En stämning av uppbrott och förväntan i Kiev.

19 juni 2019

KIEV: Ett snabbt besök här har gett en möjlighet att lite ta temperaturen på Ukraine efter det viktiga presidentskiftet.

Och det blev samtal såväl med president Zelensky och hans närmaste medarbetare som med premiärminister Groysman och utrikesminister Klimkin från det team som gradvis lämnar och dessutom med en rad företrädare för olika partier som nu förbereder sig för det viktiga parlamentsvalet.

Det mesta handlar nu om detta.

Presidenten och hans team är angelägna om att det skall äga rum den 21 juli därför att det ger dem möjlighet att segla på den omedelbara popularitet som han byggde upp med sin övertygande seger. Opinionsmätningarna nu talar om ett stöd väl över 40%.

Och därmed skulle ha få ett parlament mer i linje med den politik han vill driva under de kommande åren.

Av samma – eller snarast motsatta – skäl finns det åtskilliga i det sittande parlamentet som gärna ser att valen äger rum som planerat först i oktober.

Dispyten kring detta just nu är mest juridisk, men i slutändan skulle jag tro att cal i juli är det sannolikaste.

Och det kommer då med all sannolikhet att ge en mycket stark ställning till presidentens synnerligen nya parti, möjligen i samarbete med det parti som den f d rockmusikern Vardarchuk nu satt upp.

I bägge fallen är det mycket nya partier. När de nu presenterat sina respektive listor på kandidater hade de som princip att inte acceptera några nu sittande parlamentariker, vilket ju minskar deras tillgång till dem erfarenhet som kommer att behövas.

Men kravet på nya ansikten förefaller att vara mycket starkt.

De äldre politiska krafterna och politikerna kämpar förvisso också på, men även om vissa av dem kommer att klara 5%-spärren kommer deras position med stor sannolikhet att bli mer marginell.

Efter valet börjar så den nya verkligheten.

En tuff ekonomisk situation med inte minst stora skuldbetalningar som måste klaras av, och det innebär att man omedelbart måste sätta igång och förhandla fram ett rejält nytt mer långsiktigt stödprogram från IMF.

Och detta kommer att innebära att man med nödvändighet måste intensifiera reformpolitiken också på områden som inte är så politiskt enkla. Privatiseringar av tusentals ineffektiva statliga företag liksom möjligheten av privat ägande av land är tämligen avgörande för landets ekonomiska utveckling framöver.

Korruptionen och inte minst det korrumperade rättssystemet måste man ta itu med tydligt och bestämt. Just nu är ju situationen att många viktiga reformer, t ex av tullväsendet, kan blockeras av olika särintressen genom att gå till domstolarna.

Till detta kommer så utmaningen av kriget i Donbas och relationen till Ryssland.

Det är uppenbart att situationen i Donbas står högt på presidentens dagordning, och det spekuleras om olika möjliga åtgärder för att mildra i alla fall den sociala situationen för de som bor i de ockuperade områdena eller i deras omedelbara närhet.

Sådana åtgärder är förvisso viktiga, men huruvida de förändrar den grundläggande dynamiken i konflikten är mindre säkert.

Noteras bör ju denna dag att man i Haag nu efter grundliga efterforskningar formellt åtalat fyra ryska och en ukrainsk medborgare för nedskjutningen av det malaysiska passagerarplanet MH17 över Donbas sommaren 2014.

De kommer att ställas inför rätta – även i sin frånvaro.

Att president Zelensky denna vecka varit i först Paris och sedan Berlin och sökt stöd och förankring har dock varit viktigt. Och det är tydligt att man tycker att man fått det stöd man vill ha.

Man står ju också inför en möjlig konfrontation med Ryssland när det gäller gasleveranser och transit av gas genom Ukraina mot slutet av året. Här finns viktiga knutar som inte kommer att vara enkla att lösa upp.

Efter presidentens resor denna vecka väntar andra viktiga möten i Toronto och med EU, och möjligen också ett möte i det s k Normandi-formatet, innan det är dags för det viktiga valet.

Men även om det fortfarande finns anledning att ha en del frågetecken inför hur förbereda presidentens team är inför de olika utmaningar som väntar är det tydligt att atmosfären i Kiev är förväntansfull och optimistisk.

