Det blev ännu en vecka av diplomati – och det kommer att bli ytterligare en.

STOCKHOLM: Utvecklingen i den stora krisen innebar i veckan som gick att det i fredags blev ett nytt möte mellan USA och Ryssland. Nu var det på den snäppet högre nivån med utrikesministrarna Blinken och Lavrov med medarbetare mitt emot varandra i Genève.

Mötet var en framgång enbart i det avseendet att det hölls och att den diplomatiska fasen i krisen kunde förlängas, men någon uppmjukning av den ryska positionen eller förändring av den amerikanska var det svårt att se några tecken på.

Tydligen insisterade Lavrov nu åter på att få ett skriftligt svar från USA på de ryska kraven. Detta hade man framfört redan vid det första mötet, upprepade nu och fick tydligen ett sådant löfte av Blinken. Visheten i detta kan enligt min mening diskuteras, men nu är det som det är.

Vad fortsättningen blir vet vi inte.

Under helgen har president Biden dragit sig tillbaka till Camp David för att med sina utrikes- och säkerhetsrådgivare gå igenom läget och vad som kan göras, och en antydan om vad man möjligen kommit fram till där finns kanske när Tony Blinken i morgon via video ansluter till mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel.

Från Washingtons sida kommer man säkert att försöka att engagera i Moskva en dialog om olika möjliga överenskommelser när det gäller rustningskontroll och s k förtroendeskapande åtgärder i Europa.

Så vitt jag förstår har detta inte blankt avvisats från rysk sida, men man säger att först måste USA acceptera de grundläggande och i grunden oacceptabla ryska kraven.

Vad fortsättningen blir återstår att se. Den västliga ambitionen är självfallet att få till stånd en diplomatisk process som reducerar utrymmet för ryska militära åtgärder.

Nästa viktiga steg är när USA under den kommande veckan överlämnar sitt skriftliga svar.

Från rysk utgångspunkt kommer det med all säkerhet att vara otillfredsställande.

Och från europeisk utgångspunkt finns det farhågor för att Washington öppnar sig för mycket i viktiga frågor t ex när det gäller övningar och militärt samarbete med länder i Rysslands närhet.

Sverige tillhör som bekant dessa, och baserar allt mera sin säkerhet på förbindelserna västerut. Vi har påtagliga intressen i processen.

Därefter kommer antingen ett nytt möte med de bägge utrikesministrarna eller ett direkt samtal mellan presidenterna Biden och Putin. Jag tycker mig höra susningar i luften om att det kanske blir ett nytt möte med utrikesministrar först och därefter kontakt på högsta nivån.

Under tiden fortsätter av allt att döma den ryska militära uppbyggnaden. Den senaste veckan visar satellitbilderna också tält med soldater i anslutning till de stridsvagnar och annat som redan förflyttats fram mot den ukrainska gränsen.

Rent militärt återstår snart bara kort taktisk förvarning före ett angrepp. Men politiskt tror jag inte uppbyggnaden för ett angrepp är avslutad. Inte ens president Putin kan gå till plötsligt angrepp utan ett tydligt politiskt sammanhang.

Än så länge förnekar man bestämt att man planerar något angrepp, och det krävs sannolikt någon mer eller mindre tydligt iscensatt händelse för att kunna förklara varför ett angrepp sker.

Vad gäller andra länders aktiviteter finns det främst anledning att notera vad som sker från brittisk sida.

Tumult råder i den brittiska inrikespolitiken – sannolikheten för att Boris Johnson politiskt överlever detta år har gått mer dramatiskt – men utrikespolitiken är påtagligt aktiv.

Först har man levererat betydande mängder avancerade pansarvärnsvapen till Ukraina, och sedan har man gått ut med namn som man anser kan ställa sig till förfogande för någon typ av pro-rysk ny regim i Kiev efter ett militärt ingripande.

Några av dessa personer känner jag från krisen fram till februari 2014, och skulle inte omedelbart se som enbart lakejer till Kreml, även om de sedan dess fått tillbringa sina dagar i Ryssland.

Mindre lyckat var väl det inlägg som Frankrikes president Macron gjorde i Europaparlamentet i veckan när han talade om behovet av att nu ta fram en ny europeisk säkerhetsordning. Det kan sägas, men passar dåligt just när prioriteten är att stå fast vid grunderna i den rådande ordningen.

I Ukraina misslyckades president Zelensky i veckan som gick i sitt försök att arrestera oppositionsledaren och f d presidenten Poroshenko, vilket måste ses som ett positivt steg. Inte minst USA har varit mycket tydligt i sitt budskap om dårskapen i detta försök.

På den europeiska horisonten inleds i morgon den tämligen omständiga processen med att välja en ny president i Italien. En speciell elektorsförsamling med alla i parlamentets bägge kamrar plus representanter för landets 20 regioner – sammanlagt mer än tusen personer – börjar rösta i en process som brukar ta tid.

Än finns faktiskt inga officiella kandidater, så det enda som är alldeles säkert är att det kommer att ta sin tid. Och av lite bredare betydelse är om utgången öppnar för regeringskris och äventyrligt nyval i en av EU:s största medlemsstater.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: