Om skifte i Stockholm och stora ukrainska framgångar i öster.

STOCKHOLM: I går eftermiddag landade jag här för att vara med om en valkväll som i någon mening inte har tagit slut ännu.

Jämna val har jag i och för sig varit med om förr.

Valnatten 1973 slutade ju i den berömda situationen med 175 mandat mot 175 och en socialdemokratisk minoritetsregering som regerade med lottens hjälp.

Och efter valnatten 1979 tog det sin tid innan det sista mandatet tippade över och det blev 175-174 i borgerlig favör. Det gick att regera med det också, även om den regeringen sedan föll på andra frågor 1982.

Men allt detta var länge sedan, och det politiska landskapet ser i dag annorlunda ut. Då dominerades svensk politik fortfarande av ett socialdemokratiskt parti som regelmässigt hade mellan 40 och 45% i valen.

Men nu ser det annorlunda ut.

Hade någon under den tid jag var partiledare för moderaterna sagt till mig att det skulle växa fram ett stort parti till höger om oss med kring 20% av väljarna bakom sig och att vi fortfarande skulle ligga kvar i trakten av 20% skulle jag ha sagt att det var omöjligt.

Men det är där vi nu är.

Sverigedemokraterna har fortsatt sin frammarsch och har nu med sina strax över 20% blivit landets näst största parti, men moderaterna ligger fortfarande kvar strax under den nivån om än man förlorat positionen som näst största parti.

I det längre perspektivet är det ju att socialdemokraterna sjunkit ner till nivån kring 30% som är den andra stora förändringen i det svenska politiska landskapet. Detta val gjorde man något bättre än för fyra år sedan – bytet från Stefan Löfven till Magdalena Andersson var ett viktigt drag – men nivån är ungefär densamma.

Nu får vi vänta tills i alla fall onsdag tills vi får ett alldeles säkert resultat, men sannolikheten för att det kommer att bli 175 för det som kommit att kallas Ulf Kristerssons lag och 174 för det som kommit att kallas Magdalena Anderssons lag är mycket hög.

Och därmed inleds de formella processerna. Magdalena Andersson avgår, ombeds att sitta kvar intill dess att en ny regering bildats, talmannen inleder samtal med partiledarna och ger därefter Ulf Kristersson utdraget att försöka att bilda en ny regering.

Om detta kommer att kunna klaras intill dess att den nya riksdagen samlas den 28 september vet jag inte, men jag skulle nog säga att det viktigaste är att det blir en noggrann process som tydligt klargör förutsättningarna för en kommande regering.

Åren fram till hösten 2026 – så lång är mandatperioden – kommer att innebära mycket betydande utmaningar. Europas säkerhetspolitiska situation är farlig, och den globala ekonomin är på väg in i en besvärlig fas i flera olika avseenden.

Vi kommer att se betydande politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden som kommer att påverka förutsättningarna för svensk politik. Vi måste ha en regering redo att ta oss fram också på ett stormigt hav.

Det är inte min uppgift att här ha synpunkter på hur det skall gå till. Men i en artikel i Dagens Industri i valrörelsen skrev jag ju om de frågor där det kommer att krävas en också utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den nya regeringen.

I går kom jag efter en lång resa tillbaka från Kiev och den mycket lyckade YES-konferensen där. Det var mitt fjärde besök i Ukraina under året och det andra sedan den ryska aggressionen.

Det var lite av ett vågspel när vi beslutade att ha konferensen i Kiev trots logistiska bekymmer och utmaningar också med säkerhet.

Men det lyckades.

Förutom att vi hade hela den ukrainska ledningen – president, premiärminister, utrikesminister, försvarsminister och andra på plats – kunde vi också räkna in Lettlands president, Polens premiärminister och Tysklands utrikesminister bland listan av deltagare i diskussionerna.

Mycket inte minst i slutskedet av konferensen kom att domineras av nyhetens från fronten längre i öster. En ukrainsk offensiv blev mer framgångsrik än vad man själva hade räknat med, och de ryska styrkorna pressades tillbaka 70-100 km på avgörande frontavsnitt vid Kharkov.

Detta har förvisso sin militära betydelse, men har ännu större politisk betydelse.

I Kiev var stämningen närmast euforisk, även om ledningen klokt nog var återhållsam i sina kommentarer. Men det var ju ingen tvekan om att detta visade att initiativet i kriget har vänt, och att den ryska militära maskinen försvagats högst avsevärt.

Än viktigare än vad utvecklingen betytt för moralen i Kiev är självfallet vad den betyder för moralen i Moskva. Det är inte svårt att se att det måste ha varit en mycket dov stämning i Kreml.

Fakta är ju att de ukrainska styrkorna på bara några dygn tog tillbaka ett landområde större än allt som de ryska styrkorna lyckats erövra under månadens sedan april när de drag sig tillbaka från området kring Kiev och sade att de skulle nu gå till offensiv i östra och södra Ukraina i stället.

Det är en massiv moralisk motgång för den ryska krigsapparaten, och hur man kommer att hantera denna situation blir spännande att se. Men att fortsätta att säga att allt går enligt plan och att segern är nära tror jag knappt ens den massiva ryska propagandapparaten kommer att gå i land med.

Vad vi har att räkna med nu är olika ryska åtgärder för att försöka att vända den negativa utvecklingen. Ingenting kan uteslutas. I Kreml sitter en Vladimir Putin som vet att nederlag här sannolikt betyder slutet för honom.

Och för Kiev gäller det att nu säkra dessa områden mot en rysk motoffensiv som mycket väl kan komma. Samtidigt fortsätter ju de ukrainska offensiva ansträngningarna också i Kherson-regionen.

Hur skall detta krig sluta? I Kiev var svaret från USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan – med på video – att man kommer att stödja Ukraina i vad Ukraina vill. Några diskussioner utöver det ville vare sig han eller andra amerikanska företrädare klokt nog ge sig in i.

I alla fall inte i detta skede. Nu handlar det om att pressa tillbaka Ryssland så tydligt att också Kreml på ett eller annat sätt tvingas inse misslyckandet. Men det kommer att ta sin tid. För mig själv räknar jag med ett kanske mer avgörande skede under våren nästa år.

Först skall både Ukraina och det övriga Europa igenom den första krigsvintern och visa att man klarar det.

För min del inleds denna vecka med ett snabbt besök i vackra Krakow, men redan i morgon är jag tillbaka i Stockholm igen. Och här förblir jag under återstoden av denna vecka.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: