Det är det farligaste läget i Europa sedan början av 1960-talet.

STOCKHOLM: Vi är i dag i den allvarligaste situationen vad gäller Europas säkerhet sedan början av 1960-talet.

Då hade vi Berlin-kriser, Cuba-kris och sovjetiska framstötar mot Finland i en situation med starka spänningar mellan främst USA och Sovjet och i ett läge där teknologin vad gäller kärnvapen och deras olika vapensystem hade börjat att nå en helt ny nivå.

Det blev inte storkrig under de åren, men världen hade vare sig tidigare eller sedan dess varit så nära en förödande urladdning. Man tog ett steg tillbaka från avgrunden.

Det som nu så påtagligt skärper situationen är upptrappningen från rysk sida. I denna del är parallellerna med början av 1960-talet tydliga. Då var det en äventyrlig sovjetisk ledare som strävade efter en avgörande förskjutning i förhållandet till USA.

Det kom att föra världen till kärnvapenkrigets rand.

Nu är det en rysk ledare som vill stöpa om den europeiska säkerhetsordning som kan föras tillbaka på den s k Paris-stadgan 1989. Det kalla krigets konfrontation var över, samarbete sattes högst upp på dagordningen och det etablerades principer för hur detta samarbete också skulle förstärka alla länders säkerhet.

Nu skall detta vältas över ända.

Det Kreml nu begär är att andra länders rätt till säkerhet skall underordnad deras egna krav på säkerhet. De talar känslofullt om behovet av säkerhetsgarantier, men förtränger att det är ett behov som alla europeiska länder har, och kanske faktiskt de mindre mer än de större.

De ryska konkreta kraven är i grunden oförenliga med den existerande europeiska säkerhetsordningen – det är en annan ordning man vill etablera.

Och därmed är det heller inte så märkligt att de diplomatiska samtalen under den gånga veckan i Genève, Bryssel och Wien knappast ledde till särskilt mycket.

Det finns en västlig vilja att diskutera konkreta arrangemang för rustningskontroll, men inom ramen för den existerande ordningen. Och det ryska svaret var att sådana diskussioner var man bara beredd till om skölja ordningen förändrades.

Tydligen har Ryssland under samtalen krävt skriftliga svar på sina olika krav, och märkligt nog förefaller såväl USA som Nato att ha gått med på detta. I Moskva säger man att man nu väntar på dessa papper innan det är dags för nästa steg i konflikten.

Men dessa papper kommer ju att ge svart på vitt på att Kreml inte har några förutsättningar för framgång den diplomatiska vägen med sina krav. Det kommer att vara svart på vitt på ett sätt som förmodligen inte ger utrymme för den lätt konstruktiva oklarhet som ibland krävs för att föra en process framåt.

Och det som då kommer att hända är att allt går över i en fast av vad Kreml kallar ”militära-tekniska” åtgärder.

Vad detta konkret kommer att innebära veta i dag sannolikt ingen utanför Kremls murar.

Det vi vet är den betydande militära uppmarschen främst kring Ukraina.

Det talas nu om ca 60 bataljonsstridsgrupper, även om det förefaller som om dessa skulle behöva förstärkas ytterligare innan en större operation skulle kunna inledas. Förband tillförs nu t o m från Fjärran Östern. Det talas om att reservister håller på att kallas in.

Den cyberattack som riktades mot Ukraina natten mellan torsdag och fredag syftade tydligen till att få in attackkomponenter som kunde utlösas senare i syfte att mer eller mindre helt förlama betydande delar av landets digitala infrastruktur.

Från amerikansk sida säger man sig ha sett att Ryssland fört in specialförband i Ukraina med uppgift att attackera ryska intressen för att på det sätter i en falsk operation skapa förevändning för ett angrepp.

Tillsammans med övrig information förefaller det dessvärre trovärdigt.

Allt detta är självfallet svårt att tyda som någonting annat än högst konkreta förberedelser för ett större också militärt angrepp. Att man på rysk sida officiellt förnekar att ett sådant skulle vara aktuellt förändrar så gott som ingenting i den saken.

Själv var jag i Kiev under slutet av veckan. Dels var det för en diskussion som BBC i en första omgång redan börjat sända ut över världen – sammanlagt går den fem gånger på BBC World TV – och som kommer i en andra omgång efter den kommande helgen.

Men dels var det självfallet för en rad samtal om den politiska situationen i landet.

Bilden är bekymmersam.

Medan landet hotas av aggression driver president Zelensky och hans kansli på för att arrestera sin företrädare och ledare för oppositionen Poroshenko på grunder som knappast tål dem ytligaste granskning.

Detta är ett mönster vi dessvärre sett förr.

Tidigare presidenten Yanukovich – som ju efter Maidan 2014 flydde till Ryssland – arresterade ju dåvarande oppositionsledaren Tymosjenko på grunder som inte tålde någon granskning alls.

Att ägna sig åt denna typ av politisk hämndverksamhet när landet står inför vad som kan vara ett hot mot dess själva existens framstår som höggradigt nationellt oansvarigt. Jag hoppas att reaktionen från EU och USA blir tydlig.

Vi får se i morgon.

Då återkommer Poroshenko till Kiev från Warszawa, och som det nu ser ut kommer han att arresteras på flygplatsen. Det är f ö exakt på årsdagen av när Alexej Navalny landade på flygplatsen i Moskva och arresterades.

Att detta allvarligt försvagar Ukraina, och därmed de facto spelar Kreml i händerna, är uppenbart.

Andra delar av samhället och staten förbereder dock ett aktivt motstånd mot Ryssland. Hur länge, och på vilket sätt, man kan stå emot ett större ryskt anfall finns det olika bedömningar av, men de passar sig kanske inte för ett fora som detta.

För Ryssland vore detta vansinne. Även om en militär seger kan vara möjlig kommer det politiska och ekonomiska pris Ryssland under lång tid kommer att få betala att vara enormt.

Putin kan etablera ett militariserat Storryssland vars mörka skugga kommer att kastas över betydande delar av Europa. Det kommer att vara tydligt att vi gått in i vad som kan beskrivas som en ny förkrigstid.

Europa är i dag i en situation som är farligare än någonting vi upplevt sedan början av 1960-talet.

Hur USA kommer att agera blir viktigt.

Har Kreml rätt i sin föreställning att ett inrikes förvirrat USA som verkar helt fokuserat på Kina förr eller senare kommer att vika undan för dess stålgrå krav? Eller kommer USA att ta upp den kastade handsken och konkret visa att Europas säkerhet också är USA:s säkerhet?

Och vad gör Europa?

Säkert finns det de som säger att vi får acceptera den ryska makten och dess villkor. Men många kommer nog också att vara beredda att också så konkret som möjligt ge ett kämpande Ukraina allt stöd man kan. Konfrontationen blir oundviklig.

Veckan som kommer kommer att ge oss nya signaler.

Det är viktigt att följa inte minst den officiella retoriken från Moskva och de på vilket sätt och i vilken grad den fortsätter att trappas upp. Informationsskriget, liksom cyberkriget, är en central del av konfrontationen.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: