”Down under” – Kina och klimat.

06 februari 2020

SYDNEY: Efter lite mer än ett dygn med olika diskussioner i Seoul har jag nu dykt ner här i Sydney i New South Wales i Australien.

Det var en tio timmars flygresa genom natten som förde mig från nordöstra Asien hit ner till det södra halvklotet.

Också här är självfallet coronavirus en påtagligt stor fråga.

Dels är Australiens ekonomi intimt sammanflätad med den kinesiska genom att en mycket storverk av landets export går dit men dels därför att kontakterna genom kinesiska studenter här och en betydande kinesisk turism är mycket omfattande.

Australiska medborgare har evakuerats från Wuhan och satts i karantän på en avlägsen ö under de kommande två veckorna. Regeringen uppmanar dessutom ju alla sina medborgare att lämna Kina.

Intill söndag har flygbolaget Qantas ett fåtal flyg från Peking och Shanghai, men efter det säger man sig inte kunna ta något ansvar för medborgare som då inte lämnat landet.

Relationerna till Kina är på många sätt en känslig fråga i detta land, och relationerna är inte de bästa. Nu har en officiös tidning i Peking också levererat skarp kritik mot främst USA och Australien för att de med olika dramatiska åtgärder sägs underblåsa anti-kinesiska strömningar.

Forfarande är det i dag uppehållsväder här i dag, men snart skall det enligt prognoserna börja att regna ordentligt. Och det säger sig självt att det är välkommet efter den ”svarta sommar” med förödande bränder som landet upplevt under de senaste månaderna.

Och tveklöst har de förändrat stämningen i landets politisk liv.

Klimatfrågan har ställt till tumult i landets politik sedan åtskilliga år tillbaka. Konflikten mellan klimatlösning och det ekonomiska beroendet av den omfattande kolexporten till Kina har ställt till problem för regeringar av olika politiska kulör under åren.

Den konservativa regeringen under premiärminister Scott Morrisson vann något överraskande ett nytt mandat i fjolårets val också därför att man försvarade planerna på att öppna upp stora nya kolgruvor i Queensland i landets nordöstliga del.

Men sedan har det inte gått så bra.

När de stora bränderna efter den stora torkan bröt ut fotograferades premiärminister glad med en glass på semester i Hawaii, och det mottogs inte alldeles väl. Strax innan hade landet tillhört de mer bromsande krafterna på klimatkonferensen i Madrid.

Nu har de värsta bränderna lagt sig, men efterchocken i den politiska debatten är påtaglig. När parlamentet samlades i Canberra i går efter uppehållet under julen växlades hårda ord. Och premiärministern återkom förvisso inte till sitt tidigare envetna försvar för kolindustrin.

Sakta försöker man nu manövrera in sig i en ny position. Även Australien måste inrikta sin politik på att i likhet med EU och Storbritannien åstadkomma klimatneutralitet 2050, men alldeles vill inte premiärministern ändå riktigt låsa sig till hur det skall kunna gå till.

Man måste vara praktisk, förklarar han

Men dit kommer det att gå. Stämningsläget har påtagligt förbättrats. Och den speciella kommission som nu tillsätts för att dra erfarenheter av de förödande bränderna skall utgå från att klimatfrågan var viktig för dessa och att det dessutom kommer att bli värre framöver.

Australien ligger förvisso påtagligt långt bort, men trots sin geografiskt isolerade position är landet centralt just nu i två av de allra största frågorna som vi brottas med för de kommande åren – relationen till Kina och hanteringen av klimatfrågan.

Paradoxalt nog känns dessa utmaningar närmare och mer akuta här nere. Men att de berör även oss behöver knappast påpekas.

Här komme jag nu att vara till i början av den kommande veckan. En större nordisk affärsdelegation är på ingång, och den vill diskutera också olika omvärldsutmaningar.

Och faktiskt är Sydney en påtagligt bra plats att diskutera både Kina och klimat på just nu.

Och till det kan så läggas olika effekter av den växande epidemin med coronaviruset. Också här är Australien med sitt Kina-beroende något av en frontstat.


Och här handlar allt om coronavirus.

04 februari 2020

SEOUL: Det är alltid imponerande att efter timmarna över Sibirien landa på den stora Incheon-flygplatsen här.

Det var där i området som generalen MacArthur 1953 gjorde sin landstigning i ryggen på de nordkoreanska trupperna och därmed vände den omedelbara utvecklingen i Korea-kriget.

Det var nu något år sedan jag senast var här i den pulserande sydkoreanska huvudstaden, och något längre besök blir det dessvärre inte denna gång heller.

Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.

Inresande från Hubei-provinsen i Kina har satts i karantän, och strax över 700 koreanska medborgare flugits ut från staden, men frågan är om det kommer att räcka. Ett snabbt växande upprop som redan undertecknats av närmare 670.000 personer kräver att all inresa från Kina skall stoppas.

Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan så sker.

Det som nu sker kommer självklart att få såväl politiska som ekonomiska konsekvenser, och det är uppenbart inte minst från perspektivet härifrån.

Frågetecken kommer att resas internt i Kina om partiledningen hanterade detta med den öppenhet och ärlighet som krävs.

Redan publiceras intressanta redogörelser hur man länge försökte att redigera all information i ärendet på sociala media. Och partisekreteraren i Wuhan har varit tämligen tydlig med att man inledningsvis försökte lägga locket på.

Om detta innebar att värdefull tid förlorats i det viktiga inledande skedet kommer säkert att diskuteras. Att man sedan dess accelererat ordentligt i insatserna förefaller dock uppenbart.

På det bredare politiska planet finns ju anledning att notera att det finns tydliga tendenser till anti-kinesiska stämningar inte minst i länder i det omedelbara närområdet. De engelskspråkiga tidningar jag har tillgång till här har åtskilligt att rapportera i den frågan.

Och med all sannolikhet är vi bara i början av utvecklingen. Smittspridningen är uppenbart inte under kontroll i Kina, och frågan om den är det i andra länder inte minst i regionen förblir öppen.

Här dominerar frågan över allt annat. Landet går till viktigt val den 15 april, och det spekuleras redan i om krishanteringen kommer att leda till minskat stöd för president Moons parti DPK.

Relationerna till Kina är för Korea alltid en lika viktig som känslig fråga, och den påverkar säkert hanteringen av frågan. Man väntar besök av Xi Jinping under våren, och det är viktigt mot bakgrund att det var sex år sedan man hade ett sådant besök.

Inte minst ekonomiskt är relationen viktig.

Den koreanska börsen har backat kraftigt, och redan rapporteras om att vissa koreanska industrier fått minska på takten eftersom viktiga leveranser av delar från Kina försenats eller uteblivit.

Wuhan är en viktig ort för den kinesiska fordonsindustrin – årligen produceras där ca 1,6 miljoner fordon – och delar därifrån har betydelse också för den viktiga motsvarande koreanska fordonsindustrin.

Hyundai Motors drar redan ner produktionstakten. Ett fordon innehåller 30.000 olika delar, och saknas eller försenas bara några av dem påverkar det självfallet hela processen.

Det kommer nog att bli åtskilliga fler värdekedjor inte minst i denna del av den globala ekonomin som kommer att påverkas under de kommande veckorna.

Hur stor effekten blir på den kinesiska ekonomin återstår att se – men när den svarar för nästan en tredjedel av den totala tillväxten i den globala ekonomin är det ingen oväsentlig fråga – men bara snabba intryck från en resa som denna under det senaste dygnet tyder på att effekterna på omvärlden kan bli icke obetydliga.

Resandet minskar. Värdekedjor försenas. Turismen bromsas kraftigt. Biografer ställer in. Skolor stänger.

Och Korea känner sin utsatthet. Tillväxten här ligger kring 2,5%, och man bekymrar sig för negativ demografisk utveckling och dålig produktivitet, och det trots att landet ju har imponerande satsningar på forskning och utveckling. Och inte minst på den digitala sidan ligger man långt framme.

Norr om den s k demarkationslinjen inte så långt härifrån verkar dock oron för den aktuella utvecklingen vara ännu större.

Ledningen i Pyongyang har beslutat att totalt stänga gränsen till Kina, och de som kommit från landet skall nu isoleras i en hel månad. Det är mer drastiskt än något annat land.

Och det har sannolikt sin bakgrund i att landet i mycket hög utsträckning saknar de sjuk- och hälsovårdsresurser som skulle krävas för att klara en epidemi.

Regimen fruktar sannolikt – på goda grunder – att den helt enkelt inte skulle klara en epidemi.

Annars – när man kommer hit – är det anmärkningsvärt hur den koreanska frågan nästan försvunnit från den globala agendan. Och det redan innan viruset tog över allt annat.

När Obama-administrationen gav plats för Trump- administrationen skrev jag här om hur den skulle bli central, och president Trump började ju också i stor stil med sin sedermera kända kombination av extrema hot och plötslig kärlek för att försöka att få den nordkoreanska ledningen att avstå från sina kärnvapen.

Av detta har blivit ingenting alls.

Ett toppmöte med hjärtlig omfamning i Singapore följdes av ett kallt möte utan några resultat i Hanoi.

Nordkorea har förvisso avstått från nya kärnvapenprov och nya prov med interkontinentala robotar, även om all information tyder på att arbetet fortsätter i bägge dessa avseenden.

Med all sannolikhet har man svårigheter med de omfattande internationella ekonomiska sanktionerna, men något omedelbart sammanbrott finns det knappast några tecken på.

Tydligt är dock att olika robotskjutningar försiktigt håller på att testa gränsen för det amerikanska tålamodet.

Kring årsskiftet hotades med någon typ av demonstration av någonting, och den amerikanska nervositeten var påtaglig, men av detta har hitintills inte blivit någonting alls.

Just nu spekuleras det dock om aktiviteter kring av av robotuppskjutningsplatserna i Nordkorea. Möjligen kan man förbereda ett försök att skjuta upp en satellit.

För den sydkoreanska ledningen har utvecklingen blivit en stor besvikelse. President Moon satsat stort på samarbetet med Nordkorea, och gjorde allt vad han kunde för att driva på USA.

Nu har han i stället att brottas med att USA begärt dramatiskt mycket mer i ersättning för de trupper som man har här i landet, och som är av stor betydelse för trovärdigheten i landets försvar.

Förra året begärde USA plötsligt en femdubbling (!) av vad Sydkorea betalar som bidrag till denna närvaro, och det var en kraftig dos. Man fick backa ner lite efter den sydkoreanska reaktionen, slöt ett ettårigt avtal i stället för det femåriga som var avsikten, och samtalen lär fortsätta. Men frågan är inte avförd.

Allt detta är dock i dessa dagar helt och hållit i skuggan av virusrisken.

Själv är jag här för en stor konferens med olika mer eller mindre prominenta personligheter som ger sin syn på förutsättningarna för den internationella utvecklingen.

Och till någon av dessa kategorier hör tydligen även jag.

Alltid lär man sig något. Men redan i morgon kväll bär det vidare till Sydney.

Från det ena krisområdet till det andra, skulle man kunna säga.


Inför den kommande veckan.

02 februari 2020

STOCKHOLM: Det blev i alla fall en helg när vi fick se lite av sol i Stockholm. Det tillhör som bekant inte vanligheterna under denna tid på året.

När veckan inleds i morgon kommer, så vitt jag förstår, såväl London som Bryssel att mer offentligt markera sina utgångspunkter inför de förhandlingar som skall inledas om relationen mellan EU och Storbritannien efter det att den s k övergångsperioden löpt ut.

Att döma av vad som sägs i media kommer Boris Johnson att vilja ha ett frihandelsavtal som ger så stora möjligheter att avvika från EU-standards och regler som möjligt.

Det förefaller som om hans ambitioner vad gäller de ekonomiska förbindelserna med EU ligger på en lägre nivå än vad som i dag gäller för t ex Ukraina.

Men i rättvisans namn finns det kanske anledning att invänta det tal han förväntas hålla i morgon.

Och i morgon kommer också Michel Barnier från EU:s sida att ange de utgångspunkter som gäller. Vikten av en balans mellan rättigheter och skyldigheter kommer alldeles säkert att betonas från hans sida.

De ekonomiska frågorna är förvisso viktiga, men minst lika viktiga är alla de olika frågorna som har att göra med samarbetet om utrikes- och säkerhetspolitik.

I fokus just nu står inte minst det nukleära avtalet med Iran.

EU:s Joseph Borell landar i morgon i Teheran för att där se på förutsättningarna för att hålla det nukleära avtalet vid liv. Han kommer alldeles säkert att möta en djup besvikelse över att EU hitintills inte förmått att göra särskilt mycket för att åstadkomma detta, och ha att hantera en misstro mot EU:s möjligheter i ljuset av detta.

Men utan någon typ av vilja och medverkan också från Washington är det inte lätt att se att det skall vara möjligt att göra några framsteg. Där finns alldeles uppenbart en betydande grupp som vill köra allt i botten – men vad de tror att detta kommer att leda till är högst oklart.

På tisdag kommer blickar att riktas mot Washington där president Trump håller sitt årliga s k State of the Union-anförande inför kongressen.

Med all sannolikhet blir det ett anförande som kommer att präglas av presidentvalet senare i år – och att riksrättsprocessen mot honom kommer att avslutas med att han inte kommer att fällas.

Processen har med all önskvärd tydlighet visat hur han missbrukade sitt ämbete. Och det är värt att notera att också framträdande republikanska senatorer anser att så var fallet. Men däremot anser de inte att detta bör leda till den yttersta åtgärden att han fråntas sitt ämbete.

Själv har jag en viss motvillig sympati för den slutsatsen.

Vad som skulle hända om han dömdes att frånträda ämbetet är inte alldeles lätt att överblicka. Det har aldrig inträffat i USA:s historia, och skulle rimligen leda till mycket betydande ytterligare motsättningar. Rimligare är måhända att försöka att utkräva ansvar i det demokratiska val som ju i alla händelser ligger bara tio månader bort.

Och den demokratiska valrörelsen drar ju tydligt igång.

Redan i morgon har demokratiska partiet sitt s k caucas i Iowa, och på tisdag i nästa vecka är det dags för det första primärvalet i New Hampshire.

På lite närmare håll är denna vecka upptakten till parlamentsvalet i Irland på lördag.

Utgången är på intet sätt given. Helgens opinionsmätningar visar att de tre partier Fianna Fail, Fine Gael och Sinn Fein ligger mycket nära varandra – med regerande Fine Gael som det som har det minst starka stödet.

Det förefaller upplagt för viss dramatik – och besvärlig regeringsbildning på det sätt som blivit standard runt om i Europa dessa dagar.

Efter en vecka hemma i Stockholm blir det för mig nu en vecka mer på resande fot.

I morgon bär det av till Seoul i Sydkorea – jag skulle ha flugit via Peking, men av lätt insedda skäl blir det inte så – och efter lite mer än ett dygn där och ett nytt flyg landar jag så på torsdag i Sydney i Australien och kommer sedan att vara där under resten av veckan.

Så jag återkommer med lite perspektiv från Ostasien och från andra änden av jordklotet.


En tragedi och ett avgörande historiskt felsteg.

31 januari 2020

STOCKHOLM: I dag är så dagen när Storbritannien efter 47 år tar det formella steget och lämnar den Europeiska Unionen.

Konkret innebär det nu dock bara att brittiska representanter lämnar EU:s alla institutioner och förlorar rätten att vara med i dess diskussioner och beslut. Den brittiska flaggan halas utanför EU:s olika institutioner.

Men man fortsätter att i alla fall under hela detta år vara fullt ut medlem i tullunionen och den inre marknaden, och har att följa de beslut som fattas och omfattas också av EU-domstolens jurisdiktion. Förhoppningen är att man under denna tid skall kunna förhandla fram ett avtal om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien.

Att det skulle gå fullt ut är det utomordentligt få som tror. Inriktningen nu är ett mer begränsat avtal med den fria handeln av varor i centrum, och sedan fortsatta förhandlingar på en rad olika områden. Och sådana finns det många. Fullt ut kommer denna process med all sannolikhet att ta ett antal år, och hur den slutgiltiga relation kommer att se ut i detalj är det få som vågar ha en bestämd uppfattning om.

Detta innebär en osäkerhet som självfallet inte är bra för det samarbete vi så väl behöver.

Vilken väg Storbritannien sedan kommer att välja återstår att se. Delvis kommer det att bestämmas av den formella relation mellan EU och Storbritannien som man kommer att inleda förhandlingar om sannolikt i mars.

På sina håll finns det en vision av ett Storbritannien än mer än EU inriktat på fri handel över världen, men hur detta skulle kunna realiseras är inte lätt att se. Redan att ersätta de olika frihandelsavtal som EU slutit med olika delar av världen och som man nu lämnar kommer att ta åtskilliga år av förhandlingar.

Och även om vi har all anledning att eftersträva sett så omfattande frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien som möjligt kommer det aldrig att kunna bli lika förmånligt som dagens situation är. Med sin särklassigt viktigaste handelspartner kommer landet därmed ofrånkomligen att få något sämre villkor.

Så det torde vara ofrånkomligt att förutsättningarna för landets utrikeshandel under de närmaste åren kommer att försämras. Vad som möjligen kan uppnås i det längre perspektivet återstår att utreda.

Därmed försämras också förutsättningarna för den brittiska ekonomin under de närmaste åren, och det finns olika och med nödvändighet osäkra uppskattningar om vad detta kommer att betyda.

Men en förlust kommer det ofrånkomligen att bli.

Och att detta skulle kunna uppvägas av ökad handlingsfrihet i några andra frågor har i alla fall jag mycket svårt att se.

Inte minst gäller detta utrikespolitiskt.

Tveklöst har Storbritannien haft ett betydande inflytande runt rådsborden i Bryssel i olika frågor. Det kan jag intyga efter att själv ha varit med om en bit fler än hundra ministermöten runt dessa genom åren. Den brittiska rösten har så gott som alltid haft tyngd, och det även om det under vissa perioder funnits en tendens till solospel i olika frågor.

Nu kommer man att stå utanför alla dessa möten där mer eller mindre viktiga beslut ständigt fattas.

Jag noterar att landet nu kommer att utöka storleken på sin representation i Bryssel, vilket kan ses som något ironiskt men är fullt logiskt. Om man står utanför alla möten är det lite svårare att få reda på vad som händer, och eftersom man på ett eller annat sätt kommer att påverkas i alla fall, är det logiskt att man måste förstärka sin närvaro i Bryssel.

Vad som sedan i det längre perspektivet kommer att hända med Storbritannien självt kan man bara spekulera om.

Och till det får jag återkomma.

När jag varit på såväl CNN som Al Jazeera i dag för att kommenterar har jag understrukit just osäkerheten.

Vi vet inte hur den kommande relationen kommer att se ut, och därmed inte heller hur stor den ekonomiska kostnaden för Storbritannien kan komma att bli. Vi vet inte vilka konsekvenser detta steg kommer att få för sammanhållningen av Storbritannien självt i ett lite längre perspektiv.

I 47 år har Storbritannien varit med och format denna avgörande del av det europeiska samarbetet. Det är nästan dubbelt så länge som Sverige har varit med.

När man gick med sökte man en ny roll efter det att man förlorat sitt imperium och sin forna styrka. Och man fick den också. Få nationer hade sådant inflytande inom EU som Storbritannien hade.

Men till slut besegrades man av sin egen nostalgi. Man vill tillbaka till någonting som hade försvunnit redan för ett halvt sekel sedan och ännu mera nu. Småaktigt politiskt spel har drivit landet in i en situation som så gott som alla av dess mer framtidsinriktade politiker fruktat.

Nu måste vi alla trots allt försöka att begränsa skadeverkningarna, och göra det bästa möjliga, av vad som är en tragedi ochett avgörande historiskt felsteg.


Vecka med Mellersta Östern och Brexit.

26 januari 2020

STOCKHOLM: Den internationella nyhetsförmedlingen domineras just nu av spridningen av det nya virus som uppenbarligen har sitt ursprung i en livsmedelsmarknad i Wuhan i centrala Kina.

Och rapporterna om hur spridningen av virusen blir allt snabbare oroar, samtidigt som det hitintills förefaller att dödligheten är en bra bit lägre än vad som var fallet med det snarlika Sars-viruset för några år sedan.

Men med all sannolikhet får detta virus än mer dramatiska effekter på resemönster och annat. De kinesiska myndigheterna begränsar nu med dramatiska åtgärder människors rörelser i landet. Själv bokar jag om en flygning via Peking som jag hade i min plan om någon vecka.

Annars blir detta veckan när riksrättsprocessen mot Donald Trump, där den republikanska majoriteten i senaten med automatik kommer att fria honom, fortsätter och möjligen t o m avslutas.

För mig är det uppenbart att han har betett sig på ett sätt som skadat det ämbete han innehar, USA:s möjligheter att agera internationellt som alldeles självklart Ukraina. Avsättning är dock i en demokrati ett allra yttersta och utomordentligt dramatiskt medel, och det går inte att undvika frågetecken kring dess användning i detta fall.

Men ju mer som kommer fram om vad som inträffar desto mer smutsigt framstår presidentens agerande.

Möjligen är det för att avleda uppmärksamhet från denna process som Trump plötsligt beslutat att lägga fram den fredsplan för Israel och Palestina som det talats om under år.

Sittande premiärministern Netanyahu och utmanaren Gantz har bägge kallats till Vita Huset, och den israeliska armén har förberett ett betydande antal bataljoner för snabb insats på Västbanken med anledning av de protester från palestinierna som kan komma.

Med all sannolikhet kommer Trumps fredsplan att innebära ett försök att begrava så gott som alla tidigare planer och principer för en fredlig lösning av frågan.

Sannolikt kommer existerande israeliska bosättningar på Västbanken att accepteras, delar av denna med säkerheten som argument annekteras av Israel och den palestinska självstyrelsen inskränkas till ekonomiska och sociala frågor, med möjligen förhoppningen att existerande israeliska restriktioner i det förra avseendet kommer att mildras.

Det innebär att USA begraver allt tidigare stöd till den tvåstatslösning som under decenniers setts som den enda möjliga vägen till en stabil fredlig lösning.

Någon entusiasm i arabvärlden är knappast att räkna med, men allvarligast är sannolikt situationen för Jordanien. Landet har ju satsat på en försiktig fredlig samlevnad med Israel, men den politiken riskerar nu att komma under betydande press.

Hur EU kommer att reagera på detta skall bli intressant att se. Bekvämast är sannolikt att inte säga någonting alls och hänvisa till den egna uppfattningen, men alldeles säkert kommer olika länder att komma under betydande tryck att röra sig i den amerikanska riktningen.

Kanske blir Londons reaktion alldeles särskilt intressant. Landet lämnar ju formellt EU på fredag, och en av de stora frågor som finns är i vilken utsträckning man då också kommer att börja att glida iväg från sina forna EU-kollegor i utrikespolitiken.

På fredag är det så slutet på början på Brexit-processen i och med att man formellt lämnar. Brittiska företrädare får lämna alla möten och institutioner i Bryssel, och i fortsättningen bara finnas utanför dörrarna till de rum där diskussionerna sker och besluten fattas.

Efter 47 år tas den brittiska flaggan bort från flaggstängerna i Bryssel.

I hur hög grad det är början på slutet återstår att se.

Storbritannien fortsätter att vara en del av den inre marknaden och tullunion, och omfattas fullt ut av alla EU:s regler och beslut, under i alla fall hela detta år, och tanken är att en ny relation under den tiden skall hinna att förhandlas fram.

Fullt ut kommer det näppeligen att hinnas med, men ett mer begränsat avtal kring främst handeln med varor borde vara möjligt att hinnas med. Skulle det inte lyckas, är hela frågeställningen om att ”krascha ut” ur EU vid nästa årsskifte tillbaka på bordet.

Men det blir säkert en mycket märklig förhandling.

Handelsförhandlingar handlar i allmänhet om att ta bort hinder för handeln, men i detta fall handlar det ju om att införa hinder för denna.

Nya kontroller, regler, byråkratier och i värsta fall också tullar måste ju komma till. Och alldeles självklart har detta negativa ekonomiska effekter – sedan kommer de lärde säkert att fortsätta att strida om den närmare storleken på dessa.

Och sedan kommer förhandlingarna att handla om känsliga saker som tillträda till fiskevatten.

Den ekonomiska betydelsen av detta är tämligen marginell, men lång historisk erfarenhet visar att det finns få internationella förhandlingar som inte kan förstöras av lite fisk.

Få frågor kan röra upp så mycket känslor.

Så den kommande fredagen är slutet på början på Brexit. Illa nog. Men mer bekymmer kommer.


En mindre öppen värld? Efter Davos 2020.

24 januari 2020

ZÜRICH: Nu bär ett så hem igen efter några dygn i det sedvanliga globala myllret i Alperna i Davos. Större än någonsin, skulle jag tro, inte minst därför att antalet olika arrangemang vid sidan av själva WEF- mötet har blivit fler och fler.

Om det fanns ett tema på detta möte var det klimatfrågan. Den är i och för sig långt ifrån ny i dessa diskussioner, men har nu blivit dominerande huvudfåra på ett sätt som tidigare inte var fallet.

Undantag fanns. President Trump återkom till Davos – det var två år sedan senast – och levererade ett valtal om den amerikanska ekonomins styrka där globala frågeställningar och klimatfrågan var så gott som helt frånvarande.

Det var i stället Europa som hade ledningen i dessa frågor med viktiga anföranden av Ursula von der Leyen och Angela Merkel.

Om det tidigare fanns farhågor för en nedgång i den globala ekonomin var dessa detta år betydligt mer begränsade.

Den prognos som IMF levererade vid mötets inledning visade på hygglig global tillväxt, men självfallet fanns det sedvanliga varningar för att både börsvärden och skuldsättningar börjar att bli lite väl höga.

Så här kan det inte fortsätta hur länge som helst, hette det, men ingen borgade säga att det inte kan fortsätta ett tag till.

Detta år firade Davos-mötet 50 år.

Ofta har dessa möten stått som symbolen för öppna ekonomier, en öppen värld och en strövandes efter allt friare handel med alla de positiva effekterna som följer av detta.

Men i dag är bilden i dessa avseenden dessvärre mer blandad.

Delvis handlar detta självfallet om Trump. Han talar om sina handelsavtal, men där handlar det aldrig om fri handel, utan snarare om någon typ av bilateralt reglerad handel av äldre snitt. Och globala utmaningar som kräver gemensamma globala insatser finns inte riktigt i hans värld.

Men problemet är vidare än så.

Indien har fortfarande svårt att bryta sig ur gamla protektionistiska böjelser av olika slag, för att nu bara nämna ett aktuellt exempel.

Bekymmersamt från mötet i Davos var inte bara denna smygande utveckling mot en mer reglerad och mindre öppen värld – ännu inte dramatisk, men ändå tydlig – utan också stormvarningar när det gäller de transatlantiska handelsförbindelserna.

Trump var tydligt arg på EU som för honom tydligen var ett mer besvärligt och allvarligare hot än t o m Kina.

Hans tanke om tullar på bilimporten från Europa – också Storbritannien – har i alla fall för tillfället skjutits upp, och samma sak gällde med konflikten om digitala skatter mellan främst USA och Frankrike.

Frankrike sade att man inte kommer att ta upp denna skatt under detta år, och Trump sade att då gör han heller inga motåtgärder detta år.

Ännu ett av dessa uppskov och ännu en av dessa vapenvilor. Men inte mer än så.

Och andra frågor hotar. Den eviga dispyten om påstådda subventioner till Airbus respektive Boeing. Så småningom också olika former av klimattullar.

Trump förklarade att han avser att sortera ut alla dessa frågor med ett handelsavtal med EU före november, och hotade självklart med tullar för att gå igenom sin vilja. Realismen i den tidtabellen hade få anhängare.

Och när Ursula von der Leyen sade att ett avtal nog kunde klaras av på några veckor framstod det som än mindre verklighetsförankrat.

Möjligen kommer Trumps iver när det gäller en handelskonflikt med EU att något dämpad av omsorg om de börskurser som han ser som så betydelsefulla inför presidentvalet november.

Men skulle han bli återvald finns det all anledning att frukta för det som då kommer att inträffa när det gäller strävan mot en öppnare värld och en friare handel.

Då blir det nog i dessa frågor en betydligt dystrare stämning i Davos om ett år.


Och så veckan som domineras av Davos.

19 januari 2020

STOCKHOLM: Veckan som nalkas kommer i alla fall mediamässigt sannolikt att domineras av det sedvanlig mötet med World Economic Forum i Davos och de olika diskussionerna där.

I sedvanlig ordning är det ett par tusen personer som tar sig till alpbyn i kantonen Graubünden i östliga Schweiz för några dygn av diskussioner om tillståndet i världen.

Ett betydande antal politiska ledare brukar tillhöra den utvalda skaran för att ge sin bild av världens tillstånd. Den nya ledningen i EU kommer att tillhöra dem som är på plats.

Inför årets möte har man på olika sätt försökt att sätta klimatfrågan i fokus, och det har ju knappast heller varit särskilt svårt i ljuset av utveckling under året som gått.

Inriktningen är att få alla att göra ett åtagande om klimatneutralitet 2050, d v s att man netto detta år inte skall ha några klimatpåverkande utsläpp.

Det är ju i grunden det som EU siktar på för Europas del, och ett 70-tal länder runt om i världen har nu gjort liknande åtaganden. Men att omsätta dem i praktisk verklighet är betydligt mer krävande.

Davos-mötets mest uppmärksammade gäst blir sannolikt Donald Trump när han framträder där på tisdagen, även om jag tror att han är mindre förtjust över att han sannolikt kommer att få konkurrens av Greta Thunberg när det gäller utrymmet i media. Om han kan hålla sina formuleringar i styr med anledning av detta återstår att se.

Hans budskap kommer med all sannolikhet att bli att det mesta, och framför allt den amerikanska börsen, går alldeles lysande och att detta bör leda till att han i november får mandat för ytterligare en fyraårsperiod som USA:s president.

Och det återstår att se hur insmickrande man på WEF kommer att ta emot honom och hans budskap. I grunden riktar sig ju hans politik mot den typ av global medvetenhet, samverkan och öppenhet för handel som den absolutas huvuddelen av dem som kommer till dessa möten står för.

Själv kommer jag inte att vara där under tisdagen, men har ett antal olika möten i Davos och på WEF under onsdagen och torsdagen när förhoppningsvis det värsta larmet har lagt sig.

Inte minst är det ett antal möten relaterade till utvecklingen i Ukraina, men även till försöken att bedöma den globala utvecklingen i stort.

En fråga som är av viss vikt är försöken att inför Davos nå en uppgörelse mellan USA och Frankrike när det gäller det senaste landets avsikt att införa en speciell beskattning av stora – d v s amerikanska – digitala företag. Det har inte tagits väl upp i Vita Huset, man har hotat med drakoniska motåtgärder mot kända franska exportvaror, och har det inte skett en uppgörelse under de närmaste dagarna finns det en risk för att detta leder till nya spänningar i handeln över Atlanten.

Och det finns ju som bekant också andra orosmoln i det avseendet.

Så det kommer att finnas anledning att följa med vad som sägs uppe i de schweiziska alperna de kommande dagarna.


Om den libyska röran.

18 januari 2020

STOCKHOLM: I morgon samlas en internationell konferens i Berlin för att se om det går att få någon ordning på situationen i Libyen.

Vad gäller själva sakfrågan avstår jag från att göra någon bedömning, och erfarenheten säger dessutom att det när klokt att vänta ett tag innan man gör en bedömning. Jag minns tidigare stora möten om Libyen i bl a Paris och Palermo som ledde först till stora förhoppningar och sedan till så gott som ingenting alls.

Men ett är klart: om vad som hände efter invasionen av Irak 2003 var ett stort amerikanskt misslyckande är vad som hänt i Libyen efter interventionen där 2011 ett stort europeiskt misslyckande.

I Irak förklarade USA ”mission accomplished” efter det att Saddam Hussein störtats, och i Libyen välte Paris och London, som mer än andra hade drivit fram interventionen, efter det att Khaddaffi dödats över allt ansvar på en tunn FN-mission med begränsat mandat.

Så gick det som det gick. I bägge fallen. Med med olika ansvar.

Också Sverige medverkade i interventionen i Libyen 2011. Jag var utrikesminister och minns väl de diskussioner som fördes i EU-kretsen inför och efter denne. Möjligen kan jag säga att jag tillhörde dem som gång på gång frågade vad som skulle komma efteråt och hur vi skulle klara det.

Men intresset för den frågan var dessvärre begränsat.

Sedan dess har EU gjort olika försök att bidra till stabilitet i mer eller mindre nära samverkan ned FN-missionen i Libyen. Men inte minst olika ambitioner i Paris och Rom har lett till att det av detta blivit mer än en pinsam uppvisning av oförmåga.

Och därmed har andra aktörer tagit över.

I östra Libyen – det gamla Cyrenaica – har generalen Haftar etablerat sig med stöd av Egypten och andra stabilitetsorienterade arabiska regimer, senare också med viss rysk hjälp och uppenbarligen också med viss fransk förståelse.

Och han ansåg sig nog också ha stöd i Vita Huset när han gick till stor militär offensiv med avsikt att kasta den internationellt erkända med svaga regeringen i Tripoli i havet. Han kom långt, men körde fast i utkanterna av Tripoli, och sedan dess är det militärt och politiskt ställningskrig.

Delar av detta krig handlar om Libyen, men delar handlar om helt andra saker.

Ryssland ser med tillfredsställelse på att man med tämligen ringa insatser blivit en viktig aktör i frågan.

Och mycket i övrigt är en del av den regionala konflikten mellan Egypten och Emiraten å den ena sidan och Turkiet och Qatar å den andra. För Turkiet handlar det om maktrelationernas i hela östra Medelhavet, och det har medfört att också Grekland under de senaste dagarna med kraft kastat sig in i det politiska spelet.

Men av Bryssel och EU syns nu föga i frågan. EU:s utrikesministrar har frågan på sin dagordning på måndag – dagen efter konferensen i Berlin.

Var det oundvikligt att det skulle gå på detta sätt?

Förmodligen inte, utan det är ett uttryck för hur svagt Bryssel varit i frågor som dessa under de senaste åren. Det har lämnat att utrymme som andra aktörer med stor tillfredställelse kunnat utnyttja.

I morgon kommer man så i Berlin att underteckna en överenskommelse omfattande 55 olika punkter med en vapenvila och vad som förväntas att komma därefter.

Och sedan återstår att se vad som kommer därefter.


Dagar i Delhi.

17 januari 2020

NEW DELHI: Luften är ohälsosam denna dag, varnas det, och förvisso har den gråa luften sänkts dig rejält över den indiska huvudstaden denna dag. Annars hade jag hoppats att gårdagens rejäla regnskurar skulle ha rensat upp det hela i någon utsträckning.

Om någon timma bär det emellertid hem igen för mig. Numera finns det ju direkta flyg mellan Stockholm och New Delhi, vilket underlättar kontakterna.

Raisina-konferensen detta år hade växt ytterligare, och blandningen av diplomatisk dialog på hög nivå och ungdomlig närvaro inte bara från Indien utan från betydande delar av världen är nog tämligen unik vad gäller arrangemang som dessa.

Ett tiotal utrikesministrar var här och angelägna att tala – Estland, Lettland och Danmark från vårt omedelbara grannskap – och viktiga var de olika bilaterala samtal som inkluderade inte minst Indiens, Rysslands, Irans och EU:s utrikesministrar.

EU:s Joseph Borell kom hit och höll sitt första större tal som Hög Representant här i går i samband med att konferensen avslutades. Och förutom olika bilaterala möten – inte minst med Irans utrikesministrar Zarif – passade han på att nystarta relationen mellan EU och Indien med sikte på en ny ”vägkarta” för denna vid ett toppmöte i mars.

Det var en viktig signal.

Annars var det värt att notera en viss verbal duell mellan de olika begrepp som finns vads gäller samarbete i regionen.

Från först Australiens och sedermera USA:s sida talar man ju nu om ”Indo-Pacific”, medan Rysslands Lavrov gjorde klart att han ogillade begreppet och föredrog att tala om antingen klassiska ”Asia-Pacific” eller ”Eurasia”.

Indien försökte hålla viss distans till diskussionen, och Joseph Borell gjorde klart att han var mindre upphetsad i ärendet och använde bägge begreppen parallellt i sitt anförande.

Men bakom ligger självfallet viktiga politiska skillnader.

Med ett mer maritimt synsätt blir det en struktur som kan uppfattas som syftande till att balansera ett ringa in Kina. Vissa förnekar energiskt den avsikten, medan andra inte gör någon större hemlighet av sina strävanden.

Men talar man om Eurasien blir det landmassan som står i fokus på ett helt annars sätt, och såväl Ryssland som Kina blir viktiga komponenter på ett helt annat sätt.

Begreppen speglar olika geografiska fokus, som i sin tur speglar olika politiska strävanden. Och diskussionen i sig visar hur viktigt denna breda region håller på att bli i den globala politiken.

Att aktuella frågeställningar seglade förbi i diskussionerna var ofrånkomligt.

Från indisk horisont oroas man tydligt av den upptrappade konfrontationen mellan USA och Indien. Man har en naturlig strävan efter goda relationer med bägge länderna. Ett samarbete om hamnen Chabar i Iran har betydelse i de indiska strategiska kalkylerna även om det leder till missnöje i USA.

Irans utrikesminister Zarif hade påtagligt stöd av den indiska publiken när han på konferensen starkt både kritiserade och ironiserade över den amerikanska politiken.

I sak var det intressant att notera dels att han inte såg vågen av protester i Iran under den senaste veckan som onaturlig eftersom man ”ljugit” för dem inledningsvis om nedskjutningen av PS752, och dels hur han förefaller att ha givit upp när det gäller tilltro till EU som självständig utrikespolitisk kraft.

Och det var förvisso besvärande när amerikanska tidningar rapporterade att London, Berlin och Paris hade gått med på att trycka på knappen för mekanismen för klagomål i det nukleära avtalet med Iran efter det att USA hotat att lägga 25% tull på EU:s bilexport till USA om så inte skedde.

En expert beskrev detta som ett ”maffialiknande” uppträdande – men tydligen fungerade det. Och risken är då att vi kommer att få se mer av detta. Besvikelsen på sina håll över EU:s svaghet är tydlig.

Ett besök som detta ger ju också anledning att lite följa den aldrig komplicerade inrikespolitiken i detta gigantiska land.

Och den är mer komplicerad än vanligt. Ekonomin har saktat in, de politiska spänningarna har ökat och regeringen Modi måste nog se till att komma upp på fastare mark inte minst genom den budget som kommer inom de närmaste veckorna.

Det som bygger upp är inte minst spänningar bakom anklagelserna att regeringen Modi driver en hindunationalistisk agenda som på sikt kan äventyra relationerna med inte minst landets betydande muslimska minoritet.

Den spänningen är inte ny, men samhällets påtagligt sekulära karaktär under de senaste sju decennierna har gjort att den kunnat hanteras hyggligt. Svänger politiken i mer hindunationalistisk riktning reser sig bekymmersamma frågetecken för framtiden.

Utanför Indien har världen gått vidare dessa dagar.

Men till de frågorna får jag återkomma.

Nu lyfter jag strax mot Stockholm.


Dåtidens avgörande i Vilnius. Och vad som återstår.

13 januari 2020

VILNIUS: Det blev direkt från flygplatsen efter det att jag landade här i går eftermiddag till serien av ceremonier för att minnas vad som hände för för 29 år sedan och för att hedra de 13 som miste livet för de sovjetiska kulorna och stridsvagnarna.

Först militärt imponerande vid TV-tornet. Sedan mer barnkörer vid radiohuset. Och som kröning de stora talen vid eldarna utanför parlamentet Saeiman.

Det var vid eldarna som man höll sig varm sig varm under de nätter man vid barrikaderna värnade det parlament som uttryckte det litauiska folkets vilja.

Och här träffade jag också – vid sidan av hela den litauiska statsledningen – den f d presidenten och frihetshjälten Vytautas Landsbergis. Vi utbytte en del minnen från de dramatiska åren, och han tackade mycket för det stöd som Sverige gav under en skör och farlig tid.

I dag på morgonen bad mig några journalister reflektera över utvecklingen i vårt gemensamma område sedan dess.

Jag tror inte det fanns någon under de dramatiska nätterna i Vilnius – och i Riga och Tallinn, där den sovjetiska makten planerade samma sak – som vågade föreställa sig att dessa tre sovjetiska republiker inom loppet av ett par decennier skulle bli medlemmar av både EU och Nato, och att på dess territorier skulle finnas i alla fall symboliskt viktiga Nato-trupper som uttryckt för den grundläggande solidaritet som garanterar deras självständighet.

Det är en historisk framgångssaga av dignitet.

Men samtidigt är det ett faktum att Ryssland ännu inte sorterat ut om man vill vara en rysk nation eller ett ryskt imperium som också sträcker sig ut över det man definierar som sin vidare ”ryska värld”.

Man kan säga att det egentligen är en fortsättning på den konflikt som i detta hänseende rasade mellan Michael Gorbatjov och Boris Yeltsin och som kom till konkret uttryck de dramatiska dagarna.

Då var det Gorbatjov som tolererade eller passivt stödde det militära försöket att vrida utvecklingen tillbaka i de baltiska länderna, och Boris Yeltsin som högljutt kritiserade och aktivt motsatte sig detta.

Var Vladimir Putin fanns i den motsättningen då vet vi nog inte riktigt. Han kom ju senare att bli en del av cirkeln runt den liberale borgmästaren Sobchak i St Petersburg, och det var därifrån Jeltsin hämtade honom till Moskva.

Resten är, som det brukar heta, historia.

Och mycket av den handlar i dagens situation snarare om Ukraina.

Litauen kommer f ö i sommar att stå värd för den stora internationella konferensen om stöd till Ukrainas reformeransträngingar. Det blev en del samtal också om detta under mitt besök här.

Mitt ärende här i dag är att ha sammanträde med styrelsen för den svensk-litauiska fond som sattes upp som Sveriges gåva till landet med anledning av att det gått 100 år sedan deras självständighet.

Det är vårt andra sammanträde, och vi är fortfarande i en inledande fas, men i går fick jag i alla fall besked om den litauiska regeringens nära förestående beslut om ekonomiskt tillskott till fonden.

Men i eftermiddag bär det vidare härifrån.

Och via diverse mellanlandningar tar jag mig fram till New Delhi i Indien och den årliga stora Raisina-konferensen där.


Ett första mycket viktigt steg om PS752.

11 januari 2020

STOCKHOLM: När jag skrev om tragedin med PS752 i går antydde jag försiktigt att jag inte trodde att strategin att bara förneka på det sätt som t ex Moskva gjort om MH17 inte skulle komma att fungera, men att Iran relativt omedelbart kom med ett erkännande, ett försök till förklaring och en ursäkt var dock överraskande.

Så vitt jag förstår kom det en rapport om vad som faktiskt hade inträffat till den iranska ledningen på fredag förmiddag. Omedelbart sammankallade man ett möte med det nationella säkerhetsråd som under den s k Högste Ledaren tar fram landets utrikes- och säkerhetspolitik, och det var uppenbarligen i dess diskussioner som man kom fram till öppenhet som den enda möjliga strategin.

Mitt antagande är att president Rouhani och utrikesminister Zarif drev denna linje, men om det skedde mot motstånd från revolutionsgardet IRGC, som har ansvaret för det aktuella luftvärnsrobotförbandet, vet vi självfallet inte även om det är ett rimligt antagande.

Att det var ett mycket spänt läge den aktuella natten är ingen överraskning, och i denna del finns det paralleller mellan det spända läge och den allmänna nervositet som 1988 ledde till den amerikanska nedskjutningen av Iran Air 655. Det är ingen ursäkt i något av fallen, men dessvärre något av en förklaring. Den amerikanska robotjagaren trodde att det iranska passagerarplanet var ett anfallande attackflygplan, och mannen vid robotbatteriet trodde att det eko han såg var en amerikansk kryssningsrobot.

Vad som följer nu i mer politiskt avseende återstår att se. Möjligen kan tragedin leda till en ömsesidig insikt om att denna spänning är farlig för regionen och världen i många olika avseenden, och möjligen kan den också öppna upp dialog på ett sätt som annars kanske inte skulle ha blivit fallet.

Men det blir efterspel också i andra avseenden.

Efter Iran Air 655 vägrade USA först att betala någon som helst ersättning till de anhöriga, eller erkänna något ansvar, vilket ledde till att Iran stämde USA inför Internationella Domstolen. Detta tvingade fram en förhandling som ledde dels till en formell amerikansk ursäkt och sedan till ca 60 miljoner dollar som betalades ut till de anhöriga.

Och alldeles säkert kommer man att studera vad som hände då mycket noggrant.

Att Iran och inom landet IRGC helt och fullt tagit på sig ansvaret är dock mitt i tragedin en bättre början på efterspelet än vad som var fallet den gången.

Än intressantare blir sannolikt efterspelet inom Iran självt.

Om IRGC fick ett starkare stöd efter det att USA dödade generalen Suleimani stärkte av allt att döma de mer hårdföra krafterna inom regimen – och de var ju redan i ett starkare läge p g a den allmänna konfrontationen – men det skulle inte förvåna om detta nu får den motsatta effekten.

Irans parlament har kallats in till ett extra sammanträde i morgon. Det kommer att hållas inom slutna dörrar, och det är nog ett tecken på att det kan komma att bli en tämligen stormig tillställning.

Och att det nu rapporteras om demonstrationer är inte förvånande. Det är många som har anhöriga som berörs direkt av tragedin.

Så vi står med all sannolikhet inför en spännande utveckling.

Denna dag skall dock också noteras at Taiwans sittande president Tas Ing-wen med bred marginal vann presidentvalet och nu får ytterligare en period. För ett halvår sedan eller så tydde allt på att hennes mer populistiska utmanare från KMT-partiet skulle vinna detta val.

Men nu är det av allt att döma Hong Kong-faktorn som svängt det hela. I valresultatet ligger ett massivt misstro mot Peking-politiken om ”ett land – två system”, och i detta ligger en tämligen betydande förändring i området.

Kortsiktigt händer sannolikt ingenting, men långsiktigt tvingas nog Peking att inse att dess förhoppning om en fredlig återförening inte längre är realistisk. Och vilka slutsatser det leder till kommer vi måhända att få erfara i sinom tid. President Xi Jinping har ju uttalat sig tämligen kategoriskt om återföreningens nödvändighet.

I morgon bär det för min del iväg till Vilnius i Litauen.

Omedelbart deltar jag där vid TV-tornet i ceremonierna till minne av de som förlorade livet när de försökte stoppa de sovjetiska stridsvagnarna i januari 1991.

Men huvudsyftet är möte på måndag förmiddag med styrelsen för samarbetsfonden mellan Sverige och Litauen, där jag för ögonblicket råkar att vara ordförande. Vi sattes ju upp för bara några månader sedan, så det kommer nog att ta ytterligare ett litet tag innan vi kommit igång ordentligt parallellt med motsvarande fonder för Lettland och Estland.

Och på måndag eftermiddag styr jag från Vilnius mot New Delhi i Indien där ca 2.000 personer samlas för varje år allt större Raisina Dialogue.


Tragedin PS752.

10 januari 2020

STOCKHOLM: Denna förmiddag hade vi stor telefonkonferens arrangerad av ECFR med ett 50-task deltagare från olika delar av Europa för att försöka att värdera situationen efter den senaste veckans dramatik i och mellan USA och Iran.

Men åtskilligt kom också att handla om tragedin med PS752.

Canada:s premiärminister Trudeau anser att de olika underrättelseuppgifter som tyder på att det ukrainska planet 752 blev nedskjutet efter sin start från Teheran är så pass säkra att han gick ut offentligt med detta.

Och därmed har vi all anledning att utgå från att så tragiskt nog blev fallet.

Dessvärre är det inte första gången någonting sådant händer.

Det koreanska planet KAL007 sköts 1983 ned av sovjetiskt jaktflyg i närheten av Sakhalin. Det iranska planet 695 sköts 1988 ner av en amerikansk luftvärnsrobot över Hormuz-sundet. Och malaysiska MH17 sköts ner av en rysk robot över östligaste Ukraina 2014.

I samtliga dessa fall handlade det på ett eller annat sätt om misstag, och i samtliga fall omkom hundratals personer i vart och ett av de tragiska fallen.

1983 nekade Moskva totalt till nedskjutningen, ordnade storstilade presskonferenser där allt förnekades, och det tog åtskilliga år innan man började att närma sig sanningen. Allmän förvirring i det sovjetiska luftförsvaret i regionerna hade lett till att man trodde att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsplan, och trots att han självt tvekande fick piloten i jaktplanet ordern att skjuta ner flygplanet.

1988 erkände USA relativt snabbt att det var ett civilt iranskt passagerarflygplan till Dubai man hade skjutit ner. Det rådde ett mycket spänt läge i området och den nervösa besättningen på den amerikanska robotjagaren fick närmast panik och trodde att man var under attack från luften.

USA erkände misstaget, men det hela fick i alla fall ett lite obehagligt efterspel när den ansvarige officern ett antal år senare fick medalj.

I fallet MH17, som ju sköts ner av en enhet från en rysk luftvärnsrobotbrigad, har Moskva fortsatt att förneka varje ansvar och engagerat sig i omfattande desinformation för att försöka dölja vad som faktiskt inträffade.

Det finns viktiga skillnader mellan dessa händelser och det som nu skett med PS752.

Den första är att medan det i de tidigare fallen inte fanns några medborgare från det land som på ett eller annat sätt hade ansvaret för nedskjutningen ombord på planen, är situation här påtagligt annorlunda.

En betydande del av de som omkommit har på ett eller annat sätt en anknytning till Iran. Och det innebär att det i Iran självt finns anhöriga och vänner som kommer att vilja ha svar om vad som hände.

Den andra skillnaden är att information om vad som hände inte kan hållas borta från landet. I Iran är tillgången på sociala media betydande. Total mörkläggning är inte möjlig. Det var annorlunda i Sovjetunionen 1983.

Från Irans UD har nu sagts att företrädare för de länder som har medborgare bland offren kommer att inbjudas att delta i undersökningen om vad som inträffade, och det är en viktig signal.

Avgörande är dock alldeles självklart hur detta kommer att ske i praktiken, och där finns det nog all anledning till oro. Om det aktuella robotbatteriet faller under revolutionsgardet IRGC:s ansvar, vilket kan vara fallet, finns det all anledning att utgå från att de kommer att försöka att sätta sig till motvärn.

Viktigt är nu att de aktuella länderna – Sverige bland dem, men Canada sannolikt i ledning – snabbt engagerar sig med Iran kring detta och tvingar fram klarhet om undersökningen.

Canada har problemet att man inte har diplomatiska förbindelser med Iran efter ett egenartat beslut av en tidigare regering, och tillverkaren Boeing torde dessutom vara blockerad vad gäller kontakter med Iran genom amerikanska sanktioner.

Sverige borde kunna spela en roll.


EU höjer ambitionen?

07 januari 2020

STOCKHOLM: Veckan som inletts fortsätter föga förvånande att domineras av efterspelet av dramat mellan USA och Iran.

Men från vår horisonter är det nu snarast Europa och EU och dess reaktion som är i fokus.

Den nya Höge Representanten Joseph Borell var snabb att etablera kontakt också med Iran och dess utrikesminister, och efter en diskussion i kommissionen i dess helhet blir det nu också ett extra möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel på fredag.

Jag kan förvisso ha fel, men jag tror inte något sådant extra möte anordnades under hela Morgherinis fem år på den posten. Åren dessförinnan – inte minst med Rysslands aggression mot Ukraina – var det dock åtskilliga sådana.

Men nu är det uppenbart att Borell vill visa att EU inte bara passivt sitter och inväntar eländet som kommer.

Däremot är det väl dessvärre så att handlingsutrymmet just nu är tämligen begränsat. Om det till äventyrs skulle finnas en öppning för någon typ av förhandling i Vita Huset är det nog för ögonblicket svårare att se en sådan i Teheran.

Dock skall noteras att det ytterligare steg vad gäller nukleära aktiviteter som Iran utannonserade i söndags var snäppet mindre långt gående än vad man nog allmänt hade räknat med.

Man avstod från att börja anrika till 20%, och man var uppenbart angelägen att stanna inom JCPOA-avtalets allmänna ram genom att ha hela IAEA:s inspektionsnärvaro oförändrad och därmed total transparens i det man gör.

Och jag har svårt att tolka det som annat än att man vill hållas fast vid i alla fall en möjlighet till diplomatisk öppning via EU och Europa.

Vad Borell avser att göra vet jag inte, men en möjlighet vore ju att han inbjöd JCPOA-avtalets länder till ett möte i Bryssel på utrikesministernivå.

USA har ju vägrat visum för Irans utrikesminister att komma till FN i New York, vilket rimmar illa med alla tänkbara principer, men någon typ av diplomatisk process måste ju i alla fall prövas.

Viktigt är i alla fall att EU höjer sin ambitionsnivå. Och det verkar som om den nya ledningen i Bryssel är inriktad på det.

I morgon blir det också intressant att se vad som sägs när Ursula von der Leyen styr stegen – tar tåget, skulle jag tro – till London för att träffa premiärminister Johnson och börja diskutera framtiden.

Hon skall också hålla ett anförande i London, vilket nog också kan ha sitt intresse.


Det verkligt oroande…

06 januari 2020

MILANO: Det nya året började med ett brak när en drönare dödade chefen för det iranska revolutionsgardet IRGC när han landade på flygplatsen i Bagdad för att bl a träffa Iraks tjänstgörande premiärminister.

IRGC tillhör den iranska regimens själva kärna, med en bakgrund idet långa och plågsamma kriget mot Irak, men sedan dess både hårdför trupp för att kontrollera den inre situation som ansvarig för olika utrikes operationer främst i regionen.

Hezbollah i Libanon och framför allt dess operativa del för utrikes operationer är mer eller mindre en del av IRGC:s imperium, och har med olika milisförband spelat en viktig roll för regimen Assads överlevnad i Syrien. Också av IRGC rekryterade olika miliser från Iran självt har varit betydelsefulla i det avseendet.

Mindre känt är att IRGC var viktigt för att stoppa ISIS under dess omedelbara framfart sommaren och hösten 2014. Från kurdisk sida framhålls att utan dessa insatser fanns det en risk för att den kurdiska regionen KRG:s huvudstad Erbil hade fallit, och måhända var i detta kritiska läge också Bagdad i farozonen.

Bakgrunden till det är ganska enkel. ISIS dödar shiamuslimer varhelst man ser dem, och var för Iran ett dödligt hot som måste stoppas. Mobiliseringen av shiamuslimer i Irak var också viktig i ett läge där den irakiska armén närmast hade kollapsat.

Från USA:s sida ses IRGC som en farlig del av den iranska regim man ser som sin tydliga fiende. Och förvisso har IRGC i vissa skeden gjort sitt till för att med leveranser av stridsmedel och sprängämnen göra livet svårare för de amerikanska stridskrafterna i främst Irak.

Det vi nu ser är det senaste utslaget för den omorientering av amerikansk politik som skedde när man lämnade det nukleära avtalet med Iran och i stället slog in på en politik av ”maximalt tryck” med oklara målsättningar. Sedan dess har osäkerheten i regionen ökat påtagligt, den hårdföra linjens män i Iran stärkts, landet börjat att aktivera viss nukleär verksamhet igen och stabiliteten i Irak allvarligt hotas.

Jag minns hur jag i ett samtal med en central person i dess frågor i Washington för ett par år sedan gjorde det tämligen enkla påpekandet att en upptrappad konfrontation mellan USA och Iran med största sannolikhet skulle leda till starka spänningar och problem i och för Irak men möttes av förvåning över detta påstående.

Men nu är det där vi är.

Generalen Soleimani var förvisso inte populär överallt, och det finns en växande reaktion i delar av Irak mot en iransk hårdhänthet i olika frågor, men detta kommer nu i bakgrunden i jämförelse med en ilska över att USA anses missbruka sin roll i landet till ett krig som inte ligger i Iraks intresse.

I grunden är landets stabilitet beroende av en stabil region, och inte minst av en viss stabilitet i relationerna med det stora grannlandet Iran. Därför har den irakiska regeringen också varit aktiv i ansträngningarna att minska de farliga spänningar man sett byggas upp under det senaste året. Det har handlat om omsorgen om det egna landets säkerhet.

Att vi nu får en upptrappning mellan Iran och USA är ofrånkomlig.

Hur och när det kommer ett iranskt svar vet ingen, men man nå notera att de amerikanska stridskrafterna i Irak nu inställt all aktivitet mot ISIS och nu fokuserar enbart på att skydda sig själva. Och betydande förstärkningar har skickats till regionen i övrigt.

Iran utannonserade i går ytterligare ett steg när det gäller olika nukleära aktiviteter, vilket självklart inger bekymmer, men i motsats till vad en del rubriker anger har man inte lämnat det nukleära avtalet. Viktigt är att alla de internationella inspektörerna finns kvar och att man ligger kvar i sina olika principiella åtaganden.

Hur situationen i Irak kommer att utvecklas återstår att se, men blir mycket viktigt. Om landet blir ett slagfält mellan Iran och USA kommer det knappast att överleva, samtidigt som långsiktigt Iran sannolikt har de största förutsättningarna att förlora minst i en sådan konfrontation.

Om de amerikanska stridskrafterna kan vara kvar i landet återstår också att se. President Trump notar nu landet med sanktioner än kraftigare än dem mot Iran om deras möjligheter att stanna kvar i landet äventyras, vilket knappast är ett tecken på en förtroendefull och vänskaplig relation.

I en mer normal situation är det ingen tvekan om att en viss amerikansk militär närvaro i landet har betydelse för också den vidare stabiliteten. I en sådan är vi dock dessvärre inte just nu.

Alldeles bortsett från situationen i Irak och vart konfrontationen mellan USA och Iran leder – med en situation där inne vill krig, men ingen förefaller redo att bryta den onda cirkel som för dit – är det djupt oroande att ta del av olika informationer o, hur beslutsfattandet i denna viktiga fråga gått till i Washington.

Tydligt är att det inte längre finns några krafter som kan eller vill hålla emot när den enkelspåriga konfrontationens röster börjar höras i Vita Huset. Ingen tror att en handling som den vi nu sett hade kunnat ske med en stark försvarsminister som t ex Jim Mattis.

Men nu verkar allt vara möjligt och ingenting omöjligt.

Och det är det verkligt oroande i den dramatiska situation som inlett detta det tredje decenniet i det tjugoförsta århundradet.


Skiften i mångfald i Europa och i tiden.

30 december 2019

TABIANO: För min del innebär helgerna en tid under Italiens värmande sol, också med lite utflykter till några av de kulturella och historiska juveler som denna europeiska halvö är så unikt rik på.

Landets politik i dessa dagar är dock en lite annan historia.

En stapplande koalition mellan det något mer vänsterinriktade PD och populistiska 5Stelle har möjligen gett kortsiktig stabilitet, men knappast så mycket mer än så. Av reformer värda namnet, vilket detta lands ekonomi desperat behöver, syns inte ett spår.

Och i slutet av januari är det regionalval här i Emilia-Romagna.

Denna rika och i grunden framgångsrika del av Italien har traditionellt dominerats av den politiska vänstern – en gång styrdes regionen faktiskt av kommunistpartiet PCI – men nu finns det en tydlig risk för att högerpopulistiska Lega under dess karismatiske ledare Matteo Salvini kommer att ta över.

I avvaktan på det valet händer ingenting alls i landets politik. Och beroende på dess utfall kan i stort sett allting hända.

Och det är förvisso brytningstid i politiken i åtskilliga europeiska länder.

Frankrike lamslås fortfarande av de stora strejkerna riktade mot president Macrons alldeles nödvändiga föreslå att reformera landets mångfasetterade pensionssystem. I viss utsträckning handlar de protesterna också om de gamla fackföreningarnas försök att ta tillbaka initiativet från det förflutna årets s k gula västar och deras protest.

Om Macron lyckas eller ej blir av mycket stor betydelse.

Och det skall noteras att de reformer han hitintills gjort börjat att ge positiva effekter på den franska ekonomin och dess konkurrenskraft.

Mycket återstår dock, men Macron verkar inte vara mannen som kastar in handduken i första taget.

I Storbritannien återstår att se hur Boris Johnson kommer att hantera det mandat han nu fått av väljarna. Utträde ur EU, ja, men vad händer sedan?

Det skall noteras att han fört kampanj med en retorik som lovar mycket av offentliga utgifter, och hur detta kan förenas med en EU-politik som ju försämrar förutsättningarna för landets ekonomiska utveckling framöver är inte alldeles lätt att se.

Uppgiften att forma en ny relation till EU i olika avseende kommer dock att bli den som dominerar det kommande året från brittisk horisont. Det kommer säkert att talas vitt och brett om alla möjliga andra handelsavtal, men det är ju detta handelsavtal som är det alldeles avgörande för framtiden.

Och kommer detta att klaras av inom ett år eller tvingas han fram mot sommaren att begära ett år till? Han säger det förra och många tror det senare.

Men med det starka valresultat han fick sitter han säkert under de kommande åren. Och med det elände som Labour försänkt sig självt i genom sin vänstersväng och oförmåga att formulera en tydlig EU-politik kan han t o m börja att tänka i termer av mer än en mandatperiod.

Den skotska frågan kommer att fortsätta att finnas, men sannolikt blir den akut först efter de skotska regionalvalen 2021.

Tyskland har tydligt kommit in i ett övergångsskede som handlar om vem och vilka som kommer att regera landet efter eran Angela Merkel. Och osäkerheten på den punkten är så betydande att det nog är sannolikt att eran Merkel kommer att förlängds till att omfatta i alla fall hela det kommande året.

Men därefter?

Just nu spekuleras det i en möjlig kommande koalitionsregering mellan CDU och det det framgångsrika Gröna partiet som ju utvecklats i påtagligt mer pragmatisk riktning.

Det finns t o m de som tar spekulationerna så långt att de säger att det kan bli en grön förbundskansler i Tyskland i den kommande perioden.

Socialdemokraterna SPD har efter sitt allra senaste skifte mer eller mindre uteslutit sig själva från seriösa spekulationer om de närmaste åren. Och det hänger fortfarande en viss osäkerhet om vem som CDU kommer att föra fram som sin kanslerkandidat i det valet.

I Österrike kommer de senaste årens tumult nu att resultera i vad som kallas en blåsvart koalition, d v s mellan breda borgerliga ÖVP och det Gröna partiet.

Och många blickar kommer att riktas mot Wien för att se hur man i de regeringsförhandlingar som kommer att avslutas strax efter årsskiftet har löst ut kontroversiella frågor som migrations- och klimatpolitiken där avståndet mellan partierna tidigare varit betydande.

Många kommer säkert i utvecklingen i Wien att se en föraning om vad som skulle kunna komma att inträffa också i Berlin längre fram.

I Bryssel börjar de nya personerna nu att få fotfäste, och man ser fram mot först ett kroatiskt och sedan ett tyskt ordförandeskap under det kommande året, med Balkan mycket i fokus för det första halvåret och Kina för det andra.

Utrikespolitiken kommer att tränga sig på.

Angela Merkel planerar att åka till Ankara tidigt på det nya året. Flyktingavtalet med Turkiet knakar i fogarna, spänningarna ökar i östra Medelhavet och Libyen ser ut att bli en än mer komplicera konfliktzon med EU mest på åskådarläktaren.

Österut har det dock kommit till en fångutväxling mellan Ryssland och Ukraina, och därtill ett avtal om ny rysk gastransit samtidigt som Gazprom mot alla odds gått med på att betala de miljardskadestånd de ådömts i olika skiljedomsförfarande.

Alltid något. Om USA:s beslut att i sista stund rikta sanktioner mot NordStream 2 påverkat den utvecklingen är dock en öppen fråga.

Nu lämnar det tjugoförsta århundradets andra decennium plats för dess tredje.

För min del har jag sammanfattat en del av vad som hänt under det decennium som gått i en artikel i Dagens Industri i dag för den som möjligen kan vara intresserad.


Hem från ett dygn och lite till i Doha.

16 december 2019

DOHA: För mig blev det lite mer än ett dygn på stora Doha Forum, vilket dels gav möjlighet att delta i en av arrangemangets paneldiskussioner men framför allt en rad olika samtal.

Doha Forum samlar årligen ett stort antal personer – det rörde sig om åtskilliga hundra – från olika delar av världen för diskussioner i frågor som sträckte sig över ett mycket gott spektrum.

Här fanns Malaysias premiärminister, Armeniens president och Irans utrikesminister för att bara nämna några av namnen på de mer officiella personligheter som hade kommit.

Men därtill kom företrädare för företag, tankesmedjor och mycket annat. Och ECFR tillhörde dem som spelade en roll i arrangemanget, vilket var huvudförklaringen till min närvaro detta år.

Qatar som världens rikaste land om man ser till inkomsten per invånare har förvisso råd med ett arrangemang som detta, men därtill kommer betydelsen att att visa att man inte är isolerat efter den kraftfulla bojkott som grannländerna Saudiarabien och Förenade Arabemiraten utsatt landet för sedan juni 2017.

Rötterna till den konflikten ligger djupa, och det är nog obestridligt att när bojkotten mycket plötsligt och mycket totalt utannonserades var avsikten att få till stånd en avgörande politisk förändring i Qatar. Med sin rikedom hade landet visat en alltför stor självständighet i ett betydande antal för regionen känsliga frågor.

Men Qatar redan ut den omedelbara stormen. Man gjorde det till betydande del med hjälp av dels Iran som ställde sitt luftrum till förfogande när de andra staterna stängde sina, och dels Turkiet som svarade för snabba leveranser av bl a nödvändiga livsmedel men som också anlände rent militärt för att skydda regimen.

Och i dag förefaller situationen i denna del att ha stabiliserats. Bojkotten fortsätter även om det talas om vissa framsteg i försöken att lösa upp knutarna i relationen, men Qatars ekonomi fortsätter att utvecklas

Det lilla emiratet har ca 300.000 medborgare, ca 2,6 miljoner invånare totalt och världens tredje största reserver av naturgas efter Ryssland och Iran. Och som världens största producent av LNG – nedkyld naturgas som skeppas med fartyg – är rikedomen för landet mycket betydande.

Med Iran delar man vad som väl anses vara världens största kända fält med naturgas, och det är främst ur detta som rikedomarna kommer.

Kring detta har så ekonomin i övrigt byggts upp med aluminium – och stålproduktion, petrokemisk industri, turism, flygbolaget Qatar Airways och den stora flygplatsen med dess transittrafik och inte minst stora fonder för investeringar runt om i världen.

Men man sitter mitt i en region av spänningar.

I Doha ses inte Iran som det stora hotet på samma sätt som man kan höra i Riyadh eller Abu Dhabi. Här är det tvärt om de som är hotet och Iran som är den hjälpande handen.

Men hur situationen med Iran kommer att utvecklas förblir av största vikt.

Det talades mycket om de dramatiska bensinprishöjningarna, de dramatiska protesterna och de höga dödstalen när dessa brutalt hade slagits ned. Men de flesta såg dessvärre det som att den samlade utvecklingen nu stärker de mörkare krafterna i landet.

Och signalerna från Washington förefaller för ögonblicket vara att man inte är öppen för den typ av delavtal för att undvika en fortsatt upptrappning av konflikten som var möjliga för bara ett par månader sedan. President Rouhanis kommande besök i Tokyo kanske kan innehålla en öppning för något, men de flesta insiktsfulla bedömare var påfallande pessimistiska.

På lite längre geografiskt avstånd, men ändå nära, trappas i alla fall retoriken i konflikten i Libyen nu upp. Generalen Haftar förklarar att hans styrkor nu skall inta huvudstaden Tripoli och kasta den FN-erkända regeringen där i havet. Bakom sig har han Egypten, Förenade Arabemiraten och i alla fall delvis Ryssland.

Men det skulle inte förvåna mig om vi kommer att se turkiska styrkor i Tripoli om så krävs för att förhindra att han lyckas med detta.

Det handlar om Libyen, men det handlar också om bredare regionala maktförhållanden, och landet har blivit den senaste av de olika arenorna för dessa i grunden högst destruktiva konfrontationer. På plats i Doha för samtal fanns såväl Tripoli-regeringens premiärminister som Turkiets försvarsminister.

I Madrid avslutades COP25-förhandlingarna utan att fullt ut lyckas med det man skulle ha lyckats med. Det talas om en besvikelse.

Det verkliga avgörandet blir dock vid COP26 i Glasgow kommande november. Nu sägs det tydligt att det är där som länderna skall redovisa ytterligare åtaganden för att världen i dess helhet skall kunna nå de uppställda målen.

Men ännu viktigare för frågan är sannolikt utgången av det amerikanska presidentvalet som äger rum bara dagar innan det stora mötet i Glasgow.

Kommer USA att fortsätta att stå utanför, eller kommer USA att komma med? Betydelsen av den frågan för de samlade klimatansträngningarna kan knappast underskattas.

När jag landar i Stockholm blir det för en vecka hemma innan julen gör sitt definitiva entré.

För min del kommer dock fortsatt mycket att handla om Kina.

Successivt kommer vi att få mer detaljer om den amerikansk-kinesiska begränsade överenskommelsen, men det handlar också om försök att bedöma hur relationerna med Kina i olika avseenden kommer att utvecklas framöver.

Att en ytterligare upptrappning av handelskriget undvikits är tveklöst positivt. En viss reduktion av vissa tullar lär också ingå i avtalet.

Och för detta skall Kina påtagligt öka sina inköp av amerikanska jordbruksprodukter. Om det innebär en återgång till nivån innan handelskonflikten påbörjades eller ej återstår dock att se.

Men när det gäller de strukturella sidor av den kinesiska ekonomin och politiken som också EU uttryckt bekymmer för är det tydligt att mycket lite om ens någonting alls har åstadkommit.

Och rent politiskt innebär det att de krafter i den kinesiska ledningen som satt sig till motvärn mot viktigare eftergifter åtminstone i denna omgång tagit hem spelet.

Med all sannolikhet kommer detta att bli av betydelse också för fortsättningen av denna kraftmätning.


Regntungt i Washington.

13 december 2019

WASHINGTON: Regnmolnen ligger lågt över Potomacfloden och den amerikanska huvudstaden i dag. Det är den årstiden.

Mitt ärende här var det s k Daimler forum som två gånger om året samlar ett antal personer från såväl viktiga tankesmedjor som viktigare regeringskanslier för att diskutera aktuella utrikespolitiska utmaningar för den transatlantiska världen.

Vi började med middag på den tyska ambassaden i går kväll, vissa fortsatte därifrån till valvaka på den brittiska ambassaden, och sedan har vi suttit på Brookings i dag och diskuterat en agenda med Kina, Mellersta Östern och Ryssland som de mest tidskrävande ämnena.

Och jag hann dessutom med ett möte på Vita Huset med den nye Europa – och Rysslandschefen där innan det var dags att bege mig av till Dulles-flygplatsen. Innan dess hade ett antal av hans företrädare deltagit i våra diskussioner.

Hit kom jag i går efter en kväll och morgon inBryssel som hade sitt värde när det gällde att känna av stämningarna där.

Men agendan i de bägge städerna är förvisso inte identisk.

I Bryssel i dessa dagar dominerar klimatfrågan och grön politik i en lång rad olika avseenden. Och med en polsk krumelur som säkert kommer att rätas ut anslöt sig ju stats- och regeringscheferna till ambitionen att till 2050 göra Europa till den första klimatsmarta kontinenten.

Att det kommer att vara lite lättare sagt än gjort är en annan sak. Ambitionen och inriktningen är dock tydlig.

I denna stad – och denna administration – finns klimatfrågan inte över huvud taget. Hur länge detta sakernas tillstånd kommer att råda återstår att se. Förr eller senare skulle jag tro att verkligheten hinner upp här också.

Här är det tydligt dominerande ämnet i utrikespolitiskt avseende Kina.

Därmed inte sagt att det finns en tydlig Kina-politik. Det är inte svårt att upptäcka olika infallsvinklar, och olika delar av administrationen har tydligt olika uppfattningar om hur politiken skall utvecklas. Vi hörde åtskilliga vittnesmål om hur diskussionen mellan olika departement är påtagligt svår ibland.

Men när det gäller den grundläggande inriktningen råder dock en bred konsensus.

Ett försiktigt delavtal om handel ligger nu tydligen klart, även om detaljerna i skrivande stund inte är kända. Det är ett positivt tecken, men löser knappast de grundläggande frågorna.

För Europa kommer det att bli en avgörande uppgift under det kommande året att formulera en mer sammanhängande Kina-politik. Om detta har jag skrivit på Project Syndicate i dagarna.

Och det skall i detta sammanhang inte glömmas bort att der finns en länk mellan Kina- och klimatpolitiken. Utan Kina finns ingen tillräckligt effektiv global klimatpolitik.

Det brittiska valet gav Boris Johnson en klar majoritet, och den omedelbara fasen av Brexit kommer nu att ske under de närmaste veckorna. Till den följande fasen kommer det att finnas anledning att återkomma.

Det är en betydande seger, och borde kunna säkra regeringsmakten för ett decennium framöver om inget dramatiskt inträffar. Det kommer att ta lång tid för Labour att ta sig ur den vänstersump som partiet kört ner sig i.

Och landets väg – och sammanhållning? Skottland? – under dessa kommande år blir självfallet av stor betydelse för oss.

Nu bär det för min del genom natten vidare till Qatar för stora Doha Forum där med olika diskussioner.


Laddad vecka – Ukraina, Grönt EU och val i UK.

08 december 2019

STOCKHOLM: Framför oss ligger en på många sätt laddad vecka.

I morgon träffas i Paris i den s k Normandie-gruppen Ukrainas, Rysslands, Frankrikes och Tysklands ledare för att se om det går att närma sig en lösning på konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

Och det blir det första mötet mellan Ukrainas Zelensky och Rysslands Putin.

Medan den förra alldeles uppenbart vill se konkreta framsteg är det långt ifrån klart att den senaste har någon brådska i den frågan. Det är svårt att åtminstone i det som sägs utåt finna några tecken på rörelse i de ryska positionerna i konflikterna.

Däremot har man från Zelensky sida gjort en del positionsförflyttningar.

Risken är bara att det i Moskva uppfattas som om fler sådana kan komma om man bara väntar lite längre.

Det som möjligen kan uppnås är ytterligare överenskommelser om att dra bort trupper från konfrontationslinjen i östra Ukraina och en större utväxling av fångar.

Redan har man på två punkter gjort tillbakadraganden av denna art, och om det fungerar skulle det självklart vara en fördel om detta kunde utsträckas. Därmed minskar riskerna och frestelserna för de ständigt pågående mindre stridigheter som fortsätter att kräva dödsoffer.

Frågan om att hålla lokalval i de ryskkontrollerade områdena är av avgörande betydelse, och här kommer Moskva säkert att trycka på för att sådana skall ske i grunden på separatisternas villkor.

Det kan Zelensky rimligen inte acceptera. Han har antytt att han kan tänka sig val i dessa områden samtidigt med lokalvalen i Ukraina i övrigt kommande höst, men det kräver då rimliga demokratiska förhållanden i dessa områden.

Jag har tidigare skrivit om att detta inte är en omöjlighet, men att det Frode kräva en omfattande internationell närvaro kring och i valprocessen, och hitintills är det någonting som avvisats av Moskva.

En viss risk i dessa samtal är att president Macron ju talat vitt och brett på senaste tiden om någon form av strategisk relation med Ryssland, och det finns därmed en risk för att han kommer att utsätta Zelensky för press att gå med på sådant som han rimligen inte vill gå med på.

Man måste hoppas på att Angela Merkel, som ju liksom Vladimir Putin varit med i denna process från första början, kommer att fungera som ordningsman i detta avseende.

I går skedde ett viktigt genombrott i övrigt för Ukraina när man säkrade en ny uppgörelse med IMF om fortsatt ekonomiskt stöd. Förhandlingar har pågått ett bra tag, och nu måste de återstående komplicerade frågorna ha lösts ut på ett sätt som uppfyller kraven från IMF.

I Paris kommer man sannolikt också att tala om transit av rysk gas genom Ukraina i och med att flerårsavtalet om detta löper ut vid årsskiftet och förhandlingarna om ett nytt avtal ännu inte förts i hamn.

På rysk sida hade man säkert hoppats att Nordstream 2 genom Östersjön skulle vara klar nu och att man därmed så gott som helt skulle kunna avstå från transit genom Ukraina. Så är dock inte fallet, och man inriktar sig nu från rysk sida på ett kort avtal för att klara den omedelbara situationen.

Ukraina vill däremot ha ett längre avtal, vilket också Berlin arbetar för.

I vågskålen ligger dessutom tydligen det faktum att Naftogas i Ukraina vunnit en serie av internationella skiljedomar mot ryska Gazprom och nu på olika sätt försöker att driva in ca tre miljarder dollar som Gazprom har en skyldighet att betala.

Någon avsikt att göra det har man dock knappast.

Sannolikheten för att man löser ut allt detta i Paris är mycket litern. Jag skulle tro att det nya samtal i Bryssel i försök att lösa den knuten.

I den staden blir det annars klimatfrågan som kommer att dominera.

På onsdag presenterar kommissionen sitt stora klimatpaket, och på torsdag samlas stats- och regeringscheferna till toppmöte för i alla fall en första diskussion kring det. Detta är ju den just nu högst prioriterade frågan för EU-samarbetet.

Vid det toppmötet finns knappast Storbritanniens Boris Johnson med också därför att det är dagen för parlamentsvalet i Storbritannien.

När jag skrev om utsikterna inför det för några veckor sedan tyckte jag att mycket talade för att det skulle bli ett oklart parlamentariskt läge, men sedan dess har såväl opinionsundersökning som vadhållare pekat på en konservativ majoritet i underhuset.

Såväl Financial Times som The Economist har förklarat att de inför detta val inte kan stödja vare sig de konservativa eller labour, och det är tämligen så unikt. Invändningarna mot bägge dessa partier är allvarliga.

Men vi får se hur det går.

Jag kommer att vara i Bryssel på onsdag när klimatpaketet presenteras, men sedan blir det för min del brittisk valvaka i Washington i samband med ett besök där. Och därifrån bär det sedan vidare till Doha i Qatar under den kommande helgen.


Fler frågor än svar efter dagar i Kina.

05 december 2019

STOCKHOLM: Så har jag då återvänt hit efter ett antal dygn med olika diskussioner i olika delar av det stora kinesiska landet.

Och frågorna är många. Vart är Kina och våra relationer med denna växande makt på väg?

Några dygn först i diskussioner med främst multilateralismens framtid som tema nere i Guangzhou och sedan något dygn som inkluderade ett möte också med den allra högsta ledningen i Peking ger föga förvånande knappast något entydigt svar på de frågorna.

Ytligt sett är den inre situationen i landet stabil, men under ytan märks i olika sam,tal dock en viss nervositet för att en ekonomi vars tillväxt måhända börjar att avta kommer att göra den politisk situationen svårare att hantera.

Att så gott som alla kineser fått en påtagligt mycket bättre ekonomisk standard inte minst under det senaste decenniet har säkert bidragit till en icke obetydlig stabilitet. Och i ett land där ojämlikheten sannolikt är större än i något annat mer betydande land i världen har säkert också den intensiva kampanjen mot korruption inom parti och stat gett en viss popularitet.

Samtidigt har den politiska situationen under de senaste åren kännetecknats av en allt hårdare kontroll. Partiets makt skall stärkas i alla avseenden, hävdas det, och i detta ligger måhända ett visst tecken på nervositet för den mer långsiktiga utvecklingen.

Hade ledningen varit mer säker på den långsiktiga stabiliteten hade det snarare varit naturligt att försiktigt öppna upp samhällsdebatten. Sådant har skett under tidigare skeden, men nu är utvecklingen tydligt den motsatta.

Och allt mer centreras kring partiledaren och presidenten Xi Jinping. Andra personligheter i ledningen spelar tydligt underordnade roller.

Hong Kong, Sinkiang och Tibet är utmaningar som med all säkerhet sysselsätter ledningen. Man är medvetenhet den internationella kritiken, vilket framgick av de samtal vi hade.

Och i alla fall i fallet Hong Kong är den ofrånkomligen en faktor i beslutsfattande. Men den fasta avsikten att kontrollera dessa områden ger man förvisso inte avkall på.

Påtagligt är hur den retoriska konfrontationen med främst USA håller på att trappas upp, och det vidtas också olika åtgärder som ytterligare späder på motsättningarna. Just nu är det den amerikanska kritiken mot vad som kan hända i Hong Kong och vad som sker i Xinjiang som driver upptrappningen i olika avseenden.

För den mera ytlige betraktare man ofrånkomligen är som besökare här är det svårt att upptäcka någon nervositet över effekterna av handelskonflikten med USA. Följer man media får man snarare intrycket av att ledningen här håller på att anpassa sig till att den kommer att trappas upp ytterligare.

Kanske blir det en begränsad överenskommelse för att förhindra än mer av nöjda tullar kring mitten av denna månad, men någon lösning av konflikten tror ingen att det skulle innebära.

Möjligen en paus i den pågående upptrappningen.

Att Huawei ses som något av en kronjuvel som är föremål för nationell stolthet är inte att ta fel på. Medias bild här är att den amerikanska offensiven mot företaget inte har förutsättningar att lyckas långsiktigt.

Dagligen rapporteras nya framgångar både för företaget och för kinesisk högteknologiutveckling i övrigt. Och med objektiva mått mätt går det inte att komma ifrån att landets utveckling i dessa avseenden är påtagligt imponerande.

Landet är naturligt nog fokuserat först och främst på sin egen utveckling, men relationerna med omvärlden är viktiga. Xi Jinping angetts ha besökt inte mindre än 84 länder under sin tid som högste ledare, och delegationerna strömmar in till Peking.

Jag noterade den ryske nationella säkerhetsrådgivaren Patruchev, med ett påtagligt varmt mottagande, liksom El Salvadors president bland huvudstadens mer prominenta besökare under mitt besök där. De tillhörde dem som förutom den grupp som jag ingick i som togs emot av presidenten själv.

Avsikten att bygga internationella relationer med stor bredd går det inte att ta fel på. Inte minst Afrika nämns påfallande ofta i olika samtal.

Relationerna till EU är tveklöst viktiga.

EU är Kinas största handelspartner, och Kina är EU:s näst största handelspartner. Dagligen handlar det om ca 1,5 miljarder euro i handelsutbyte, vilket är högst betydande.

Och såväl EU som Kina har ett starkt intresse av ett stabilt och ordnat regelverk för den relationen. Det finns en gemensam oro för att USA håller på att demontera inte minst det viktiga arbetet i världshandelsorganisationen WTO, och en gemensam vilja att finna vägar till reformer.

Också på andra områden är samarbete viktigt. Kina leder världen när det gäller klimatskadliga utsläpp, och även om det sker stora satsningar på förnyelsebar energi liksom kärnkraft fortsätter utsläppen att öka under åtskilliga år framöver.

Men i andra avseenden är relationen mer komplicerad.

Den kinesiska ekonomin har under de senaste åren blivit allt mer dominerad av stora statskontrollerade företag, och dessa kan uppträda på den globala marknaden med resurser och möjligheter som andra företag inte har. Och gränsdragningen mellan statliga och privata företag är inte heller i dessa avseenden alldeles klar.

Och till bilden hör alldeles självklart också frågorna om de mänskliga rättigheterna i olika avseenden. Att den kinesiska känsligheten är betydande går det inte att ta fel på.

Nästa år blir viktigt när det gäller relationerna med Kina. I september blir det stort toppmöte i Leipzig mellan den kinesiska ledningen och EU:s starta- och regeringschefer, och det blir viktigt att se om det tills dess går att komma framåt i de olika frågor som i dag leder till spänningar.

Hur som helst är det alldeles uppenbart att frågor kring Kina kommer att bli allt viktigaste i en lång rad avseenden under kommande år.

Och jag skriver ju också åtskilligt om detta i min bok ”Den Nya Oredans Tid”.

Efter den första upplagan tydligen tagit slut har den nu tryckts upp igen och håller tydligen på att tryckas upp ytterligare en tredje gång.


Och nu klimat, Nato och Kina.

29 november 2019

ISTANBUL: Sent på fredagskvällen passerar jag den nya jätteflygplats här på väg till den obetydligt mindre flygplats i Guangzhou en gång Canton – i södra Kina där jag kommer att landa framåt kvällen lokal tid.

Det blir några dagars dialog i Kina om villkoren för multilateralt samarbete i denna tid av nya globala utmaningar. Till en del är tydligen dessa diskussioner ett led i upptakten till högtidlighållandet av FN:s 75-årsdag i september nästa år.

Men möjligen ger diskussionerna också andra små inblickar i vad som händer i detta lands politiska system. Efter några dygn utanför Guangzhou blir det fortsatta diskussioner under ett kortare besök i Peking.

Och sedan bär det hem igen.

Efter skiftena i Bryssel dessa dagar blir det rivstart för åtskilligt under den kommande veckan.

På måndag inleder Ursula von der Leyen sin period som kommissionspresident genom att vara med när klimatmötet COP25 – fortfarande under chilenskt ordförandeskap, även om platsen ändrats – öppnas i Madrid.

Där kommer det rent konkret att handla om sortera ut en del återstående frågor om regelverket för att förverkliga de relativt försiktigt och allmänt formulerade åtagandena i Paris-avtalet.

Men utöver det blir det åtskilligt om klimatfinansiering, och dessutom ett högnivåmöte om skogar som med all sannolikhet kommer att fokusera på de aktuella utmaningarna kring regnskogarna i Amazonas.

Två veckor eller så räknar man med att mötet skall pågå.

Därtill kommer det säkert blir ännu en manifestation av hur viktig man anser att denna fråga är. Många ministrar flyger säkert in något dygn för att hålla engagerade anföranden.

Vackert, men i grunden är det ju konkreta åtgärder som gäller, och det är betydligt mer krävande.

På tisdag är det så dags för Nato:s s k ledarmöte ute i den engelska landsbygden, och det handlar då i grunden tre saker.

Vad säger Trump, vad säger Macron och vad säger Erdogan.

Den förste kan säga i stort sett vad som helst, men möjligen väljer han att gå armkrok med Macron efter dennes olika uttalanden om Ryssland och den relationen.

Härom dagen sade han att Ryssland ju inte kunde vara Natos fiende, utan fienden är i stället den Islamska terrorismen i Sahel och annorstädes.

Och korrekt är självfallet att ingen är fiende till Nato så länge fred råder.

Men den som kränker någon av medlemsstaterna territoriella integritet blir med automatik fiende till alla medlemsstater. Det är liksom det som är hela grundidén.

Och det har Ryssland gjort med såväl Georgien som Ukraina. Därför är Natos skydd för sina medlemsstater – och indirekt också för oss – av stor betydelse.

Frankrike kan tycka att man ligger lite längre bort, men det är en påtagligt kortsiktig syn på saken. Det handlar också om solidaritet.

Relativt sett har t ex Estland betydligt fler soldater i det franskspråkiga Afrika för att möta dess säkerhetsproblem än vad Frankrike har i de baltiska staterna. Hot möts i samarbete.

Att bekämpa terrorism är egentligen inte en uppgift som Nato är speciellt lämpad för.

Kärnvapen är ett påtagligt dåligt instrument, liksom mekaniserade bataljoner eller avancerat stridsflyg så länge det inte handlar om organisationer som gör anspråk på att kontrollera territoriet.

Och även detta är ju en uppgift som kräver betydande bredd i insatserna. Afghanistan kan ju tjäna som ett exempel på detta. Och för den delen också Sahel-området.

Möjligen kommer man ute på den engelska landsbygden att försöka att lösa ut den skuggstrid som utbrutit om olika försvarsplaner.

USA och några andra länder har stoppat ett dokument som refererar till att Turkiet ser YPG/PKK i nordöstra Syrien som ett säkerhetshot, och detta har lett till att Turkiet stoppat det formella godkännandet av Natos försvarsplanering för Polen och de tre baltiska länderna.

Det kommer nog att krävas en del diplomati för att lösa ut den knuten.

Att det är en milt sagt olycklig strid säger sig självt.

Men nu bär det av till Kina.

Allt mer och mer i våra dagar handlar ju på ett eller annat sätt faktiskt om Kinas utveckling, dess ekonomiska tyngd och dess politiska avsikter.

Just nu ligger mycket av uppmärksamheten på situationen i Hong Kong och spänningarna med USA inte minst i de handelsförhandlingar som har påtagliga svårigheter att komma ens till ett preliminär avslut.

Och lyckades det inte inom de närmaste två veckorna kommer nya Trump-tullar att träda i kraft med alla de negativa effekter det får på alla berörda.

Men nästa år kommer EU att ha Kina i fokus på ett helt annat sätt.

Först blir det sedvanligt toppmöte mellan EU och Kina i vår, men därefter följer ett toppmöte mellan alla EU-länderna och Kina i Leipzig i september.

Om man lyckats att lösa ut några problem tills dess återser att se.