Vita Huset dikterar och svänger.

25 maj 2018

ZRNOVO: Det förblir plågsamt att se hur den amerikanska politiken utvecklas i allt mer svårförutsebar och kontraproduktiv riktning på det ena viktiga området efter det andra.

Måndagens tal av utrikesminister Pompeo med tolv krav på Iran var alldeles uppenbart utformat för att ta bort varje möjlighet av dialog med främst Iran men i viktiga avseenden också de EU-länder som ägnat mer än ett decennium åt att undvika en akut nukleär konfrontation mellan Washington och Teheran.

Morgonens nyhet i går var att president Trump instruerat det amerikanska handelsdepartementet att undersöka om importen av bilar från bl a Europa hotar USA:s nationella säkerhet.

Detta är höggradigt både bisarrt och extremt. Och det ökar ytterligare risken för att världen snubblar in i förödande handelskonflikter.

Presidenten är närmast besatt av handelsbalansunderskott, och mer specifikt ofta på just handeln med bilar. Men att påstå att amerikaner som köper en Volvo från Göteborg hotar USA:s nationella säkerhet är att driva det hela över varje rimlig gräns.

Nu är vi inte där än. Det kommer säkert att ta sin tid gör handelsdepartementet att göra sin utredning, och det är möjligt att det kommer att krävas någonting liknande tortyr för att få dess utredare att komma till den slutsats som presidenten uppenbarligen vill ha.

Och även om de skulle göra det finns det processer som trots allt måste följas.

Men som politisk signal om presidentens intentioner i handelspolitiken är det förödande – om dock någonting som möjligen skulle kunna ses som förlängningen på det vi redan sett.

På eftermiddagen kom så brevet där toppmötet med Kim Jong-un plötsligt ställdes in. Retoriken från Pyongyang, som var ett svar på retorik från Washington, hade tydligen blivit för mycket för presidenten.

Men sannolikt låg mer bakom.

Det var mycket snabbt som presidenten beslutade sig för detta möte, men långsamt har man förmodligen blivit allt mer nervös om hur det egentligen skulle sluta. Uttalandena från Pyongyang antydde dessutom att någon villkorslös och omedelbar kapitulation inte var aktuellt, och sannolikt såg presidenten risken för att allt som inte innebar detta skulle uppfattas som ett misslyckande.

Vart detta nu kommer att leda är högst oklart.

Det förefaller inte som om vare sig Tokyo eller Seoul var informerad om omsvängningen, och i den senare huvudstaden blev det brådstörtat extra sammanträde med nationella säkerhetsrådet följt av ett starkt beklagande av att mötet ställts in.

Den försoningspolitik som den sydkoreanske presidenten Moon Jae-in fått en så stark början på riskerar plötsligt att helt haverera. Att detta kommer att leda till spänningar mellan Washington och Seoul är alldeles uppenbart.

Hur fortsättningen ser ut är högst oklart.

Sannolikheten för att Pyongyang gör en pudel tillräckligt spektakulär för att få igång förberedelserna för toppmötet igen torde vara relativt begränsade, även om jag skulle tro att Seoul och andra kommer att göra närmast desperata försök i denna riktning, och därmed är man tillbaka vid ruta ett när det gäller ansträngningarna att hantera konflikten.

Det är bekant att Trumps säkerhetsrådgivare Bolton haft uppfattningen att om toppmötet skulle misslyckas var det bäst att det misslyckades snabbt så att man kunde gå tillbaks till den betydligt hårdare politik som gan tror på. Han har tidigare uttalat sig för ett amerikanskt begränsat militärt anfall på Nordkorea, och alldeles säkert är det en option som han nu förr eller senare kommer att lägga på bordet i Vita Huset.

Alldeles enkelt torde det dock inte vara. Om Pyongyang fortsatt avstår från kärnvapen- eller ICBM-tester skulle det nog vara svårt för även Trump att motivera ett plötsligt militärt anfall.

Utrikesminister Pompeo har satsat åtskilligt på att detta möte skulle bli av, men får nu försöka att hantera följderna för relationerna med olika allierade i främst Ostasien, liksom den buckla på sin egen trovärdighet som det hela gett. En period av intensiva konsultationer torde följa.

Men gårdagens olika besked från Vita Huset har åter visat hur oberäknelig den amerikanska politiken i dessa dagar kan vara.


Defenestreringen i Prag.

23 maj 2018

ŽRNOVO: Det lär ha varit en rätt kylslagen dag också den 23 maj 1618. Klimatet över hela Europa hade tagit en kyligare vändning.

Mer än ett sekel hade passerat sedan reformationen hade gjort sin entré. Det var ju 1517 som munken Martin Luther hade spikat upp sina 95 teser på kyrkdörren i Wittenberg, och sedan dess hade åtskilligt hänt. Nu hade den katolska kyrkan på allvar kommit igång med sin motoffensiv.

Och det gällde inte minst i Böhmen.

Där hade religionsfrihet rått, och protestantismen i dess olika former stod stark. Men där försökte nu den nya kejsaren och den ärkehertig han satt att styra där återkatolikisera på alla upptänkliga sätt.

Och det var anledningen till att olika protestantiska representanter begav sig upp till den stora Hradshin- borgen i Prag för att registrera sin protest.

Formerna i vilka de gjorde detta skulle bli historiska. Fem framträdande kejserliga och katolska ämbetsmän kastades helt sonika ut från den höga borgens fönster. Att de överlevde det 17 meter höga fallet tillskrevs av vissa himmelska i gripanden, men mer sannolikt den tjocka klädsel som den kalla dagen hade gjort att de haft på sig.

Den s k defenestreringen i Prag ledde inte omedelbart till krig, men räknas trots det som början på det trettioåriga krig som kom att definiera så mycket av Europas historia. Den s k westfaliska fred som 1648 satte punkt för kriget kom ju med sina bestämmelser och principer också att ses som det moderna internationella statssystemets uppkomst.

Ordentlig bröt det ut i november 1620 genom slaget vid de s k Vita Bergen – också de i närheten av Prag. De protestantiska böhmiska trupperna besegrades av de kejsarliga och bajerska trupperna i den s k katolska ligan.

Snart var alla och envar inblandade i serien av fälttåg, slag och diplomatiska manövrar som kännetecknade denna utdragna konflikt. I juni 1630 landsteg Gustav II Adolf med sin armé på Usedom i norra Tyskland, och hans bedrifter fram till Lützen den 16 november 1632 är ju en central del av svensk historia.

Det trettioåriga kriget var förödande. Kombinationen av krigets direkta och indirekta effekter gjorde att befolkningen reducerades med ca två tredjedelar av krigets centrala tyska områden, och det tog ett århundrade innan befolkningssiffrorna kom tillbaka till vad de varit vid konfliktens början.

Konflikten hade många drag vi känner igen i dag. Konfessionella stridigheter mellan olika tolkningar av en religion, maktpolitiska motsättningar, betydande ekonomiska och sociala utmaningar och inte minst de möjligheter som nya media – i detta fall tryckerikonstens ankomst – hade medfört. Propaganda spelade en central roll.

Inte utan skäl finns det därför anledning att dra vissa paralleller mellan det utdragna och komplicerade skede av konflikt som inleddes denna dag för 500 år sedan och de olika dramer och konflikter som vi ser utspelas i främst den arabiska muslimska världen i vår tid.

Här ser vi samma kombination av olika faktorer som vi såg då. Och det leder dessvärre till en något pessimistisk slutsats om den utvecklingsfas den delen av världen är inne i.

Historien upprepar sig aldrig, men det sägas att den i alla fall rimmar. Och det skadar i alla fall aldrig att reflektera över de möjliga lärdomar för vårt egen tid som den innebär.

Inte minst en dag som denna.


Framsteg på Balkan?

20 maj 2018

BRATISLAVA: Jag sitter en heldag här med diskussioner med Global Commission on the Stability of Cyberspace med diskussioner om olika möjliga normer för främst staters ansvar och uppträdande i cyberrymden i akt och mening att värna global stabilitet och staters möjlighet till fredlig utveckling.

För ett antal år sedan var detta frågor som knappt fanns, men nu är det frågor som är i hög grad relevanta, och som kommer att bli allt viktigare under kommande år.

Enkelt är det knappast.

En serie av försök inom ramen för en sak expertgrupp inom FN kom en bit på väg, men havererade därefter. Sannolikt kommer nya försök att göras även inom den ramen, men möjligen kan diskussioner i en oberoende kommission som denna föra den dialogen framåt.

Det återstår att se.

Men frapperande är hur den snabba tekniska utvecklingen ständigt kastar upp nya frågeställningar på bordet.

Det är påtagligt även här hur den snabba utvecklingen vad gäller artificiell intelligens börjar påverka gamla och skapa nya frågeställningar.

Jag har missat tidigare möten med denna kommission i New Delhi och Lille, och det har därför varit extra nyttigt att komma ikapp med diskussionerna här. Och lite är det att vara bygga från de diskussioner vi förde i den tidigare kommission med ett lite bredare mandat som jag ledde.

Slutet av veckan som gick var det efterlängtade toppmötet mellan länderna på Balkan och EU i akt och mening att bekräfta och förnya vad som sades i Thessaloniki 2003 om medlemskapsperspektivet för alla dessa stater.

Alldeles glasklart blev det inte.

Fem EU-stater anser fortfarande inte att Kosovo är en egen stat, och någon omedelbar ändring av avgörande delar av det förhållandet är knappast att vänta. För Spanien handlar det mycket om frågan om Katalonien, och för andra stater finns det andra främst historiska förhållanden som spökar.

Och detta meddelade att det i Sofia inte gick att tala med medlemskap, utan bara om ”europeiskt perspektiv”, utan att närmare definiera vad det innebär.

Frankrikes president Macron bidrog också till att något sänka den allmänna stämningen genom att understryka vikten av mer eller mindre omfattande förändringar av EU självt innan dessa nya medlemmar skulle kunna accepteras.

Ny var den ståndpunkten inte, men det hindrade inte att den ledde till en del sänkta mungipor i regionen.

Den just nu avgörande frågan är att det kommer att vara möjligt att nå en överenskommelse mellan Skopje och Athen i den makedonska namndispyten.

Skulle det lyckas kommer Makedonien i slutet av juni få grönt ljus till processen för medlemskap i EU och i början av juli få grönt ljus till ett relativt snabbt medlemskap i Nato.

De bägge premiärministrarna Zaev och Tsipras hade långa överläggningar i Sofia, men om de sedan kommer att lyckas med att förankra en kompromiss återstår att se.

I Athen har det stora oppositionspartiet Nea Demokratia, som tydligt leder i opinionsundersökningarna, nu beslutat sig för att sätta sig på tvären, vilket enligt min bestämda mening är oansvarigt, och i Skopje sker överläggningar mellan regeringen och opposition i dag.

Ett nytt bakslag här skulle vara ett allvarligt bakslag för de nya ansträngningarna för stabilitet på Balkan, medan framsteg skulle sända en påtagligt positiv signal.

På andra sidan Atlanten pågår tydligen vissa försök att definiera vad politiken om Iran egentligen handlar om, kanske för att man inte riktigt vet hur man skall hantera relationen till bl a Europa i denna fråga.

Där handlar åtskilligt nu också om försöken att komma någonstans när det gäller handelsrelationen till Kina. Högnivådelegationerna har avlöst varandra, och resultaten meddelas endast i mycket allmänna termer, men jag misstänker att ett missriktat fokus bara på handelsbalansens omedelbara siffror medför att viktigare frågor riskeras att sopas under mattan.

Här måste Europa i sin relation göra bättre.

Utanför fönstret flyter Donau förbi.


Iran och cyber i Bratislava.

19 maj 2018

BRATISLAVA: Så sitter jag denna lördag vid Donau, som för centrala Europas vattenmängder ner mot Svarta Havet, i samband med den årliga s k Globsec-konferensen i den slovakiska huvudstaden.

Sedan ett tiotal år har här samlats inte minst många som arbetar med olika typer av säkerhetsfrågor från främst de olika centraleuropeiska länderna, men också med ett påtagligt inslag från andra sidan Atlanten.

Min uppgift här var att i går tillsammans med bl a Catherine Ashton diskutera dels hur det står till med relationerna över Atlanten och dels hur vi kan förvänta oss att situationen i Mellersta Östern kommer att utvecklas i olika avseenden.

Det blev, av lätt insedda skäl, två diskussioner med ett betydande fokus på president Trumps beslut angående det nukleära avtalet med Iran och hand beslut att rikta starka sanktioner mot främst europeiska företag med förbindelser med landet.

Jag var mycket tydligt att detta är en attack mot Europas rätt att bedriva sin egen utrikespolitik och att det är nödvändig att vidta motåtgärder även om man inte skall ha överdrivna uppfattningar på hur långt dessa kan vara effektiva i det mer kortsiktiga perspektivet.

Och Cathy Ashton, som spenderade år i förhandlingar med Iran, var utomordentlig bekymrad över vad som kan komma att hända i regionen om avtalet havererar helt.

Hur det kommer at bli med det vet vi i dagsläget inte.

Det verkar paradoxalt nog som om man i Washington förväntar sig att EU skall se till att Iran fortsätter att respektera det avtal som man själv så tydligt underkänner. Men EU:s möjligheter i det avseende tror jag inte skall överdrivas.

I dag förskjuts mitt fokus här till de olika cyberfrågorna, och när Globsec tar slut i eftermiddag vidtar ett sammanträde med den globala kommissionen för cyberstabilitet som sträcker sig över morgondagen.

Denna kommission tar vidare delar av det arbete som vi utförde i den globala cyberkommission som jag ledde under tidigare år.


Bilden och filmen i Ukraina.

14 maj 2018

KIEV: Ett hektiskt dygn för uppdatering av den politiska och ekonomiska situationen i Ukraina går till ända, och jag sitter och väntar på kvällsplanet hem till Stockholm.

När det gäller situationen i Ukraina är skillnaden mellan, om jag uttrycker saken så, bilden och filmen högst betydande.

Bilden vi för via media är oftast betydande problem. Att landets egna politiker ofta talar om korruptionen får denna att framstå som ett verkligt massivt problem. Och det finns mer som kan läggas till av problem till den bilden.

Men filmen är annorlunda, d v s om man ser var landet var och var landet är i dag.

Det är förvalsatmosfär i Kiev, och det har präglat alla de samtal vi haft – från unga aktivister i civilsamhällets olika organisationer till president och premiärminister. I mars nästa år är det presidentval, och i oktober därefter parlamentsval.

Jag minns väl situationen inför det föregående presidentvalet i maj 2014.

Då var Ukraina ett land på randen av ekonomiskt och politiskt sammanbrott. Yanukovich hade kört ekonomin i botten och tvingats in i ett tvångsberoende av Moskva. Och när han sedan flydde fältet invaderar Ryssland först Krim och satte därefter igång försöket att underminera och bryta loss hela södra Ukraina.

Det var inte ens säkert att det skulle gå att hålla ett presidentval i ordnade former.

Men det gick, och med ett imponerande resultat.

Och sedan dess har landet steg för steg tydligt kommit på fötterna. Under åren sedan dess är Ukraina tveklös det land i Europa som gjort flest och betydelsefullaste reformer på olika områden.

Den ekonomiska utvecklingen har vänt, även om tillväxten nu kring 3% ligger under de 5-7% som den skulle kunna vara med fullföljd reformpolitik.

Den massiva möjlighet till korruption som låg i subventioner och system med dubbla priser inom gassektorn – vi talar om mångmiljardbelopp – har helt och hållet avskaffats.

Och åtskilliga andra möjligheter i korruption har också täppts till. Inte minst gäller detta offentlig upphandling – som inte bara i Ukraina utnyttjades på ytterligt tveksamma sätt.

Åtskilligt återstår förvisso. Olönsamma statsägda företag som mest göder olika politiska intresse. Ett system för att ge licenser för utvinning av naturresurser som är allt annat än transparant. Ett system för tulluppbörd som ännu inte reformerats full ut.

Och olika nya mekanismer för att bekämpa korruption satts upp.

Samtidigt fortsätter andra reformer. En omfattande pensionsreform och en radikal omstöpning av det gamla sovjetiska systemet för sjuk- och hälsovårdssektorn nyligen beslutats.

På många sätt imponerande resultat.

Men nu formerar alla sig för val, och stämningen som den återspeglas i olika opinionsundersökningar är att många nog hade velat att förbättringar hade kommit snabbare och att man på olika sätt är missnöjd med delar av utvecklingen.

Det bubblar av tankar och initiativ. I presidentvalet kommer vi att se gamla kända namn kämpa mot helt nya och yngre krafter, och utgången är på intet sätt given. Detta är inte Ryssland.

Och hur partibilden kommer att se efter parlamentsvalet därefter är i hög grad oklart.

Men nu bär det hemåt.

Bilden av Ukraina är fylld med problem. Men filmen är genuint imponerande.


Snabba dialoger i Washington.

11 maj 2018

WASHINGTON: Åter ett dygn i den politiska förvirringen vid Potomacfloden. Denna gång för det årliga mötet med det internationella rådgivande rådet på Atlantic Council under dagen.

Men innan dess var det i går kväll den årliga stora middagen – 700 personer är ju en del – där priser och erkännanden av olika slag delas ut i närvaro av åtskilliga dem som är eller vill vara någonting i den amerikanska huvudstaden.

Detta år var det president Bush 43 som var i centrum, och han är tydligen en mycket sällan sedda gäst i staden.

I centrum stod det stora program han drog igång under son tid som president för att bekämpa HIV/AIDS i främst Afrika, och som alldeles uppenbart varit mycket framgångsrikt.

Att han kom till Washington var alldeles uppenbart relaterat till att han var orolig gör programmets fortsatta finansiering under Trump-administrationen. Och i sitt tal gjorde han mycket tydligt att hans syn på USA i världen var en annorlunda än den som i dag dominerar i Vita Huset.

På dagens möte blev det ty följande en del mycket tydliga meningsutbyten.

Vi hade två regeringsmedlemmar – handel och inre säkerhet – i våra diskussioner liksom nyckelpersonen i dialogen med främst Europa om Iran-frågan.

Och vad jag sade skulle inte ha varit någon överraskning för de som läst denna blogg. Övriga européer – en f d president i Polen, en f d utrikesminister i Spanien, en f d generalsekreterare i Nato – fyllde på i minst lika tydliga ordalag.

Men diskussionen var självfallet bredare än så, och frågor kring Kinas utveckling och relationerna till detta land upptog en betydande plats i dem. USA hade ju en stor delegation i Peking för att diskutera handelsfrågor förta veckan, och en stor kinesisk delegation är på ingång här.

Viktigare än den fråga om handelsbalanser som dominerar Vita Husets tänkande är dock de olika teknologifrågorna och kontrollen över dem under kommande år. Det är här som fokus rätteligen borde ligga.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.

Hoppas det fina vädret fortfarande är kvar.


Trump förklarar krig – mot Europa.

09 maj 2018

STOCKHOLM: Att president Trump beslöt att USA skulle lämna avtalet med Iran kom knappast som en blixt från klar himmel, men det var ändå påfallande att varje uns av hänsynstagande till europeiska intressen och argument bara viftades undan.

Inte minst president Macron hade ju vikt ut sig åtskilligt för att antingen försöka få en lösning eller att i alla fall minska de negativa effekterna.

Men för all sitt smickrande fick han absolut ingen utdelning alls. I Paris måste det närmast kännas som en örfil.

Trump valde hårdast möjliga linje, med så starka sanktioner som USA uppenbarligen hade möjlighet till.

Endast i undantagsfall – Boeing torde vara ett sådant – riktar sig dessa sanktioner mot amerikanska företag, utan det är i allt väsentligt europeiska företag som man vill drabba genom s k sekundära sanktioner. Och jag skulle tro att det är Frankrike som har störst ekonomiska intressen i sammanhanget.

Sekundära sanktioner av detta slag är någonting som EU tidigare motsatt sig med full kraft. Vi vill själva kunna bestämma vår politik – hur europeiska företag skall agera är inte någonting som skall dikteras från Washington.

Men sedan är detta enklare sagt än gjort, och det återstår att se om EU kommer att införa s k blockerande åtgärder. Logiskt borde det ske. Annars riskerar EU att förlora rätt rejält som allmän trovärdighet som utrikespolitisk aktör.

Från Teheran rapporteras, som väntat, olika former av reaktioner.

Chefen för revolutionsgardet välkomnade Trumps beslut eftersom det, enligt hans mening, visade att han hade haft rätt i tron att man aldrig kunde lita på USA.

Och den s k Högste Ledaren slog an samma tongångar. Intrycket var att han endast mycket motvilligt hade accepterat avtalet 2015, men att det nu visat sig att hans farhågor var berättigade.

Att det nu skulle vara möjligt att ta fram kompletterande avtal på andra områdena avvisade han bestämt. Går vi med på nya kompromisser här kommer de i alla fall att hitta på något annat därefter, var hans argument, och dessvärre fruktar jag att det kan ligga en del i detta.

Den hårda linjens män i Washington är inte intresserade av något avtal alls. Deras politik går i grunden ut på att med de medel de kan ha till sitt förfogande försöka att störta regimen i Teheran.

Detta sätter självfallet president Rouhani och utrikesminister Zarif i en synnerligen besvärlig situation.

De argumenterar uppenbarligen för att Iran skall fortsätta att tillsammans med bl a EU respektera avtalet, och har nu fått någon vecka på sig för att utröna om EU verkligen är kapabelt att göra detta med den press som kommer att komma från de brutala herrarna i Washington.

Utrikesminister Zarif kommer till Europa, och signalerna från EU-toppmötet i Sofia nästa vecka, som ju egentligen har en helt annan agenda, kommer att bli mycket viktiga.

Alldeles säkert kommer den redan skakiga iranska ekonomin att drabbas högst påtagligt av detta. Situationen vad gäller t ex valutan är redan påtagligt besvärlig.

Förhoppningar om att detta kommer att leda till revolt och förändring skall dock inte överdrivas. Den historiska erfarenheten är ju snarast att regimers stöd stärks av yttre tryck, och de har dessutom en möjlighet att skylla egna ekonomiska misslyckanden på den fientliga omvärlden.

Men både kort och långsiktigt är det självfallet utomordentligt bekymmersamt att den hårda linjens män i Teheran nu riskerar att stärkas. Det finns all anledning att räkna med ökad instabilitet i hela regionen som jag skrev i Washington Post för ett par veckor sedan.

I Kreml har man dock från en utgångspunkt anledning att glädjas.

Jag ser nu mitt på dagen att oljepriset klättrat upp till närmare 77 dollar, och det innebär tveklöst en välkommen injektion till den ryska ekonomin. President Putin får möjlighet att skjuta upp nödvändiga reformer och kan finansiera inte minst sina militära satsningar.

För mig har det blivit åtskilligt kommenterande om detta. I går i CNN och i kväll kommet jag att vara i både svensk och norsk TV för att diskutera följderna.

I morgon bär det så av till Washington igen för ett kort besök.