Från Washington om Kina, Taiwan, Ryssland och AI.

WASHINGTON: Snart lyfter planet härifrån och jag börjar att ta mig hem igen efter fem mycket intensiva dagar i den amerikanska huvudstaden.

Om den tämligen dynamiska amerikanska inrikespolitiska scenen skall jag denna gång avstå från att göra några bedömningar eftersom jag kommer att vara tillbaks här inom bara ett par veckor och då har möjlighet att återvända till de frågorna.

Men presidentvalet i november 2024 närmar sig mycket tydligt.

Mina samtal och möten här – såväl på RAND som i en rad andra möten och samtal med insatta personer – har kretsat kring tre ämnen – Kina, Ryssland/Ukraina och AI.

I den offentliga debatten här dominerar rubriker som närmast låter antyda att ett krig med Kina – med ett plötsligt kinesiskt angrepp på Taiwan – står för dörren tämligen omedelbart.

Och i inrikespolitiken råder närmast en tävlan om att inta den mest alarmerande positionen när det gäller Kina.

Men när jag lyssnar på analytikerna på RAND, de ansvariga i administrationen och de mest insatta av utländska diplomater i staden är bilden betydligt mer nyanserad.

Jag lyssnade uppmärksamt på en hög företrädare för administrationen för några av oss lägga ut texten om hur man nu sökte vägar för att komma tillbaka till det bättre samtalsklimat med Peking som man tyckte att man lyckats etablera med mötet mellan Xi Jinping och Biden på Bali i november förra året.

Inte minst är man angelägen om att få tillbaka kanaler för kommunikation för att bättre kunna hantera olika incidenter innan dessa riskerar att utvecklas till verkliga kriser. Ballongkrisen visade tydligt de risker som finns.

Om detta kommer att gå återstår att se. Visserligen anländer en rad informella budbärare från Peking till Washington i dessa dagar, men man är fortfarande osäker på vad deras mer konstruktiva budskap kommer att leda till.

Kanske är det en förnyad och fördjupad dialog kring globala finansiella utmaningar som man kan vara en väg framåt.

Samtidigt råder i den offentliga debatten upphettning över rapporter om olika krigsspel som anses visa att Peking nu har en möjlighet att ”vinna” i en militär konfrontation med USA om Taiwan. Dagens tidningar innehåller ännu en av dessa larmrapporter.

Men om man frigör sig från dessa krigsspel ser de som analyserar den kinesiska politiken i stort knappast någonting som tyder på att det är dit den kinesiska ledningen just nu vill gå.

Man har andra och för regimens framtid betydligt viktigare prioriteter – och de är knappast förenliga med en öppen konflikt om Taiwan.

Den starka viljan till en återförening, som ju funnits ända sedan 1949, är förvisso där, men förenad med tydliga uttalanden om att man söker detta på fredlig väg.

Och en militär invasion av Taiwan skulle vara ett enormt vågspel med närmast oöverskådliga konsekvenser.

Men frågan kräver en varsam hantering för att inte utvecklingen skall skena iväg åt fel håll. Överdrivna farhågor i antingen Washington eller Peking, eller hos bägge, kan lätta leda till att det hela urartar till en självuppfyllande profetia.

President Macron menade möjligen någonting som inte var alldeles orimligt med sitt uttalande efter sitt besök i Peking, men har stundtals ett sätt att uttala sig som släntrar iväg, och det var förvisso fallet här. Och det har lett till starka negativa reaktioner tvärs över det politiska spektrat här i staden.

I grunden har USA och EU samma politik i frågan. Principen om ett Kina ligger fast, ingen stöder ett självständigt Taiwan, omsorgen om Taiwans demokrati är mycket viktig och varje försök att lösa frågan med våld kommer att mötas mycket tydligt.

Men på samma sätt som det säkert finns de i Kina som tror på en militär lösning finns det tendenser i delar av den amerikanska politiken som riskerar att att föra politiken in i farliga banor.

Viktigt är ju också vad som händer på Taiwan. I dagsläget är det bara en liten minoritet där som vill ha en återförening med Kina, och en ungefär lika liten minoritet som vill förklara självständighet. Önskan efter stabilitet och status quo är helt dominerande.

Och sedan får vi se vad det viktiga presidentvalet i Taiwan i början av nästa år kommer att innebära.

Men för USA handlar den kinesiska utmaningen om mycket mera. Det finns en illa dold fruktan för att Kina strävar efter och kommer att erövra en dominerande roll i en kommande världsordning.

Tveklöst strävar ledningen i Peking såväl efter ett i alla avseenden starkare Kina som en starkare roll för Kina i den globala politiken. särskilt märkvärdigt är det egentligen inte.

Om detta kommer att bli möjligt beror i hög grad på hur den kinesiska politiken självt utvecklas.

Efter decennier av stark strukturell medvind i olika avseenden har Kina nu kommit in i ett skede där det snarast är motvinden som dominerar, och till detta har ju mycket tydligt lagts en allt mer autoritär inre politik som påtagligt bromsar landets förmåga till utveckling.

De officiella kinesiska ambitionerna om tillväxt för de kommande åren har ju skruvats ner till lite över 5%, men mer inofficiella bedömningar talar om betydligt lägre siffror.

Tveklöst är att åtskilliga av de åtgärder som USA nu vidtar syftar till att försöka att bromsa Kinas möjligheter till utveckling inte minst vad gäller avancerade teknologier. Kortsiktigt kommer detta sannolikt att fungera, men om det gör det mer långsiktigt är betydligt mer osäkert.

Men en tydlig effekt är att atmosfären av konfrontation mellan de bägge makterna blir allt tydligare, och i detta ligger självfallet risker som inte skall underskattas.

Till dessa hör ju riskerna för en allt mer splittrad global ekonomi. I samband med sina s k vårmöten här i Washington har IMF publicerat studier som pekar på risken för betydande kostnader för den globala ekonomin i stort om denna utveckling går för långt.

Dessa talar om förluster på upp till sju procent av den globala ekonomin om den globala ekonomin bryts upp av en ekonomisk och finansiell delning. Och effekterna kommer att vara allra värst för de fattigare och känsligare delarna av vår värld.

Alldeles välkommet var det budskapet inte i den amerikanska administrationen. Men fakta är som de är.

En stor fråga i dessa dagar här har också varit den 21-åring på en bas i Massachusetts som läckt ut ett stort antal hemliga dokument om bl à Rysslands krig mot Ukraina.

Själv tror jag att detta kommer att leda till mer tumult i Moskva än i Washington när man nu ser hur amerikansk underrättelsetjänst har penetrerat olika ryska strukturer. Sådant uppskattas inte av Vladimir Putin, och med stor sannolikhet kommer huvuden att rulla.

Nu är det tydligt att det ryska försöket till en våroffensiv i Ukraina håller på att rinna ut i sanden. Möjligen kommer man till slut att lyckats erövra den ruinhög man till ett mycket högt pris har skapat i Bakhmut, men det vidare värdet av det är mycket litet.

Samtidigt har ju också försöket att med över tusen främst kryssningsrobotar bryta ner den ukrainska ekonomin och den ukrainska motståndsviljan också i allt väsentligt misslyckats.

Och tron att Europa skulle frysa under vintern och därmed kasta in handduken när det gällde stöd till Ukraina har också visat sig vara en illusion.

Nu spekuleras mycket om en kommande ukrainsk offensiv. Det talas om upp till tolv brigader delvis utrustade med västliga vapen som står redo att försöka bryta genom de försvarslinjer som de ryska styrkorna ägnat sig åt att etablera.

Ingen kan veta om och i vilken utsträckning detta kommer att lyckas, men jag tror att det är rättvist att säga att förväntningarna här i staden är tämligen dämpade.

Den ryska armén är i ett erbarmerligt skick efter sina upprepade misslyckanden, men försvar är lättare än anfall, och också den ukrainska armén har lidit mycket omfattande förluster.

Några politiska förändringar eller initiativ är knappast att vänta innan vi sett utgången på slagfältet under de närmaste månaderna. De olika också informella kontakter som man från amerikansk sida haft har bara bekräftat att någon vilja till politiska samtal från rysk sida nu inte finns.

Men längre fram kommer det nog här att bli ett allt starkare intresse för någon form av politiska samtal. Avgörande blir dock hur man i Kiev kommer att ställa sig till detta.

Hösten kommer att bli intressant.

Den tredje fråga som dominerat mina dagar här är AI-utvecklingen och dess konsekvenser.

Hela min fredag – först med RAND och sedan med det viktiga oberoende SCSP-projektet – handlade om också demonstrationer av olika delar av den nya teknologin och diskussion om konsekvenser från geopolitik över desinformation och ekonomi till närmast filosofiska frågeställningar.

Det går rasande snabbt. Och allt handlar om USA och Kina. Europa finns bara mycket marginellt på kartan, och det riskerar att få allvarliga konsekvenser längre fram.

Tidigare i dag handlade stora delar av TV-stationen Fox:s program denna söndag om olika aspekter av AI-utvecklingen. Skulle detta vara tänkbart i något europeiskt land?

Nu bär det hem till Sverige igen. Jag lämnar det angenäma försommarvädret först i Tabiano och sedan i Washington, men jag hör hemifrån att våren äntligen kommit.

Och veckan framöver innehåller bl a studentafton i Lund på onsdag kväll. Det var länge sedan senast, men jag är tydligen den som näst efter Tage Erlander inbjudits flest gånger till dessa.

Alltid lika spännande.

Och därefter blir det besök i Norge i lite olika ärenden. Jag hoppas på vår där också.

kunna