VID MEDELHAVET: Från svensk och nordisk utgångspunkt var den gångna veckans viktigaste händelser tveklöst att den amerikanska senaten med röstsiffrorna 95-1 ratificerade fördraget om Finlands och Sveriges anslutning till Nato.
Att röstsiffrorna var så solida var viktigt. Trots en stark polarisering i den amerikanska inrikespolitiken är detta en fråga där enigheten är så gott som totalt.
Majoriteten av Nato:s medlemsstater har nu ratificerat avtalen, och av dem som återstår är det bara Turkiet som nog dessvärre kommer att innebära ett problem.
Men det ligger ett antal månader fram, och det kommer att finnas anledning att återkomma till frågan.
På den östra krigsfronten kan positivt konstaterats att fyra tidigare inspärrade fartyg med vete och majs nu lämnat hamnarna kring Odessa och att ett första nytt fartyg i går kunde anlöpa för att hämta sin last.
Det förefaller som om det ingångna avtalet åtminstone hitintills fungerar. Inte minst är detta viktigt för den lindrigt uttryckt hårt ansatta ukrainska ekonomin.
Den ryska offensiven i Donbas lyckades under juli erövra ytterligare ca 0,02% av Ukrainas territorium, vilket mot bakgrund av den ryska insatsen inte är mycket att skryta med.
Nu förefaller det som om man omdisponerar betydande styrkor till södra Ukraina. Delvis är detta alldeles säkert för att kunna möta en väntad ukrainsk offensiv kring Kherson, men möjligen också för att förbereda en egen offensiv i området.
Trots detta torde den ryska anfallskraften väster om Dnjepr vara påtagligt begränsad. Här förlitar man sig på ständiga raket- och robotattack.
En annan fråga är om de ukrainska stridskrafterna verkligen har möjlighet att bryta igenom med en offensiv i området. De närmste månaderna kommer strategiskt fokus i kriget med all sannolikhet ligga i detta område.
Långsiktigt vill Ryssland alldeles säkert bryta igenom mot Odessa – kortsiktigt vill man till varje pris hålla Kherson.
Annars är det självfallet den nya krisen kring Taiwan som dominerar. Nancy Pelosi:s snabba besök utlöste omfattande kinesiska både militära och diplomatiska motåtgärder. Att Vita Husets entusiasm för besöket var högst begränsad förändrade ingenting i den saken.
Taiwan-frågan är ytterligt både komplex och känslig. Ytterst är den ju en konsekvens av den oavslutade kinesiska inbördeskriget mellan kommunister och nationalister.
Kommunisterna tog över i Peking 1949, och nationalisterna retirerade till Taiwan. Sverige tillhörde de länder – alla i Europa gjorde samma sak – som omedelbart erkände kommunisterna som Kinas legitima regering.
För USA kom det att dröja till 1979, och sedan dess är det en serie av gemensamma uttalanden, med ett påtagligt element av s k konstruktiv oklarhet, som har reglerar förhållandet mellan USA och Taiwan och den s k Ett Kina-politiken.
Att Taiwan är en del av Kina är grundbulten i denna politik. Men om det förr funnits en möjlighet till en fredlig återförening har ju denna successivt minskat i och med att Kina blivit mer auktoritärt och Taiwan stärkt sin demokrati.
Och utvecklingen under det senaste året i Hong Kong har självfallet stärkt misstron på Taiwan mot Peking-regeringens politik.
Så den amerikanska politiken gör en balansgång mellan att stödja Taiwan som en demokrati och en principiell Ett Kina-politik som gör att man inte stöder Taiwan som en självständig stat.
I sak förändrade Nancy Pelosi besök ingenting i den amerikanska politiken, men från Pekings utgångspunkt fruktar man sannolikt en smygande förändring som ju dessutom har att göra med utvecklingen i Taiwan självt.
De militära övningar runt hela Taiwan som Peking nu inletts är vida mer långtgående än någonting som skett tidigare. I mönstret är det inte svårt att se att man vill demonstrera möjligheten att gradvis skära av Taiwans förbindelser med omvärlden.
En regelrätt invasion förefaller knappast sannolik under de närmaste åren – en sådan skulle få mycket allvarliga följder för den globala ekonomin – men Peking har dock åtskilliga möjligheter väl under den tröskeln att ställa till problem. Under de senaste dygnen har trafiken i Taiwans viktiga exporthamnar gått ned med en tredjedel.
Taiwan har framför allt genom sin produktion av halvledare en mycket stor betydelse för den globala ekonomin. Mindre uppmärksammat är kanske att även Kina än så länge är påtagligt beroende av denna. Kina är Taiwans största handelspartner, och 60% av exporten dit utgörs just av halvledare.
Allvarligt är att Peking nu avbrutit samtal och kanaler med USA på en rad områden, bl a när det gäller klimatpolitiken. Hur länge detta kommer att pågå vet ingen, men det torde hur som helst göra det viktigt för EU att upprätthålla den dialogen.
Tidigare talades om ett möjligt möte mellan Joe Biden och Xi Jinping i samband med toppmötet med G20-länderna i Indonesien mot slutet av året. Det mötet har sina utmaningar redan innan, men mycket viktigt blir nu om ett sådant möte kan komma till stånd eller inte.
Från europeisk utgångspunkt är detta självklart en mindre välkommen kris. I Kreml gnuggar man säkert händerna över att USA:s uppmärksamhet nu riktas mot Kina i stället för mot Ryssland, och ger mer än gärna stöd till Peking i dess reaktion.
På närmare håll pågår i dessa dagar i Wien ytterligare ett försök att lösa upp de sista knutarna kring en möjlig återgång till den nukleära avtalet med Iran. EU:s förhandlare har lagt kompromisstexter på bordet, men ju längre tiden går desto tydligare är att det ständigt återkommer nya frågeställningar som måste hanteras.
För min del innebär den kommande veckan ett snabbt besök i Stockholm innan det bär iväg igen.
Alla Dessa Dagar 