Laddad vecka – Ukraina, Grönt EU och val i UK.

08 december 2019

STOCKHOLM: Framför oss ligger en på många sätt laddad vecka.

I morgon träffas i Paris i den s k Normandie-gruppen Ukrainas, Rysslands, Frankrikes och Tysklands ledare för att se om det går att närma sig en lösning på konflikten mellan Ukraina och Ryssland.

Och det blir det första mötet mellan Ukrainas Zelensky och Rysslands Putin.

Medan den förra alldeles uppenbart vill se konkreta framsteg är det långt ifrån klart att den senaste har någon brådska i den frågan. Det är svårt att åtminstone i det som sägs utåt finna några tecken på rörelse i de ryska positionerna i konflikterna.

Däremot har man från Zelensky sida gjort en del positionsförflyttningar.

Risken är bara att det i Moskva uppfattas som om fler sådana kan komma om man bara väntar lite längre.

Det som möjligen kan uppnås är ytterligare överenskommelser om att dra bort trupper från konfrontationslinjen i östra Ukraina och en större utväxling av fångar.

Redan har man på två punkter gjort tillbakadraganden av denna art, och om det fungerar skulle det självklart vara en fördel om detta kunde utsträckas. Därmed minskar riskerna och frestelserna för de ständigt pågående mindre stridigheter som fortsätter att kräva dödsoffer.

Frågan om att hålla lokalval i de ryskkontrollerade områdena är av avgörande betydelse, och här kommer Moskva säkert att trycka på för att sådana skall ske i grunden på separatisternas villkor.

Det kan Zelensky rimligen inte acceptera. Han har antytt att han kan tänka sig val i dessa områden samtidigt med lokalvalen i Ukraina i övrigt kommande höst, men det kräver då rimliga demokratiska förhållanden i dessa områden.

Jag har tidigare skrivit om att detta inte är en omöjlighet, men att det Frode kräva en omfattande internationell närvaro kring och i valprocessen, och hitintills är det någonting som avvisats av Moskva.

En viss risk i dessa samtal är att president Macron ju talat vitt och brett på senaste tiden om någon form av strategisk relation med Ryssland, och det finns därmed en risk för att han kommer att utsätta Zelensky för press att gå med på sådant som han rimligen inte vill gå med på.

Man måste hoppas på att Angela Merkel, som ju liksom Vladimir Putin varit med i denna process från första början, kommer att fungera som ordningsman i detta avseende.

I går skedde ett viktigt genombrott i övrigt för Ukraina när man säkrade en ny uppgörelse med IMF om fortsatt ekonomiskt stöd. Förhandlingar har pågått ett bra tag, och nu måste de återstående komplicerade frågorna ha lösts ut på ett sätt som uppfyller kraven från IMF.

I Paris kommer man sannolikt också att tala om transit av rysk gas genom Ukraina i och med att flerårsavtalet om detta löper ut vid årsskiftet och förhandlingarna om ett nytt avtal ännu inte förts i hamn.

På rysk sida hade man säkert hoppats att Nordstream 2 genom Östersjön skulle vara klar nu och att man därmed så gott som helt skulle kunna avstå från transit genom Ukraina. Så är dock inte fallet, och man inriktar sig nu från rysk sida på ett kort avtal för att klara den omedelbara situationen.

Ukraina vill däremot ha ett längre avtal, vilket också Berlin arbetar för.

I vågskålen ligger dessutom tydligen det faktum att Naftogas i Ukraina vunnit en serie av internationella skiljedomar mot ryska Gazprom och nu på olika sätt försöker att driva in ca tre miljarder dollar som Gazprom har en skyldighet att betala.

Någon avsikt att göra det har man dock knappast.

Sannolikheten för att man löser ut allt detta i Paris är mycket litern. Jag skulle tro att det nya samtal i Bryssel i försök att lösa den knuten.

I den staden blir det annars klimatfrågan som kommer att dominera.

På onsdag presenterar kommissionen sitt stora klimatpaket, och på torsdag samlas stats- och regeringscheferna till toppmöte för i alla fall en första diskussion kring det. Detta är ju den just nu högst prioriterade frågan för EU-samarbetet.

Vid det toppmötet finns knappast Storbritanniens Boris Johnson med också därför att det är dagen för parlamentsvalet i Storbritannien.

När jag skrev om utsikterna inför det för några veckor sedan tyckte jag att mycket talade för att det skulle bli ett oklart parlamentariskt läge, men sedan dess har såväl opinionsundersökning som vadhållare pekat på en konservativ majoritet i underhuset.

Såväl Financial Times som The Economist har förklarat att de inför detta val inte kan stödja vare sig de konservativa eller labour, och det är tämligen så unikt. Invändningarna mot bägge dessa partier är allvarliga.

Men vi får se hur det går.

Jag kommer att vara i Bryssel på onsdag när klimatpaketet presenteras, men sedan blir det för min del brittisk valvaka i Washington i samband med ett besök där. Och därifrån bär det sedan vidare till Doha i Qatar under den kommande helgen.


Fler frågor än svar efter dagar i Kina.

05 december 2019

STOCKHOLM: Så har jag då återvänt hit efter ett antal dygn med olika diskussioner i olika delar av det stora kinesiska landet.

Och frågorna är många. Vart är Kina och våra relationer med denna växande makt på väg?

Några dygn först i diskussioner med främst multilateralismens framtid som tema nere i Guangzhou och sedan något dygn som inkluderade ett möte också med den allra högsta ledningen i Peking ger föga förvånande knappast något entydigt svar på de frågorna.

Ytligt sett är den inre situationen i landet stabil, men under ytan märks i olika sam,tal dock en viss nervositet för att en ekonomi vars tillväxt måhända börjar att avta kommer att göra den politisk situationen svårare att hantera.

Att så gott som alla kineser fått en påtagligt mycket bättre ekonomisk standard inte minst under det senaste decenniet har säkert bidragit till en icke obetydlig stabilitet. Och i ett land där ojämlikheten sannolikt är större än i något annat mer betydande land i världen har säkert också den intensiva kampanjen mot korruption inom parti och stat gett en viss popularitet.

Samtidigt har den politiska situationen under de senaste åren kännetecknats av en allt hårdare kontroll. Partiets makt skall stärkas i alla avseenden, hävdas det, och i detta ligger måhända ett visst tecken på nervositet för den mer långsiktiga utvecklingen.

Hade ledningen varit mer säker på den långsiktiga stabiliteten hade det snarare varit naturligt att försiktigt öppna upp samhällsdebatten. Sådant har skett under tidigare skeden, men nu är utvecklingen tydligt den motsatta.

Och allt mer centreras kring partiledaren och presidenten Xi Jinping. Andra personligheter i ledningen spelar tydligt underordnade roller.

Hong Kong, Sinkiang och Tibet är utmaningar som med all säkerhet sysselsätter ledningen. Man är medvetenhet den internationella kritiken, vilket framgick av de samtal vi hade.

Och i alla fall i fallet Hong Kong är den ofrånkomligen en faktor i beslutsfattande. Men den fasta avsikten att kontrollera dessa områden ger man förvisso inte avkall på.

Påtagligt är hur den retoriska konfrontationen med främst USA håller på att trappas upp, och det vidtas också olika åtgärder som ytterligare späder på motsättningarna. Just nu är det den amerikanska kritiken mot vad som kan hända i Hong Kong och vad som sker i Xinjiang som driver upptrappningen i olika avseenden.

För den mera ytlige betraktare man ofrånkomligen är som besökare här är det svårt att upptäcka någon nervositet över effekterna av handelskonflikten med USA. Följer man media får man snarare intrycket av att ledningen här håller på att anpassa sig till att den kommer att trappas upp ytterligare.

Kanske blir det en begränsad överenskommelse för att förhindra än mer av nöjda tullar kring mitten av denna månad, men någon lösning av konflikten tror ingen att det skulle innebära.

Möjligen en paus i den pågående upptrappningen.

Att Huawei ses som något av en kronjuvel som är föremål för nationell stolthet är inte att ta fel på. Medias bild här är att den amerikanska offensiven mot företaget inte har förutsättningar att lyckas långsiktigt.

Dagligen rapporteras nya framgångar både för företaget och för kinesisk högteknologiutveckling i övrigt. Och med objektiva mått mätt går det inte att komma ifrån att landets utveckling i dessa avseenden är påtagligt imponerande.

Landet är naturligt nog fokuserat först och främst på sin egen utveckling, men relationerna med omvärlden är viktiga. Xi Jinping angetts ha besökt inte mindre än 84 länder under sin tid som högste ledare, och delegationerna strömmar in till Peking.

Jag noterade den ryske nationella säkerhetsrådgivaren Patruchev, med ett påtagligt varmt mottagande, liksom El Salvadors president bland huvudstadens mer prominenta besökare under mitt besök där. De tillhörde dem som förutom den grupp som jag ingick i som togs emot av presidenten själv.

Avsikten att bygga internationella relationer med stor bredd går det inte att ta fel på. Inte minst Afrika nämns påfallande ofta i olika samtal.

Relationerna till EU är tveklöst viktiga.

EU är Kinas största handelspartner, och Kina är EU:s näst största handelspartner. Dagligen handlar det om ca 1,5 miljarder euro i handelsutbyte, vilket är högst betydande.

Och såväl EU som Kina har ett starkt intresse av ett stabilt och ordnat regelverk för den relationen. Det finns en gemensam oro för att USA håller på att demontera inte minst det viktiga arbetet i världshandelsorganisationen WTO, och en gemensam vilja att finna vägar till reformer.

Också på andra områden är samarbete viktigt. Kina leder världen när det gäller klimatskadliga utsläpp, och även om det sker stora satsningar på förnyelsebar energi liksom kärnkraft fortsätter utsläppen att öka under åtskilliga år framöver.

Men i andra avseenden är relationen mer komplicerad.

Den kinesiska ekonomin har under de senaste åren blivit allt mer dominerad av stora statskontrollerade företag, och dessa kan uppträda på den globala marknaden med resurser och möjligheter som andra företag inte har. Och gränsdragningen mellan statliga och privata företag är inte heller i dessa avseenden alldeles klar.

Och till bilden hör alldeles självklart också frågorna om de mänskliga rättigheterna i olika avseenden. Att den kinesiska känsligheten är betydande går det inte att ta fel på.

Nästa år blir viktigt när det gäller relationerna med Kina. I september blir det stort toppmöte i Leipzig mellan den kinesiska ledningen och EU:s starta- och regeringschefer, och det blir viktigt att se om det tills dess går att komma framåt i de olika frågor som i dag leder till spänningar.

Hur som helst är det alldeles uppenbart att frågor kring Kina kommer att bli allt viktigaste i en lång rad avseenden under kommande år.

Och jag skriver ju också åtskilligt om detta i min bok ”Den Nya Oredans Tid”.

Efter den första upplagan tydligen tagit slut har den nu tryckts upp igen och håller tydligen på att tryckas upp ytterligare en tredje gång.


Och nu klimat, Nato och Kina.

29 november 2019

ISTANBUL: Sent på fredagskvällen passerar jag den nya jätteflygplats här på väg till den obetydligt mindre flygplats i Guangzhou en gång Canton – i södra Kina där jag kommer att landa framåt kvällen lokal tid.

Det blir några dagars dialog i Kina om villkoren för multilateralt samarbete i denna tid av nya globala utmaningar. Till en del är tydligen dessa diskussioner ett led i upptakten till högtidlighållandet av FN:s 75-årsdag i september nästa år.

Men möjligen ger diskussionerna också andra små inblickar i vad som händer i detta lands politiska system. Efter några dygn utanför Guangzhou blir det fortsatta diskussioner under ett kortare besök i Peking.

Och sedan bär det hem igen.

Efter skiftena i Bryssel dessa dagar blir det rivstart för åtskilligt under den kommande veckan.

På måndag inleder Ursula von der Leyen sin period som kommissionspresident genom att vara med när klimatmötet COP25 – fortfarande under chilenskt ordförandeskap, även om platsen ändrats – öppnas i Madrid.

Där kommer det rent konkret att handla om sortera ut en del återstående frågor om regelverket för att förverkliga de relativt försiktigt och allmänt formulerade åtagandena i Paris-avtalet.

Men utöver det blir det åtskilligt om klimatfinansiering, och dessutom ett högnivåmöte om skogar som med all sannolikhet kommer att fokusera på de aktuella utmaningarna kring regnskogarna i Amazonas.

Två veckor eller så räknar man med att mötet skall pågå.

Därtill kommer det säkert blir ännu en manifestation av hur viktig man anser att denna fråga är. Många ministrar flyger säkert in något dygn för att hålla engagerade anföranden.

Vackert, men i grunden är det ju konkreta åtgärder som gäller, och det är betydligt mer krävande.

På tisdag är det så dags för Nato:s s k ledarmöte ute i den engelska landsbygden, och det handlar då i grunden tre saker.

Vad säger Trump, vad säger Macron och vad säger Erdogan.

Den förste kan säga i stort sett vad som helst, men möjligen väljer han att gå armkrok med Macron efter dennes olika uttalanden om Ryssland och den relationen.

Härom dagen sade han att Ryssland ju inte kunde vara Natos fiende, utan fienden är i stället den Islamska terrorismen i Sahel och annorstädes.

Och korrekt är självfallet att ingen är fiende till Nato så länge fred råder.

Men den som kränker någon av medlemsstaterna territoriella integritet blir med automatik fiende till alla medlemsstater. Det är liksom det som är hela grundidén.

Och det har Ryssland gjort med såväl Georgien som Ukraina. Därför är Natos skydd för sina medlemsstater – och indirekt också för oss – av stor betydelse.

Frankrike kan tycka att man ligger lite längre bort, men det är en påtagligt kortsiktig syn på saken. Det handlar också om solidaritet.

Relativt sett har t ex Estland betydligt fler soldater i det franskspråkiga Afrika för att möta dess säkerhetsproblem än vad Frankrike har i de baltiska staterna. Hot möts i samarbete.

Att bekämpa terrorism är egentligen inte en uppgift som Nato är speciellt lämpad för.

Kärnvapen är ett påtagligt dåligt instrument, liksom mekaniserade bataljoner eller avancerat stridsflyg så länge det inte handlar om organisationer som gör anspråk på att kontrollera territoriet.

Och även detta är ju en uppgift som kräver betydande bredd i insatserna. Afghanistan kan ju tjäna som ett exempel på detta. Och för den delen också Sahel-området.

Möjligen kommer man ute på den engelska landsbygden att försöka att lösa ut den skuggstrid som utbrutit om olika försvarsplaner.

USA och några andra länder har stoppat ett dokument som refererar till att Turkiet ser YPG/PKK i nordöstra Syrien som ett säkerhetshot, och detta har lett till att Turkiet stoppat det formella godkännandet av Natos försvarsplanering för Polen och de tre baltiska länderna.

Det kommer nog att krävas en del diplomati för att lösa ut den knuten.

Att det är en milt sagt olycklig strid säger sig självt.

Men nu bär det av till Kina.

Allt mer och mer i våra dagar handlar ju på ett eller annat sätt faktiskt om Kinas utveckling, dess ekonomiska tyngd och dess politiska avsikter.

Just nu ligger mycket av uppmärksamheten på situationen i Hong Kong och spänningarna med USA inte minst i de handelsförhandlingar som har påtagliga svårigheter att komma ens till ett preliminär avslut.

Och lyckades det inte inom de närmaste två veckorna kommer nya Trump-tullar att träda i kraft med alla de negativa effekter det får på alla berörda.

Men nästa år kommer EU att ha Kina i fokus på ett helt annat sätt.

Först blir det sedvanligt toppmöte mellan EU och Kina i vår, men därefter följer ett toppmöte mellan alla EU-länderna och Kina i Leipzig i september.

Om man lyckats att lösa ut några problem tills dess återser att se.


Grönt ljus i Strasbourg – och intressant i Tallinn.

27 november 2019

STOCKHOLM: I dag har Europaparlamentet vid sin session i Strasbourg som väntat gett grönt ljus till den nya kommissionen, och efter motsvarande signal från medlemsstaterna i ministerrådet kan den nu på söndag ta itu med alla arbetsuppgifter.

I sitt anförande i parlamentet i dag gav Ursula van der Leyen som väntat prioritet till klimatfrågan med åtagandet att Europa skulle bli den första klimatneutrala kontinenten genom att netto inte ha några utsläpp 2050.

Och därmed ligger Europa långt före världen i övrigt i detta arbete, men med bara 9% av de samlade globala utsläppen är det ju uppenbart att detta i sig inte kommer att vara tillräckligt.

Detta mål har redan brett stöd inom EU, även om bl a Polen ännu inte accepterat det. Jag skulle dock tro att det kommer att ske. Det är många år till 2050.

Mer intressant är då hennes ambition att skärpa det existerande EU-målet att till 2030 reducera utsläppen med 40%. Här vill hon gå till 50 eller 55% och det är betydligt mer ambitiöst även om det redan nu är tydligt att man kommer att prestera bättre än det uppsatta målet 40%.

För att åstadkomma detta vill hon inom 100 dagar föreslår en ”klimatlag”, men exakt vad detta kommer att innebära återstår nog att se. Hon vill ta fram en stor europeisk investeringsplan i samma syfte, men även här är det den mer konkreta utformningen som kommer att bli avgörande.

Till de medel hon vill använda här en ”carbon border tax”, men det är betydligt enklare sagt än gjort.

Möjligen skulle en sådan kunna fungera inom sektorer som t ex stål, men att mer generellt införa någon form av ”miljötull” mot t ex Kina eller USA riskerar att utsätta ett redan vittrande system för världshandeln för nya påfrestningar

Men frågan ligger på bordet, problemet är uppenbart, och det kommer att krävas en hel del tankeverksamhet för att få detta att fungera på ett bra sätt.

Åtskilligt annat fanns också med i hennes anförande i dag, men i det syntes inte så mycket av den geopolitiska prioritering hon säger att hon vill ge kommissionens arbete under de kommande åren.

En ökning av anslagen till den gemensamma utrikespolitiken med en tredjedel ställs i utsikt, vilket är välkommet, men självfallet är det den konkreta användningen som är avgörande.

Nya tag i migrationspolitiken sattes också på dagordningen. Det är nog så viktigt, men här handlar det ju om att övervinna de skilda meningar som finns i kretsen av medlemsstater sedan åtskilliga år tillbaka.

En mer utförlig programförklaring från den nya kommissionen kommer när den tillträtt, och sedan får vi se hur aptiten är bland medlemsstater när de på toppmötet mot mitten av nästa månad skall tas itu med den viktiga frågan om den nya långtidsbudgeten.

Ett fördrag från kommissionen ligger ju redan på bordet, men om den nya kommissionen vill ändra i detta återstår att se. Hur som helst skulle jag inte tro att dessa frågor löses ut förrän under det tyska ordförandeskapet andra delen av 2020.

Kanske blir det Angela Merkels sista kraftinsats i EU-samarbetet.

Gårdagen tillbringade jag i ett Tallinn som närmast svämmade över av besökare.

På plats i staden under dagen fanns förutom Ukrainas president också utrikesministrar från Sveriges, Litauen och Ukraina.

Men för min del handlade det om ett seminarium på Sveriges ambassad som blinkande tillbaka på våra insatser för att hjälpa Estland när landet åter hade möjlighet att bli självständigt.

Och det blev en intressant återblick på de dramatiska år i början av 1990-talet där inte minst jag kom att samarbeta nära med landets dåvarande premiärminister och reformledare Mart Laar.

Även Mart Laar var på plats på svenska ambassaden i går, och åtskilligt mycket uppskattande kom att sägas om det som vi då hade möjlighet att göra.

Men seminariet handlade också om de lite senare insatser som Sverige gjorde för att hjälpa de tre baltiska staterna att bygga upp sina försvarsmakter.

I samband med de neddragningar som gjordes i Sverige kunde betydande mängder rimligt modern materiel skeppas över till de tre länderna, och för detta fick den dåvarande försvarsministern Björn von Sydow åtskilligt beröm.

Det var viktiga insatser under år innan länderna hade möjlighet att bli medlemmar av Nato.

På mitt bord har nu hamnat de memoarer om 1990-talets dramatisk år som Rysslands dåvarande utrikesminister Andrej Kozyrev sent omsider författat.

Han var en god samarbetspartner under de åren, vi har fortfarande kontakt, och det är en i mycket hög grad läsvärd bok som han skrivit.

Alltför lätt glömmer vi hur dramatiska dessa år i och för Ryssland faktiskt var.


Efter Trilaterala kommissionen.

24 november 2019

STOCKHOLM: För min del har denna helg främst inneburit det årliga mötet med Trilateral Commission och dess europeiska del, och det mötet har denna gång ägt rum just här.

Det blev diskussioner som spände över vida ämnen.

Europas konkurrenskraft. Den globala kraftmätningen om teknologi. Säkerhet i den allt viktigare cybervärlden. Vart Rysslands utmaning är på väg. Vad vi kan förvänta oss av det fortsatta tumultet i USA. Och självfallet inte minst klimatutmaningen.

Viktigt var också att ge deltagarna från runt om i Europa lite av en bild av framgångar och utmaningar i våra nordiska länder.

Till mina uppgifter hörde bl a ett samtal vid middagen i Vasa-muséet i går kväll med Estlands president Kersti Kaljulaid om landets väg från ruinerna av Sovjetunionen till en globalt framgångsrik digital ekonomi.

Och över alla våra diskussioner hängde frågan hur vårt Europa skall manövrera i denna värld av nya utmaningar och ny oreda.

På onsdag förväntas Europaparlamentet ge sitt slutgiltiga godkännande till den nya kommissionären, och därmed kommer den kommande helg att en månad efter planerad tidtabell att träda till och kunna påbörja sitt arbete.

Och på fredag lämnar också Donald Tusk, som nu tillträtt som ordförande i EPP-partiet och därmed förblir en viktig person i det europeiska politiska systemet, över ordförandeskapet i Europeiska Rådet till Charles Michel.

Det är en krävande agenda de kommer att ha att hantera framöver.

Som det just nu ser ut inför det brittiska valet den 12 december, med en solid konservativ ledning i opinionsmätningarna, kommer Storbritannien att formellt lämna EU den 31 januari, men det är bara slutet på början på processen, och därefter inleds arbetet med att förhandla fram en ny relation.

Och så gott som ingen tror att den uppgiften kan klara av under det kommande året.

Till sommaren kommer den brittiska regeringen med hög sannolikhet att få be att få stanna kvar i det faktiska samarbetet ytterligare ett år för att hinna förhandla fram ett avtal och förhindra en ny krasch i relationen.

Men om allt annat som står på dagordningen kommer vi att få höra mera av tillträdande kommissionsordföranden Ursula van der Leyen när hon framträder inför Europaparlamentet under veckan.

Hon spände förväntningarna högt hos olika partigrupper när hon senast framträdde där, och det kommer inte att bli lätt att leva upp till allt det som hon ansåg att hon måste lova vid det tillfället.

Det blir intressant att se om t ex tal om europeiska minimilöner kommer att finnas kvar, eller hur långt hon vågar gå när det gäller olika former av klimattullar riktade mot t ex USA och Kina.

Det är mark som enligt min mening måste beträdas med stor försiktighet. Men det politiska trycket är samtidigt betydande.

De senaste dagarna har också sett ett utrikesministermöte i Nato som ägnats åt förberedelserna inför Nato:s s k ledarmöte i London 3-4 december.

Varje möte med Donald Trump är en riskabel tilldragelse, och att president Macron använt uttrycket ”hjärndöd” när han beskrivit tillståndet när det gäller strategisk dialog över Atlanten har möjligen inte uppfattas så väl av denne, och därmed tillfört en ytterligare riskfaktor.

Att det är ett s k ledarmöte och inte ett formellt toppmöte innebär dock att det inte kommer att utfärdas någon kommuniké, och det är en del av riskhanteringsstrategin.

Parallellt fortsätter upptakten till den stora Nato-övning som också innebär att ca 20.000 soldater kommer från USA och övar insatser i de östligare delarna av Nato-territoriet. En mekaniserad bataljon har redan anlänt till Litauen.

Så Nato är just nu en allians där den politiska relationen är i mindre idealiskt tillstånd, men där en militär förstärkning samtidigt sker i viktiga avseenden.

Om detta kommer att fortsätta återstår att se. I Sydkorea har USA nu begärt att landets ersättning för närvaron av amerikanska trupper skall femdubblas, vilket har lett till ett sammanbrott i de förhandlingarna.

Det skall inte uteslutas att motsvarande krav kan börja att ställas i Europa.

För min del blir detta en vecka i huvudsak i Stockholm. Men tisdagen kommer jag att tillbringa i Tallinn, och på fredag bär det av i riktning mot Kina.


Från den årliga dialogen i Abu Dhabi.

17 november 2019

ABU DHABI: Det har blivit något av en tradition att en krets av personer träffas här varje år för att på inbjudan av Förenade Arabemiratens utrikesminister diskutera regionens olika utmaningar.

I år var det tionde gången det skedde, att jag har tillhört kretsen av inbjudna under hela denna period.

Och den har ju på åtskilligt sätt varit dramatisk.

Den s k arabiska våren skakade om rejält. Inte minst här i UAE fanns det en djup oro för vart Egypten egentligen var på väg, och man gjorde senare ingen hemlighet av att man drog en suck av lättnad när landets demokratiska experiment var över.

Åren därefter minns jag väl hur de allra flesta, med Iraks dåvarande utrikesminister som tydligt undantag, utgick från att regimen Assad i Syrien skulle falla inom kort. Men så blev det som bekant inte alls.

Och under hela denna period har olika frågor med anknytning till Iran ständigt återkommit, liksom alldeles självklart den palestinska frågan. Obama-administrationens politik i bägge dessa frågor har följts av Trump-administrationens radikalt annorlunda inriktning.

Årets diskussioner fördes inte minst i ljuset av den upptrappning av konfrontation i regionen den amerikanska politiken när det gäller Iran lett till, och inte minst den på ett eller annat sätt iranska attacken på de saudiska oljeinstallationerna i september.

Men tonläget var dock markant annorlunda än för ett år sedan. Då applåderas i denna del av regionen ökad konfrontation med Iran, men nu var det i stället strävan efter någon form av politisk process för att undvika ytterligare upptrappning som var det genomgående temat.

Hur en sådan skulle kunna åstadkommas är dock långt ifrån klart.

USA viker knappast från sin linje om ”maximalt tryck” i olika former, samtidigt som ju Iran svarat på denna med en eskalation i syfte att driva fram en de-eskalation, och kombinationen av dessa två är ett sluttande plan som det inte är alldeles lätt att se hur man skall komma bort från.

Och nästa år är det val – först parlamentsval i Iran i februari, med betydande risk för att mer konfrontatoriska krafter får en starkare ställning, och sedan presidentval i USA i november.

När det gäller den plågsamma och utdragna konflikten i Jemen fanns det en viss förhoppning att den nu skall trappas ner även om en politisk lösning är lång ifrån näraliggande.

UAE har ju dragit sig ur konflikten, och det hördes nu tydliga saudiska röster som sade att det politiska priset för konflikten i omvärlden nu har blivit alldeles för högt.

En ömsesidig nedtrappning förefaller att vara vad FN-medlaren Martin Griffiths, som också var här, hoppades på.

Konflikten mellan Israel och Palestina var också föremål för diskussion med de olika synpunkterna och intressena företrädda.

Men här var pessimismen mer påtaglig.

Vilken regering som Israel kommer att få är långt ifrån klart, och huruvida det kommer att vara möjligt att äntligen få till stånd nya val i Palestina för att få fram en ny politisk ledning är inte alldeles klart.

Och den berömda amerikanska fredsplanen – som i grunden ingen verkar att tro särskilt mycket på – har ännu inte sett dagens ljus. Vi informerades dock om att den omfattar 60 sidor, vilken betydelse just detta nu kan ha.

En tänkare sade att det är på väg mot en situation med en stat och tre klasser i denna – israeliska judar med fulla rättigheter, palestinier med vissa rättigheter och palestinier utan några rättigheter alls.

Och modern övervakningsteknologi skulle då gör det möjligt för den israeliska staten att kontrollera situationen – en tämligen dystopisk bild av framtiden för denna fråga.

Diskussionerna fördes också mot bakgrund av tilltagande oro och protester i olika delar av denna region.

Längre bort har detta redan lett till betydande förändringar i Algeriet och Sudan, i Libanon är utvecklingen synnerligen skör och hur situationen kan komma att utvecklas i Irak kunde vi bara spekulera om. Till detta skall ju nu också läggas protestvågen i Iran som utlösts av beskedet om höjda bensinpriser.

Och detta illustrerar väl hur skör situationen är i olika delar av denna region.

Tidigt i morgon bitti bär det dock vidare för mig med Zagreb i Kroatien som omedelbar destination. Där har man bett mig tala om olika internationella frågor som en del av upptakten till kongressen där senare i veckan med det europeiska EPP-partiet.

Men när den utbryter har jag förhoppningsvis redan återvänt till Stockholm.

I Zagreb blir det också en del samtal om EU:s Balkan-politik efter det franska vetot mot nya utvidgningsförhandlingar och inför nästa års kroatiska EU-ordförandeskap med dess toppmöte mellan EU och länderna på Balkan i maj.

I Paris verkar man ha börjat inse att man ställt till det riktigt ordentligt, och börjar nu presentera diverse osorterade tankar om hur EU skall kunna komma ur denna situation.

Det är åtskilligt som måste ställas till rätta inför det planerade toppmötet.


Från USA och dess tumult till Mellersta Östern.

15 november 2019

SANTA MONICA: Att gå på middag i dessa dagar är ungefär som att gå på middag i Storbritannien i dessa dagar. Hur samtalet än börjar blir det successivt allt mer animerat med ett tilltagande drag av desperation över sakernas tillstånd.

Så var det mycket tydligt här i går kväll i samband med ett av våra möten med styrelsen i RAND Corporation. Och runt bordet där finns åtskillig både politisk och annan erfarenhet av amerikanskt samhällsliv.

Men frustrationen över landets tillstånd var högst påtaglig.

Nu har så de mer offentliga förhören om ett möjligt riksrättsåtal inletts, och det tar mycket av uppmärksamheten här.

Att det kommer att bli ett åtal får nog betraktas som klart, men avgörande är om det sedan i senaten – där den formella rättegången sedan sker – blir några republikaner som börjar att sväva på manschetten och överger den strikta partilinjen att försvara presidenten.

Hitintills finns det inte mycket som tyder på det, men mycket kan hända under själva processen.

Klart är att denna process kommer att ta mycket av syret i den amerikanska politiken under de kommande månaderna, och åtskilligt annat som borde vara av vikt kommer att läggas åt sidan.

Inte minst kommer detta säkert att gälla i Vita Huset. Allt tyder på att presidenten är närmast besatt av det hela, och i detta ligger i sig betydande faror. Världen är inte en alldeles harmonisk plats, och en amerikansk makt som sjunker ner i sina egna tumult är inte alldeles betryggande.

Men det är där vi är.

Dagarna här har dock gett möjlighet till mer analytiska diskussioner kring olika också globala utmaningar. Det är åtskilligt som faller inom de olika uppdrag som RAND har både från olika amerikanska offentliga beställare och andra.

Några timmar om olika konfliktscenarier på den koreanska halvön visade för den som inte visste det redan att det är utomordentligt viktigt att bibehålla den sköra stabiliteten i denna region. En öppen konflikt skulle få oöverskådliga konsekvenser.

Några timmar kom alldeles självklart också att ägnas åt olika utmaningar i olika delar av Mellersta Östern. En stor studie om bättre möjligheter att integrera flyktingar från Syrien i de olika länderna i regionen visade på en del möjliga nya vägar framåt.

Men också stabiliteten kring det baltiska området liksom kring Svarta Havet tillhör det som studeras och som vi hade anledning att diskutera.

Här är det nu torsdag eftermiddag, och strax sätter jag mig på planet som ca 16 timmar senare och på lokal tid fredag kväll kommer att landa i Dubai.

Och i Förenade Arabemiraten blir det så två dygn med diskussioner kring den regionens olika utmaningar i en krets som brukar inbjudas varje år vid den här tiden.

Mycket av den mediala uppmärksamheten ligger ju kring utvecklingen i norra Syrien, men det saknas inte utmaningar i regionen i övrigt.

I såväl Libanon som Irak utmanas de sittande regeringarna av stora demonstrationer vars konsekvenser ännu är svåra att överblicka. I Algeriet fortsätter också stora demonstrationer. Några spekulerar t o m om att vi kan vara på väg mot en nystart av den s k arabiska våren, men även om instabiliteten är påfallande är det mycket i de externa förutsättningarna som förändrats.

Samtidigt som försöken att bilda en regering i Israel fortsätter har konflikten kring Gaza blossat upp igen. Om den vapenvila som Hamas nu utlyst kommer att fungera återstår att se – det är ju mer militanta grupperingar som nu står för konfrontationen med Israel.

Men jag skulle tro att det är situationen i och med Iran som vi kommer att diskutera mest intensivt.

För ett år sedan var tongångarna mot regimen i Teheran påfallande militanta i såväl Riyadh som Abu Dhabi, och man var övertygad om att man hade Vita Huset med på noterna. Vart det hela syftade var inte alldeles klart, men militant var det.

Men nu låter det annorlunda.

Teheran visade att man hade förmågan att trappa upp när trycket mot dem ökade, och när man gjorde det var det tydligt att Vita Huset vek undan och att sårbarheten i olika installationer blev uppenbar. Det kommer att skrivas mycket under kommande år om spelet kring attacken på de saudiska oljeinstallationerna.

Nu hör man i stället att det talas om dialog och olika kontakter, och det skall bli intressant att höra tonläget under de kommande dygnen.

Kanske finns det tid att åstadkomma en nedtrappning av konflikten innan den glider in i en ny fas av farlig upptrappning. I februari är det parlamentsval i Iran, och som det nu ser ut är risken påtaglig för att mer militanta och konservativa grupper då får en påtagligt starkare ställning.

Den franska diplomatin har varit både aktiv och konstruktiv, men om den kommer att lyckas att nå ända fram är långt ifrån säkert. Om så inte blir fallet riskerar regionen att hamna i en ny farans tid.

Till bilden skall så också läggas konflikten i Jemen, även om det här finns försiktigt positiva signaler om i alla fall en viss nedtrappning.

Så det blir åtskilligt att diskutera när jag väl landat vid Persiska Viken.

Raka vägen dit härifrån går upp norr om Grönland och fortsätter sedan ner över västra Ryssland och vidare över Iran ner till Dubai.