Om kollapsen i Afghanistan och Kremls tolkning, slutbesked om avtalet med Iran och fortsatta samtal mellan Serbien och Kosovo.

VID MEDELHAVET: Efter en kort utflykt till Stockholm under den gångna veckan blir det nu några dagar ytterligare på dessa breddgrader innan basen flyttar norrut igen.

För ett år sedan kollapsade regimen i Afghanistan och talibanernas maktövertagande blev totalt. Veckor av kaotisk evakuering gjorde det möjligt för åtminstone några tusental att fly från det öde som annars hade väntat dem.

Grunden till kollapsen var ju att USA hade förlorat tålamodet med den utdragna konflikten. President Trump hade sagt att de skulle dra sig ur även om det inte gick att få något fredsavtal med talibanerna, och president Biden beslöt att detta skulle vara också hans politik.

Och i och med att detta var signalen från Washington var det ju tämligen klart att talibanerna inte hade något intresse av att förhandla fram något fredsavtal.

Samtidigt hade USA under åren i landet byggt upp en afghansk försvarsmakt som var synnerligen beroende av amerikanskt understöd i en lång rad olika avseenden. Det handlade inte bara om amerikanska soldater eller flygplan, utan i än högre grad amerikanska kontraktsanställda för att klara logistik och underhåll.

Och när allt detta plötsligt försvann var det inte så konstigt att den afghanska försvarsmakten kollapsade. Kollapsen gick dessutom snabbare än vad någon – inklusive talibanerna – hade kunnat föreställa sig.

Landets tillstånd sedan dess är eländigt. I dagarna har kvinnor haft modet att demonstrera på Kabuls gatorna för sina rättigheter, och skingrats av talibaner som skjutit i luften. Löften om att äldre flickor skulle kunna återgå till sin undervisning har svikits när de mer konservativa delarna av talibanerna har dikterat politiken.

Och den humanitära situationen är katastrofal. FN har hjälpprogram i landet, som också Sverige bidrar till finansieringen av, men med en i stort sett kollapsad ekonomi finns det gränser för vad som kan åstadkommas.

När president Biden fattade sitt beslut om att fullfölja president Trumps politik handlade det också om att fokusera den amerikanska politiken på den kommande kinesiska utmaningen. Den signalen var tydlig i ett antal uttalanden.

En plats där denna signal alldeles tydligt uppfattades var Kreml. Den hårdföre säkerhetsrådgivaren Patruchev noterade noggrant och sade sedan offentligt att han hoppades att man också i Ukraina uppfattade signalen.

Tolkningen i Kreml var alldeles tydligt att USA skulle bli så fokuserade på Kina att man inte var beredd att engagera sig alltför hårt på andra områden, och då inte minst Ukraina.

Några veckor tidigare hade president Putin publicerat sin remarkabla essä om Ryssland och Ukraina, och några veckor efter det amerikanska uttåget ur Afghanistan började den ryska militära uppladdningen mot Ukraina.

Jag har svårt att se att det inte finns ett samband. Och mer om också detta kommer i en ny bok av mig som kommer att finnas på bokhandelsdiskarna i början av hösten.

I morgon förväntas så svar från Teheran och Washington om man är beredda att acceptera det slutförslag om återgång till det nukleära avtalet som EU:s förhandlare lagt på bordet, eller om nedräkningen till en ny väpnad konflikt i den regionen kommer att inledas.

Det som länge var det återseende hindret – den amerikanska terrorlistningen av det iranska revolutionsgardet – förefaller nu undanröjt, och nu handlar det om iransk irritation över IAEA:s försök att kartlägga vad landet haft för sig förr.

Att Iran hade ett program för kärnvapen fram till 2003 är ovedersägligt, men detta är någonting som man absolut inte vill vidgå.

Men allt detta handlar mer om historia än om framtid. Är allt annat möjligt att lösa borde inte detta stå i vägen för ett nytt avtal – men oskrivet är bäst.

Mer besvärlig blir det nog senare i veckan när Serbians president Vucic och Kosovos premiärminister Kurti träffas i Bryssel på torsdag för att se om man kan lösa ut de svårigheter som ledde till en hastigt uppflammade gränskris för några veckor sedan.

I grunden handlar det självfallet om Serbiens ihållande vägran att erkänna Kosovo som en självständig stat, men vägen till att få dem att göra det underlättas inte av Kosovos vägran att respektera överenskommelser man tidigare gjort om serberna i Kosovo och deras möjligheter.

Så vi får se om det på torsdag blir möjligt att ta några små steg fram mot lösningar i bägge dessa hänseenden. Jag tror att det är klokt att inte ställa förväntningarna alltför högt.

Från östfronten är det föga nytt av större betydelse.

Ukraina fortsätter att försöka skära av de ryska trupperna väster om Dnjepr från deras underhåll, och Ryssland fortsätter att föra trupper till denna sydvästra front för att kunna möta en möjlig ukrainsk offensiv.

Och jag skulle tro att det kommer att förbli mönstret också under den kommande veckan.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: