Mot hettan i Delhi efter dialog vid Bosporen och med kriget nu inne i sin tredje månad.

ISTANBUL: Det blev en mellanlandning här för en middag och lite annat innan jag denna kväll fortsätter till New Delhi för att vara med på den nu efter pandemin återupptagna stora Raisina Dialogue.

Den inleds i morgon med bl a Indiens premiärminister Narendra Modi och EU:s Ursula von det Leyen som talare, och sedan följer två dagar av intensiva debatter med också inte mindre än tio utrikesministrar från olika delar av världen närvarande.

Till mina uppgifter hör att delta i en debatt om Rysslands framtid med också två ryska företrädare. Det lovar att bli en minst sagt laddad tillställning. Det finns en del att säga.

Den indiska inställningen till den ryska invasionen har ju varit tämligen vacklande. Två gånger har man lagt ner sin röst i viktiga voteringar i FN, och även om premiärminister Modi talat om omedelbar vapenvila och utredning av olika övergrepp har han inte kritiserat den ryska invasionen.

Det åberopas många skäl för detta. Den indiska armén är beroende av ryska leveranser, och Ryssland har inte sällan skyddat Indien när det kommit till för landet känsliga frågor i FN. Men ingenting av detta kan i grunden rättfärdiga att man inte tar avstånd från ett mycket klart fall av aggression.

Indiens territoriella integritet ifrågasätts ju av Kina, och jag tror inte man skulle uppskatta om EU och USA ställde sig likgiltig inför kinesisk militär aggression mot landet. Vad gäller grundläggande principer för en nations utrikespolitiska linje inte vara till salu.

Allt talar för att det blir spännande dagar i Delhi.

Medan den ryska armén försöker att slå sig fram i Donbas – det är för mig lite oklart om den verkligt stora offensiven inletts eller inte – ser det nu ut som om vi kommer att få en ny omgång av diplomatiska ansträngningar för att avsluta konflikten.

FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres, som fått en hel del kritik för sin passiva roll i konflikten hitintills, väntas först till Ankara i morgon för koordinering med de turkiska ansträngningarna och därefter till Moskva på tisdag och till Kiev på torsdag.

Jag tror att man skall dämpa sina förväntningar inför detta. Det förs visserligen samtal på lägre nivå mellan Moskva och Kiev, men i de grundläggande frågorna är det en avgrund mellan de bägges positioner.

Kiev kräver, med tydligt stöd av både EU och USA, och med förankring också i resolutionen från FN :s generalförsamling, att Ryssland drar sig bort från landets territorium och återgår i första hand till situationen före 24 februari.

Men detta accepterar inte Moskva. Man vill bibehålla de områden man nu kontrollerar, och jag tror inte att man är beredd till någonting över huvud taget innan man erövrat betydligt mer av i alla fall östra och södra Ukraina.

Vad skulle det hela annars ha varit värt för Putin?

Så vi kommer säkert att få se en del reseverksamhet, en del mötestiderna och en del presskonferenser under den kommande veckan, men med all sannolikhet blir det inte så värst mycket mer än så.

Senare i kväll – jag befinner mig då i luften – får vi så resultatet av det franska presidentvalet. Det mesta tyder ju dock på att Macron som den första franska presidenten på två decennier kommer att lyckas med att få en andra mandatperiod.

Annars har det för min del under veckan som gått också handlat om att möta det internationella intresset för frågan hur det kommer att gå med Finland, Sverige och Nato.

Det har blivit en syndikerad artikel för Project Syndicate, en längre podd-diskussion med The Economist och likaledes en podd-diskussion tillsammans med Alexander Stubb för ECFR.

Länkar till allt finns via twitter.

Mitt besök vid Bosporen har denna gång mindre handlat om Turkiet, men lite av den varan är oundvikligt när man är här och träffar olika engagerade individer.

Nästa års presidentval rycker allt närmare – det är ungefär ett år dit.

Med en misskött ekonomi med inte minst hög inflation för de som nämns som oppositionskandidater ca 60% stöd i opinionsmätningarna och president Erdogan avsevärt mycket mindre.

Men bilden är mer komplicerad. Den enade oppositionen – sex olika partier – är inte så enad i allt och vem man i slutändan kommer att föra fram mot Erdogan blir lika svårt att besluta om som det blir viktigt för utgången.

Och alldeles säkert förbereder Erdogan olika manövrar. Att kunna medla fred mellan Ryssland och Ukraina skulle ge en del poäng, men annars finns alltid kortet med nya operationer mot kurdiska PKK i främst Irak, inte minst för att provocera PKK till att göra någonting, att ta till.

Det har vi sett förr.

Och det finns åtskilliga osäkerheter i den vidare regionen här som det finns anledning att vara uppmärksam på. Idlib i Syrien är en ständig källa till oro, och hur det egentligen kommer att utvecklas mellan Armenien och Azerbajdzjan när nu all uppmärksamhet ligger på en betydligt större konflikt är också svårt att veta.

Och inte heller Balkan med dess spänningar ligger så långt från Bosporen.

Men nu lyfter jag strax härifrån och efter en mellanstopp landar jag i New Delhi i morgon bitti.

Jag ser att temperaturen där förväntas krypa upp över 40 grader de närmaste dagarna. Det blir till att hålla sig inomhus.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: