SEOUL: Det var annorlunda att ta sig hit till den koreanska huvudstaden än vad som tidigare har varit fallet.
Förr flög man kortaste vägen längs en storcirkel över Sibirien och Ryssland till Europa.
Men efter 24 februari är det inte längre aktuellt. Nu blev det över Svarta Havet, Georgien, Azerbaijan. Kazakhstan, Mongoliet och Kina som rutten gick.
I Seoul var det i sedvanlig ordning diskussion om både geopolitik och ekonomisk framtid.
Med en ny president har Sydkorea en tydligare inställning till Kina, men det förefaller ha lett till en snarare marginellt bättre relation enligt vad som sades mig av de som vet. Det viktiga är, förklarades det, att behandla kineserna med både respekt och tydlighet.
Om Kina är landets särklassigt största ekonomiska partner är med USA säkerhetsrelationen dominerande. Här står den amerikanska 8:e armén och det är det enda förband av denna storleksordning som man har utanför USA självt.
Men problemfri är relationen inte.
Jag hörde åtskilligt om amerikanska mer eller mindre protektionistiska åtgärder som försvårade för koreanska elbilar i USA – man är näst störst efter Tesla på den amerikanska marknaden – eller för samarbete också med Kina när det gällde den för den koreanska ekonomin viktiga produktionen av halvledare.
Då förefaller den ekonomiska relationen med EU betydligt mer problemfri. Sedan det viktiga frihandelsavtalet för 11 år sedan har handeln ökat med över 70% och EU står nu för mer investeringar än vad såväl USA som Japan gör.
Här ville de höra på mig om geopolitik och vad som händer i Europa, medan jag lyssnade inte minst på deras ekonomiska perspektiv.
Det mesta handlade om batterier, om elbilar och om halvledare, men åtskilligt också om AI. Korea är en nation som satsar enormt på såväl utbildning som på forskning och som mycket medvetet vill ligga på den industriella utvecklings framkant.
Och man har ju gått från ett av krig totalt sönderslaget och fattigt land 1953 till världens 10:e största ekonomi.
Nu märks en viss avmattning i ekonomin. Att Kina saktar in påverkan världen i dess helhet.
Hemifrån har jag självfallet följt nyheterna från främst Ryssland.
Med beslutet om viss mobilisering och framförallt att annektera ytterligare delar av Ukraina gräver sig president Putin allt längre ner i en grop som det kommer att bli allt svårare att ta sig ur.
Få tror att mobiliseringen kan vända den militära utvecklingen i rysk fördel på något avgörande sätt. Så länge det västliga stödet till Ukraina håller uppe saknar Putin möjligheter att vinna det krig han så vansinnigt satt igång.
Och med nya annekteringar blockeras självfallet varje möjlighet till politisk eller diplomatisk lösning. Snart sagt ingen stat i världen kommer att vara beredd att erkänna dessa, och självfallet i all synnerhet Ukraina.
Utan möjlighet att vinna militärt, och med egna initiativ som blockerar all diplomati, är det svårt att se att det finns någon utväg för regimen Putin ur detta.
Utvägen ur kriget kan då bara komma med en utväg för regimen Putin. Som man bäddar får man ligga. Och det har blivit allt tydligare genom de senaste dagarnas utveckling.
Hur det resoneras i maktens korridorer i Moskva vet jag naturligt nog inte.
Tydligt är att det finns en militant falang som hjälper Putin att gräva gropen, men rimligen måste det också finnas de som ser den allt mer hopplösa situation som Ryssland långsiktigt håller på att försättas i.
Vad detta kommer att leda till kan vi bara spekulera om. Och försöka att tolka det lilla vi kan se.
Jag försöker att så noga som möjligt följa vad som kan spåras av vad som sägs av personer som jag tror kan ha betydelse i Moskva, men har nu funnit att det nästan är intressantare att försöka att lokalisera de som faktiskt inte säger någonting alls.
Det är tydligt att det finns de som undviker att binda sig vid politiken och håller dörrar öppna.
Mycket mer skulle kunna sägas, men nu är det dags för språnget över Stilla Havet till Los Angeles och möten på RAND i Santa Monica.
Alla Dessa Dagar 