Mest om sammanbrottet i Sudan och dess konsekvenser.

STOCKHOLM: När detta skrivs har riksdagen gett formellt tillstånd att använda svenska soldater i samband med en evakuering av svensk personal från stridigheterna i Khartoum.

Tydligen ansåg man det var nödvändigt med att ha denna säkerhet för den evakuering som man nu försöker göra, och det är säkert klokt. I tidigare fall – Libyen 2011 och Afghanistan 2021 – löste man denna fråga på annat sätt.

Sammanbrottet i Sudan är tveklöst allvarligt, och kan komma att få omfattande också regionala konsekvenser.

Sudan har ständigt varit ett svårskött pastorat. Det gamla brittiska imperiet hade några av sina smärtsammaste upplevelser i Khartoum och Kabul, och decennierna sedan dess har knappast varit mer stabila med inbördes strider mer regel än undantag, och det också efter separationen från Södra Sudan 2011.

Utvecklingen i Södra Sudan sedan dess har också den varit komplicerad med omfattande inre stridigheter även om det just nu förefaller mer lugnt, men i Sudan självt har spänningarna successivt tilltagit sedan Bashir-diktaturen kastades över ända 2019.

Till en del handlar detta om spänningarna i landet självt – och oförmågan att få till stånd en ordnad övergång till civilt styre – och till en del om regionala aktörers intresse av att påverka landets utveckling.

I landets västligaste delar flyter mycket samman med komplicerade inre utvecklingar i Tchad och Libyen, mot Röda Havet möter motsättningen mellan Eritrea och Etiopien och bortom det svallvågorna av kriget i Yemen.

Och i norr finns det stora Egypten som med höggradigt misstänksamhet bevakar allt som rör sig längs den livsavgörande Nilen. Och det är ju i Khartoum som den s k blå Nilen med sina stora vattenmängder från de etiopiska högländerna flyter samman med den s k vita Nilen med sina källor långt bort i det inre av Afrikas stora sjöar.

Till detta kalejdoskop av ofta mycket motstridiga regionala intressen skall så läggas mer ideologiska. I Sudan fanns länge – och förmodligen fortfarande – en betydande förankring för starkt islamistiska tankegångar, och det har lett till ett intresse från åtskilliga håll för att stödja vad som helst som kunde motverka detta.

Just nu pågår intensiv diplomatisk verksamhet för att se om man kan förhindra en total upplösning av landet. Jag kan se hur kablarna går varma mellan Washington, Abu Dhabi, Kairo, Addis Ababa, Riyadh och Tel Aviv – för att nu bara nämna några huvudstäder med fingrarna mer eller mindre djupt nere i denna syltburk.

Omedelbart handlar det om att evakuera medborgare.

USA har redan tagit ut sin diplomatiska personal och deras anhöriga. Tre tunga Chinook-helikoptrar med understöd av specialstyrkornas Herkules-flygplan flög ca 1.600 km från sin bas i Djibouti, tankade på vägen i Etiopien, landade på ambassadområdet i Khartoum och lyfte rätt snabbt igen.

Sådant har egentligen bara USA kapaciteten att klara. Möjligen också Israel, som också har haft en ambassad i Khartoum. Såväl Storbritannien som Frankrike och Italien säger sig dock ha genomfört operationer för att evakuera. Också Nederländerna säger att de genomfört en evakuering.

Det som i övrigt förestår är med all sannolikhet ett samordnat försök av ett antal länder – varav Sverige är ett – att förhandla fram en överenskommelse som gör det möjligt att snabbt evakuera direkt från flygplatsen i Khartoum. Det finns ca 1.500 EU-medborgare i landet.

Men om det är möjligt att få fram en tillräckligt stabil uppgörelse som gör detta möjligt vet i alla fall inte jag. EU:s Joseph Borell har direkta kontakter med de stridande i också detta syfte.

Att flyga in utan en sådan är en betydande risktagning, om än inte alldeles omöjligt. Hur som helst är en säkerhetsstyrka viktig om man avser att evakuera direkt från Khartoum. Britterna har tydligen evakuerat från en annan flygplats i närheten.

Alternativet – som jag ser att ett antal länder liksom FN använder sig av – är att evakuera landvägen ca 800 km till Port Sudan – en väg f ö en gång i tiden finansierad av Osama bin Laden – och sedan flyga ut därifrån. I alla fall israelerna har erfarenhet av flygplatsen där, men säkert också andra.

Med all sannolikhet koordineras detta i alla fall taktiskt från Djibouti. Det var ett tag sedan jag var där, men de amerikanska och franska baserna där har med säkerhet inte blivit mindre sedan dess.

Den huvudsakliga internationella närvaron i Sudan torde utgöras av FN-personal av olika slag, och det är ju viktigt att hjälp ges också till att evakuera de av dem som det anses nödvändigt att få ut.

Men att ta ut utländska medborgare har självfallet ingenting med landets grundläggande problem att göra, och här kommer det att krävas massiva internationella insatser. Den humanitära situationen i betydande delar av landet kan snabbt bli direkt katastrofal.

FN-organens insatser är viktiga, EU kan spela en roll, USA har alltid sin betydelse, men avgörande blir möjliga insatser av olika afrikanska och arabiska länder.

Noteras bör också att Kina gjort betydande investeringar i landet inte minst inom oljesektorn. Och den sköra staten Södra Sudan är för 90% av sina statsinkomster beroende av den olja som exporteras genom en delvis Kina-ägd pipeline genom Sudan självt.

Under den gångna veckan hade jag glädje av spännande diskussioner av lite olika karaktär i Lund, Oslo och Fredrikstad, och den kommande veckan är det diskussioner i Delfi i Grekland som tillhör det som står på programmet.

Där är perspektivet ju lite annorlunda än på våra nordligare breddgrader.

Såväl Turkiet som Grekland står inför viktiga val – 14:e respektive 21:a maj – och Mellersta Östern ligger betydligt mycket närmare.

Men mycket av diskussionerna i Delfi kommer med all säkerhet att handla om Rysslands krig och dess konsekvenser.