Nu börjar det seriösa förhandlingsarbetet inom EU.

08 juli 2020

VID MEDELHAVET: Här på de sydligare breddgraderna i Europa fortsätter solen att flöda på det sätt som den brukar göra, och havet är inbjudande som alltid.

Coronakrisen avtar kontinuerligt i Italien och Spanien, men i Serbien är det tydligt att situationen håller på att försämras i samband me oförsiktigheter inte minst i anslutning till valet där.

Kommissionens senaste ekonomiska bedömningar bekräftar bilden av nedgång i södra Europa i grova drag dubbelt så djup som i kontinentens nordligare delar. Delvis beror detta på att viruset slog till hårdare här, men delvis också beror det på att dessa länders ekonomier är påtagligt beroende av en turism som ju denna sommar blivit dramatiskt mindre.

Mycket av den europeiska politikens fokus ligger just nu i dialogen mot det återstartspaket som man skall försöka att enas om vid det första fysiska toppmötet på länge den 17-18 juli.

Tyskland har övertagit det roterande EU-ordförandeskapet, och i dag har Angela Merkel varit i Bryssel och bl a hållit tal inför Europaparlamentet om uppgifterna för de kommande månaderna.

Och det är en tung agenda att ta itu med.

Ambitionen är att nå en överenskommelse om återstartprogrammet och långtidsbudgeten för de kommande sju åren vid det kommande toppmötet, och det vore onekligen en prestation om detta lyckades. Det handlar om en mycket omfattande materia.

Och man ser hur också besöksdiplomatin nu kommer igång. Av viss betydelse är att notera att Frankrikes president Macron redan varit i Haag för samtal med ministerpresident Rutte där, och att Italiens premiärminister Conte står nästa på listan av besökare. Rutte åker dessutom till Berlin på fredag för fortsatta samtal.

Det är tydligen Nederländerna som ses som det mest intressanta och aktiva landet i kretsen av de fyrs s k snåla länderna.Om Stockholm hör man i dessa sammanhang av europeisk diplomati ännu inte mycket.

Självfallet finns det besvärliga avvägningar som måste göras när det gäller återstartprogrammet.

Å ena sidan talas det om att det måste ut snabbt för att hjälpa den omedelbara återstarten, å den andra talas det inte minst från parlamentets sida att allt måste knytas till långsiktiga program för den gröna och den digitala omställningen av våra ekonomier.

På sina håll ses programmet som ett genombrott för ett avsevärt mer ambitiöst EU-samarbete, medan man från andra håll tydligt betonar att det är en unik insats i en unik situation – från Paris och Berlin låter det lite olika i denna fråga.

Så det kommer säkert att gå åtskilliga turer innan det hela kommer på plats. Denna vecka kommer rådsordföranden Michel att presentera sin skiss till uppgörelse, och finansministrarna kommer inledningsvis att kasta sig över denna.

Men till slut måste det bli den stora politiska kompromissen på den högsta politiska nivån. Om Sverige aktivt kan delta i arbetet att forma denna, eller om man inskränker sig till motvalls käring för att sedan köras över, återstår att se. I Haag har man tydligt valt den förra linjen.

Men Tysklands program för EU-höstens inskränker sig inte till detta.

Tanken på ett toppmöte med Kina hålls fortfarande vid liv i Berlin, men det förutsätter nog i så fall att det sker ett genombrott i förhandlingarna om det investeringsavtal som förhandlats under de senaste sju åren. Och den kinesiska politiken gentemot Hong Kong har också sin betydelse i sammanhanget.

Och på ett eller annat sätt måste det till ett avgörande om Brexit efter det att övergångstiden löper ut vid årsskiftet. Hitintills har förhandlingarna knappt rört sig framåt alls, men mot mitten av hösten kommer det att bli allvar på riktigt.

Migrationspolitiken skall också upp till avgörande – för vilken gång i ordningen? – och man har betydande ambitioner när det gäller såväl industri- som konkurrenspolitiken. Viktiga handelsavtal som ingåtts måste dessutom slutgiltigt godkännas.

Och man planerar en start för den s k konferens om Europa-samarbetets framtid som förväntas producera någon form av resultat lagom till det franska EU-ordförandeskapet under det första halvåret 2022.

Alldeles tydligt är att det blir en mycket viktig period för EU.

Tysklands viktiga ställning kommer att understrykas än mer – och var Sverige egentligen hamnar i allt detta förefaller påtagligt osäkert.

Att det senare är mindre bra borde vara uppenbart.


En annektering är en annektering.

28 juni 2020

TABIANO: Det ser ut att bli en mer händelserik vecka.

Först har vi i dag att avvakta resultatet av det polska presidentvalet, notera hur det franska lokalvalet utfallit och höra hur situationen i Kosovo utvecklas.

Men det viktigaste denna vecka blir hur regeringen Netanyahu i Israel tänker göra med den utannonserade annekteringar av mer eller mindre delar av Västbanken.

Det handlar om ett avgörande brott mot internationell rätt och också om ett avgörande slag mot en möjlig tvåstatslösning av konflikten i området.

Annektering är annektering, och det alldeles oavsett det handlar om Ryssland när det gäller Krim eller Israel när det gäller Västbanken.

Det innebär att inte minst EU står inför en viktig situation. Den alldeles avgörande majoriteten av medlemstater har en klar linje i frågan, men några enstaka har profilerat sig som mer eller mindre tydliga allierade till Israel.

Och möjligen kommer andra att känna ett tryck också från Vita Huset efter det att man därifrån gett sitt godkännande.

Hur det blir med det i detalj är dock i skrivande stund inte alldeles klart. Netanyahu behöver Vita Husets stöd, som ju dessutom behöver lyssna på Ryiadh och Abu Dhani, och hans allierade i regeringen Gantz är dessutom angelägen om att inte alltför mycket alienera Jordanien i processen.

Därför har man nu under veckor sysselsatt sig med att rita kartor och diskutera olika alternativ som sträcker sig från ett mer maximalistiskt med annektering av ca en tredjedel av Västbanken inklusive hela Jordan-dalen till ett mera minimalistiskt som främst omfattar några av de större bosättningarna i anslutning till östra Jerusalem.

Från den internationella rättens utgångspunkt gör det ingen skillnad – varje annektering är en illegal åtgärd. Och det var värt att notera att alla de europeiska länder som sitter i FN:s säkerhetsråd gjorde det klart i ett gemensamt uttalande alldeles nyligen.

Det s k Oslo-avtalet 1993 ledde till Nobels fredspris och förhoppningen om att en väg till en slutgiltig fred baserad på två stater som levde i fred sida vid sida med varandra hade funnits.

Men så har det inte blivit. Benjamin Netanyahu tillhörde de israeliska politiker som var emot från första början, och han har sedan steg för steg tolererat expansionen av de bosättningar på Västbanken som lett till en situation där en tvåstatslösning blivit allt svårare.

I dag finns det ca 430.000 bosättare i olika delar av Västbanken, med skydd och stöd av en omfattande israelisk infrastruktur som till avgörande delar utesluter områdets ca tre miljoner palestinska invånare.

Obama-administrationen gjorde under sin andra mandatperiod ett aktningsvärt försök att få parterna till förhandlingsbordet. Dåvarande utrikesministern John Kerry gjorde ingen större hemlighet av att han såg den israeliska politiken under Netanyahu som det största – om än inte enda – skälet till att det misslyckades.

Den s k fredsplanen som Trumps Vita Hus presenterar är ingenting annat än ett försök att legitimera långtgående anspråk från mer extrema israeliska annekteringsförespråkare. Och Netanyahu är nu mycket angelägen om att med en annektering försöka cementera denna innan det möjligen blir ett skifte i Vita Huset.

Den 1 juli har satts som det datum då någon form av annektering skall inledas. Nu ägnar man sig mellan Vita Huset och Tel Aviv om att finslipa planer samtidigt som man försöker att lugna främst Jordanien men också andra arabstater vad gäller konsekvenserna. Med palestinierna finns av allt att döma ingen kontakt längre.

Och jag utgår från att det inom EU diskuteras flitigt om vad som kan göras. Luxembourg med dess utrikesminister Jean Asselborn – som är nestorn i kretsen – driver på också för sanktioner mot Israel, men inte minst Wien tillhör de länder som försöker hålla mot. För Berlin är politik vad gäller Israel alltid ett särskilt svårt kapitel.

Så vi får se vad som händer i denna fråga.

I veckan slutförs också folkomröstningen i Ryssland om de författningsändringar som bl a kan göra det möjligt för Vladimir Putin att sitta kvar som president till en bra bit in på 2030-talet – till 2036 för att vara exakt.

En viss apati verkar prägla stämningen i Ryssland, men utgången. Av folkomröstningen är trots detta inte svår att lista ut.

Den 1 juli skiftar också ordförandeskapet inom EU från Kroatien till Tyskland.

Angela Merkel tar över för en period som kommer att bli mycket betydelsefull – men låt mig återkomma till detta.


Kosovo konfronterar historien.

26 juni 2020

TABIANO: Det var en första klassens bombskräll som levererades när ett pressmeddelande från Haag i onsdag meddelade att en speciell tribunal avser att åtala bl a Kosovos president Hashim Thaci för en lång rad mycket grova brott i anslutning till den väpnade konflikten med Serbien för 21 år sedan.

Och därmed kollapsade plötsligt det till i dag planerade mötet mellan Serbiens och Kosovos presidenter som jag skrivit om nyligen. President Trumps planerade triumf försvann.

Att få ihop bitarna i det puzzel som ledde fram till detta är inte alldeles enkelt.

Den speciella åklagarorganisationen sattes upp i Haag för ett antal år sedan sedan för att utreda möjliga krigsbrott som av olika skäl inte kunnat tas upp av den internationella tribunalen om f d Jugoslavien.

Den har sedan dess arbetat i stor tysthet, och beskedet i onsdags kom därför som en blixt från klar himmel. Förr eller senare skulle någonting komma – men det? Och nu?

I pressmeddelandet sades att det möjliga åtalet hade beslutats redan i slutet på april, men offentliggjorts nu mot bakgrund av att president Thaci ansågs ha arbetar för att undermina den speciella åklagarorganisationen.

Den enda slutsats som är möjlig är därmed, att den specielle åklagaren, som f ö är en amerikan tillsatt av Trump-administrationen, fruktade att det på mötet i Vita Huset skulle fattas beslut riktade mot åklagarorganisationen.

Om detta sedan hade varit möjligt är en annan sak. Åklagarorganisationen sattes upp inte minst av EU på sin tid.

Att Hashim Thaci sökt begränsa eller bli av med den var knappast någon större hemlighet, och för det hade han säkert sina skäl. Men nu hade man i Haag tydligen grundad anledning att frukta att Vita Huset skulle gå med på något åt det hållet.

Någon annan anledning till pressmeddelandet i onsdags är det mycket svårt att se.

Men därmed kollapsade allt. Hashim Thaci kunde självfallet inte åka, och till slut ingen annan heller.

Vad som händer nu återstår att se. Kosovo riskerar att kastas in i en instabilitet som inte ligger i någons intresse.

Det rimliga vore att Hashim Thaci nu avgick som president. Hans mandatperiod löper i alla fall ut inom mindre än ett år, och han har sagt att han inte söker återval. Därmed skulle Kosovo kunna få en ny politisk ledning med den kraft och trovärdighet som förhandlingarna med Serbien kräver.

Men om det blir så återstår att se.

Hans enda reaktion i offentligheten hitintills har varit att på sin Facebook-sida lägga upp det kända emblemet från den gamla väpnade organisationen UCK vars politiska ledare han en gång var. Det är lätt att tolka det som en signal till mobilisering.

I går har han så begett sig till Albaniens huvudstad Tirana. Där hade premiärministern Edi Rama i går ett tal i parlamentet som kraftigt angrepp den speciella åklagaren och framställde det hela som en attack mot alla albaner. Det var knappast ett tal som man förväntar sig av en premiärminister som knackar på EU:s dörr.

Och på söndag säger Hashim Thaci att han skall hålla ett tal. Då skall det ges besked.

Kring detta har min telefon gått tämligen så varm de senaste dagarna. Och Det har blivit såväl en artikel i Washington Post som ett inlägg på ECFR:s hemsida som snabbt fått en hel del uppmärksamhet.

Det finns nu både goda scenarier för Kosovo och påtagligt dåliga sådana. Men krisens djup är påtaglig.

I Paris planerar man dock för ett möte i mitten av juli mellan Kosovo och Serbien, och därefter inleds en ny större omgång av den EU-ledda dialogen i Bryssel.

Men innan dess kommer mycket att hända.


Den besvärliga återstarten – och hur världen förändras.

24 juni 2020

TABIANO: Under eftermiddagen europeisk tid presenterade IMF så sin revidering av bedömningen av den globala ekonomins utveckling, och det tilldrar sig naturligt nog ett betydande intresse.

Det var i april man kom med sin bedömning av att den globala ekonomin detta pandemins år skulle minska med 3.0%.

Men den bedömning man nu presenterade var betydligt mer pessimistisk.

Den globala tillväxten reviderades nu ner från -3,0 till -4,9%, vilket ju är en högst betydande skillnad. Och det är framförallt det andra kvartalet detta år som blivit betydligt sämre än vad man tidigare befarade.

Själv tittade jag extra noga på bedömningarna för hur det kan komma att gå för gepolitiskt viktiga delar av den globala ekonomin. Det saknar inte intresse.

Detta år beräknas såväl EU som USA minska kraftigt – för Euro-regionen, som är 85% av EU:s ekonomi, räknar man med en nedgång med strax över 10%, och för USA med endast marginellt mindre med 8% nedgång.

Men det intressanta i det mer geopolitiska perspektivet är självfallet Kina, och här räknar man med att det trots allt kommer att bli en viss tillväxt kring 1%. Ingen annan del av världen förutspås positiva siffror detta dystra år.

Hur det kommer att gå nästa år är självfallet beroende av åtskilliga faktorer som helt enkelt inte går att förutse. Pandemin kan visa sig vara värre än vad vi trott, men återhämtningen kan också visa sig gå snabbare.

Men med de antaganden som IMF gör i sina tabeller kommer man fram till en tillväxt i Kina som är nästan dubbelt så hög som vad man antar för USA och cirka en tredjedel högre än vad man tror vad gäller EU. Talen är generellt höga – så brukar det ju bli när ekonomierna studsar tillbaka efter en djup nedgång.

Men den geopolitiskt intressanta slutsatsen av dessa antaganden för dessa två år är att den kinesiska ekonomins relativa tyngd i den globala ekonomin kommer att öka inte oväsentligt.

Att också Kinas ekonomi har försvagats påtagligt av pandemin är uppenbart, men som så mycket annat här i livet är detta relativt. De europeiska och amerikanska ekonomierna förefaller att ha försvagats än mer.

Också inom Europa är de relativa förändringarna stora och betydelsefulla. Spanien, Frankrike och Italien beräknas förlora 12-13% detta år, och de nedrevideringar av bedömningarna för dessa ekonomier som IMF gjort är vid sidan av dem man gjort för Brasilien och Mexico de största som jag hittar i tabellerna.

Men sedan återstår att se hur det faktiskt kommer att gå.

Det finns små tecken på viss ljusning vid horisonten, men med all sannolikhet blir vägen tillbaka inte enkel.

För Sverige gäller fortfarande att det för oss är utomordentligt viktigt att hjulen börjar att snurra i Europa i dess helhet. Och inte minst därför borde vi ha ett starkt intresse av EU:s återstartpaket.

Men en annan viktig slutsats är självfallet att man trots de växande politiska problemen med landet inte kan tänka bort Kina ur den ekonomiska framtiden.


Blickar mot Balkan denna valdag.

21 juni 2020

TABIANO: Italien badar i sol på det sätt man kan förvänta sig vid denna tid på året, och jag antar att samma sak också gäller på Balkan på andra sidan Adriatiska Havet.

Där är det i dag parlaments- och lokalval i Serbien. Och eftersom det handlar om regionens dominerande land finns kan det finnas anledning att notera saken.

Några förändringar är inte att vänta. Regerande presidenten Alexander Vucics parti SNS har ett fast grepp inte minst om media i landet, och det ledande oppositionspartiet har därför beslutat att bojkotta valet eftersom man inte ser några förutsättningar för att det skall bli fritt och förvist.

Och som det nu ser ut kommer SNS sannolikt att få ca 60% av de avgivna rösterna – men det ser samtidigt ut som om omkring två tredjedelar av valmanskåren väljer att stanna hemma.

Serbiens väg mot en allt mer styrd demokrati fortsätter därmed. Att man under COVID-19-pandemin flörtar häftigt med Kina, och verkar se Ungern som sin viktigaste partner, gör inte den bilden mindre komplicerad från ett vidare europeiskt perspektiv.

Det var under de sista dagarna 2009 som vi tog emot Serbiens dåvarande president Boris Tadic i Stockholm och han lämnade in landets ansökan om medlemskap i EU. Sverige var EU-ordförande detta halvår, och jag hade all anledning att välkomna detta steg.

För stabiliteten på Balkan på sikt är regionens gradvisa integrering i EU av allra största betydelse.

Men sedan dess har det gått långsamt. Det tog tid att komma igång med förhandlingar, och av de 35 kapitel i EU-fördragen som en sådan förhandling omfattar har man sedan dess bara klarat av att fullfölja två, och därtill två tämligen enkla sådana.

Detta finns det all anledning att beklaga.

Det går alltid att säga att EU släpar fötterna efter sig när det gäller utvidgning, och jag har inte varit sen att säga just detta, men här ligger det huvudsakliga skälet i en reformprocess i Serbien som i viktiga avseenden stagnerat.

Och med en allt mer halvauktoritär inriktning av politiken i landet är det kanske inte så konstigt att entusiasmen i EU något falnar. Den kinesiska flörten har nog under senare tid dragit ytterligare i den riktningen.

Serbien har tveklöst en betydande potential om man får politiken på rätt köl igen. Det finns en imponerande scen av nyföretagande inte minst inom IT-sektorn i Belgrad, och landet har en central position i hela regionen. Man borde klara en tillväxt en bra bit bättre än hitintills.

Och det skulle vara mycket bra för regionen i dess helhet.

Men till de olika utmaningarna kommer självfallet den olösta frågan om relationen till Kosovo. Serbien vägrar envist att erkänna Kosovo som ett självständigt land.

Här är syndarna många. Västvärlden har tagit det ena steget efter det andra utan att kunna komma till ett avslut. Mycket har blivit hängande. Hastverken har varit många.

EU under dåvarande Höge Representanten Cathy Ashton förhandlade trots detta fram viktiga steg mot en normalisering i det s k Belgrad-avtalet 2015. Men sådana avtal kräver ihållig och envis uppföljning uppföljning, och hennes efterträdare Frederica Mogherini släppte tidigt greppet, för att sedan i lätt desperation när hennes tid började att rinna ut förveckla sig in i farliga tankar om att flytta gränser på Balkan

Det slutade i ingenting alls.

För att komma upp på banan igen har EU dock nu utsett Slovakiens f d utrikesminister Miroslav Lajcak för att föra dessa frågor vidare, och han är tveklöst mycket kvalificerad för uppdraget. Han tillhör bl a mina efterträdare som Hög Representant i Bosnien, men har även i övrigt ett gediget förflutet med regionen.

Men samtidigt har president Trumps f d ambassadör i Berlin Richard Grenell kastat sig in i det hela. Han har en obefintlig bakgrund i dess frågor, och att döma av hans tid i Berlin motiveras det mesta av att ställa till det för EU och hylla sina arbetsgivare i Vita Huset.

Nu har han inbjudit Serbiens och Kosovos presidenter till ett möte i Vita Huset på lördag – dagen före den sedvanliga och för serber viktiga årsdagen av slaget på de s k Trastfälten i Kosovo 1389 – och vi får se vad som kommer ut ur detta.

Han har försökt att något dämpa förväntningarna genom att säga att det främst är ekonomiska frågor som skall diskuterats. Men det är svårt att föreställa sig annat än att president Trump kommer att utannonsera ett ”historiskt avtal”. Det brukar ju vara så.

Alexander Vucic har gång på gång antytt att han nog möjligen kan tänkas erkänna Kosovo som självständigt stat, men att han då måste ha något riktigt rejält i utbyte. EU-medlemskapet vid slutet av förhandlingarna hade uppenbart passat den kostymen, men den pusselbiten ligger knappast i Vita Husets händer och är ju dessutom knappast tillgänglig i närtid.

Att ge Serbien rejäl bit av Kosovos territorium var den möjlighet man lekte med tidigare, men jag tror att de flesta nu tvingats inse att det är betydligt mycket lättare sagt än gjort.

Så vi får vänta och se.

Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov passerade Belgrad i veckan och sade att varje lösning måste godkännas av FN:s säkerhetsråd. Det är väl korrekt i åtminstone den meningen att ett möjligt medlemskap av Kosovo i FN måste godkännas där. Ryssland vill ha sitt ord med i laget – och Serbien ser självfallet det som ett stöd.

Om den politiska situationen i Serbien således är osunt stabil, och den i Kosovo i genflöde osunt instabil just nu.

Sagde Grenell pressade med olika tämligen dramatiska hot fram ett regeringsskifte i Pristina, men den regering som tillkom sitter på skakigast tänkbara mandat. Det är presidenten Hashmi Thaci som driver tanken att Grenell skall fixa allt, men huruvida han har möjlighet att leverera i det kosovariska politiska landskapet råder det högst delade meningar om.

Den som lever får se.

Balkan tilldrar sig mera sällan de stora rubrikerna numera, och lika väl är väl det. Men denna valdag i Serbien kan det i alla fall finnas anledning att rikta blickarna ditåt.

Självfallet finns det mycket annat som händer i regionen.

En uppgörelse i Bosnien som efter tolv år möjliggör lokalval i den i många avseende starkt delade staden Mostar var ett påtagligt viktigt steg. Och snart förestår viktiga val i såväl Nordmakedonien som det Kroatien som ju inom kort avslutar sitt EU-ordförandeskap.


Åter till södern.

18 juni 2020

TABIANO: Inte alldeles utan möda utlokaliserade vi under gårdagen från vackra Stockholm till minst lika vackra Emilien i norra Italien.

Här handlar det nu om att Anna Maria försöker att öppna upp familjeföretaget Tabiano Castello igen efter den djupa pandemikrisen, och det kräver alldeles uppenbart personlig närvaro. Under denna helg kommer de första gästerna, men bestämmelserna för att göra allt så säkert och bra som möjligt är omfattande.

Gårdagens kusligaste upplevelse var ett nästan totalt öde Kastrup där vi fick tillbringa ett antal timmar. På ett ställe gick det att få en kaffe, och på ett annat ett wienerbröd. Och en och annan vandrade genom de tomma hallarna i det som är Danmarks största arbetsplats.

Nu får vi se hur det går när Europa gradvis öppnar upp. Icke minst här i södra Europa är ju det ekonomiska beroendet av turismen under de kommande månaderna mycket stort.

Pandemin är inte över. I Sverige har vi nu passerat den skrämmande siffran av 5.000 döda, och det är inte märkligt att det i omvärlden finns en skepsis mot den väg som vår regering valt i denna kris och att det också leder till konsekvenser. Jag vet inte om det ingick i den ursprungliga kalkylen, men att den risken var tydlig framgick redan tidigt.

Och pandemin rullar vidare i andra delar av världen. I Brasilien ser det katastrofalt ut. I tretton amerikanska delstater ökar fallen tydligt. I Peking brottas myndigheterna med ett nytt och allvarligt utbrott. Och i vår öppna värld är vi alla beroende varandra.

I EU har det i dag varit toppmöte per video med det Östliga Partnerskapet. Och det är viktigt att man på detta sätt på toppnivå visar att detta är ett partnerskap som är viktigt för EU och som vi måste fortsätta att investera politiskt och finansiellt i.

I morgon är det så dags för EU-ledarna att diskutera det omfattande återstartspaketet i en videokonferens som ju inte förväntas leda till några avgörande slutsatser. Men det blir viktigt hur olika ledare uttrycker sig eftersom det är med utgångspunkt från detta som samtalen kommer att fortsätta under de kommande veckorna.

Ämnet är förvisso synnerligen viktigt.

Hur Europa i dess helhet lyckas att komma tillbaka efter denna unikt djupa kris kommer att avgöra mycket av våra gemensamma möjligheter i världen under kommande år. Jag hoppas innerligt att det finns både omedelbar solidaritet och mer långsiktig strategi i morgondagens diskussioner.

På andra sidan Atlanten ser jag att mycket nu handlar om den bok som f d säkerhetsrådgivaren John Bolton trots Vita Husets motstånd nu ger ut.

Den bild som ges av president Trump – katastrofal som den är – verkar inte avvika nämnvärt från den som tidigare skildringar gett, även om vi får nya detaljer. Han trodde tydligen att Finland var en del av Ryssland, visste inte att Storbritannien var en kärnvapenmakt och uppmuntrade aktivt Kinas president Xi Jinping till ökad repression i Sinkiang.

Han var dessutom mycket nära att försöka få USA att lämna Nato.

Men vid det här laget har man upphört att förvånas. Vi vet att med Donald Trump i Vita Huset lever vi i en farligare och mer osäker värld också vad det gäller hur den amerikanska makten kan komma att användas.

Av detta följer fick knappast att John Bolton är någon hjälte. Han vet förvisso att Finland inte är en del av Ryssland – hans kompetens går alls inte att ifrågasätta – men något ligger det möjligen i Trumps påstående att han ville starta krig med de flesta.

Nu randas midsommaren, men aktiviter i form av olika möten på nätet fortsätter. Om någon timme handlar det t ex om Trump-administrationens politik vad gäller Iran.

Och via Project Syndicate har jag publicerat en artikel om EU:s politik vad gäller Kina som jag i dag återfunnit i tidningar i en rad olika länder. Länk finns via Twitter för den som kan vara intresserad.

Ämnet kommer att bli av allt större betydelse.


Och nu inleds en viktig vecka.

15 juni 2020

STOCKHOLM: Denna vecka rör det sig en del i den europeiska politiken. I alla fall lite.

I dag har EU:s utrikesministrar videomöte först bara med sig själva och sedan med USA:s utrikesminister Pompeo. Vad som möjligen kommer ut ur det senare återstår att se.

Det finns betydande åsiktsskillnader om nästan allt som rör Mellersta Östern, USA:s politik att lämna eller försvaga internationella samarbeten möter ingen förståelse i Europa och det finns en skepsis mot den amerikanska retoriken om Kina.

Det är tydligen inte minst om Kina som Pompeo vill prata.

Men dialog är alltid viktig. Och relationerna över Atlanten förblir, även under besvärliga tider, av stor betydelse.

Och i dag är det också videomöte mellan Ursula von der Leyen och Charles Michel från EU å den ena sidan och Boris Johnson från Storbritannien å den andra. Förhandlingarna om Brexit har bara stått och stampat, och frågan är om det går att hitta någon väg framåt.

Men att räkna med något stort genombrott i dag är näppeligen realistiskt.

På torsdag är det så videotoppmöte med EU:s Östliga Partnerskap. Några avgörande sensationer är knappast att vänta, men det är viktigt att mötet hålls.

Och jag hoppas att man från EU:s sida gör tydliga markeringar mot också tendensen i Ukraina att utnyttja rättsväsendet för att komma åt politiska motståndare. Det är ett ofog som knappast är förenligt med vårt starka stöd till landets utveckling.

På fredag blir det så den viktiga videokonferenser mellan EU:s stats- och regeringschefer där man skall diskutera kommissionens förslag till stort återhämtningspaket, och där ju Sverige tillhör dem som kört ner sig i positioner som inte kommer att vara hållbara.

Men något avgörande är inte att vänta.

Inriktningen är att lyssna runt, för att sedan inleda en kaskad av bilaterala samtal som skall föra fram till ett riktigt möte kanske mot slutet av juli. Det är då ett avgörande måste till för att man därefter kan gå till Europaparlamentet och sedan få möjlighet att få ut stödet med början kring årsskiftet.

Så det blir åtskilligt att hålla ögonen på under veckan.


Misslyckades rättstaten med mordet på Olof Palme?

13 juni 2020

STOCKHOLM: Så här några dagar efteråt kan det finnas anledning att reflektera över den presskonferens i onsdags som slutade med beskedet att förundersökningen om mordet på statsminister Olof Palme för 34 år sedan nu lades ner.

Mordet var en nationell tragedi, och har sedan dess utvecklats till ett nationellt trauma. Vem var mördaren? Och varför kunde vi inte få klarhet?

På den första frågan har vi dessvärre fortfarande inget svar. Vi fick reda på att man när man nu åter vänt på alla stenar ”inte kunde komma förbi” den s k Skandia-mannen Stig Engström, och att de frågetecken som fanns skulle ha räckt till att få honom häktad för ytterligare utfrågningar om han fortfarande var i livet.

Men så mycket säkrare än så blev det dessvärre inte.

Vad som dock framgick med stor tydlighet var alla de försumligheten som tydligt karakteriserade brottsutredningen under dess inledande och avgörande fas. Det var då alla de frågor som nu för evigt kommer att bli hängande i luften utan några större svårigheter skulle ha kunnat redas ut, och klarhet om vem som med stor säkerhet var mördaren kunde ha skapats.

Men så blev det inte.

Är detta då ett haveri för den svenska rättsstaten? Eller ligger förklaringen snarare i att man delvis hade satt den svenska rättsstaten ur spel?

Mycket handlar om personen Hans Holmér och de olika personer han hade omkring sig under denna period.

Det var han som med starkt stöd av den dåvarande regeringen tog ett mycket fast grepp om hela utredningen. Han var redan något av socialdemokratins ”favoritpolis” – sådana fanns inte så många – och det gjorde att han också fick möjlighet att ta kommandot på det sätt han gjorde.

Det skedde också i konflikt med betydande delar av den ordinarie rättsapparaten. Konflikten blev snabbt öppen med de erfarna åklagare som borde ha haft ledningen av förundersökningen, och konflikten var knappast dold med den kärna i säkerhetspolisen som alls inte trodde på det PKK-spår som kom att ta den absoluta huvuddelen av all energi under den inledande och avgörande fasen.

Allt kom ju sedan att kulminera i den också i ett längre historiskt perspektiv alldeles unika s k Ebbe Carlsson-affären. Landets justitieminister tvingades att avgå.

Fokuseringen på PKK-spåret hade av allt att döma sin grund i att man började utredningen med att spekulera i vem eller vilka som kunde tänkas ha haft motiv för mordet. Och ett stort mord av en stor man krävde då ett stort motiv av en stor gruppering för att det skulle kännas meningsfullt.

Man började söka efter mördaren inte på brottsplatsen utan i hög grad i sin egen politiska föreställningsvärld.

Och det var då det gick snett. Ordentligt snett.

Så började man jaga kurdiska terrorister i PKK. De var förvisso inte Guds bästa barn, och hade också mord på sina samveten, men det gick inte att hitta någon av dem som varit ens i närheten av mordplatsen. Men eftersom det inte var den som man främst intresserade sig för fortsatte ansträngningarna att sväva ut i allt mer irrelevanta riktningar.

Det är här som misslyckandet ytterst ligger.

Rättsstaten i dess klassiska form misslyckades inte, eftersom den kom att skjutas åt sidan för en mer politiskt inspirerad process som dessutom körde in i direkt kollision med denna rättsstat.

Det är därför vi aldrig kommer att få veta vem som mördade Olof Palme.

Tragedin blev till ett trauma, och ur detta har vi nu fått också denna tragedi.


Mycket oroande i USA.

06 juni 2020

STOCKHOLM: Det är inte utan att man i dessa dagar känner en tilltagande oro för den dramatiskt ökade polariseringen i det amerikanska samhället och vad den kan komma att leda till.

Det som nu klassificerats som ett mord utfört av en polisman i Minneapolis har kommit att utlösa en omfattande våg av protester runt om i landet eftersom det åter blottlade grundläggande orättvisor i det amerikanska samhället. Till den alldeles överväldigande delen har dessa massiva protester också varit fredliga – men inte alla och inte överallt.

Normalt skulle i ett läge som detta innehavaren i Vita Huset ha försökt att överbrygga motsättningarna och ena nationen, men Donald Trump har i stället agerat på ett sätt som snarare fördjupade dessa. Hans avsikt förefaller att vara att mobiliserar stöd hos dem som i detta inte ser främst protest mot orättvisor utan främst allmän laglöshet som måste motas med alla till buds stående medel.

Allra mest kontroversiellt har varit hans avsikt att använda den reguljära amerikanska försvarsmakten i detta syfte. Det s k nationalgardet kan användas av de olika delstaternas guvernörer, men att sätta in den reguljära armén är någonting helt annat.

Men här stötte han uppenbarligen på motstånd från armén självt och till slut också från sin egen försvarsminister. Och efter viss dramatik ledde det till att de enheter ur den 82:a luftlandsättningsdivisionen som förts till närheten av Washington fick återvända till sin bas.

Jag skulle tro att försvarsminister Eders ställning efter detta är långt ifrån säker.

Hur detta kommer att påverka situationen inför valet i november är det nog för tidigt att ha några bestämda meningar om.

Jag hör från mina vänner att det nu finns tecken på att opinionssiffrorna för honom också i avgörande delstater börjar att svikta, och det spekuleras i att republikaner vars positioner är föremål för återval kan börja att svikta om denna tendens står sig.

På det utrikespolitiska planet är det ju inte förvånande att händelserna i USA – och inte minst bilderna av soldater på gatorna – har fått mycket bred publicitet inte minst i Kina och Ryssland. USA:s roll som banérförare för demokrati och frihet har tveklöst fått sig en törn, och det vid en tidpunkt när det snarare är situationen i Hong Kong som borde ha uppmärksammats.

Annars fortsätter självfallet frågor kring politiken gentemot Kina att vara i fokus, och det i tilltagande grad också i den europeiska debatten.

Att hantera situationen i Hong Kong är inte alldeles enkel.

De aviserade åtgärderna i USA är relativt begränsade till sina effekter – dagen efter de hade utannonserats steg börsen i Hong Kong – och försämrar snarare för Hong Kong än för Kina. och Storbritannien, som naturligt nog är det viktigaste landet i dessa hänseenden, har hitintills inskränkt sig till att möjligen ge ca 300.000 personer i Hong Kong med en viss typ av pass bättre möjligheter till att komma till Storbritannien.

Men förhoppningsvis kan Storbritannien, EU, USA och andra intresserade komma överens om åtgärder som möjligen kan ha någon effekt i den riktning vi eftersträvar. Det är dock klokt att inse att optionerna är begränsade, att Hong Kong 1997 har överlämnats till Kina och att dess särskilda ställning i dess helhet enligt de avtal som då ingicks är tidsbegränsade till 50 år.

Det toppmöte som skulle ägt rum mellan Kina och EU i Leipzig i september har nu inställts. Pandemin är skälet, men till detta tror jag också skall läggas en farhåga för att framsteg man strävat efter i relationen på ett antal punkter inte skulle vara möjliga.

Viktigt är dock att diskussionen om den viktiga frågan om våra relationer till Kina förs vidare. Frågan kommer att bli allt viktigare inte minst i ljuset av den utveckling av den amerikanska politiken som är sannolik. Inte minst måste Europa har förmågan att stå på egna ben i dialogen med USA i dessa frågor.

Den transatlantiska relationen är ju inte i bästa skick.

Vita Huset har nu bestämt att upp mot en tredjedel av kvarvarande amerikanska trupper i Tyskland skall dras tillbaka. Det sägs att beslutet togs utan att Berlin informerades i förväg.

Det är en betydande reducering. Det sägs att det innebär att det speciella förband med F16-flygplan som fortfarande finns i Tyskland tillhör de som nu dras bort, och det skulle innebära att F16-förbandet i Aviano i norra Italien är det enda kvarvarande amerikanska stridsflygförbandet på den europeiska kontinenten.

Samtidigt fortsätter man självfallet olika typer av viktiga gemensamma övningar.

Och det är viktigt, även om jag nog tillhör dem som tycker det är onödigt att flyga B1B-bombflygplan över områden alltför nära Ryssland, t ex när detta nyligen skedde också över Ukraina.

Jag kan väl föreställa mig vad som skulle bli reaktionerna på någon typ av motsvarande ryskt uppträdande. Det finns anledning till försiktighet med sådant som riskerar att uppfattas som provocerande.


Lite dans mellan Trump och Putin.

02 juni 2020

STOCKHOLM: Livet i Zoom-världen går vidare med möten i de mest varierande konstellationer och i de mest varierande ämnen.

I dag har jag t ex ett timslångt websänt samtal med Finlands f d statsminister Alexander Stubb ordnat av Hanaholmen-centrat utanför Helsingfors. Sedan på eftermiddagen hade vi ett rådsmöte med RAND Europe i Cambridge för att gå igenom hur verksamheten utvecklas i dessa märkliga tider.

Och i morgon blir det först ECFR-diskussion om Europas roll i den globala ekonomin, därefter en diskussion med Trilateral Commission om hur Europa och USA skall klara de dramatiskt ökade statsskulderna under de kommande åren, sedan i regi Atlantic Council en briefing av amerikanska UD om deras Iran-politik och sedan lite senare en på kvällen en global kvällsdrink med allmöt meningsutbyte i regi Eurasia Group i New York.

Nyhetsförmedlingen domineras naturligt nog av den bekymmersamma utveckling i USA som började med det dödliga övergreppet av polisen i Minneapolis men som nu lett till oroligheter över stora delar av landet. I dag såg jag bilder av lastbilar med soldater på det annars strikt avspärrade lilla området mellan Vita Husets West Wing och dess kontorsdel i det som heter Old Executive Office Building.

President Trump försöker nu att framställa sig som representanten för lag och ordning, medan Joe Biden naturligt nog framträder och försöker att ta upp de brister i det amerikanska samhället som oroligheterna tveklöst demonstrerar. Men det torde vara alltför tidigt att ha någon uppfattning om vilken inverkan detta kan ha på valet i november.

I dag har president Trump också hunnit med att ringa upp president Putin i Moskva och inbjuda denna till ett kommande G7-möte i G7-kretsen.

Märkligt.

Hans försök att åstadkomma ett G7-möte i Washington i slutet av denna månad kollapsade ju efter det att Angela Merkel förklarat att hon inte tänkte komma. Pandemin var den officiella orsaken, men informellt sades också att Vita Huset inte gjort några förberedelser alls på det sätt som sedan decennier är rutin inför dessa möten.

När G7-mötet havererade förklarade Trump att kretsen i alla fall inte var särskilt relevant, och sade att han till ett möjligt möte i höst, när USA fortfarande har ordförandeskapet, vill inbjuda Ryssland. Dock kom omedelbart uttalanden från såväl London som Ottawa att man inte såg något som helst skäl till detta.

Men trots detta ringer Trump till Kreml och inbjuder Ryssland. Jag vet inte om han var tydlig med att det då bara kunde handla om en inbjudan till Putin att komma som observatör – sådana inbjudningar kan ordförandeskapet utfärda självt. Men hur det än är med den saken är jag övertygad om att Putin inte har någon som helst avsikt att komma som observatör.

Så av allt detta kommer med all sannolikhet inte att bli någonting alls. Det blev bara en märklig dans som visar hur impulsiv och osammanhängande den amerikanska politiken på den högsta nivån är.

Och som också visade den lite märkliga relation som fortfarande förefaller att finnas mellan Donald Trump och Vladimir Putin.

Bägge har sina problem.

I Ryssland kommer nu den uppskjutna folkomröstningen om de föreslagna förändringarna i konstitutionen att äga rum den 1 juli, och på ett eller annat sätt kommer de därmed att godkännas.

Men läget i landet är knappast gott.

Såväl Trump som Putin dröjde alldeles för länge med att ta COVID19 på allvar, och det har lett till ett allvarligt utbrott i Ryssland med fokus i Moskva men med allvarliga utbrott också i andra områden. De senaste opinionsmätningarna visar nu lägre förtroende för president Putin än någon gång under hans numera rätt långa period vid makten.

Nya utrikespolitiska äventyr skulle knappast ändra på den situationen.

Att man förefaller att fördjupa sin inblandning i det libyska moraset torde knappast vara någonting som entusiasmerar den ryska opinionen. Och utrikespolitiskt innebär det nu tydlig konfrontationskurs med Turkiet också i detta område. Och Syrien är knappast ett alldeles lättskött pastorat.


Hong Kong och EU-paket i dessa dagar.

24 maj 2020

STOCKHOLM: Även en vacker försommarsöndag som denna fortsätter världen att då och då knacka på.

Så i dag började jag min dag med en rätt lång intervju på CNN som tog sin utgångspunkt i min artikel i Washington Post om USA:s ställning i världen i dessa dagar, men som ofrånkomligen kom att inkludera en fråga också om vad som uppfattas som den svenskas annorlunda strategin.

Och även om en intervju med TV4 huvudsakligen handlade om den allt sämre relationen mellan USA och Kina kom också den aspekten med där.

I morgon börjar jag så dagen med morgonpasset i P1, och även där kommer det att handla om bilden av Sverige i omvärlden i dessa tider och dess möjliga konsekvenser.

Men annars är det nog efterdyningarna efter de olika mötena i Peking som tilldrar sig mest internationell uppmärksamhet just nu.

Det var bestämda budskap vad gällde såväl Hong Kong som Taiwan som levererades. Om det fanns någon som trodde att den kinesiska ledningen skulle modifierar sin linje något i dessa frågor i den rådande situationen visade det sig vara alldeles fel.

Linjen vad gäller Hong Kong var mycket bestämd, och det inte minst när utrikesminister Wang Yi hade presskonferens i Peking i dag. Man säger visserligen att systemet med ”ett land – två system” skall vara kvar, men vad gäller yttre och inre säkerhet är det nu fullt ut Pekings kommando som skall gälla, och man är tydlig med att några kompromisser på denna punkt inte är aktuella.

De internationella reaktionerna har inte låtit vänta på sig.

Såväl Storbritannien som EU har uttalat stark oro, men än så länge inskränkt sig till detta. Hong Kongs siste brittiske guvernör Chris Patten har, tillsammans med också f d brittiske utrikesministern Malcolm Rifkind varit betydligt klarare och efterlyst en starkare internationell reaktion.

Med Chris Patten hade jag en ”zoom-drink” för någon vecka sedan inför det att han skulle hålla ett anförande – också via Zoom – på klubben för utrikeskorrespondenter i Hong Kong. Bara halvt på skämt sade han att det väl nu kommer att leda till att den klubben stängs ner.

Och nu är han tydlig med att Pekings åtgärder utgör ett ”flagrant brott” mot det gemensamma kinesisk-brittiska avtalet i samband med att den f d kronkolonien återlämnades till Kina 1997. Hur den brittiska regeringen kommer att hantera denna fråga, och vilket stöd man eventuellt söker från andra länder, blir en intressant fråga att följa.

Under en relativt lång period efter 1997 kom Hong Kong faktiskt att fungera fritt snarare över förväntan, men under framför allt det senaste året har tonen från Peking successivt skärpts inte minst i samband med att demokrati-demonstrationerna i Hong Kong blivit allt djärvare.

Om nu coronakrisen i Hong Kong anses under kontroll, kommer vi alldeles säkert att se mer dramatik på gatorna.

Den kommande veckan kommer så EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt förslag till ”återstartpaket” för EU-ekonomin, och det samtidigt som de ”snåla fyra” – däribland Sverige – förefaller att gräva ner sig i sina skyttegravar.

Efter det inleds så skarpa förhandlingar mellan medlemsstaterna, men de ”snåla fyra” kan knappast räkna med så mycket mer än justeringar i det stora paketet. Det kan dock vara väl så viktigt, även om jag tror att man skall vara på vakt för faran att snålheten bedrar visheten.

Det ligger entydigt i Sveriges ekonomiska och politiska intressen att det skall gå bra för Europa i dess helhet, och det är inte alls orimligt att länder med lite större förmåga också är beredda till lite större insatser. De gör vi då i vårt eget långsiktiga och strategiska intresse.

För min del blir det fortsatt en vecka med olika internationella diskussioner, och en del av dem också publika i den virtuella världen.

Det gäller t ex på onsdag morgon då jag har ett samtal med chefen för det utrikespolitiska Lowy-institutet i Australien, liksom den podcast China Power som kommer från Washington.


Det verkar som om politiken accelererar.

21 maj 2020

STOCKHOLM: Våren börjar göra sig allt mer påmind, och det gör förvisso världen också.

I början av veckan sammanträdde via video den s k World Health Assembly som är världshälsoorganisationen WHO:s högsta beslutande organ. Och det var av lätt insedda skäl ett möte av viss vikt.

För mig blev detta möte en mycket tydlig demonstration av vad jag kallat den post-amerikanska världen, och om detta skrev jag också i en artikel i Washington Post i går som det för den intresserade finns länk till på mitt engelska Twitter-konto. Och det har blivit åtskilliga reaktioner på den artikeln – eller rättare sagt på det som den återspeglade.

Mötet med WHA blev en betydande framgång för EU som förhandlade fram de slutsatser som så småningom kunde antas enhälligt. Kinas accepterade att en granskning av den samlade hanteringen av COVID19-krisen skall genomföras, och denna måste ju inkludera såväl virusets ursprung som WHO:s och andras hantering av det.

Och USA kom till slut att acceptera denna resolution och dess olika slutsatser.

Men det hela visade en bild av ett relativt självsäkert Kina, ett inte utan framgång manövrerande EU och ett marginaliserat USA.

Det kommer förvisso att finnas åtskilligt att granska och diskutera kring denna kris och dess hantering när vi lagt dem bakom oss.

I en artikel som via Project Syndicate går ut i olika tidningar i olika delar av världen försökte jag svara på frågan varför världen kunde möta och stoppa SARS-vuruset 2003 men misslyckades så kapitalt med detta virus 2020.

Svaret på den frågan blir med nödvändighet tentativt ännu så länge. Säkert kommer det vart det lider att skrivas åtskilligt i den frågan.

Men även den artikeln finns det för den intresserade länk till genom mitt twitter-konto.

I början på veckan kom så det utspel från Angela Merkel och Emmanuel Macron som med all sannolikhet bär förebud om det förslag till större återhämtningspaket för EU-länderna som kommissionen kommer att lägga sitt förslag till på onsdag i nästa vecka.

Från den svenska regeringens sida blev kommentarerna lite snåla och sura, men det kommer inte att förhindra att beslutet kommer att röra sig i denna riktning.

Med 500 miljarder Euro är det förvisso ett mycket betydande paket, om än avsevärt mindre än vad såväl Macron som Europaparlamentet tidigare talat om, men det verkligt nya är att EU förväntas låna upp medel som sedan kan användas till stöd för drabbade medlemsländer.

Något gemensamt åtagande för andra länders skulder, som ju figurerade tidigare i debatten, handlar det inte om, och därmed kanske inte heller det stora genombrott som vissa tycks vilja se det som. Men det är trots detta ett viktigt och stort steg som borde skapa bättre förutsättning för den återhämtning för hela Europa som ligger i hela Europas intresse.

Och åter har vi sett Angela Merkel stiga fram som ledaren som förmår att formulera en kompromiss som tar samarbetet framåt. Förslaget har, trots sina nya inslag, också fått ett påfallande starkt stöd i den tyska opinionen.

Men åtskilligt kommer säkert att sägas och ske i denna fråga. Först nästa vecka kommer det formella förslaget, och först mot slutet av juni skall stats- och regeringscheferna ta ställning till det.

Vid det laget kommer man sannolikt att också veta mer om hur den försiktiga öppning som nu sker i olika länder kommer att fungera. Inte minst är det en fråga om att rädda turismen i framför allt södra Europa.

Och hur det går för Sverige i det sammanhanget återstår att se. Jag ser att våra nordiska grannländer nu känner en viss rädsla för att importera smitta från oss. Och nu är vi ju i en situation där det i detta hänseende är farligare i Stockholm än vad den är i Rom.

De närmaste dagarna kommer åtskilliga blickar att vara riktade mot Peking i samband med den s k nationella folkkongressens möte där. Det är i samband med denna, som ju fått förskjutas från mars, som den kinesiska ledningen brukar förkunna olika mål för de närmaste åren när det gäller t ex ekonomisk tillväxt.

Så Xi Jinpings tal kommer alldeles säkert att läsas med stort intresse. Med all sannolikhet får vi se ett Kina som försöker framtona som självsäkert och framtidsinriktat, men vad som döljer sig bakom fasaden kan det komma att ta sin tid innan vi börjar att se tecken på.

Inte minst blir det intressant att se om och hur man i så fall reagerar på den nu än aggressiva amerikanska politiken om Kina. Inte minst utrikesminister Pompeo har ju gått upp i ett tonläge som visar att han verkar se utrikespolitiken främst som ett korståg, och hur långt den kinesiska ledningen väljer att svara på detta återstår att se.

Och för min del fortsätter livet i Zoomland.

I går hade vi med ECFR en intressant dialog om EU och Iran-politiken framöver med deltagande också från de tre i detta avseende viktigaste utrikesdepartementen.

Jag var därefter med i en distansdiskussion på Kyiv Security Forum, liksom senare på kvällen med vad som kallas Diplomacy Cafe på universitet i Denver borta i USA.

Skälet till det senare är att vid det universitetet finns en framträdande amerikansk diplomat Chris Hill som jag kom att lära känna väl under vår gemensamma tid med Balkan.

Och jag noterade att med och lyssnade fanns också den pensionerade general som under hans tid som chef för den amerikanska armén i Europa också var min militära motpart i fredsoperationen i Bosnien.

Han skrev till mig efter diskussionen i går att han av mig under den tiden hade lärt sig ”hur man kan uppnå resultat utan att behöva avlossa ett enda skott.” Den kommentaren satte jag värde på.

I dag har det så varit en vidediskussion om läget i världen med Observer Research Foundation i New Delhi och därefter inspelning av en amerikansk pod om Europas och Sveriges syn på relationerna till Kina. Den kommer ut under den kommande veckan, och jag skall se till att det finns en länk.

Men därutöver har det varit skönt att cykla i den värmande solen.


En intressant dag som sade åtskilligt om världen.

18 maj 2020

STOCKHOLM: I denna digitala värld kunde jag i dag följa diskussionerna på World Health Assembly. En och annan ledare hade lite problem med uppkopplingen, men i huvudsak fungerade det.

Men slående var den annorlunda värld som framträdde under dagens sessioner.

Redan inledningsvis framträdde Kinas Xi Jinping med ett längre och påtagligt väl avvägt anförande. Från Europas sida fanns på denna nivå Frankrikes Emmanuel Macron och Tysklands Angela Merkel. Och en fyra-fem timmar senare efter ett oändligt antal ministrar från världens alla hörn kom också den amerikanske hälsoministern.

Jag har i olika sammanhang talat om att vi nu kommit in i en ”post-amerikansk” värld. Och den var högst påtaglig för var och en som följde framträdandena i WHA denna dag.

Xi Jinping nämnde försiktigtvis inte ordet Wuhan, men präntade in att ”vi har nu vänt utvecklingen” om viruset och den kinesiska ekonomin och det kinesiska samhället var på väg tillbaka.

Mycket tydligt var hur han vände sig till de afrikanska länderna speciellt, och talade om olika kommande hjälpinsatser. Ingen annan del av världen lyftes fram på detta sätt. Den kinesiska strategiska prioriteringen var tydlig.

Även han ställde sig bakom en undersökning om viruset och krisen. De begränsningar han angav var att det borde ske när den akuta krisen är över, att den skulle vara objektiv och vetenskaplig och att den borde ske inom ramen för WHO.

Och detta är ju i allt väsentligt också vad som finns i den resolution som under EU:s ledning nu förhandlas fram för att bli slutresultat. Som medförslagställare till den finns också Australien, som ju var först att ta upp detta förslag.

Xi Jinping var också tydlig med att ett vaccin måste ses som ett ”global public good” och inte exklusivt kontrolleras av den ena makten efter den andra.

Sammanfattningsvis ett effektivt anförande med ett budskap i linje med vad nog många ville höra.

Och dessutom hyggligt i linje med de europeiska linjer som nu dominerar den globala debatten kring dessa frågor.

När efter åtskilliga timmar det amerikanska anförandet kom var det av helt annan karaktär. Ett skarpt ifrågasättande av WHO, en icke oväntad tydlig attack på Kina, ingenting om samverkan och solidaritet när det gällde vaccin och så en mycket framträdande roll vad gäller frågan om Taiwan.

På den punkten har man rätt, men det var trots detta lite egenartat när Taiwan sagt att man för samarbetets skull står över denna gång, och det tydligen var klart att frågan skulle diskuteras senare.

Så det var en tydlig bild av en ny värld som trädde fram i dag.

Kina har ett tydligt problem med sin trovärdighet, men arbetar med betydande styrka för att komma över det, och formulerar budskap som nog inte saknar global resonans.

Europa försöker, och inte alldeles utan framgång, att rädda vad som räddas kan av globalt samarbete. Och i det ligger också ett start stöd för WHO och fortsatta reformer av organisationen.

Och USA marginalerer sig själv genom att fortsätta att skapa intrycket att för dem kampen mot Kina är viktigare än kampen mot viruset.

Det var en intressant dag.


Global hälsopolitik hettar till.

17 maj 2020

STOCKHOLM: Global hälsopolitik är sällan det som skapar de stora rubrikerna, och figurerar också mer sällan i den mer ordinarie utrikespolitiska hanteringen.

Men de närmaste dagarna blir kanske annorlunda i dessa avseenden.

Då möts på det sätt möten sker i dessa dagar den s k World Health Assembly som är det högsta beslutande organet i FN:s världshälsoorganisation WHO till sitt årliga möte.

Och två kontroversiella frågor tillhör det som kommer upp där.

Den första är Taiwans deltagande.

Intill 2016 kunde Taiwan delta i WHO:s arbete som observatör, och detta skedde också med pragmatiskt erkännande av Peking. Men sedan dess har tonen från Peking blivit ett annan eftersom man varit missnöjd med valresultaten på Taiwan, och därmed har man blockerat Taiwans deltagande.

Nu finns det åtskilliga – USA och de flesta europeiska stater – som tycker att detta är fel, och det i synnerhet i denna situation. Alla behövs i arbetet för att bekämpa pandemin, och till detta skall ju läggas att myndigheterna i Taipei ju tillhörde dem som tidigt vidtog åtgärder och därmed också varit framgångsrika i arbetet.

Hur det kommer att gå i denna fråga återstår att se, men det mesta talar för att Peking kommer att lägga in ett veto, och praxis förefaller att ha varit att frågor som dessa avgörs med enhällighet.

Den andra rör ett förslag att börja utreda och utvärdera arbetet hitintills med att bekämpa COVID19.

Ett sådant inslag fanns i allas fall med i det förslag till resolution som EU lagt fram och försökt att få stöd för, men hur långt förslaget går och vilka förutsättningar det har att gå igenom återstår att se.

På sina håll vill man rikta udden i detta förslag mot ledningen i Peking. Från den amerikanska administrationen talar man om det kinesiska kommunistpartiet.

Men så behöver det inte vara. Myndigheter i Kina tillhör knappast de enda som famlat och fumlat i denna fråga och kris. Och alla borde förvisso ha ett tydligt intresse av att lära sig av de misstag som begåtts för att vi skall kunna vara bättre rustade nästa gång.

Så mitt i allt annat skall jag i morgon försöka att följa med vad man möjligen kan snappa upp från Genève.

I övrigt innebär min morgondag i Zoomland ett anförande på tankesmedjan Civita i Oslo och deltagande i en diskussion på Kiev Security Forum i just Kiev.

Så är det i dessa dagar.


Ännu en vecka.

10 maj 2020

STOCKHOLM: Sakta går livet vidare i denna så annorlunda tid.

Mötena på Zoom och andra motsvarande plattformar avlöser varandra.

Före helgens inträde hade jag i fredags ett långt möte i den rådgivande gruppen för den stora tankesmedjan Observer Research Foundation i New Delhi, och gick igenom den globala utvecklingen med det perspektiv som Indien erbjuder.

Alla stora planerade arrangemang för hösten – i Mumbai, Dacca, Kigali, Delhi och Tanger – är inställda, men det innebär att de ca 150 anställda kan ägna mer tid åt olika former av digital produktion, och det har man också gjort med betydande framgång.

Ser vi på digital besök tillhör ORF under denna period den absoluta toppen av globala tankesmedjor.

I morgon är det så dags för en global genomgång med Henry Kissinger i en grupp som han kallat ihop för att vi alla skall kunna bredda våra perspektiv.

Och så går det vidare under veckan.

Till den kommande veckans händelser på den globala arenan är att det på torsdag måste vara klart med regeringsbildning i Israel, och vid samma tidpunkt har USA:s utrikesminister Pompeo aviserat sin ankomst till Tel Aviv och Jerusalem.

Då kommer det med all sannolikhet att handla om planerna på att låta Israel annektera betydande delen av den s k Västbank som ju administrerats under israelisk ockupation sedan 1967.

Sprängkraften i den frågan är betydande.

USA har tidigare strävat efter att bilda en i alla fall informell allians mellan främst Israel och Saudiarabien och med udden riktad mot Iran, men frågan är hur långt den saudiska följsamheten med Vita Huset kan sträcka sig när det handlar om att ge avkall på vad många ser som fundamentala gemensamma arabiska intressen.

Landet talar ju fortfarande om det s k arabiska fredsinitiativ som utgått från just Riyadh, och som säger att alla arabiska länder är beredda till fred med Israel om Israel avstår från de områden man ockuperar. Och mottagandet av den s k fredsplan som Trump-administrationen tidigare presenterat har ju varit milt sagt svalt.

För Mike Pompeo förefaller det mesta nu att handla om Iran och Kina. Och tonläget är i bägge fallen mycket högt.

Att USA lämnat det nukleära avtalet med Iran tycks nu inte hindra att man vill hävda att man fortfarande är en del av detta och därmed kan åberopa vissa av dess möjligheter för att ingripa mot Iran. Det handlar om halsbrytande övningar i inverterad logik som torde ha fått många att ta sig för pannan.

Alldeles säkert kommer man att få med sig premiärminister Netanyahu på detta, men det betyder i dessa sammanhang dock mindre. Frågan är hur reaktionen blir hos främst de övriga fyra permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd.

I den övriga regionen har man förvisso sina bekymmer med Iran, men huvudinriktningen i dessa länder förefaller just nu snarast vara att tona ner motsättningarna. Icke minst gäller detta i mycket utsatta Irak som ju befinner sig i en mycket besvärlig situation såväl politiskt som finansiellt, och där man nu äntligen lyckats att få till en ny regering.

På mer näraliggande håll finns anledning att noterar att planerna på att under närmast kuppartade former genomföra presidentvalet i Polen misslyckades, och detta har nu kommit att skjutas upp.

Förhoppningsvis kommer det nu att kunna genomföras vid en tidpunkt då även oppositionen har möjlighet att bedriva någon form av kampanj.

Mer bekymmersamt är då utslaget i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe med anledning av klagomål om hur den Europeiska Centralbanken skötte sina uppgifter under Euro-krisen för ett antal år sedan.

Själva sakfrågan kan vi lämna därhän, men det blir ju högst tveksamt om en domstol i det ena eller det andra landet kan börja sätta sig till doms över oberoende europeiska institutioner. Centralbanken lyder under lagar och bestämmelser den också, men de övervakas av Europadomstolen, och denna har redan tillbakavisat just dessa klagomål.

Det finns, om inte detta på ett eller annat sätt rätas ut, en betydande risk för att domstolar i t ex Polen och Ungern börjar att underkänna EU-beslut och dessa eller andra länder därmed skaffar sig en förevändning för att dra sig ur förpliktelser de har.

Under veckan som kommer antar jag att vi – jag hade trott det skulle skett redan under veckan som gått – kommer att få höra mera om de planerade gemensamma ekonomiska räddningsinsatserna för EU-ländernas ekonomier.

