Om omikron, brittiska läget, överenskommelse i Berlin och viktiga möten i Riga och Stockholm.

STOCKHOLM: Det var när jag för första gången på ett par år landade i London som jag fick ett SMS med information om en mer oroande ny variant av coronaviruset.

Och när vi senare på kvällen i det digitala veckomöte med det som kallas ACT-A som jag leder lyssnade på den preliminära värdering som WHO:s experter gjorde var det tydligt att detta riskerade att bli riktigt allvarligt.

Redan dagen efter, när berörda organ inom WHO samlat expertisen, upphöjdes den nya varianten till den högsta graden av oro i WHO:s system.

Det vore fel att vi på vårt digitala kvällsmöte var förvånade. Vi hade konsekvent varnat för att pandemin inte var över, och för att risken för nya och än allvarliga varianter var överhängande,

Och nu fanns det en påtaglig risk för att vi var där.

Skulle världen stängas ner igen?

Nej, situationen är betydligt bättre än i pandemins början, men beroende på det vi kommer att lära oss om den nya variationen under de kommande veckorna kommer det alldeles säkert att bli viktigt med nya försiktighetsåtgärder av olika slag.

Något dygn på en konferensanläggning på den engelska landsbygden var denna gång det närmstes jag kom atmosfären i öriket och dess Brexit.

Journalisten Fraser Nelson, som tillhört Brexit-politikens anhängare, mötte mig med en artikel i konservativa Daily Telegraph där han frågade om inte allt hade varit fel i alla fall.

Inte så att han egentligen ändrat mening, men det öppna, mer globala Storbritannien han hade hoppats på hade det inte blivit, utan ett mer inåtvänt, protektionistiskt land med ökande skatter och en växande stat.

Detta är förvisso inte Margaret Thatchers Storbritannien eller hennes konservativa parti.

Till denna inriktning av politiken skall så läggas det ständiga brottandet med Brexit och dess konsekvenser.

Att ”ta tillbaka kontrollen” inte minst över grunderna var en avgörande del av den politik som utlovades, men nu kommer allt fler flyktingar i små båtar över Engelska Kanalen och försöken att återupprätta det samarbete med Frankrike i frågan som var naturligt när man var en del av EU misslyckas gång efter annan.

Just dessa dagar nåddes nya lågvattenmärken. Boris Johnson skickade per tweet ett brev till president Macron, denna förklarade att så gör man inte och stängde ut den brittiske inrikesministern från en överläggning i ärendet.

Och flyger inte orden över Engelska Kanalen i denna fråga finns ju ständigt dispyten över fiskerättigheterna som kan sätta sinnena i brand på vattnets bägge sidor.

Särskilt konstruktivt är det knappast, men möjligen fyller det hela ett inrikespolitiskt syfte såväl i ett Storbritannien där förtroendet för premiärministern vacklar och i ett Frankrike där ju vårens presidentval sätter sin prägel på praktiskt taget allt.

Jag tillhörde dem som trodde att dispyterna kring Brexit gradvis skulle lägga sig, och det skulle bli möjligt att börja att forma ett nytt konstruktivt samarbete mellan EU och Storbritannien.

Men så har det knappast blivit. Efter ett antal månader har t ex den nya brittiske utrikesministern Liz Truss veterligen inte satt sin fot på den europeiska kontinenten.

På denna har de tre partierna i Berlin nu kommit överens om 177 sidor med politik som skall genomföras av den regering som kommer att bildas efter det att dokumentet och fördelningen av portföljer fått sitt godkännande av partierna i deras olika processer.

Ökade klimatambitioner är en hörnpelare, med viktiga ministerposter för De Gröna men på många andra områden är det mer kontinuitet än förändring.

Det talas om steg mot ett Europas Förenta Stater och fördragsförändringar efter det att den pågående s k konferensen om EU:s framtid avslutats, men allt detta kräver som bekant enighet bland de 27.

Tysklands roll som kärnvapenbärare – flygplan utrustade för att bära taktiska kärnvapen – inom Nato bevaras, och man talar om att satsa tre procent av BNP på försvaret, bistånd och diplomati vilket ju ger ett utrymme för att på sikt uppfylla Nato-åtagandet om två procent till försvaret.

Men mot Kina och Ryssland skärps språket när det gäller främst mänskliga fri- och rättigheter. Stödet till EU:s Östliga Partnerskap och Ukraina framhålls som en viktig del av den samlade politiken.

Liberala FDP:s partiledare fick den post som finansminister han strävade efter, och även om kanslern Scholtz kommer att hålla i den yttersta taktpinnen begränsas därmed utrymmet för de finanspolitiska utflykter som man nog i Paris och Rom gärna hade sett.

Veckan som kommer blir dagar av viktiga möten – även om världshandelsorganisationen WTO plötsligt fick inställa sitt ministermöte med anledning av de nya reserestriktionerna.

Först möts Nato:s utrikesministrar i Riga och därefter möts OSCE:s alla utrikesministrar i Stockholm. Och fokus kommer alldeles säkert att ligga på frågan om Rysslands intentioner gentemot Ukraina.

Till de olika tecknen som tyder på kommande storm skall nu läggas att OSCE:s observatörer nu nekas tillträda till de av Ryssland ytterst kontrollerade delarna av Donbas i Ukraina.

Putin förklarar att Ryssland, Belarus och Ukraina hör ihop, ryska militära styrkor koncentreras mot väster och Ukraina, ryska utrikesministeriet avbryter de facto den diplomatiska kontakten med Tyskland och Frankrike i frågan, märkliga rykten cirkulerar om kuppförsök i Kiev – det ena tecknet läggs till det andra.

Så det är inte svårt att se vad som kommer att stå i fokus för diplomatins ansträngningar i Europa under de kommande dagarna.

I min månadskrönika för Project Syndicate handlade det naturligt nog om detta, men med ett lite bredare perspektiv.

Peking har tydliga intentioner vad gäller Kinas återförening och Taiwan, och i Moskva uttalar Putin tydliga ambitioner om att återskapa ett storryskt rike med också Ukraina och Belarus.

Försök från någon av dem att militärt förverkliga sina intentioner skulle ha ytterligt genomgripande geopolitiska konsekvenser.

I morgon – denna betydelsefulla vecka återupptas också samtalen mellan USA och Iran och övriga om möjligheten av att återgå till det nukleära avtalet JCPOA. Det har varit ett långt uppehåll efter det iranska valet, och osäkerheterna har successivt tilltagit.

Vi får se om de europeiska diplomatiska ansträngningarna bär frukt.

Själv återvänder jag under dagarna som kommer till andra sidan Atlanten för tredje gången på rätt kort tid.

Det blir några möten i New York i morgon eftermiddag och kväll, därefter ytterligare några i Washington under de närmaste dagarna och därefter åter till Stockholm för att hinna med några möten i anslutning till det stora OSCE-mötet.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: