TABIANO CASTELLO: En påskhelg under Italiens sol är inte helt fel, men det varit med viss nervositet jag följt rapporteringen från Jerusalem och det synnerligen spända läget där med alla de stora helger som sammanfaller.
När israeliska soldater med betydande brutalitet trängde in i moskén al-Aqsa spreds bilderna snabbt över den muslimska världen och reaktionerna blev starka.
Motivet för aktionen var märkligt, och tack och lov har man under dagarna därefter avstått från upprepning. Men på Västbanken har det spända läget fortsatt att skörda liv, med två dödade israeliska kvinnor och en dödad palestinier.
Och positivt är att den korta våldsduellen mellan Israel och Libanon kunde begränsas.
I morgon landar president Biden i Belfast på Nordirland i sammandraget med att det är 25 år sedan det s k Good Friday-avtalet slöts mellan Storbritannien och Irland för att om möjligt avsluta konflikten i om Nordirland.
Den konflikten ger viktiga lärdomar såväl om de djupa historiska rötter som konflikter av denna art har som om hur lång tid det tar att helt och fullt bilägga dem.
Jag minns nästan i varje detalj fortfarande mitt besök mitt i den konfrontationen i Belfast i början av 1970-talet, och jag ser i det som hänt sedan fredsavtalet betydande paralleller till den långsamma vägen mot mer genuin fred i tex Bosnien.
Avtalet för 25 år sedan har i allt väsentligt fått slut på de våldsamheter som i dess senaste fas skakade provinsen sedan 1969, men i delar av Belfast är de också fysiska murarna mellan vissa katolsk/republikanska och protestantisk/unionistiska områden fortfarande höga.
Och när Brexit rev upp lite av förutsättningarna för det successiva närmandet mellan de olika perspektiven på provinsens framtid skapades nya problem.
Men det är förvisso viktigt att ihågkomma avtalet, men utan att för den skulle undervärdera de utmaningar som återstår. Förr eller senare skulle jag tror att utvecklingen går mot ett återförenat Irland, men det finns nog anledning att säga att det är senare snarare än förr som detta kan bli en möjlighet.
Så länge det finns en militant unionistiska minoritet som fortfarande är beredd att gripa till vapen finns det ingen anledning att hasta på den processen.
Det s k Windsor Framework som nyligen ingicks mellan London och Bryssel har sorterat ut en betydande del av de rent praktiska problemen som följde av Brexit, men det ledande unionistiska partiet UDP har fortfarande inte accepterat avtalet, och ty följande finns det ingen fungerande provinsregering i Stormont.
Annars är det mest svallvågorna efter president Macrons besök i Kina och inte minst den intervju han gav i flygplanet på väg hem som dominerar min inkorg.
Macron vill göra Europa till en tyngre geopolitisk aktör, vilket är hedervärt och viktigt, men har ju en tendens att formulera detta på sätt som låter lätt anti-amerikanskt. Det är olyckligt såväl för de reaktioner det ofrånkomligen leder till som för att det tar bort från det som egentligen är hans budskap.
Och under året som gått har ju Rysslands aggression mot Ukraina på nytt illustrerar hur beroende vi faktiskt är av den amerikanska politiken och den säkerhet som denna bidrar till. Den s k strategiska autonomi som Macron talar om har i detta för Europa så dramatiska skede visat sig vara föga mer än en hägring.
Det var självklart rätt av Macron att åka till Peking, men nu finns det en risk för att det hela kommer att uppfattas som en ny klyfta över Atlanten.
Att EU skall forma sin egen politik i fråga om Kina, och inte låta denna dikteras av Washington, är väl en självklarhet, men det är ju samtidigt tydligt att gemensamma intressen och gemensamma värderingar kommer att leda till en samsyn på många om än inte alla områden.
Och det är en självklarhet att EU har ett intresse av en egen och djup dialog också med Kina.
Det blir nog åtskilliga diskussioner om detta när jag om något dygn landar i den amerikanska huvudstaden för dels styrelsesammanträde med RAND och dels några dygn av diskussioner som ju kommer att handla om såväl konflikten med Ryssland som relationen till Kina.
Men där blir det också diskussioner om den dramatiskt snabba utvecklingen på AI-området. Bara ChatGPT har på fem månader fått mer än 100 miljoner användare, och nu kommer än mer kraftfulla versioner från såväl OpenAI som Microsoft och Google.
Med all respekt för dessa jättars kamp står den viktiga kampen snarare mellan USA och Kina om dominansen när det gäller utveckling och användning av AI.
I veckan som gick kom ett antal personer, inklusive den något oberäknelige Elon Musk, ut med tanken på en sex månaders paus för all AI-forskning för att hinna tänka efter vart vi egentligen är på väg.
Men Eric Schmidt, som tillhör dem som tänker mest på detta, sade emot med motivet att Kina inte kommer att ta någon paus och att USA inte kunde riskera att hamna på efterkälken i den snabba utvecklingen.
Tveklöst kommer AI att förändra våra samhällen och vår värld, och vart detta kommer att föra vet vi ännu mycket föga om. I USA går diskussionens vågor höga, medan vi i Europa dessvärre fortfarande har svårt att få denna utmaning tillräckligt i fokus.
Alla Dessa Dagar 