De ekonomiska bedömningar som publicerats under veckan – EU-kommissionens liksom SEB:s Nordic Outlook – tecknar ju alla en påtagligt dyster bild. Det är den kraftigaste ekonomiska inbromsningen av våra ekonomier i modern tid, och med utsikterna för en snabb återhämtning synnerligen osäkra.

I USA närmar sig nu den öppna arbetslösheten 15%, och den klättrar snabbt i våra länder också.

Så gemensamma insatser kommer att krävas, och därmed får vi en ny start på en diskussion inom EU som säkert inte kommer att bli enkel.

Så det kommer att finnas åtskilligt att återvända till under de närmaste dagarna.


Dagar i Zoomland.

03 maj 2020

STOCKHOLM: Dagarna rullar på i denna märkliga tid, men man rusar från det ena mötet efter det andra i Zoomland för att hålla kontakt med en global utveckling som blir allt mer komplicerad.

De olika organisationer jag är aktiv i har alla flyttat till Zoomland och ställt om på ett remarkabelt sätt.

I ECFR har vi t ex härom dagen utförliga diskussioner först med EU-kommissionens vice ordförande Margarethe Vestager och därefter med den spanske utrikesministern Arancha Gonzales.

Och till detta kommer självfallet alla de öppna s k webinarer som nu blir allt vanligare från tankesmedjor runt om i världen. Lowy Institute i Sydney, Observer Research Foundation i New Delhi och Atlantic Council i Washington är tre jag har nära kontakter med och som också utmärker sig för en god omställning till dessa nya tider.

Men på helgen är dock lite lugnare. Denna helg har jag inskränkt mig till att i går vara gäst i P4 Extra när de sände från Stockholm. Och det var – som alltid – en trevlig stund.

Det som nu pågår är ju lite av en global dialog om hur världen efter COVID19 kommer att gestalta sig – och om hur vi på ett ordnat sätt skall försöka att ta oss dit.

Och i den diskussionen finns det fler osäkra än säkra faktorer.

Det är fortfarande mycket vi inte vet om hur COVID19 själv kommer att utvecklas. Kommer det ett vaccin – eller gör det inte det? Finns det tillförlitlig immunitet – eller gör det inte det? Kommer viruset att mutera och blir ännu värre – eller kommer det inte att göra det? Får vi en än allvarligare andra våg – eller blir det bara en svag och obetydlig sådan?

Frågetecknen är många – och svaren på dessa frågor dessutom av mycket stor vikt för fortsättningen.

En ny stor studie med ursprung i University of Minnesota i USA skisserar olika scenarier för de kommande åren utan att dra någon slutsats om dessa. I ett scenario återkommer successiva vågor, i ett annat kommer den verkliga utmaningen under andra halvåret i år och i ett tredje får vi leva med mindre vågor under ett antal år framöver.

Något snabbt slut och någon snabb återgång till någonting som påminner om den värld vi levde i för bara några månader ställs inte i utsikt.

Då talade inte minst jag själv – ”Den Nya Oredans Tid” – om ett sviktande multilateralt samarbete och om ökade internationella spänningar. Det var illa nog.

Ser vi utvecklingen nu är det en högst påtaglig risk för att dessa tendenser kommer att förstärkas.

Objektivt sett bord det självklart vara tvärt om. En global kris borde kräva ett globalt svar i form av ett starkare globalt samarbete. Vi kan inte ha en värld där bara viruset är globalt.

Men det är dessvärre inte den utveckling vi ser, och grunden för detta ligger allra främst i Trump-administrationens politik nä den kämpar mot sin virusutmaning samtidigt som presidentvalet i november rycker allt närmare.

Jag skrev redan tidigare om tendenserna till att kampanjen inför denna kommer att handla också om en upptrappad konfrontation med Kina, och det har vi sedan dess sett ytterligare tidiga tecken på de senaste dagarna. Att det kommer att få konsekvenser långt fram i tiden är uppenbart.

Om den kinesiska kommunistiska regimen kan åtskilligt sägas – min bok innehåller åtskilligt på den punkten – men i en situation som denna krävs det ett globalt samarbete även med regimer som vilar på helt andra värderingar.

Under det kalla krigets decennium var det t ex fortfarande viktigt att USA och Sovjetunionen talade med varandra och ingick överenskommelser med varandra inte minst för att minska riskerna för en nukleär konfrontation.

De global hälsofrågorna borde i dag vara en sådan fråga.

I morgon måndag samlas i Bryssel på inbjudan av EU en bred global koalition för att diskutera den nödvändiga finansieringen av de globala satsningarna på ett vaccin mot COVID19. Det handlar inte bara om forskning och försök nu, utan kommer förhoppningsvis också att handla om tillverkningar och bred användning av ett sådant, och det belopp som kommer att krävas för detta är mycket betydande.

Målet är att mobilisera över sju miljarder Euro för att snabbstarta detta samarbete.

Men hitintills finns – trots försök, har jag förstått – inga tecken på att USA kommer att närvara och bidra till det globala mötet.

Och dispyten om världshälsoorganisationen WHO fortsätter som bekant. Europeiska länder ökar sina bidrag, medan USA fryser sina.

Den diskussionen – och den om vad som hände i pandemins gryende början i Wuhan – kommer alldeles säkert att fortsätta.

Det var den australiska regeringen som lanserade tanken på någon form av internationell undersökningskommission i den senare frågan, vilket ledde till en påtagligt hotfull reaktion från Pekings sida. En politisering av den frågan ör måhända inte så ändamålsenlig, men det finns ju ett mycket starkt vetenskapligt behov av att verkligen klarlägga hur pandemin började, och det inte minst för att bättre kunna bygga beredskap för framtiden. Detta ligger rimligen också i Pekings intresse.

Där motsättningen nu tydligt håller på att skärpas är i frågan om Taiwans deltagande i WHO:s arbete, och det är ju ett högst rimligt krav att de ges möjlighet till detta. De tillhör ju de i världen som faktiskt lyckats bäst i denna situation, och rent principiellt är ju detta den typ av frågor där det inte bör finnas någon politiska skrankor över huvud taget. Nästa virus kan komma var som helst.

Men här sätter sig Peking mycket bestämt mot. På samma sätt som USA nu försöker bromsa allt samarbete med och stöd till Iran i dessa frågor. Orimligt i bägge fallen.

Den kommande veckan förväntas EU-kommissionen bli lite tydliga om hur stora s k Recovery Fund kan tänkas bli utformad – det talas ju om en storleksordning på 15.000 miljarder kronor, även om det nog ligger åtskilligt av vad man skulle kunna kalla finansiell alkemi bakom den siffran.

Därmed tar den europeiska diskussionen kring detta alldeles säkert ny fart. Den har varit anmärkningsvärt frånvarande i Sverige, men att bidra till denna måste självfallet också Sverige göra, även om vi förefaller att ligga påtagligt utanför diskussionen om detta i EU-kretsen i övrigt.

På onsdag är det så dags för det toppmöte mellan EU-länderna och länderna på Västra Balkan som väl var tänkt att vara höjdpunkten på det kroatiska ordförandeskapet.

Nu äger det rum som en videokonferens i stället, vilket väl innebär att det blir en lång serie av anföranden som de som har förmågan att hålla intresset uppe kommer att kunna lyssna på.

Idealiskt är det inte, men det ger dock en möjlighet till viss politisk avstämning med en region som ju är en del av vårt Europa och vars utveckling vi har ett påtagligt intresse av.

Ett halvgrönt ljus gavs ju tidigare till anslutningsförhandlingar med också Norra Makedonien och Albanien, och viktigt är också att EU utsetts den f d slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak till s k särskild representant med uppgift att försöka få till stånd en ny dialog mellan Belgrad och Pristina.

Lätt kommer detta inte att bli.

Just nu råder regeringskris i Kosovo sedan USA-representanten Grenell satt sig före att manövrera bort den sittande regeringen. Och i Serbien är det fortfarande oklart när de planerade valen kan äga rum. President Vucic förefaller dock sitta tämligen säkert i sadeln.

Dagen därefter, på torsdag, är sista dagen för Israel att få en ny regering, och det förväntas ju en koalition mellan den nuvarande regeringen och den nuvarande utmanaren med vänlig på premiärministerposten lite senare i processen.

Det som är alarmerende är att denna regering sannolikt – men under förutsättning av uttalat stöd av USA – kommer att gå vidare med att formellt göra större delen av Västbanken till en del av Israel även om man kanske försöker att finessa processen något i marginalen.

Detta strider tydligt mot internationell rätt, och det skjuter dessutom varje möjlighet till en framtida tvåstatslösning i sank. I det mer omedelbara perspektivet är det svårt att se annat än att det dessutom försvårar vare mer utvecklat samarbete mellan Israel och arabvärlden, och det kommer dessutom att försvåra relationerna mellan Israel och EU.

EU har ju uttryckligt fördömt Rysslands annektering av Krim, och har därmed tydligt markerat hur man ser på försök från den ena eller andra att på detta sätt välta den internationella rätten över ända.

Men om EU lyckas att upprätthålla enighet i denna fråga är långt ifrån säkert. Hårda påtryckningar från såväl Tel Aviv som Washington är att vänta, och alla klarar inte alltid av att stå pall i den blåsten.

Denna månad har Estland övertagit ordförandeskapet i FN:s säkerhetsråd, och det kommer nog i olika frågor att bli en icke alldeles enkel balansgång.

Försvar för internationell legalitet och rättsordning är alltid centralt för det lilla landet i den stora maktens närhet, och därtill kommer dessa principers betydelse för EU, men samtidigt känner man ett starkt beroende av säkerhetsrelationen till den amerikanska makten.

Och mellan dessa två strävanden uppkommer det i tider som dessa inte sällan konflikter.

För min del randas nu åter en vecka i Zoomland.

Dock börjar jag hos SVT i morgon bitti.

Sedan blir det ekonomiska diskussioner om återstart för Sverige och Europa, följt av Zoom-dialog med bl a EU:s f d Höge Representant Cathy Ashton och Italiens f d utrikesminister Franco Frattini.

På tisdag blir det sedan i Zoomland styrelsesammanträde i den svensk-litauiska samarbetsfonden, och därefter anförande via Zoom eller motsvarande på en stor konferens i Norge med anledning av att den europeiska människorättskonventionen firar 70 år i år.

Och det är förvisso värt att uppmärksamma i dessa tider.


Lite om Wuhan, depression, flygbolag och tvättmedel.

26 april 2020

STOCKHOLM: Veckorna går i denna den globala pandemins tid, och någon ljusning i mer fundamental bemärkelse är näppeligen i sikte.

Från Wuhan borta i Kina rapporteras nu att man inte längre har några nya fall.

Men en återgång till normalt liv handlar det sannerligen inte om. De rapporter därifrån jag tagit del av talar om fortsatta hårda restriktioner för att förhindra nya utbrott. Områden av staden är fortfarande helt nedstängda.

Den kinesiska ledningen är utomordentligt angelägen om att åter få fart på ekonomin. Mycket av regimens legitimitet vilar ju på att den kunnat leverera betydande ekonomiska förbättringar.

Och nästa år skall kommunistpartiet fira sitt 100 års-jubileum. Att nå de ekonomiska mål man nu satt upp inför detta år kommer dock näppeligen att vara möjligt. Efter det att mycket av produktion dragit igång i Kina igen är det nu bristande efterfrågan som börjar att bli ett problem.

I det som händer i Kina tror jag det i dessa avseenden ligger lärdomar också för oss.

Någon återgång till mer normalt liv kommer knappast att vara möjligt under en betydande tid framöver. Olika restriktioner kommer sannolikt att finnas kvar under betydande tid, och det kommer att handla om att anpassa sig efter ett i vissa avseenden förändrat sätt att leva.

Om ett tillförlitligt vaccin så småningom kommer, och om den saken vet vi ingenting alls, kan den saken förändras, men det är knappast i morgon eller övermorgon.

Och ekonomins nedgång blir med all sannolikhet djupare och längre än vad prognoserna hitintills sagt.

Den prognos från OECD som kom i mars är redan hopplöst akterseglad, och lyssnar man på de olika bedömningar som nu kommer fram verkar få tro på det som kallades baseline scenario i IMF:s prognos för bara två veckor sedan.