För första gången visar opinionsundersökningar att det är fler som anser att landet är på rätt väg än motsatsen. Och det speglar de förväntningar som nu finns.


Upptakt i EU – och åter midsommar på Corfu.

17 juni 2019

STOCKHOLM: Det drar ihop sig till midsommar, och det innebär traditionellt att det också drar ihop sig till toppmöte i EU. På torsdag samlas man i Bryssel.

Förhoppningen är att det mötet skall resultera i att stats- och regeringscheferna enas om ett paket av utnämningar till de olika toppositionerna i samarbetet, och att man därmed också kan lägga fram ett konkret förslag om ordförande för EU-kommissionen för Europaparlamentet att godkänna.

Sannolikheten för att man kommer att lyckas med detta på torsdag tror jag är tämligen begränsad. Situationen efter valet till Europaparlamentet är mer svåröverskådlig, och även om det skett överläggningar i olika grupper förefaller det inte som om man ännu kommit tillräckligt långt.

Det som krävs är ju att man når fram till ett paket där det finns en balans mellan de olika intressen som måste tillgodoses. Det handlar om politisk balans, om geografisk balans och om också en viss balans mellan män och kvinnor.

Spekulationerna handlar nu mycket om ordföranden i EU-kommissionen, men enligt min mening är posten som ordförande i Europeiska Rådet minst lika viktig, med potentialen att vara än viktigare, och till detta kommer ju att det skall utses också en ny s k Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Min tips skulle nog bli att man inte syr ihop ett paket redan till torsdag, utan skjuter det ett par veckor framöver.

Det man däremot kommer att komma överens om är ett dokument om den strategiska inriktningen av EU-politiken under de kommande fem åren. Man diskuterades ju ett första utkast till detta på det informella toppmötet i Sibiu i Rumänien, men nu när det ett reviderat förslag som ligger på bordet, och jag skulle tro att man kommer att uppnå enighet om detta.

Noteras bör att de större partigrupperna i Europaparlamentet nu har dragit igång ett eget gemensamt arbete för att tas fram motsvarande politiska prioriteringar. Det är lite av dragkamp om var det politiska initiativet skall ligga, men i avgörande frågor är det knappast någon tvekan om att det ligger hos stats- och regeringscheferna i Europeiska Rådet.

På den vidare scenen ligger uppmärksamheten dels på den skärpta situationen mellan USA och Iran och dels på relationerna mellan USA och Kina när vi nu börjar att närma oss G20-toppmötet i Osaka och de bilaterala diskussioner om också handelskriget som kommer att äga rum där.

Och mitt i allt detta förväntas Donald Trump utannonsera att han ställer upp för ytterligare en period som USA:s president. Det har sin betydelse inte minst därför att han nu än tydligare kommer att formulera USA:s politik mot bakgrund av vad han bedömer som valrörelsens krav.

För min del har jag just återvänt från några dygn i Paris för möte med den s k trilaterala kommissionen, som samlar individer från Europa, Nordamerika och Asien för informella diskussioner, men redan i morgon eftermiddag bär det av i riktig Kiev för att följa upp den politiska utvecklingen där.

President Zelensky är dessa dagar på besök i först Paris och sedan Berlin, men jag hoppas att träffa honom i Kiev på onsdagen innan det för min del bär vidare till Bryssel för olika möten på onsdag kväll och delar av torsdagen. Det riskerar dock att bli lite stökigt i staden med det pågående toppmötet.

Efter diskussioner om multilateralismens framtid i Hamburg på fredagen far jag så under midsommarhelgen till Corfu i Grekland, och det av väldigt speciella skäl.

Denna helg är det ett kvarts sekel sedan vi där undertecknade de formella avtalen om Sveriges, Finlands, Österrikes oh Norges medlemskap i EU, och några av oss som var med från de olika länderna är nu inbjudna för att högtidlighålla detta. Också Frank Belfrage, som ju var chefsförhandlare för Sverige, kommer att komma med.

Det var det viktigaste internationella avtal som Sverige någonsin ingått, och det har med alla rimliga mått mätt tjänar både Sverige och det övriga Europa mycket väl.

För det kommer vi alldeles säkert att höja både ett och två glas i midsommarvärmen i Medelhavet.


Bompengar i Norge och attentat i Oman-viken.

13 juni 2019

GARDEMOEN: Med början i Gjøvik i Innlandet och sedan fortsättning i Sarpsborg vid Glommen nära gränsen till Sverige har det varit en dag också av kommunikation för mig här i Norge.

Och just vägar är den stora frågan här.

Storstilat har man byggt ut nya vägar – behovet var högst uppenbart – och rätt förnuftigt finansierat dessa med s k bombpengar, d v s olika typer av vägavgifter.

Men nu har det blivit revolt. En s k folkrörelse mot bompengarna har organiserats, och nu har den dessutom beslutat sig för att ställa upp i höstens kommun- och fylkesval.

Och det har lett till högst betydande nervositet i regeringen. Framstegspartiet kräver att bompengarna tas bort, men utan egentligt recept för hur man då skall finansiera de dyra vägarna.

Bompengar skall t ex finansiera 70% av världens längsta vägtunnel under vatten vid Rogfast som till betydande kostnad byggs på västlandet. Tanken är att det en dag skall gå att åka bil utan att ta färja längs hela kusten från Stavanger till Trondheim.

Så nu skakar den norska politiken och regeringen,

Värre är det då med situationen nere vid Oman-viken.

Åter har två tankfartyg angripits, och åter pekas fingrar åt Iran. Vi har all anledning att förvänta oss kraftigt ökad spänning.

Att döma av de bilder som distribuerats och tagits av den iranska kustbevakningen handlar det om rätt betydande attacker. Besättningarna på de bägge fartygen förefaller att ha evakuerats till Iran.

Logiken i att Iran skulle göra detta samtidigt som Japans premiärminister sitter i överläggningar med den allra högsta ledningen i Teheran är långt ifrån tydlig.

Kan det handla om krafter i Iran som vill rycka undan mattan för mer modererande iransk diplomati och sörjer konfrontation med ett USA som de anser redan förklarat krig?

Kanske, men frågetecknen är många.

Kan dra handla om krafter från eller i anses länder som vill se en konfrontation mellan USA och Iran och ser detta som ett sätt att driva fram en sådan.

Kanske, men frågetecknen är knappast mindre i det fallet.

Sannolikheten för att spänningen i området nu trappas upp rejält är överhängande. En attack som den för några veckor sedan är en sak. Två attacker är någonting helt annorlunda.

Men nu reser jag hem till Stockholm. Tidigt i morgon bitti bär det av till Paris.


Blandat men intressant i Moskva.

11 juni 2019

MOSKVA: Som det brukar vara blev det en tämligen blandad kompott i samtalen och diskussionerna under mina två dygn i den påtagligt sommarvarma ryska huvudstaden.

De s k Primakov Readings som jag var i bjuden till är en påtagligt stor tillställning med åtskilliga hundra personer i publiken för de olika diskussionerna och dessutom en betydande närvaro av media.

Och i allt väsentlig var det också öppna och bra diskussioner.

Att olika ryska företrädare lade ut texten om den ryska positionen i olika frågor var naturligt, och även om ingenting var direkt överraskande har det i all fall sitt intresse att ta del av helheten.

Presidents utrikespolitiske rådgivare Ushakov, utrikesminister Lavrov och de bägge vice utrikesministrarna Grushko och Rybakov tillhör dem som deltog i mer eller mindre betydande delar av diskussionerna.

Men inbjudningar hade ju också utgått till företrädare med i vissa frågor klart kritiska synpunkter på den ryska politiken, däribland undertecknad, och vi hade inga svårigheter att framföra våra budskap.

Känsligast bland ämnen är självfallet den ryska aggressionen mot Ukraina, och även om situationen där inte stod på dagordningen var det ofrånkomligt att den kom upp inte minst i den panel där jag medverkade.

Men viktigare var måhända de informella diskussionerna, och en middag i går kväll blev ett mycket livligt meningsutbyte om Ukraina-politiken i synnerhet och den ryska politiken i närområdet i allmänhet med några centralt placerad officiella personer.

Jag skulle tro att det var anledningen till att utrikesminister Lavrov i dag var mer utförlig än vanligt om den frågan. Han hade ett tydligt behov av att lägga ut texten om den ryska positionen.

Men i sedvanlig ordning utgår den från att det skulle ha skett någon form av statskupp i Kiev i februari 2014. Det är en falsk myt som tillhör standard i den ryska officiella retoriken, men även om så skulle ha varit fallet ger det inte vare sig Ryssland eller något annat land rätten att invadera Ukraina och annektera delar av dess territorium.

Som vanligt är det möjligt att ha informerad och intressanta diskussioner om geografiskt mer avlägsna ämnen. Det var bra diskussioner om situationen i Mellersta Östern och utvecklingen i olika delar av Asien.

Men när man kommer in på det ryska närområdet blir det omedelbart annorlunda. Då handlar det om en kombination av oförmåga att förmå andra post-sovjetiska staters strävanden och en tendens att tänka i äldre termer av dominans.

Och detta är Rysslands verkliga Akilles-häl som ju blockerar det fulla samarbete med Europa och USA som landets fortsatta modernisering ju skulle kräva. Så länge man inte förmår att respekterar grundläggande regler för umgänget i Europa fruktar jag att den situationen kommer att bestå.

Samarbetet med Kina är förvisso viktigt, men en situationen där man blir en junior partner till den stora och växande makten i Öster tror jag i det längre perspektivet kommer att bli allt mer obekväm.

Dagens sista och alldeles utomordentliga diskussion handlade om situationen när det gällde strategisk rustningskontroll, och i den deltog några av de allra bästa inte bara ryska utan också amerikanska namnen i ärendet.

Situationen är tveklöst oroande. Avtal efter avtal rivs upp eller löper ut, och det finns en överhängande risk för att vi på detta område är på väg in i ett skede av strategisk instabilitet som kommer att innebära nya faror.

På detta område är det uppenbart att Moskva vill ha samtal med Washington, och jag skulle tro att sådana också kommer att komma igång. Däremot är det betydligt osäkrare om dessa kommer att leda till några konkreta resultat i ljuset av en del av de motsättningar som finns.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm igen.


Och nu österut mot Moskva.

09 juni 2019

STOCKHOLM: Efter några dagar hemma bär det denna eftermiddag för min del iväg österut till Moskva. Jag har inte varit där på två år eller så, och det har alltid sitt värde att på ort och ställe se vad man kan finna.

Anledningen är att det stora institutet IMEMO, som funnits sedan gamla dagar och alltid haft en hyggligt central plats i det samlade systemet i den ryska huvudstaden, inbjudit ett antal personer också från andra länder till sin stora årliga konferens om olika globala utmaningar.

Jag minns IMEMO väl från den sovjetiska tiden, eftersom det var därifrån den inbjudan till att besöka Moskva som jag fick i början av 1985 emanerade, och det var också de som stods om värdar för mitt besök där.

Det var annorlunda tider. Här hemma hade den dåvarande regeringen fördömt mig för det mesta i svallvågorna av de olika kontroverserna om ubåtskränkningarna, också för att resa till Washington, och det var nog åtskilliga som höjde på ögonbrynen när jag på inbjudan åkte österut.

Men det blev ett påtagligt intressant besök. Michael Gorbatjov hade just tillträtt som ny sovjetisk ledare, och ingen visste riktigt vart det skulle bära hän. Jag kom att träffa också en och annan som nog var lite utanför det vanliga besöksschemat under dessa dagar.

Om det kan det nog finnas anledning att skriva vart det lider.

Sedan dess har det varit otaliga besök i den ryska huvudstaden. Rätt många under de uppbrottsår som skulle följa. Några av de kämpande ryska demokrater jag lärde känna då har jag fortfarande goda kontakt med.

Och sedan mer officiellt som statsminister. Med pompa och ståt i Kreml hos Boris Jeltsin. Därefter med olika uppdrag på Balkan och med Moskva som en viktig och faktiskt inte sällan konstruktiv samtalspartner. Åtskilliga gånger inbjuden av ryska tankesmedjor eller motsvarande för att utveckla dialog. Och sedan alldeles självklart åtskilliga gånger under mina åtta år som utrikesminister.

Det var inte alltid lätta diskussioner, och ibland var de t o m hårda. Men på ett eller annat sätt har jag alltid uppskattat mina besök i Moskva.

Vi får se hur det blir den här gången. Jag återkommer i ärendet.

På den vidare arenan må ju som positivt noteras att president Trump återvänt till USA och anser att vad man kommit överens om med Mexico nu gör att det inte behövs några höjda tullar. Det är en lättnad, men denna lättsinniga hantering av tullar lämnar dock en viss osäkerhet efter sig.

Ingen vet vad som kan komma härnäst.

Situationen i Mellersta Östern förblir spänd.

Såväl Japans premiärminister Abe som Tysklands utrikesminister Haas är på väg till Teheran för samtal, men viktiga representanter för Gulf-staterna kommer att ge moteld under besök i Europa under veckan.

Läget i Idlib-provinsen försämras genom också de allt intensivare syriska och ryska bombningarna. Någon jämförde med bombningen av Guernica under det spanska inbördeskriget, och tveklöst riskeras en ny humanitär katastrof.

Kampen mot terrorism är viktig, men respekten för människoliv är det också.

I Storbritannien inleds nu först voteringen i den konservativa parlamentsgruppen om vilka två namn som de ca 160.000 partimedlemmarna skall rösta om som ny partiledare och premiärminister.

I opinionsundersökningar leder Boris Johnson tydligt, och i intervjuer i dag säger han att han kommer att vägra att betala vad som överenskommits till EU innan vad han säger en slutgiltig överenskommelse finns. Samtidigt säger han att Storbritannien alldeles bestämt kommer att lämna den 31 oktober.

Hur allt detta skall gå ihop förblir ett mysterium. Och man häpnar när det nu t o m diskuteras en möjlighet för en militant Brexit-premiärminister att helt enkelt hemförlova parlamentet, och därmed förhindra det att fatta några beslut.

En ny premiärminister kommer att vara på plats i slutet av juli, men därifrån fram till 31 oktober är tiden rasade kort, och såväl EU-parlamentet som EU:s institutioner i övrigt kommer att ha åtskillig annat på menyn under dess veckor.

Det blir drama.

Drama ser det nu också ut att bli i Moldavien, där parlamentet godkände en ny regering i lördags, men där den sittande regeringen med stöd av en domstol vägrar att avgå och i stället försöker att upplösa parlamentet.

Jag utgår från att vi kommer att få se ett bestämt agerande från EU:s sida för att hjälpa till med att reda ut den situationen.


Den strategiska framgången med Östliga Partnerskapet.

05 juni 2019

PRAG: Att sitta uppe i det magnifika Czernin-palats som hyser det tjeckiska utrikesministeriet är att i alla bemärkelser befinna sig mitt i Europa. Bryssel ligger alldeles entydigt i kontinentens västra delar, men här är det lika naturligt att blicka mot öst som att blicka mot väst.

Och anledningen att jag är här är fortsatta diskussioner om erfarenheterna av EU:s Östliga Partnerskap sedan det officiellt sjösattes på ett toppmöte här i Prag i maj 2008. På mer eller mindre skakiga grunder brukar jag ju utnämnas till en av dess fäder.

Tjeckisk utrikesminister då var Karel Schwarzenberg, och det var ett nöja att återse honom i diskussioner här i går kväll och i dag tillsammans med också tidigare utrikesminister Alexandr Vondra och nuvarande innehavaren av ämbetet Tomáš Petricek. Karel representerar ett historiskt djup och perspektiv som är unikt i var tids europeiska utrikespolitik, och är alltid värld att lyssna på.

När vi andra diskuterar det senaste decenniets olika dramatiska utvecklingar i Europa och hur vi hanterar dem tar Karel sin startpunkt i Napoleon-krigen och sträcker analysen från det tsaristiska Rysslands inre tumult till det polsk-litauiska samväldets olika erfarenheter.

Och i denna del av Europa betyder historien förvisso mycket. Alla har vi formats av den, men vissa är mer medvetna om den än vad andra är.

För mig är det uppenbart att det Östliga Partnerskapet är en av EU:s inte alltför talrika strategiska framgångar under det senaste decenniet.

I ett öppningsanförande på dagens konferens sade Tjeckiens biträdande utrikesminister Martin Povelšil att partnerskapets grundläggande uppgift är att visa att doktrinen om begränsad suveränitet, uttalade av Sovjetunionen efter dess invasion av Tjeckoslovakien i augusti 1968, inte har någon plats i dagens Europa.

Den observationen är central. Och det var den som också ledde till konfrontationen med Ryssland i de östligare delarna av vårt Europa. Kreml ville inte acceptera att Ukraina valde sin egen väg.

Men för oss är det fundamentalt att inse att om doktrinen om begränsad suveränitet accepteras för ett europeiskt land kommer den i morgon att tvingas på fler europeiska länder, och var slutet på den processen går över tid kan vi aldrig veta.

Det är i denna viktiga del som det Östliga Partnerskapet, i förening med andra politiska insatser, varit en så viktig strategisk framgång.

Och att man ser detta här i Prag är inte så konstigt mot bakgrund av de historiska erfarenheter man har. Årtalen 1938, 1948 och 1968 klingar dovt i nationens moderna historia. Och vad som hände då här i Prag påverkade som bekant hela vår kontinent.

Men det Östliga Partnerskapet har åstadkommit mer än så.

De olika nätverk och samarbeten det lett till har steg för steg förändrat de olika samhällena. Man slås av den betydelse som olika frivilligorganisationer och deras samarbete successivt fått, och det kan inte undgå att ha sina effekter på sikt.

Utvecklingen i Armenien kan ses som ett exempel på det.

Och det gör det viktigt att fortsätta. Det tjeckiska utrikesdepartementet förbereder redan det toppmöte med partnerskapet de planerar under sitt ordförandeskap i EU 2022. Strategiska perspektiv är viktiga för strategiska framgångar.

Det är en strålande högsommardag i Prag, och jag tog en kort promenad ner mot den väldiga Prag-borgen och den allt imponerande Vitus-katedralen. Jag tror inte jag varit där sedan begravningen av Vaclav Havel.

Och jag minns hur jag stod utanför här – jag hade just gått ut gymnasiet – när jublande människomassor tog emot Jugoslaviens ledare Tito när han i augusti 1968 kom på besök för att ge den tjeckoslaviska reformkommunismen sitt stöd.

Någon vecka senare rubbade de sovjetiska stridsvagnarna in. Det var doktrinen om begränsad suveränitet i högst konkret tillämpning. Mörkret sänkte sig åt åter över denna gyllene stad.

Men nu är det annorlunda. Inom loppet av några decennier.

Europa kommer att fortsätta att förändras.

Och det Östliga Partnerskapet är en viktig del av denna historiska process.


Mest om Trump och hans tilltagande tumult.

02 juni 2019

STOCKHOLM: En underbar försommarsöndag när den är som bäst denna dag. Och jag hade förmånen av också en tur en vitt ut i skärgården under helgen, även om tillgången på den förväntade strömmingen visade sig vara något mager.

Ute i den vidare världen är det Donald Trump som fortsätter att skapa oro.

I handelskonflikten med Kina grävs skyttegravarna allt djupare, och vi ser nu hur konflikten sprider sig också till andra områden med restriktioner på teknologi och annat. Inför G20-mötet i Japan i slutet av månaden kan nog ytterligare upptrappning väntas, och utsikterna därefter ser ju inte heller lysande ut.

I Washington har ju förhoppningen varit att de hårdare amerikanska åtgärderna skulle tvinga fram kinesiska eftergifter, men erfarna bedömare ser nu snarast hur den nationalistiska retoriken i Kina skärps, och någon enkel väg tillbaka till var man var när förhandlingarna avbröts är just nu svår att se.

Hörom dagen förkunnade så Trump att han från 10 juni kommer att börja att slå till med successivt ökade tullar på all import från Mexico om det inte blir stopp på människor från Centralamerika som söker sig till den amerikanska gränsen. Enligt vad media förmedlar fattade han detta beslut mot inråden av samtliga relevanta rådgivare.

Bortsett från att man kan diskutera om Mexico bär ansvar för den besvärliga situationen i Centralamerika är detta en tydligt illavarslande åtgärd.

Rent ekonomiskt kommer höjda tullar här faktiskt att drabba mer import till USA än vad tullhöjningarna mot Kina hitintills gjort. Men än allvarligare är att de visar att den amerikanska politiken i dessa frågor är så gott som helt oberäknelig, och att i stort sett vad som helst kan hända.

Donald Trump berömmer sig av att vara ”the great deal-maker”, men hitintills har han ju mest varit ”the great deal-breaker”.

Med Nordkorea blev det ju hitintills ingenting alls i sak, om än varm retorik från Donald Trump om en diktatur som ny enligt uppgift avrättat den chefsförhandlare han hade vid sin sida vid det misslyckade toppmötet i Hanoi.

Med Mexico och Canada blev det till slut vissa revideringar i frihandelsavtalet NAFTA, men detta är ännu inte ratificerat i något av parlamenten, och så vitt jag förstår strider det han nu utannonserar mot Mexico alldeles tydligt mot vad som finns i detta avtal.

Och med Kina har det hitintills bara blivit en allt allvarligare konfrontation.

Tuffa förhandlingar är en sak. Det är inte sällan en nödvändighet, och det inte minst när det gäller Kina.

Men plötsliga lappkast eller offentliga utbrott fungerar i allmänhet påtagligt dåligt om man faktiskt vill uppnå resultat.

I morgon dimper så denne man ner i London för ett statsbesök som säkert kommer att ha sina särskilda inslag. Redan har han ju låtit meddela att Storbritannien bör lämna EU utan avtal, vägra betala sin skulder och utse Nigel Farage till chefsförhandlare.

Det är oseriöst i kubik, och dessutom direkt förolämpande mot den nation han har att besöka.

Att han vill att Boris Johnson skall ta över som ny premiärminister efter Theresa May torde vara uppenbart, och vart detta skulle leda kan man spekulera över. Sagde Boris skulle sannolikt svänga in den brittiska utrikespolitiken på en Trump-kurs om Iran och Mellersta Östern, och måhända t o m göra det med det uttalade syftet att försvaga EU:s ansträngningar i regionen.

Vi får se vad som kommer ut ur besöket i London, som ju sedan följs av firandet av landstigningen i Normandie den 6 juni tillsammans med andra ledare.

Men veckan som kommer har också andra begivenheter.

Till St Petersburg inte så långt härifrån kommer Kinas ledare Xi Jinping för att besöka Vladimir Putin och den ekonomiska utställningen där. Det blir deras andra besök hos varandra på påtagligt kort tid. Putin var ju uppburen gäst i Peking alldeles nyligen i samband med den stora samlingen om Belt and Road-initiativet.

Hur den relationen i sina detaljer utvecklas saknar sannerligen inte intresse.

Samtidigt fortsätter spänningen att stiga kring Iran och den Arabiska Halvön. I Riyad samlade Saudiarabien sina vänner till ett litet kampmöte, och USA:s John Bolton säger att han nu skal lägga fram bevis i FN:s säkerhetsråd för att Iran var ansvarigt för attacken på de tre tankfartygen för någon vecka sedan.

Att han kommit till denna slutsats förvånar knappast. Mer intressant blir att höra vad Norge, där ett av tankfartygen var registrerat, har att säga. Jag kan föreställa mig att det pågår diskussioner i ärendet i Oslo.

Och noteras bör självfallet också att det på onsdag är dags för val till Folketinget i Danmark. Socialdemokraterna ser här ut att klara sig som största parti, men hur en regeringsbildning skall gå till återstår att se.

För socialdemokraterna SPD i Tyskland gick det som bekant riktigt uselt i EU-valet, och partiordföranden Andrea Narles har nu meddelat sin avgång. Hur detta drama kommer att upplösas saknar inte betydelse för framtiden för den stora koalitionen i Berlin, och det blir rätteligen noteras att eftervalsdebatten inte varit alldeles bekväm för CDU och dess nye ledare AKK heller.

För min del blir det en vecka med besök både i Bryssel och Prag – i det första fallet för en del diskussioner om EU som stormakt när det gäller globala regelverk och i det andra fallet för diskussioner om EU:s Östliga Partnerskap och dess framtid.

Och sedan är det ju nationaldag här hemma i Sverige. Låt oss bara hoppas att vädret står sig.