Om året som inletts och framför allt om det ryska hotet om nytt krig mot Ukraina.

TABIANO CASTELLO: Så har vi då kommit in i det nya året 2022, och det lovar att bli ett nog så händelserikt år i en rad olika avseenden.

I en artikel i Dagens Industri i går har jag försökt att summera lite av bilden när vi nu än tydligare rör oss in i den nya oredans tid. Länk till den artikeln finns för den intresserade på mitt svenska twitter-konto.

Naturligt nog ligger just nu mycket av uppmärksamheten på det ryska trycket på Ukraina, Nato och USA, understött av en mycket betydande militär uppladdning.

I veckan efter denna kommer tre olika diplomatiska möten att äga rum för att diskutera de olika ryska kraven.

På måndag träffas amerikanska och ryska företrädare i Genève, på onsdag träffas samarbetsrådet mellan Nato och Ryssland i Bryssel och dagen därpå träffas det s k permanenta rådet inom OSCE till möte i Wien.

Det som kommer att ske här är att de ryska företrädarna kommer att presentera sina olika krav – och dessa är ju redan publicerade – medan de västliga företrädarna kommer att säga att dessa till sin absoluta huvuddelen är omöjliga.

Den stora frågan är ju vad som händer därefter.

Kommer det att identifieras möjligheter till öppningar som gör en fortsatt diplomatisk process möjlig och meningsfull? De västliga företrädarna kommer med all säkerhet att sträva efter just detta.

Den avgörande frågan är dock om Kreml kommer att acceptera fortsatta samtal eller om man mer eller mindre omedelbart kommer att stänga den diplomatiska butiken.

Om detta vet vi i dag intet.

Min bedömning skulle vara att det i alla fall blir en fortsättning på det bilaterala samtalet mellan USA och Ryssland, om än knappast av de andra, och i alla fall minst en ytterligare omgång i den förhandlingen.

I början av februari skall president Putin till Peking i samband med öppningen av vinterolympiaden där, och det är väl mindre sannolikt med någon alltför dramatisk utveckling innan han skaffat sig tydligare politisk ryggtäckning från kinesisk sida.

Men osvuret är bäst, och hur som helst har har sannolikt redan innan dess skaffat sig en tydligare uppfattning om hur han vill gå vidare.

Han har sagt att han kommer att studera olika optioner som de militära myndigheterna kommer att presentera för honom, och på ett eller annat sätt måste han sätta ner foten vad gäller dem.

Den amerikanska bedömningar var i alla fall tidigare att den ryska militära uppladdningen i allt väsentligt skulle vara avslutad vid mitten av denna månad. Då kommer huvuddelen av de insatsberedda förband som finns i den ryska krigsmakten väster om Ural att vara koncentrerade i närheten av Ukraina.

De militära optioner som står till hans förfogande är knappast särdeles attraktiva.

En invasion av Ukraina i dess helhet innebär ett europeiskt storkrig med mycket betydande risker för spridning och direkt också militär konfrontation med Nato, kanske främst i Svarta Havet.

Konsekvenserna skulle bli monumentala.

I FN:s säkerhetsrådet kommer sannolikt Kina att ge stöd, men ingen annan. I FN:s generalförsamling blir fördömandet massivt. Och med betydande sannolikhet blir de ekonomiska sanktionerna från USA och EU mycket smärtsamma.

Sannolikt skulle miljoner människor tvingas på flykt.

De politiska utmaningarna för Kreml skulle vara enorma. Även i de för Kreml mest gynnsamma scenarierna skulle det ta lång tid för Ryssland att återhämta sin position.

Mer begränsade militära optioner är förvisso möjliga, men vilka fördelar sådana skulle innebära är svårt att se.

Sannolikheten för att Kiev då skulle vända sig till Moskva och kapitulera för olika ryska politiska krav är i ett sådant läge påtagligt begränsad – sannolikheten för att man i stället intensivt söker stöd från Väst är då betydligt större.

Och även om det skulle bli någon form av vapenvila efter det att Ryssland erövrat ytterligare en del av Ukraina skulle detta Ukraina med all sannolikhet vända sig allt mer aggressivt mot Ryssland.

Det är svårt att se att en rationell politisk kalkyl skulle leda till att en militär operation kunde leda till en bättre situation för Kreml – men detta är sagt med stora reservationen att rationalitet måhända kan se lite annorlunda ut från perspektivet bakom de höga röda murarna runt Kreml.

Och det är ju i detta som farorna ligger.

De ryska militära operationerna mot Ukraina 2014 och 2015 kan tjäna som lite av en illustration av detta.

De ledde förvisso till att Ryssland fick kontrollen över Krim, med den uppgång i popularitet för Putin som detta under en period ledde till, men övriga mål han möjligen satt upp för sin politik under dessa kom man ju att misslyckas fundamentalt med.

Ukraina höll ihop, söndringsförsöket misslyckades, Donbas blev en kvarnsten runt halsen för Moskva, och Ukrainas vilja att närma sig såväl EU och Nato förstärktes. D

en ryska politiken hade syftat till motsatsen i samtliga dessa avseenden.

Nu har han skapat en ny kris. Förutom önskan att få kontroll över Ukraina sägs det nu handla om att stoppa utvidgningen av Nato och utplaceringen av vapen riktade mot Ryssland.

Men ingenting av detta är ju på något sätt aktuellt.

De senaste utvidgningarna av Nato österut skedde ju för 17 år sedan och ingenting annat i detta avseende ligger på något sätt i korten.

Den senaste mindre utvidgningen skedde med Norra Makedonien, och inte med bäst vilja i världen torde tillskottet till Nato av detta land kunna ses som ett allvarligt hot mot Ryssland.

Och någon utplacering av ballistiska robotsystem eller annat som figurerar i den ryska retoriken är heller inte aktuell. Det var enligt min mening tveksamt av USA att säga upp INF-avtalet, men det skedde ju mot bakgrund av de ryska brott mot detta avtal med nya missiler som man sagt att man konstaterat.

Så detta är alldeles tydligt en kris som Vladimir Putin alldeles själv fattat beslut att inleda, och vara fortsatta förlopp till betydande del också ligger i hans händer.

I detta ligger vissa paralleller med de äventyrligheter av Nikita Chrustjov som 1962 ledde till Cuba-krisen och förde världen till randen av ett kärnvapenkrig.

Han tyckte sig se en svaghet i den nye amerikanska presidenten John Kennedy och fattade beslut om ett djärvt drag som han trodde påtagligt skulle förbättra den sovjetiska strategiska positionen.

Så blev det inte.

Han fick retirera, inkassera några begränsade amerikanska medgivanden, och ett år senare avsattes han av sina kollegor i politbyrån mot bakgrund också av den äventyrlighet han visat med Cuba-krisen.

Men i dagens Ryssland finns ingen politbyrå. Styret är mer personligt än det var under den kommunistiska diktaturens tid.

Vi går mot viktiga och farliga veckor.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: