NEW YORK: Efter lite mer än ett dygn i Madrid – med stor intervju i den ledande tidningen El Pais – och något dygn i Washington passerar jag nu denna världsstad, men redan i morgon kväll hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.
Här domineras det mesta av de s k mellanårsvalen 8 november med den kraftmätning om landets framtid som de kommer att innebära.
Och det handlar om mycket.
Samtliga de 435 platserna i kongressens representanthus står på spel, men därtill 35 platser i senaten. Och dessutom sker val till guvernör i inte mindre än 35 delstater runt om i landet, inklusive här i viktiga New York.
När jag var här i USA senast för några veckor sedan var det allmänna intrycket att demokraterna efter en problematisk period hade börjat att få vind i seglen. Biden hade fått igenom stora program i kongressen, och det fanns en stark reaktion mot inskränkningar av aborträtten som mobiliserade de demokratiska väljarna.
Men med bara lite mer än en vecka kvar låter det annorlunda nu. President Biden upprepar förvisso att bensinpriserna – alltid viktiga i detta land – sjunkit påtagligt sedan i somras, men samtidigt är det tydligt att inflationen bitit sig fast och känns allt tydligare.
Och den ekonomiska oron spelar tydligt republikanerna i händerna. Nu talar de flesta om att republikanerna tar majoriteten i representanthuset, men vad gäller senaten är det mer ovisst.
Blir så fallet kommer åtskilligt av inrikespolitiken att blockeras under de kommande två åren.
Vad gäller utrikespolitiken är påverkan mindre. Trots några uttalanden på både republikansk och demokratisk kant är stödet för att hjälpa Ukraina fortfarande solitt. I opinionsundersökningar ser ca 70% i bägge partierna detta som viktigt.
Och i dagarna kom ett nytt program på närmare 4 miljarder kronor med försvarsmateriel av olika slag.
Sannolikt blir det mindre automatik i de stora och viktiga stödprogrammen, och i ökad utsträckning kommer man säkert och på goda grunder att tycka att det är rimligt att också Europa gör mer, men något brott i politiken finns det knappast några tecken på.
Osäkerheten gäller här som på så många andra områden om vad som kan hända om Trump efter valen officiellt kastar sig in i dragkampen inför presidentvalet 2024.
Den tiden – den sorgen.
Till de betydande nyheterna här hör ju annars att den något oberäknelige Elon Musk till slut köpte Twitter för den milda lilla summan av 481 miljarder kronor och omedelbart avskedade hela dess ledning.
Hur han skall räkna hem detta är något av ett mysterium. Twitter har förvisso 240 miljoner följare runt om i världen, men är förvisso ingen vinstmaskin i klass med de digitala jättarna.
Rent politiskt välkomnas detta av de som sett med vrede på att Twitter blockerade inte minst president Trump när de tyckte att han passerade anständighetens gräns, och det talas om att ”fågeln” nu kommer att kunna flyga fritt på ett helt annat sätt.
Vad som kommer att ske vet ingen – men någonting blir det med all säkerhet.
Längre söderut än USA går i dag Brasilien med sina ca 150 miljoner invånare till valurnorna, och det är bara att hoppas på att det blir ett valresultat som helt och fullt kommer att accepteras också av den som förlorar kampen om presidentposten.
Sannolikast förefaller dock fortfarande att vara att f d presidenten Lula återkommer – han innehade ju positionen mellan 2003 och 2010 innan han försvann i de korruptionshärvor som skakade om landet.
På tisdag är det så såväl Danmarks som Israels tur att gå till valurnorna.
I det södra grannlandet ser det lite oordnat ut. Gamle statsministern Lars Lökke Rasmussen med sitt nybildade parti Moderaterna har plötsligt seglat upp som möjlig kungamakare efter valet samtidigt som det s k blå blocket drabbas av splittring med mindre partier.
Och i Israel är självfallet frågan om Benjamin Netanyahu i det femte valet på fyra år i landet skall lyckas att erövra regeringsmakten igen. Förtjusningen i Washington över den möjligheten hålls inom mycket bestämda gränser.
Efter allt tumult har Storbritannien nu igen fått en ny premiärminister i Rishi Sunak, och det förtjänar ju att påpekas att samtidigt som London har en muslimska borgmästare med bakgrund i Pakistan får landet nu en hinduisk premiärminister med starka band till Indien.
Imperiets sekler har satt sina spår.
I morgon kväll är jag åter hemma i Stockholm efter en liten omväg, men på torsdag bör det sedan av till Köpenhamn – det blir sannerligen intressanta – och därefter till Athen för det europeiska mötet där med den s k Trilateral Commission.
Diskussionerna där kommer för min del – på samma sätt som i främst Riga och Washington de senaste dagarna – att hamna om Putins möjligheter att med olika drag uppskjutna den djupa kris för Ryssland som hans vansinniga beslut att starta det stora kriget mot Ukraina förr eller senare kommer att leda till.
Situationen i Kherson står just nu i centrum. Jag har svårt att se att han kan acceptera en ytterligare förlist där.
Men till detta kommer ju nu den nya krisen när Kreml stoppar fortsatt utskeppning av vete till världen från de ukrainska hamnarna. Förvändningen nu är ukrainska attacker mot Sevastopol – krig är dock krig – men det har nog varit tydligt ett tag att man i Moskva förberedda att hoppa av detta avtal.
Trots allt har ju exporten åter gett Ukraina viktiga inkomster – samtidigt som Moskva med alla till buds stående medel försöker att slå ihjäl så mycket man kan av den ukrainska ekonomin.
I dessa dagar skall dock inte de bredare globala utmaningarna glömmas bort.
Pandemin finns med oss fortfarande, även om vi för några dagar sedan hade det sista ministermötet under norsk och sydafrikansk ledning med den s k ACT-A funktion för att accelerera och koordinera insatser som jag ju varit en av dem som varit satt att leda sedan förra våren.
Och nästa helg inleds i Sharm El Sheik i Egypten COP27-mötet för att diskutera inte minst finansieringen av den allt mer nödvändiga omställningen runt om i världen för att klara klimatfrågan.
Alla Dessa Dagar 