Om att bilda regering i Sverige, det stora FN-mötet i New York och det fortsatta kriget.

ARLANDA: Med viss erfarenhet från saker som dessa kan jag konstatera att samtalen om att bilda en ny regering förefaller att bedrivas under en anmärkningsvärt disciplinerad medial tystnad, och det är i allmänhet ett tecken på att de rör sig väl framåt.

De närmaste dagarna kommer att innebära sedvanliga samtal med talmannen, men de verkliga samtalen sker självfallet i andra sammanhang.

Det är mycket som måste diskuteras och avgöras, men det enda som är riktigt säkert är att man till nästa måndag måste vara klar med hur man skall välja talman för den kommande perioden.

För Sverige handlar det ju om en ny modell för regerande.

Den föregående mandatperioden gjorde ju ett försök med en modell med det s k januariavtalet som bröt samman spektakulärt och sedan linkade sig minoritetsregeringen Andersson fram till valet.

Nu måste Ulf Kristersson bilda regering med en modell som inte prövats förr hos oss men som jag tror att vi kommer att känna igen från främst Danmark under åren mellan 2001 och 2009.

Och förhoppningsvis kan den ge en stabilitet under ett antal år på samma sätt som den ju faktiskt gjorde i vårt södra grannland.

Den nya regeringen har hur som helst en diger agenda att ta itu med, och det behövs en viss politisk stabilitet om detta skall vara möjligt. Vi är inte betjänta av den osäkerhet som ju kom att prägla hela den föregående mandatperioden.

Åren fram till hösten 2026 kommer med att säkerhet att bjuda på betydande utmaningar och dramatik också i den omvärld som ju har stor betydelse för vårt lands utveckling. Och politiken måste utformas med det perspektivet.

Om två år har vi ju presidentval i såväl Ukraina som Ryssland och USA – synnerligen olika – och samma år har vi nytt val till Europaparlamentet med mer direkt betydelse också för oss.

Detta bara som en illustration till de kommande fyra åren.

Och det kommer också att kräva en förmåga till samling i viktiga frågor. Det visades under den snabba Nato-processen i våras, och den processen med dess behov av samarbete är ju som bekant inte avslutad.

I morgon begravs så Storbritanniens Elisabeth med ceremonier som visar att det forna imperiet i alla fall lämnat något kvar av förmåga i dessa avseenden.

Och i viss utsträckning är det ju också ett farväl till ett förflutet som aldrig kommer att komma tillbaka till landet Brexit med dess växande utmaningar.

Direkt från London kommer åtskilliga stats- och regeringschefer att bege sig till New York för den s k generaldebatten vid FN:s generalförsamlings 77:e möte – UNGA77 med FN-språk.

Lite oordning verkar det bli i och med att president Biden nu inte i sedvanlig ordning talar alldeles i början på tisdagen utan nu tydligen föredrar en talartiden på onsdagen.

Och en annan förändring i förhållande till inarbetat mönster är att Ukrainas president Zelensky efter omröstning i generalförsamlingen fått unikt tillstånd att tala på video från Kiev.

Det ryska anfallskriget kommer självfallet att bli en viktig fråga där det blir intressant att se hur olika länder väljer att formulera sig.

Vid toppmötet för den s k Shanghai-organisationen i Samarkand i veckan som gick kom ju lite försiktigt annorlunda signaler från Kina och Indien, och hur de formulerar sig i New York kommer att granskas med lupp.

Men också åtskilligt annat stor på dagordningen. Två viktiga högnivåmöten kring pandemin kommer att hållas – den är inte över, och det i synnerhet i Afrika – och det finns åtskilliga lärdomar att dra.

För ett år sedan sattes som mål att 70% av världens befolkning skulle vara fullt vaccinerad till nu. Målet har nu nåtts nästan med 63% fullt vaccinerade, men de regionala skillnaderna är besvärande, med siffran för Afrika på skrämmande låga 21%.

Att detta leder till också politiska spänningar är uppenbart.

Och de globala utvecklingsperspektiven generellt – klimatutmaningen, livsmedelspriser, möjliga skuldkriser – ser ju dessutom mer dystra ut än före pandemin och före kriget.

Med en permanent medlem av säkerhetsrådet fullt engagerad i aggression och med politiskt skydd av en annan permanent medlemsstat är det självklart att arbetet i FN:s säkerhetsråd i åtskilliga frågor knappt fungerar.

Åtskilliga problem pockar på.

I Mali håller den stora FN-operationen på att kollapsa i och med att juntan i Bamako knappast är intresserad av en mission som syftar till fred utan i stället vill ha stöd i sitt krig. Och i stora Kongo brottas den också stora FN-operationen med massiva problem med bristande lokalt stöd.

En liten men inte oväsentlig fråga blir om Ryssland går med på förlängningen av mandatet för den lilla EU-styrkan i Bosnien. Möjligen kommer de trots allt att göra det, men osvuret är bäst.

Säkert kommer många i diskussionerna i New York att referera till vad som uppdagats när ukrainska styrkor befriat områden under de senare veckorna. Massgravarna vid Izyum visar på tortyr, misshandel och kvinnor och barn som brutalt mördats av de ryska styrkorna. Det är Bucha igen – men sannolikt i än större format.

Samtidigt fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna mal på i riktning Kherson samtidigt som man konsoliderar allt det de befriade kring Kharkiv. Förmår Kreml att samla styrkor till en motoffensiv, eller kommer man att tvingas till fortsatt reträtt?

Det dröjer nog någon vecka tills vi vet mer om det.

Själv lämnar jag nu fäderneslandet för en resa som nu omedelbart tar mig till Seoul i Korea och därefter till först Santa Monica och sedan Houston i USA.

Men sedan är jag hemma lagom tills det borde börja att klarna på den inrikespolitiska fronten.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: