siffran på 30 år – börjar tränga sig på är dock den amerikanska ekonomin på tydlig uppgång, vilket borde gynna presidenten.

Men i dagens USA är det andra frågeställningar som dominerar. Det pågår något av ett kulturkrig om sociala och andra värderingar där demokraterna ibland drivs påtagligt långt vänsterut av sin flank, och där samma sak tydligt sker med republikanerna.

I Virginia handlade det inte om ekonomin, utan om huruvida föräldrar skulle ha inflytande över vad deras barn lärde sig i skolan.

Stödet i opinionsmätningarna för president Biden har dalat påtagligt under de senaste månaderna. Ett schabbligt uttåg ur Afghanistan, sedvanliga problem vid den sydliga gränsen och oförmågan av demokraterna att hålla sams har allt bidragit.

Det blev ingen rivstart. Och det är inte bilden av ett kraftfullt ledarskap i Vita Huset som tornar fram.

Att säga att det därmed är säkert att Biden-administrationen och demokraterna kommer att förlora valet om ett år är dock att gå för långt. Men för att vända utvecklingen krävs en kraftfull inrikespolitisk offensiv med presidenten själv tydligt i täten.

Någon sådan syns dock ännu inte.

Därmed är frågan om huruvida Donald Trump har möjlighet att återkomma 2024 plötsligt blivit aktuell. Med nuvarande trender kan man nog säkert säga att det blir Donald Trump som avgör vem som blir republikanerna kandidat 2024 – antingen han själv eller någon mer eller mindre stöpt i samma form.

Kring vad detta skulle kunna innebära kommer det att finnas anledning att återkomma. Det går att konstruera scenarier som för in landet i en djupgående konstitutionell kris när Trump antingen ännu en gång säger att han bestulits på valresultatet eller faktiskt vinner och sätter hämnden i centrum för sin maktutövning.

Och det är mot denna bakgrund som den närmast accelererande polariseringen i landet är så oroande.

Också från strikt utrikespolitisk utgångspunkt.

När man är i Los Angeles med sina närmare 15 miljoner invånare i den vidare regionen känns Washington förvisso långt borta och Europa om möjligt ännu längre bort.

Utanför den stora hamnen i Long Beach låg härom dagen 78 stora containerfartyg lastade med varor inte minst från Kina och väntade på att få komma in. I snitt får de nu vänta tio dygn.

Den amerikanska ekonomin suger in konsumtionsvaror från Asien i sådan takt att infrastruktur och transportsystem inte klarar av det. Plötsligt uppstår det brist av än det ena och än det andra. Priserna går upp.

På måndag skall president Biden ha ett videomöte med president Xi Jinping. Även om motsättningarna är betydande, och frågan om Kina i stort sett den enda som det råder inrikespolitiskt samsyn kring, förefaller det som om Vita Huset vill gå in i en mer konstruktiv fas vad gäller relationen.

Att man i förgår gjorde ett viktigt gemensamt uttalande i klimatfrågan var notabelt. Det låg säkert mycket diplomatiskt arbete inte minst av John Kerry bakom detta, och det blir nog i hög grad axeln mellan Peking och Washington som avgör vad som nu kan komma ut ur COP26 i Glasgow.

Själv lämnar jag nu soliga Kalifornien och för bege mig till minst lika soliga Dubai. Från styrelsesammanträde med RAND Corporation – världens kanske både första och viktigaste tankesmedja – bär det nu av till en sedvanlig samling på inbjudan av utrikesministeriet i Abu Dhabi.

Det stora Airbus380-flygplanet flyger nu norrut norr om Grönland, kommer in över den euroasiatiska landmassan någonstans över Kola-halvön och flyger därefter rakt söderut över Ryssland, Kaspiska Havet och Iran innan det efter femton timmar eller så blir dags för landning i Dubai.

Där möter mig en annan verklighet.

Lundin Oil igen…

SANTA MONICA: Enligt mediauppgifter har åklagare nu efter en elva år lång utredning växt åtal mot två företrädare för dåvarande Lundin Oil med anledning av företagets verksamhet i Sudan för två decennier sedan.

Av det jag tagit del av via media innehåller åtalet ingenting som jag inte kommenterar vid åtskilliga tillfällen tidigare.

Nytt i förhållande till tidigare spekulationer är att det i åtalet inte förefaller att finnas någonting som konkret knyter någon företrädare för Lundin Oil till någonting som skulle kunna vara brottsligt.

Inte heller förefaller åklagarna, i motsats till åtskilliga i den allmänna debatten, påstå att det generellt skulle ha varit felaktigt att vara verksam i området.

Jag har svårt att tro att åklagarna kan tro på åtalet själva.

För de som är intresserade av frågan mer i detalj rekommenderar jag att begära ut det vittnesförhör med mig som åklagarna höll för sex år sedan.

De återkom aldrig.

Osäkert med resultat i Glasgow, s k historisk resolution från Peking, Kremls press på Ukraina och alarmerande i Etiopien.

STOCKHOLM: Jag njuter av en lugn helg hemma inför en månad som kommer att innebära åtskilligt med resor i olika ärenden för min del.

Viktigt är att försöka att följa med vad som händer på COP26 i Glasgow.

De stora ledarnas stora anföranden har passerats, de har nu alla åkt hem, och nu är det de kvarvarande förhandlarna som inte minst under den kommande veckan skall försöka nå fram till konkreta resultat.

Det brittiska ordförandeskapet har uppenbarligen satsat mycket på ett antal mindre allomfattande med viktiga delöverenskommelser i akt och mening att visa att resultat åstadkommits.

Det handlar om att avskogning skall upphöra, om att kraftfullt minska utsläppet av metangas och inte minst handlade det om försöket att få en uppgörelse om att fasa ut kol i kraftproduktion till 2040.

En överenskommelse blev det, men självfallet reducerades dess värde rätt kraftfullt när de tre ledande kolanvändarna Kina, USA och Indien liksom för övrigt också kolexportlandet Australien ställde sig utanför.

Än är det självfallet för tidigt att slutsummera klimattoppmötet, men som det nu ser ut verkar de stora genombrotten svåra att uppnå. Den axel av samarbete mellan USA och Kina som beredde vägen för Paris-avtalet finns inte, och därtill kommer att stora utsläppsländer nu riktigt konkret börjar att se de betydande svårigheter man stor inför.

Kinas Xi Jinping hörde till dem som inte kom till Glasgow, och det hade säkert också att göra med förberedelserna för det viktiga möte med kommunistpartiets centralkommitté som sägs komma att äga rum under den kommande veckan.

Inte bara är detta ett viktigt möte på vägen mot nästa års partikongress, utan det sägs nu att det komma att anta en historisk resolution av samma dignitet som de som antogs 1945 under Mao Tsetung och 1981 under Deng Xiaoping.

Och nu är det uppenbarligen Xi Jinping och hans politiska kurs som skall kodifieras samtidigt som partiets 100-årsjubileum firas. Tydligen har en ny kort version av partiets historia förhandlats fram – sådant brukar vara komplicerade saker i kommunistiska partiet måna om att ha en rensad och redigerad historia att falla tillbaka på.

Säkert har resolutionens olika formuleringar arbetats fram noggrant, och det kommer därför också att ägnas mycket tid åt att senare analysera vad den har att säga om Kinas utveckling under de kommande åren.

Kring den frågan är osäkerheten i alla fall på lite längre sikt högst betydande.

Jag tillbringade ett dygn i Berlin i veckan som gick i en sammandragning av åtskillig kompetens i det ämnet. Det går att göra scenarier där Kinas ekonomiska utveckling stannar upp och leder till politiska problem, men det går också att göra scenarier där den kinesiska ekonomin om några decenniet är tre-fyra gånger större än den amerikanska.

Och alldeles självfallet kommer det att ha betydande globala konsekvenser hur Kinas utveckling kommer att bli.

I Berlin fortsätter regeringsförhandlingarna med tysk grundlighet. Ca 300 personer lär vara engagerade i de 22 olika arbetsgrupper som skall mala fram det slutliga dokumentet om den kommande regeringens politiska inriktning.

Och att detta arbete sker utan direkt iblandning av sakkunniga tjänstemän leder till viss nervositet runt om på de olika ministerierna.

På det utrikespolitiska området är det tydligt att de två partier som tillsammans blir större än socialdemokraterna i den kommande regeringen kommer att vilja ha ett skarpare tonläge mot såväl Ryssland som Kina.

I framför allt Washington förefaller man nu tydligt oroad för vad som kan vara på gång vad gäller ryskt agerande gentemot Ukraina. Jag tillhör förvisso dem som under de senaste månaderna varnar för den tydliga skärpning av den ryska politiken som olika uttalanden tyder på.

Nu talas det om ryska trupprörelser, men än så länge förefaller dessa inte beröra de två arméer som framför allt är inriktade för operationer mot Ukraina.

Tveklöst är dock att Moskva medvetet försöker att strypa viss energitillförsel till Ukraina, och det kan komma att leda till en besvärlig situation när de kallare månaderna nu närmar sig.

Uppmärksamhet är påkallad.

Lite längre bort finns det all anledning att vara oroad för utvecklingen i Etiopien. Jag noterade att UD nu avråder från alla icke nödvändiga resor till landet, och jag befarar att detta är högst motiverat.

Etiopien är med sina ca 120 miljoner invånare kontinentens näst största land efter Nigeria, har länge setts som relativt framgångsrikt och är ju dessutom sätet för den Afrikanska Unionen med dess viktiga roll. Ett sammanbrott för Etiopien skulle få utomordentligt allvarliga konsekvenser.

Med ett hundratal olika språk och ett tiotal olika regioner med varierande krav på autonomi är riskerna påtagliga. Nu har de grupperingar med förankring i den nordliga provinsen Tigray som centralregeringen fört krig mot lyckats med en motoffensiv som lett till farhågor för att de skulle kunna hota huvudstaden självt.

Det har hänt förr. Det var från Tigray som man 1991 gick till offensiv och till slut störtade den marxistiska regimen i Addis, och sedan kom att styra landet i nästan två decennier.

Premiärminister Abiy Ahmed fick makten 2018 och hyllades tidigt för sin demokratiska öppning liksom att det blev möjligt att sluta fred med Eritrea. Nobels fredspris kunde han ta emot året därpå.

Men nu ser det påtagligt illa ut.

Afrikanska och amerikanska fredsansträngningar kämpar än så länge i påtaglig motvind. Just nu handlar det om att förhindra en offensiv mot huvudstaden och få någon typ av samtal till stånd.

Det mesta tyder dock på att det kommer att bli värre innan det möjligen finns en förutsättning för att politiskt undvika en än större katastrof för detta viktiga land.

Den amerikanska inrikespolitiken under den senaste veckan har haft sitt intresse med bl a guvernörsval i Virginia och beslut till slut i kongressen om satsningar på infrastruktur.

Men jag avstår från kommentarer om USA denna gång, och det är på grund av att jag har inte mindre än tre resor dit under den kommande månaden, och det ger lite bättre utrymme för kommentarer.

Denna vecka bär för min del först av till Santa Monica i Kalifornien för styrelsesammanträde med RAND Corporation – det första i fysisk form på ett bra tag – och därefter till Dubai för en sedvanlig sammandragning om den regionens varierande utmaningar.

G20 i Rom med blandat resultat, COP26 i Glasgow med blandade utsikter – och lite annat.

STICKHOLM: Det andra betänkandet från den s k coronakommissionen kom föga förvånande till slutsatsen att Sverige under det inledande skedet av pandemin gjorde i stort sett allting fel.

Omdömet är rätt förödande.

I grunden låg att Folkhälsomyndigheten felbedömde situationen också när dess motsvarighet i andra europeiska länder hade en annan och mer allvarlig bedömning.

Inför pocketupplagan av min bok ” Den Nya Oredans Tid”, med ett nytt långt kapitel om pandemier och denna pandemis inledning, hade jag anledning att gå igenom det i detalj.

Till detta kom så att regeringen, av skäl som man kan diskutera, beslutade sig för att sätta sig i baksätet i frågan. Och därmed blev hela beslutsfattandet under ett kritiskt skede senfärdigt gränsande till halvhjärtat.

Konsekvenserna vet vi.

Förvisso fanns brister från längre tillbaks i tiden, men de framstår knappast som särskilt allvarliga. I debatten då hävdades från vänsterhåll att avmonopoliseringen av apoteken lett till stora problem, men kommissionen konstaterar i stället att mångsidigheten i kanaler ledde till god försörjning med läkemedel.

Och man konstaterar också den privata vårdsektorns viktiga bidrag – problemet var ibland den offentliga vårdsektorns förmåga att ta tillvara på denna.

Det finns mycket att lära.

I det vidare perspektivet avslutas i dag G20-ländernas toppmöte i Rom och allt förflyttas till maratonmötet COP26 om klimat i Glasgow.

G20 var viktigt dels för ökade resurser till att bekämpa pandemin, och dels som en inledande förhandling om klimatfrågorna.

I den första delen innehåller slutsatserna bra formuleringar men få konkreta åtaganden. De ca 23 miljarder dollar som krävs för att komma upp till 70% vaccinering i världen i dess helhet före nästa sommar borde man ha klarat av.

Vad gäller klimatet förefaller man inte ha kunnat enas om nya viktiga konkreta åtaganden som stopp för bidrag till fossila bränslen eller stopp för nya kolkraftverk, utan nöjer sig med mer allmänna om än viktiga uttalanden.

Men nu kommer allt att handla om Glasgow.

Värdet av dessa maratonmöten är inte alldeles uppenbar. Jag var ett kort tag på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn 2009. Tusen och åter tusen s k aktivister av de mest olika slag, men de reella förhandlingarna skedde i en begränsad krets av världsledare.

Köpenhamns-mötet kom att misslyckas. Kina och Indien ville då ännu inte riktigt spela boll, och president Obama visste att det fanns gränser för vad han kunde få med sig kongressen på. De europeiska ambitionerna var omfattande, men resultaten blev begränsade.

Mötet COP21 i Paris 2015 blev då bättre. Nu var för första gången Indien och Kina mer reellt med på att någonting måste göras, och det var av avgörande betydelse. En principiell överenskommelse om att begränsa temperaturhöjningen till under 2 grader – ner mot 1,5 grad – kunde undertecknas.

Det var ett viktigt genombrott.

I detta ingick också att länderna löpande skulle redovisa sina insatser för att nå detta mål, liksom att de rikare länderna skulle bistå de mindre rika med ca 100 miljarder dollar om året för att klara omställningen.

Och det är detta som nu ligger på bordet i Glasgow.

De s k nationella åtaganden som nu föreligger är i grunden otillräckliga. En redovisning i veckan som gick hävdade att vi nu är på väg mot en uppvärmning vid seklets slut på 2,7%, vilket är långt från de uppsatta målen, och med mycket stora konsekvenser för betydande delar av världen.

Och utmaningarna är betydande.

Till Glasgow kommer Joe Biden utan att ännu ha fått igenom sina avgörande insatser i den amerikanska kongressens. Hans jättelika plan på Build Back Better har fastnat i framför allt motsättningarna i det demokratiska partiet, även om det nu finns tecken på att han är på väg att få igenom en plan som är ungefär hälften så stor som den han föreslagit.

Hur klimatdelarna i ett slutgiltigt paket kommer att se ut vet vi dock ännu inte.

USA och dess klimatförhandlare John Kerry kommer dock att vara nyckelaktörer i Glasgow. Den stora frågan är om de förmår att mitt i all annan konfrontation etablera ett konstruktivt förhållande till Kina. Det var i ett sådant som den reella nyckeln till förhandlingsframgången i Paris låg.

Kina var redan förra året ute med ett åtagande om klimatneutralitet till 2060, och har sedan dess kompletterat med åtaganden om att stoppa all hjälp till kolkraft runt om i världen, vilket betyder lika mycket som EU:s samlade åtaganden, men har hitintills motsatt sig krav på ett omedelbart stopp för nya kolkraftverk.

Indien har ännu inte redovisat någon plan, men är tydlig med att man ser en roll för kolkraften under en betydande tid framöver.

EU:s ambitioner är med rätta höga, men det skall nog i ärlighetens namn tillfogas att de långt gående ambitionerna i det s k Fit for 55- programmet ännu inte omvandlats till konkreta och bindande beslut.

Det är i dessa fyra som den absoluta huvuddelen av de globala klimatutsläppen sker. Och det enstaka viktigaste för att bryta utvecklingen mot ökande utsläpp är självfallet vad som händer med kolanvändning i Kina och Indien.

Diskussionerna i Glasgow underlättas inte av att vi just nu har energikris på lite olika håll i den globala ekonomin. Priserna stiger, och tillgången blir mer utsatt. I Kina ökar man nu kolbrytningen för att klara den omedelbara krisen.

Till händelserna i övrigt ute i världen må noteras att det varit viktigt parlamentsval i Japan i dag. Som väntat fick sedan länge regerande LDP vidkännes förluster, men ser trots detta ut att behålla en fungerande situation i parlamentet.

Noteras bör också viktiga bilaterala möten i anslutning till G20 i Rom. President Biden gjorde en med amerikanska presidenters mått tämligen unik pudel när det gällde hanteringen av ubåtar med Australien, och sannolikt gav man Paris en del ytterligare plåster på såren i olika frågor.

Inte minst är Paris angelägen om Washingtons stöd för sina lite vagt definierade ambitioner när det gäller europeiskt försvarssamarbete.

Och i morgon inleds Nordiska Rådets session i Köpenhamn. På dess dagordning står en diskussion om vilka slutsatser som skall dras av pandemin och det nordiska samarbetet.

Det borde kunna bli en både dynamisk och laddad diskussion, men säkert är det inte. Också statsministrarna träffas – sista gången för Stefan Löfven och första gången för Jonas Gahr Störe.

Laddat med möten kommande helg.

STOCKHOLM: När jag skrev för någon timma sedan glömde jag i hastigheten att notera betydande händelser som kommer mot slutet av den kommande veckan.

På fredag möts det Nordiska Rådets i Köpenhamn. Det finns all anledning att diskutera hur samarbetet skall ges my kraft.

På lördag är det G20-toppmöte i Rom. President Biden finns på plats, men inte Xi Jinping.

Och på söndag inleds det stora och viktiga klimatmötet COP26 i Glasgow.