Om Europas nya utmaningar, förstärkt stöd till Ukraina, energidiskussioner och fortsatt diplomati på Balkan och med Iran.

STOCKHOLM: I går var jag så på en liten ceremoni på Gripsholms slott i samband med att man mer officiellt avtäckte det s k hedersporträttet av mig som numera finns att beskåda där som en del av den nationella porträttsamlingen.

Och det gav mig också anledning att reflektera lite över den politiska och ekonomiska utvecklingen för Sverige och Europa i ett lite längre tidsperspektiv. I dessa dagar när det omedelbara verkar dominera huvuddelen av debatten inför vårt val kanske inte det skadar.

I de stora partiernas valmanifest behandlas utrikes-, Europa- och säkerhetspolitiken tämligen summariskt. Och det kan ju förefalla lite märkligt mot bakgrund av att vi befinner oss i den mest utsatta säkerhetspolitiska situationen sedan åtskilliga decennier.

De kommande fyra åren kommer med all säkerhet att erbjuda betydande utmaningar i dessa hänseenden. Har vi den politiska beredskapen för detta?

Jag hoppas det – men jag är inte säker.

I det övriga Europa ser jag hur diskussionerna intensifieras.

I dag höll Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ett s k linjetal vid anrika Karlsuniversitetet i Prag, och sammanfattningsvis kan väl om det sägas att den s k strategiska kompass som EU efter åtskilligt arbete publicerade i mars i år redan framstår som närmast hopplöst föråldrad.

Scholz tar nu fram tankar om ett helt nytt och integrerar europeiskt luftförsvar, om bättre koordinering av de långsiktiga insatserna för att stödja Ukrainas försvarsförmåga och reformering av de utrikespolitiska processerna inom EU.

Och alldeles säkert är det förslag som mer konkret kommer att ligga på bordet under de närmaste månaderna.

I dagarna samlas också i Prag EU:s först försvars- och sedan utrikesministrar för mer informella överläggningar.

I media dominerar tankar på att stoppa alla möjligheter för alla ryska medborgare att komma till EU.

Det bör noteras att den samlade ryska oppositionen – och det finns ju en sådan även om dess röster nu kommer från olika huvudstäder i EU – är entydigt mot detta också därför att det ju skulle spela regimens tes om att det inte är Putin eller politiken, utan Ryssland och alla ryssar som omvärldens är emot, i händerna.

Och jag delar den bedömningen. Det är inte känslor som skall styra vår politik.

På bordet ligger också en tanke från den höge representanten Borell om att EU skall starta en träningsmission för den ukrainska försvarsmakten. Det är förvisso viktigt att detta sker, men på ett eller annat sätt måste detta ju koordineras med USA, Storbritannien, Canada och andra viktiga aktörer på detta område.

De informella mötena leder aldrig till beslut, men helt säkert kommer det att finnas behov av att utveckla dessa tankar under de närmaste månaderna.

Det tjeckiska EU- ordförandeskapet detta halvår kommer att prioritera frågorna, och jag kan bara hoppas att samma sak kommer att gälla det svenska ordförandeskap som följer under det kommande året.

Finns det en beredskap för detta?

Just nu pågår valrörelser i Europa inför viktiga val i Sverige 11 september, i Italien 25 september och i Lettland 1 oktober.

Energi och inflation är viktiga frågor i dem alla, kanske just nu mer i Italien än i Sverige. Och den ekonomiska politiken står förvisso inför svåra avvägningar.

Både den svenska kronan och euron har försvagats, vilket bidrar till att ytterligare fördyra importen av energi, och det kommer sannolikt att leda till att centralbankerna ser det som nödvändigt att höja räntorna mera. Signaler från USA pekar ju också entydigt i den riktningen.

Och det är förvisso viktigt att vi inte hamnar i en ny inflationsspiral.

Men medan det i de olika valrörelserna talas åtskilligt om att kompensera konsumenter för ökade energipriser talas det dessvärre mindre om behovet av att spara energi. Höga priser kommer förvisso att driva i den riktningen, och det är också en klimatpolitisk nödvändighet, men lite mer politiskt fokus på att också spara tror jag knappast skulle skada.

För min del blir detta en vecka med besök också det s k Forum Alpbach i de österrikiska Alperna där man bland annat vill att jag skall delta i diskussioner om huruvida en neutralitetspolitik fortfarande kan vara relevant i dagens Europa.

Min åsikt i den frågan är knappast någon hemlighet, men i Österrike med dess speciella historia är detta fortfarande en närmast tabubelagd frågeställning. En del vill dock öppna upp frågan, och det är därför de brett mig komma och tala.

Men åtskilligt annat står också på dagordningen för de utrikespolitiska diskussionerna där.

EU:s diplomatiska ansträngningar lyckades nu få en överenskommelse mellan Serbien och Kosovo som desarmerat den kris som annars var under uppsegling de närmaste dygnen, och som förbättrar rörelsefriheten för såväl serber som albaner i regionen.

Det är bara att gratulera.

Och i tysthet maler de diplomatiska kvarnarna på när det gäller att försöka återställa det nukleära avtalet med Iran. Just nu är det finjusteringar som pågår – de avgörande och viktiga frågeställningarna förefaller att vara klara.

Men att det kan närma sig ett avtal visas inte minst av att de israeliska ansträngningarna att stoppa ett avtal tydligt trappas upp. Hur frånvaron av ett avtal skulle gynna Israels säkerhet förstår jag inte, men de förefaller att ha låst sig i den frågan.

På fronterna i öster fortsätter ställningskriget utan några avgörande framgångar för någon sida.

Positivt är i alla fall att ett 50-tal fartyg nu har kunnat lämna Ukrainas hamnar vid Svarta Havet med livsmedel för världen, liksom att IAEA nu äntligen fått möjlighet att skicka en expertmission till det stora kärnkraftverket ZNPP mitt i stridslinjen.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: