STOCKHOLM: Valborg är i sedvanlig ordning den helg när man vill att våren verkligen infinner sig men lätt huttrande tvingas konstatera att så ännu inte riktigt är fallet.
Men hopp finns.
Själv tillbringade jag något dygn förra veckan i Delfi i Grekland i mer angenäm temperatur, även om det sades att temperaturen inte riktigt var vad den brukade vara vid denna tidpunkt.
Grekland går till val den 21 maj, och gör det nu med ett nytt helt proportionellt valsystem som nog kommer att innebära att det blir svårt att få en klar majoritet för en ny regering.
Och därför spekuleras det om ett nytt val tämligen snabbt därefter, och det kommer då i en lite underlig vändning att ske genom ett löfte valsystem där det finns en betydande bonus för det parti som är störst.
Slutresultatet blir med största sannolikhet ett nytt mandat för premiärminister Mitsotakis och Nea Demokratia. Åtskilligt återstår förvisso, men det är tveklöst så att hans regering har gjort en imponerande insats för att åter få Grekland på fötter efter den svåra finansiella och politiska kris tidigare oansvarig populistisk politik hade försatt landet i.
Naturligt blev det också åtskilliga diskussioner om valet i Turkiet med den första omgången i presidentvalet liksom parlamentsval den 14 maj och en sannolik andra omgång av presidentvalet två veckor senare.
Opinionsundersökningar visar nu ett relativt jämnt läge mellan president Erdoğan och ledaren för CHP-partiet och kandidat för oppositionens sexpartiallians Kılıçdaroğlu om än möjligen med en mycket marginell fördel för den senare.
Men allt talar för att ingen kommer att komma upp till och över 50% av de avgivna rösterna, och därmed kommer det att gå till en andra avgörande valomgång med bara dessa två kandidater.
Och ofrånkomligt är att atmosfären inför den avgörande omgången kommer att påverkas av hur balansen i parlamentet utfallit i valet den 14 maj.
Att göra bestämda prognoser på hur Turkiets politiska ledning kommer att se ut i början av juni är knappast möjligt. Det finns en rad olika scenarier som är möjliga, och åtskilliga av dem lovar att bli tämligen komplicerade.
Från svensk sida finns det självfallet en stark förhoppning om att det skall bli möjligt för Turkiet att ratificera Sveriges anslutning till Nato före organisationens toppmöte i Vilnius en liten bit in i juni. Alldeles omöjligt är det inte, men osäkerhetsfaktorerna är åtskilliga.
Skulle valen resultera i ett politiskt skifte i Turkiet kommer det omedelbart att ställa betydande krav inte minst på EU:s politik gentemot landet. Viktigt blir att med olika steg försöka att skapa ett positivt momentet i relationen för att kunna lösa upp frågor som tidigare varit blockerande.
Men samtidigt finns kvar frågor som kommer att fortsätta att skapa betydande problem, och främst av dessa det delade Cypern där situationen steg för steg ser ut att bli allt mer låst.
Under veckan som gick lyckades det för svensk del att relativt smidigt och med främst fransk hjälp evakuera svensk diplomatisk och annan personal från striderna i Khartoum i Sudan.
Viktigt är dock att FN:s politiske representant Volker Perthes fortfarande finns på plats och för samtal, och att FN:s humanitäre chef Martin Griffiths är nu på väg till landet för att se vad man kan göra för att få in den nödhjälp som situationen nu kräver.
Men situationen i landet fortsätter att försämras. Överläggningar om vapenvila förs under ledning av dess den östafrikanska samarbetsorganisationen IGAD och dels en grupp av länder med USA, Storbritannien, UAE och Saudiarabien, men trots positiva uttalanden då och då fortsätter strider i olika delar av landet.
Därmed blir den humanitära situationen tilltagande desperat.
I veckan som gick höll USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan ett anförande som ännu inte fått den uppmärksamhet det förtjänar.
I oktober var det hans tal då som förebådade en radikal upptrappning av olika teknologisanktioner också med betydande internationella implikationer mot Kina. Då var det främst halvledare som var i fokus.
I det nya talet går han vidare och skisserar en inriktning av USA:s inställning till handel och ekonomisk utveckling som tydligt leder bort från vad som dominerat tidigare decennier och rör sig i riktning mot någonting som i brist på bättre uttryck kan beskrivas som gammal merkantilism.
En öppnare världshandel ses snarare som ett problem än som en lösning, och även om det talas åtskilligt om allierade är det en stark nationell industripolitik i förening med olika bilaterala arrangemang som förefaller att vara inriktningen.
I detta tror jag att det ligger betydande risker, även om mycket blir beroende av vad den nya inriktningen innebär i konkreta politiska åtgärder av olika slag.
Men en allt mer fragmenterad global ekonomi blir tveklöst en ekonomi med mindre tillväxt och högre inflation än vad som annars hade varit fallet. Huruvida detta kommer att leverera mer säkerhet för enskilda nationer, och framför allt USA, är dessutom ingalunda säkert.
En värld där det internationella samarbetet försvagas blir inte en skörare värld.
Sullivans tal sker dock samtidigt som man tydligt tar distans från tankar att helt frikoppla från den kinesiska ekonomin. Den vägen ses som vars sig möjlig eller önskvärd. Finansminister Janet Yellen har tvärt om i ett anförande någon vecka tidigare talat i mer konstruktiva ordalag om den finansiella relationen mellan USA och Kina.
Nyckelbegreppet nu är att ”de-risk” den ekonomiska relationen med Kina, men alldeles utan risker är ingen ekonomisk relation, och att eliminera dem helt kommer självfallet aldrig att vara möjligt.
En ny studie i Tyskland visar att det tyska näringslivets beroende av Kina snarare är mindre än vad man hitintills föreställt sig. Jämförelser som förekommer i den offentliga debatten med det beroende man hade av rörledningar med naturgas från Ryssland har knappast någon relevans.
Aspekterna på detta är många. Också i Bryssel talas det om ”ekonomisk säkerhet” på ett sätt som mycket kan leda politiken åt fel håll.
Nyligen gavs klartecken till ett paket på sammanlagt 46 miljarder Euro med målet att inom ett decennium öka EU:s andel av den globala halvledarmarknaden från ca 10 till ca 20%. Om detta ger så mycket mer av det oberoende man söker verkar mycket tveksamt.
I veckan som kommer är jag i Berlin för den informella transatlantiska utrikespolitiska dialog jag varit en del av under betydande tid, och där blir det alldeles säkert Ryssland och Kina, men också den internationella ekonomiska utvecklingen, som kommer att dominera agendan.
Och spekulationer om en kommande ukrainsk offensiv mot en ryska ockupationen kommer säkert att fortsätta.
Från Berlin bär det för min del först till Sedona i Arizona i USA för den säkerhetspolitiska konferens som McCain Institute ordnar där, och därefter åter till Washington för ett par dagar av olika möten med inte minst AI-utvecklingens konsekvenser för nationell säkerhet i fokus.
Och när jag kommer tillbaka i veckan därpå hoppas jag att den verkliga våren har hunnit infinna sig.
Alla Dessa Dagar 