STOCKHOLM: Det finns många skäl att noga följa med det viktiga valet i Turkiet.
Och klart är att med parlamentsvalet i går konsoliderade koalitionen kring president Erdogan kontrollen över det turkiska parlamentet, vilket även i en republik med mycket stark presidentmakt självfallet är av betydelse.
Med ingen av kandidaterna i presidentvalet över 50% blir det nu en andra omgång av presidentvalet om två veckor, men inför detta måste man nog dra slutsatsen att president Erdogan har en fördel.
Han kan hävda att en situation med en maktkonstellation i parlamentet och en annan i presidentpalatset kommer att göra det svårare att styra landet och hävda Turkiets ställning i världen, och en viss resonans kommer den argumentationen sannolikt att få.
Ser man på hur valet utföll förefaller det som om Erdoğan har kondolerat sin väljarbas på landsbygden och i de inre delarna av Anatolien, medan oppositionen visserligen fått kurdiska röster men misslyckats att bryta in i nya grupper.
Det moderna Turkiet i de stora städerna och längs kusterna i väster och söder är inte tillräckligt stort för att balansera de inte delarna av landet.
För president Erdoğan är det tveklöst ett bakslag att inte nå 50%, men samtidigt har han nu ett hyggligt utgångsläge inför den avgörande omgången.
Det innebär förvisso inte att det är avgjort. Det kommer sannolikt att bli betydande dramatik under kampanjen under de kommande två veckorna. Och vi har all anledning att noga följa vad som händer. Mycket vad gäller landets framtid står på spel.
Först kring 9 juni finns det anledning att räkna med att den som vinner den avgörande omgången kommer att installeras som president.
Då återstår ungefär en månad till Nato:s toppmöte i Vilnius, och frågan är om Turkiet under den perioden kommer att välja att ratificera avtalet om Sveriges anslutning till Nato, och om Ungern då kommer att slå följe och göra samma sak.
Osvuret är nog bäst i den frågan.
Och paradoxalt nog är förutsättningarna för att det skall ske sannolikt bättre om det är president Erdogan som går segrande ur striden. I det andra fallet är det lätt att de en dragkamp mellan president och parlament där vår Nato-ansökan kan bli en av flera spelbrickor.
Annars har jag just återvänt från några dagar på Lennart Meri-konferensen i Tallinn där just förberedelserna för Nato-mötet i Vilnius var en av de stora frågorna.
Och då handlade det mycket om huruvida det skulle bli grönt ljus för Ukrainas ansökan om medlemskap eller inte. Den alldeles överväldigande delen av de som fanns i Tallinn ansåg självfallet att detta var viktigt eller t o m nödvändigt.
Själv har jag mycket svårt att se att så blir fallet. Jag tror inte att två tredjedelar av den amerikanska senaten i den miljö som finns inför nästa års presidentval skulle vara redo för det steget, och jag ser det inte heller som det nödvändigaste just nu.
Nödvändigast just nu är att konsolidera och öka det konkreta stödet till Ukraina. Det handlar om militära leveranser, men minst lika mycket om det finansiella stödet.
Men över diskussionerna i Tallinn lyste traumat från Nato-mötet i Bucharest 2008 som ju kom att domineras av oenighet om just frågan om Ukrainas och Georgiens aspirationer vad gäller Nato. Det blev en kompromiss som spädde på ogrundade såväl farhågor som förväntningar på värsta tänkbara sätt.
Situationen nu är förvisso mycket annorlunda, men traumat lever förvisso kvar.
President Zelensky turnerar just nu i olika europeiska länder för att diskutera just stödet, och i Berlin i går presenterades ett nytt rejält stödpaket inte minst på det militära området. Tyskland var lite trögt i sitt agerande i början, men är nu dominerande i Europa i detta avseende.
Dock kommer det som nu utannonseras knappast att ha någon betydelse för den omtalade ukrainska offensiv som förr eller senare kommer. Det tar tid för ny materiel att komma fram, och ännu längre tid att utbilda på den och att få den att fungera i samövade förband.
På den östliga fronten bör vi nog nu ha vissa blickar riktade mot Minsk. President Lukasjenka försvann mycket snabbt från segerfirandet i Moskva, har varit frånvarande från ceremonier i Minsk han normalt alltid deltar i och rapporteras att finnas på ett sjukhus i staden.
Vad detta kan innebära vet vi inte, men uppmärksamhet på frågan förefaller väl motiverad.
Efter dagar i Tallinn är jag nu i Stockholm för att också delta i den s k trilaterala informella dialogen mellan Indien, Europa och USA.
Utrikesminister Jaishankar är på plats för att inleda våra diskussioner efter en middag i går kväll, och fortsätter sedan till Bryssel för första mötet med nya Trade and Technology Council mellan EU och Indien.
Relationen är viktig, och jag har ju skrivit åtskilligt i det ärendet tidigare.
Det finns förvisso spänningar, inte minst vad gäller synen på Ryssland och dess agerande just nu, men möjligheterna och samhörigheten är dock betydligt viktigare.
Bland det viktigare som inträffade under den gångna veckan, men som inte fick mycket uppmärksamhet, var det påtagligt diskreta mötet under två dagar i Wien mellan USA:s Jake Sullivan och Kinas Wang Yi.
Efteråt beskrevs samtalen från bägge sidor som ärliga, substantiella och konstruktiva. Inte minst från USA:s sida finns ju ett påtagligt intresse av att öppna upp bättre kanaler för kommunikation mellan Washington och Peking.
Och Asien kommer att fortsätta att vara i fokus under veckan.
På torsdag inleds G7-ländernas toppmöte i Hiroshima i Japan med åtskilligt av betydelse på agendan, men med den ryska aggressionen i fokus om än med också en betydande blick på relationerna med Kina. Och president Biden fortsätter därifrån till bl a möte med de s k Quad-länderna i Sydney.
Och samtidigt med mötet i Hiroshima har Xi Jinping toppmöte i Xian i Kina med de olika centralasiatiska ländernas ledare.
Själv åker jag mot slutet av veckan till Bologna i Italien för att tala vid examinationen på Johns Hopkins- universitets filial där, och från Bologna fortsätter jag sedan till Tel Aviv för att tala på den s k Herzliya-konferensen och en del andra samtal av intresse.
Alla Dessa Dagar 