Det innebär att vi börjar närma oss risker för att det inte bara är en djup recession, utan att vi glider in i en direkt depression med ekon från 1930-talet.

Det som då inträffade var ju att en kraftigt nedgång på börserna 1929 ledde till politiska reaktioner i form av främst protektionism som ledde till den stora kraschen 1932. Innan det kom så långt, och det kan det vara värt att påminna om, hanns det med inte mindre än fem perioder av betydande uppgångar på bärsen. I slutändan hjälpte det ingenting alls.

Inte minst efter den stora finanskrisen 2008 var alla fast beslutna att inte upprepa misstagen från då.

Men nu?

Redan innan denna kris var vi i en situation där världshandeln drabbades av den inre protektionistiska åtgärden efter den andra, drivit framför allt av Trump-administrationen. Det handlade främst om handeln med Kina, men den var nog mest en tidsfråga innan det skulle klippas till mot EU också.

Risken är betydande att en i november återvald Donald Trump med ny kraft åter kommer att slå in på den vägen. Redan nu är det ju tydligt att valrörelsen kommer att bli en tävling mellan honom och Joe Biden om vem som är mest negativ mot Kina i olika avseenden. Och att Trump fortfarande har Europa i siktet är dessvärre uppenbart.

Och i en sådan situation finns det en risk för att misstagen från 1930-talet kommer att upprepas. Med allt elände det i så fall skulle komma att innebära.

Att delar av ekonomin kommer att ha svårt att återhämta sig är uppenbart.

Runt om i världen står ca 16.000 trafikflygplan uppställda efter det att trafiken ställts in. Det är fullt på uppställningsplatserna i Mojave-öknen i sydvästra USA, och nu byggs ut kapacitet för uppställning mitt i Australien. De flera flygplatsers parkeringsutrymmen är fyllda.

Men flygbolagen?

I USA har de tre stora flygbolagen fått massivt stöd. Därmed kommer de att överleva.

Konsortiet mellan holländska KLM och Air France får nu statsstöd med 11 miljarder Euro. En närmast hisnande siffra. Och under veckan får vi nog höra vad som krävs för att rädda Lufthansa – till vilken ju dessutom hör Swiss, Brussels Airlines och Austraian Airlines.

Summan blir sannolikt inte mindre.

Och SAS?

Det som hitintills talats om ligger inte i närheten av de stöd som dessa andra bolag nu anser nödvändigt. Skandinavien får inte plötsligt vakna upp utan egna flygförbindelser med omvärlden. I dessa dagar ser det ut som om en daglig avgång till Frankfurt är Stockholms enda direkta förbindelse utanför Norden.

Jag tillhör kanske inte dem som imponerats påtagligt av regeringens hantering av denna kris. Men jag ser att det nu börjar att bli en alltmer allmän uppfattning att den kommit på efterkälken när det gäller arbete med att rädda viktiga delar av vår ekonomi.

Det kommer då att kunna översättas i högre och mer långvarig arbetslöshet. Och det borde det satsas rejält på att undvika.

Under veckan som gick kom EU:s stats- och regeringschefer överens om också en tidtabell för arbetet med en stor s k Recovery Fund.

Och det ser nu ut som om en betydande om än tillfällig höjning av EU:s budget kommer att bli en viktig del av det paket som läge på bordet första veckan i maj.

Jag har svårt att se annat än att Sverige borde säga ja till det. Vi har knappast utmärkt oss för generositet med hårt drabbade europeiska länder i denna kris, och att vi nu skulle bli motvalls käring till ett rejält stöd skulle framstå som direkt ogint. Skulle jag råda Stefan Löfven till någonting så skulle jag råda honom till att i denna fråga snarast hålla Angela Merkel i handen. Det gynnar Sveriges långsiktiga intressen bäst.

Längre bort i världen fortsätter president Trump att överraska med sin hantering av krisen.

Att offentligt fundera på att man borde dricka tvättmedel för att bekämpa COVD19 är mer än lovligt bisarrt. Tillverkare fick ju omedelbart gå ut med varningar att detta t o m kunde vara dödligt.

Han har dessutom hunnit med att säga att rapporterna om att det är något problem med Nordkoreas Kim Jung Un är felaktiga.

Vi får väl se.

Man får väl hoppas att han i alla fall inte druckit tvättmedel.


Ny vecka i den globala karantänens märkliga tid.

19 april 2020

STOCKHOLM: Så har då ytterligare en helg under denna minnesvärda vår passerat. Och nyhetsflödet handlar så gott som enbart om COVD19 och den globala megakris vi står mitt uppe i.

Att jämföra hur det går i olika länder – och varför – är en känslig materia. Man märker snabbt att olika ståndpunkter är förknippade med påtagligt starka känslor.

Men när jag ser på det ser sannolikt är lättats att mäta – antalet döda – så är ju skillnaderna mellan olika länder rätt frapperande.

Här uppe i Norden är antalet döda – även om man justerar för skillnaden i storlek mellan länderna – påtagligt mycket högre i Sverige än i våra grannländer. I DN i dag är det nio sidor med dödsannonser.

Och ser man på trenden förefaller det snarast som om skillnaden håller på att öka.

Och vidgar man det europeiska perspektivet finns det också påfallande skillnader. Belgien och Österrike är av ungefär samma storlek som Sverige, men för det förra landet har det hitintills i detta avseende gått betydligt värre och för det senare betydligt bättre.

Och jämför man Tyskland och Storbritannien är skillnaden betydande. I det senare skenade utvecklingen iväg därför att man inledningsvis inte tog den på tillräckligt allvar, medan man i det förra tog till restriktiva åtgärder relativt snabbt. Och skillnaden syns tydligt i människoliv.

I Italien, som ju drabbades först i Europa, sjunker nu de dagliga dödssiffrorna, men från en mycket hög nivå. Och samma tendens finns möjligtvis också i likaledes hårt drabbade Spanien.

På torsdag denna vecka är det så dags för EU:s stats- och regeringschefer att via video ha ett nytt toppmöte.

Och där kommer diskussionen om olika gemensamma stödprogram säkert att bli intensiv.

Åtskilligt har man redan nått enighet om mellan finansministrarna, och därtill kommer de mycket omfattande insatserna från den europeiska centralbanken ECB.

Men nu kommer det att handla om den s k Recovery Fund som man anser dessutom behövs och om hur denna i så fall skall finansieras. Och här är det, som jag skrivit om tidigare, betydande skillnader mellan de olika länderna med en tydlig skillnad mellan EU:s nordliga och sydliga delar.

Hur detta kommer att lösas ut, med begränsad sannolikhet för att det sker redan på torsdag, kan komma att bli av stor betydelse för samarbetets framtid. Antingen kommer det att börja att luckras upp på ett sätt som snabbt kan bli farligt, eller så kommer det att ta ännu ett betydelsefullt steg framåt.

I åtskilliga länder diskuteras detta nu med betydande styrka. Frankrikes Emmanuel Macron framträda med en stor intervju i Financial Times härom dagen. I Italien diskuteras praktiskt taget ingenting annat. Och i Tyskland är frågan av lätt insedda skäl stor.

Men i Sverige har jag knappt sett en rad i ärendet.

Också Sverige måste dock ha beredskap för de ställningstagande som kan komma. Vi står ju fortfarande utanför både bankunionen och den gemensamma valutan, och det är ofrånkomligt att detta också i viss utsträckning begränsar vårt inflytande.

För min del handlar många samtal, videokonferenser och intervjuer i dessa dagar om den vidare globala utvecklingen och dess konsekvenser. Och vart det lider får jag väl samla ihop tankarna tydligare kring hur Den Nya Oredans Tid nu kommer att utvecklas.

Det är inte enkelt att producera några mer optimistiska scenarier för de närmare åren.

Många ekonomer tycks betraktar de ekonomiska prognoser som IMF producerade och som jag kommenterat tidigare som alltför optimistiska när det gäller ekonomiernas återhämtning.

I dagarna återstartar Volvo sin montering av personbilar i Torslanda-verket i Göteborg och annorstädes. Det är förvisso ett gott tecken.

Men finns det köpare till dessa bilar? Det talas om att det finns månader av lager hos europeiska återförsäljare och ytterligt få nya kunder. Och då kommer det ju knappast att gå att fortsätta att producera i snabb takt särskilt länge.

Och detta är nog dessutom situationen också för delar av den kinesiska ekonomi som man nu håller på att återstarta. Den globala efterfrågan kommer mycket tydligt att gå ner. Prognoser talar ju om en dramatisk minskning för de globala handelsflödena i år.

Mycket av diskussioner just nu handlar ju om Kina och vad som kommer att hända med dess makt och våra relationer till dem.

Den kinesiska ledningen har varit tydlig med att den behöver en betydande tillväxt – kring 6% eller däröver per år – för att klara de olika politiska mål man har satt upp, men sannolikheten för att man snabbt och varaktigt kommer att komma upp till detta är sannolikt inte hög.

Och vilka konsekvenser detta möjligen kan få på den interna utvecklingen kan vi än så länge knappt ens spekulera kring.

Det vi vet är att ett antal mot ledningen mycket kritiska texter har börjat att cirkulera – trots censurens idoga arbete. Samt att dess författare i två fall förefaller att ha försvunnit.

Men också landets möjligheter till extern maktutveckling kan komma att påverkas. Tydligt är ju nu hur man försöker att utnyttja den situation som är just nu till att stärka sina internationella position. Ett skäl till detta är sannolikt att man ser framför sig en successivt allt hårdare konfrontation med USA.

Det är inte självklart att detta kommer att lyckas.

När man i Guangzhou i södra Kina börjat att diskriminera och utvisa afrikanska gästarbetare har detta t ex lett till en skarp reaktion tvärs över det Afrika som man ju investerat så påtagligt i.

Och diskussionen om vad som egentligen hände i och kring Wuhan under de kritiska veckorna har vi inte sett slutet av. Den australiska utrikesministern har nu sagt att hon tycker att det behövs en oberoende utredning om vad som egentligen hände. Vi får se hur det kommer att gå med det förslaget.

President Trump har i allmän skepsis mot Kina frusit alla amerikanska bidrag till världshälsoorganisationen WHO, eftersom han anser att de litade för mycket på kineserna i början.

Det kan sägas, men det ligger lite i FN-systemets natur att man är beroende av vad medlemsstaterna bidrar med också i form av information.

Och hur som helst är detta sannerligen inte tidpunkten att försvaga WHO. Dess insatser kommer att bli av mycket stor betydelse inte minst för att hjälpa fattigare länder att klara utmaningen. En utvärdering kan det förvisso finnas skäl för, men den kan komma senare.

Och det är nog inte bara Kina och WHO som kan anses ha fallerat i inledningen till denna pandemi.

President Trump kan med rätta kritiseras för att ha nedvärderat riskerna. I Storbritannien har motsvarande debatt börjat, och går man så småningom igenom vad som sades av olika svenska företrädare i det inledande skedet är det inte säkert att man kommer att bli imponerad av någon klarsyn.

Men mycket framöver kommer alldeles säkert att handla om Kina.

Tidiga tecken tyder på att Trump-lägret kommer att göra Kina till en del av sin kampanj också mot demokraternas Joe Biden. Han har förvisso talat också om vikten av samarbete med Kina i viktiga frågor, men knappast i de kärleksfulla termer som Donald Trump i ett visst skede hade.

Och allt detta kommer att kräva viss eftertanke i hanteringen i Europa.

Hur blir det med det tilltänkta stora toppmötet mellan Kina och EU:s medlemstater i september? Jag skulle inte tro att det finns någon som är beredd till ett bestämt svar på den frågan i dag.

Trots alla svårigheter och frågetecken har vi ett ömsesidigt beroende med vad som är världens näst största ekonomi samtidigt som vi med större tydlighet måste slå vakt om våra direkta intressen.

Så inleds en ny vecka i denna den globala karantänens märkliga tid.


När kommer hjulen igång igen?

13 april 2020

STOCKHOLM: Så är då denna något annorlunda påskhelg slut, och i morgon återgår livet till vad det var före påskhelgen, d v s inte så värst annorlunda alls.

Pandemin fortsätter att öka i huvuddelen av Europa, även om Italien och Spanien möjligen lyckats att ”platta kurvan” om än på en förfärande högt nivå. I Storbritannien förefaller det fortfarande att gå brant uppåt, medan Tyskland möjligen har en något mindre alarmerande utveckling.

Och i Norden fortsätter talen att vara värre för Sverige än för våra grannländer.

Jag hör att dessa kanske kommer att tvingas att lätta på sina hårdare restriktioner och närma sig den mjukare svenska linjen, och att deras relativa dödstal då skulle börja att komma ikapp våra. Kanske – men kanske inte.

I Tyskland har man på onsdag stort möte om att lätta på vissa restriktioner, och i USA vill president Trump att saker och ring skall börja att normaliseras kring det kommande månadsskiftet, men hans sakkunniga och vetenskapliga rådgivare håller emot. Mycket av avgörandet ligger i det amerikanska systemet dessutom på delstaterna, så det kan komma att se lite olika ut. Precis som det ju alldeles säkert kommer att göra inom EU.

Men under tiden fortsätter pandemin att härja. Också på ställen som man skulle kunna tro var relativt isolerade.

På det amerikanska hangarfartyget Franklin Roosevelt, som ligger stilla vid Guam, är det nu mer än 500 smittade och dödsfall har börjat registreras. Det enda franska hangarfartyget Charles de Gaulle fick återvända till sin hamn i Toulouse sedan man konstaterat smitta ombord. Och jag såg att till Murmansk anlände flygplan med specialutrustning för att försöka hantera smittan på stödbasen för de stora gasprojekten uppe i Sibirien.

Den kommande veckan blir intressant när det gäller utvecklingen av den globala ekonomin.

I morgon publicerar IMF sin årliga World Economic Outlook, och även om mycket är högst osäkert är det den mest auktoritativa bedömningen av vart den globala ekonomin kan vara på väg. Och på onsdag möts G20-gruppens finsnsministrar i ett videomöte som ju bl a skall försöka dra mer operativa slutsatser av denna bedömning.

Att den globala ekonomin nu går ner snabbare och djupare än under den globala finanskrisen 2008-2009 förefaller de flesta nu eniga om, men den avgörande frågan är vad som inträffar därefter.

Och den diskussionen förs ofta i termer av om uppgången kommer att likna ett V, om det snarare blir ett U eller kanske ett W med lite upp och ner under ett längre skede. Och i värsta fall blir det ett L – inte mycket till uppgång alls.

Massiva stödprogram finns nu på plats – starkast sannolikt i USA, med mer varierande styra i de olika europeiska länderna och något svagare i Kina. Det är nog så att det massiva stödprogram man satte in där – mer än 10% av BNP – i samband med den globala finanskrisen har skapat skuldproblem som något minskar handlingsfriheten.

Hur mycket dessa massiva stödprogram kommer att hjälpa återstår att se. USA ser nu en dramatisk ökning av arbetslösheten, med den starka uppgången dämpas något i Europa genom olika korttidsarbetsprogram. Fortfarande, och det gäller inte minst Sverige, förefaller det mig som om programmen inte når fram med tillräcklig kraft till de små och medelstora företag som kanske behöver detta allra mest.

Om vi får en V-liknande uppgång som börjar att skönjas mot slutet av detta år kanske de underskott och skulder som alla dessa program resulterar i kan hanteras rimligt under de kommande åren. I de andra scenarierna kan det bli en betydligt mer problematisk utveckling med finansiella kriser och spänningar som också får påtagliga politiska konsekvenser.

Inte minst riskerar detta att bli fallet inom EU, som jag ju redan delvis skrivit om. Den politiska situationen i Italien är uppenbart besvärlig, och även om de EU-program för stöd som finansministrarna kom fram till förra veckan var utomordentligt både stora och generösa finns det i Italien en tendens att säga att allting som inte innebär att andra länder på ett eller annat sätt garanterar Italiens upplåning inte är acceptabelt.

Och här går EU en besvärlig balansgång. Italien har, nu tillsammans med Spanien, hitintills drabbats väsentligt hårdare av COVD19 än andra EU-länder och man har berättigade krav på stöd och hjälp. Italien sände sina flygplan för att bekämpa skogsbränder i Sverige när vi inte fullt ut klarade det själva, och på motsvarande sätt vill man nu att EU och dess länder ställer upp.

Blir intrycket att så inte sker kan de politiska konsekvenserna också för EU-samarbetet blir besvärliga.

Det är först i slutet av nästa vecka som stats- och regeringscheferna åter sätter sig framför sina skärmar, och då kommer mycket att handla om dessa olika hjälpprogram också mot bakgrund av de olika diskussionerna under denna vecka.

Det förslag till ny långtidsbudget för EU som man hade delade meningar om innan denna kris bröt ut kommer nu att arbetas om. Allt talar för att det då också kommer att handla om en högre utgiftsnivå, och i rådande läge har jag svårt att se att de s k snåla staterna skulle ha några möjligheter att på ett avgörande sätt motsätta sig detta.

Stöd genom den gemensamma EU-budgeten är ju ett konkret sätt att visa solidaritet.

Längre fram kommer i såväl detta som andra hänseenden att infinna sig frågan hur vi återgår till en normal ordning där det är rimligt att snarare minska skulder, hålla igen på utgifter och förhindra att såväl skatter som underskott skenar iväg med alla de negativa konsekvenser detta ju kommer att föra med sig.

Och den återgången kommer nog inte att bli politiskt okomplicerad, men den kommer att bli avgörande för hur vi klarar tillväxt, sysselsättning och välfärd i det lite längre perspektivet.

Det är genom att få hjulen att snurra igen, och inte lägga för många hinder i vägen för dem, som vi klarar framtiden.


I alla fall ingen jetlag.

08 april 2020

STOCKHOLM: Allt så gott som överallt fortsätter att domineras av COVD19 och dess olika konsekvenser.

Fast inte riktigt allt, trots allt.

Försöken att få ett slut på striderna i Libyen förefaller dessvärre knappast att ha lyckats. Den stora konferensen i Berlin var ett ambitiöst försök, men striderna mellan de två rivaliserande regeringarna i landets olika delar har knappast minskat, FN-representanten har kastat in handduken och vad som hänt med samtalen om vapenvila är okänt.

Just nu förefaller det som om såväl Turkiet och Förenade Arabemiraten förser respektive sidor med avancerade drönare, och med dessa attackerar de nu varandra. Rapporter talar t o m om att ett turkiskt örlogsfartyg utanför kusten skjutit luftvärnsrobot mot Haftar-regimens drönare.

EU börjar dock nu få igång den maritima mission som till sjöss skall övervaka förbudet att förse de olika sidorna med nya vapen. Det är bra, men ett problem är att åtskilligt tillförs med flyg, och även om man borde kunna se detta har man svårt att konkret ingripa mot det.

Men just nu ligger frågan om Libyen tämligen långt ner på EU:s dagsordning. Jag har svårt att se någon stats- eller utrikesminister lyfte på telefonen i den frågan.

I Irak ser situationen inte heller så ljus ut.

I Washington har man trots starka invändningar från de amerikanska militära befälhavarna i området beslutat att försöka att öka det militära trycket på de olika shiamiliser i Irak som man anser mer eller mindre styrda av Iran.

Men en upptrappad konfrontation kommer att göra Iraks situation än mer skör. Någon ny regering har man inte lyckats att få på plats efter det att den tidigare havererade, och landets redan sköra ekonomi drabbas nu ytterligare av det starka fallet av priset på den oljeexport man är helt beroende av.

Denna amerikanska politik är en del av försöken att ytterligare öka pressen på Iran. Medan London, Paris och Berlin säger till Washington att man av rent humanitära skäl bör lindra sanktionerna för att stödja den gemensamma kampen mot COVD19 vill man där tydligen inte lyssna på det budskapet.

Och i Afghanistan haltar den begynnande fredsprocessen betänkligt.

Jag skall ägna någon timme åt den saken i morgon, så det kan finnas anledning att återkomma.

Men i Bryssel, Washington, Peking och Moskva är det naturligt nog kampen mot COVD19 som dominerar.

Sverige med sin mjuka linje sticker tydligt ut.

Jag ser en av kolumnisterna i Financial Times tackar Sverige för att vi gör detta experiment som andra sedan kan lära sig någonting av. Men om det är så behagligt att vara experimentnation återstår att se. I dag rapporterades att närmare 100 personer dött under det senaste dygnet, och någon avmattning är mycket svår att se i de kurvor som presenterats.

Att vi just nu ligger sämst till i vår del av Europa är dessvärre obestridligt, och sedan går det alleles säkert att ha olika uppfattningar om varför det är så.

Hur det ser ut om en månad eller så blir viktigt. Då vet vi mera.

Här hemma får nu regeringen riksdagens stöd för ändringar i smittskyddslagen så att den kan fatta ”snabba beslut”. Det går dock inte att undvika reflektionen att det ju inte har varit så mycket av ”snabba beslut” hitintills – och det trots de möjligheter som ju faktiskt redan finns.

I EU-samarbetet förefaller man nu med gemensamma ansträngningar ha kommit tillrätta med huvuddelen av de nationella inskränkningar som förhindrade den gemensamma marknaden och den fria försörjningen med läkemedel och medicinsk utrustning. Och det är mycket viktigt.

Att varje land skulle kunna vara självförsörjande med allt är självfallet en illusion, och därför är den inre marknaden av så stor betydelse i en situation som denna.

Mer spänt är det inom eurogruppen om hur det ekonomiska stödet till hårt drabbade länder skall utformas. Att det behövs ett sådant och att det behövs ett sådant i stor skala råder det ingen tvekan eller oenighet om.

Diskussionen gäller i ställer metoder och instrument, och är till betydande delen är det en fortsättning på diskussionen under eurokrisens besvärliga dagar. Då ledde den till slut till att påfallande kraftfulla nya instrument för att stödja länder i svårigheter sattes upp, men nu vill vissa att dessa inte används utan att man ger sig in i en ny process för att skapa nya instrument.

Hur kommer att sluta återstår att se. Nya instrument kan sannolikt någon gång komma ifråga, men intill dess förefaller det mindre klokt att inte använda de instrument som ju faktiskt finns, som kan användas snabbt och som dessutom har betydande finansiell styrka.

Men i EU-samarbetet krävs ibland en kris eller två innan man kommer fram till en för alla gemensam lösning. Det mönstret har vi sett åtskilliga gånger förr.

I såväl Italien som Spanien finns nu tecken på att utvecklingen har passerat sin kulmen, men den försiktiga vägen tillbaka kommer inte att bli vare sig kort eller enkel. I Storbritannien förefaller situationen fortfarande att försämras – man kom ju igång med åtgärder relativt sent – medan det försiktigt talas om att Tyskland möjligen är bättre.

I Kina öppnas nu Wuhan försiktigt, men det innebär fortfarande inte mer än att man fortfarande har kvar restriktioner som med våra mått mätt är mycket hårda. Ledningen i Peking är dock mycket angelägen om att få igång ekonomin igen, och till ca 70% förefaller så också att ha skett.

Men att vägen framöver är besvärlig visar bl a utvecklingen i Singapore och Japan, där tendenser till nya utbrott nu lett till nya hårdare restriktioner. Relativt sett är dock deras siffror avsevärt bättre än vad vi ser i Europa i dessa dagar.

För min del fortsätter dagarna med en blandning av mediakontakter och globala digitala sammanträden.

I dag har jag varit på Deutsche Welles TV-sändningar om det brev som ett antal f d statsministrar skrev om vikten av starkare globala satsningar genom bl a tydligare finansiellt stöd till FN:s världshälsoorganisation WTO – det borde vara en självklarhet att inte bara virusets härjningar utan också arbetet mot det skall vara globalt – och dessutom i Niklas Svenssons veckoprogram på Expressen TV.

Men det har också blivit samtal med EU:s nya Balkan-sändebud Miroslav Lajcak om de utmaningar som finns i den regionen.

Och dagen avslutas inte förrän ett tidigt kvällsmöte med en rådgivande global grupp inom Eurasia Group. Problemet är bara att det är New York-tid – och det blir efter midnatt för oss européer som är med.

Men vi slipper i alla fall jetlag.