Lite bättre mellan USA och Kina, men nu är den stora frågan om Putin vill ha ett nytt krig.

STOCKHOLM: Efter två veckors resor till och möten i Los Angeles, Dubai och Washington – om än med ett kort stopp i Stockholm – är det nu skönt med några dagar hemma.

Ett arrangemang i Berlin i början av veckan blev omvandlat till digitalt sådant med anledning av att Covid-spridningen ju just nu ökar påtagligt i Tyskland.

Washington domineras, som jag skrivit väl innan mitt besök, till mycket stor del av frågan om relationerna med Kina på kort lika väl som på lång sikt.

Dock innebar det tre och en halv timma långa videotoppmötet mellan presidenterna Biden och Xi Jinping i början på den gånga veckan en viss förändring.

På amerikansk sida ansåg man att man nu satt ”ledstänger” på den relation som man vill beskriva som en ”ansvarsfull” konkurrens, och på kinesisk sida gavs mötet snäppet mer positiv tolkning, allt detta dock utan att några avgörande steg framåt togs.

Det är dock gott nog i en situation som denna.

En relation som hamnar i en okontrollerbart nedåtgående spiral kan lätt leda till en direkt och farlig konfrontation, och det var till stor del för att undvika att hamna i en sådan situation som man i Washington var angelägen om att få detta virtuella toppmöte till stånd.

Med denna begränsade men viktiga målsättning måste det beskrivas som ett lyckat möte.

I övrigt befinner sig den amerikanska politiken vad gäller Kina fortfarande i ett stapplande skede. När man frågar efter politikens mer strategiska syfte blir svaren snarare långdragna än klargörande, och i detta ligger att man fortfarande försöker att foga samman dess olika element till en fungerande helhet.

Arbetet pågår med en mer fullödig nationell säkerhetsstrategi – det som publicerades i början av året var ju bara vissa s k riktlinjer – och när denna ser dagens ljus inom någon månad kommer det förhoppningsvis att finnas formuleringar som ger viss klarhet.

Vissa söker en mer övergripande formulering för den samlade politiken gentemot Kina, men om det lyckas att finna en sådan återstår att se.

På den mer inrikespolitiska scenen är det inte mycket att tillägga utöver vad jag tidigare skrivit.

Det stora reformpaketet – viktigare än infrastrukturpaketet – har fortfarande inte tagit sig igenom kongressen. Inflationen framstår nu som ett större och måhända mer utdraget bekymmer.

Och de protektionistiska tendenserna var tydliga när man vill rikta stöd till elbilar bara till sådana dels producerade i USA och dels i företag med stora fackföreningar. Det var inte bara Mexico och Canada som var upprörda – också Tesla och utländska producenter i USA självt.

Annars var det påtagligt hur i alla fall tillfälligt Ryssland har återkommit på den amerikanska agenda.

Förvisso har det varit tydligt att man med bl a toppmötet mellan Biden och Putin i Genève söker en stabilare relation mellan de bägge länderna, och tyckt att man haft i alla fall viss framgång med detta, men så kommer samtidigt situationen med tecken på en ny fas av rysk militär styrkeuppbyggnad riktad mot Ukraina.

Kring detta är nu aktiviteten betydande.

CIA:s chef Bill Burns sändes till Moskva för att direkt tala med Putin på ett sätt som var minst sagt ovanligt, chefen för den övergripande underrättelsetjänsten sändes till Nato i Bryssel, den ukrainske försvarsministern togs emot i Washington och när utrikesminister Blinken åker till Nato-rådet i Riga om lite mer än en vecka kommer detta att bli den dominerande frågan.

Men vad vill Kreml?

När jag för någon tid sedan försökte göra mig en bild av förändringar i den ryska försvarsmakten sedan 2014 var den bild jag fick mycket tydlig: det som framför allt skett under dessa år är förstärkningar och omdisponeringar för att möjliggöra större operationer riktade mot Ukraina.

Till detta skall så läggas den minst sagt anmärkningsvärda essä som Putin publicerades i somras, och vars storryska grundtes ju var att Ryssland, Ukraina och Belarus utgör en odelbar helhet med Kreml som maktens naturliga centrum.

I kombinationen av dessa förändrade militära dispositioner och dessa tydligt uttalade strategiska intentioner ligger självfallet risken för en påtagligt farofylld utveckling.

Den ytterligare militära uppbyggnad som man nu dessutom kan konstatera skulle kunna möjliggöra någon typ av också större militär operation mot Ukraina under den kommande vintern. Och det är det som nu leder till att alarmklockorna ringer.

Men åtskilligt återstår.

Det ryska tonläget mot Ukraina har förvisso höjts, men det återstår fortfarande en hel del innan vi ser de nivåer som brukar föregå militära operationer. Och det som torde krävas är någon typ av händelse eller utveckling som kan användas som motiv för en plötslig militär operation.

Att locka Ukraina till någonting som kan utnyttjas som förevändning, eller att på olika sätt orsaka söndring och split i landet, ingår med all säkerhet i en tilltänkt arsenal, men allt detta ät lättare sagt än gjort, och Kreml har tidigare visat sig anmärkningsvärt usel på att bedöma utvecklingen i sitt grannland.

Omedelbart efter Nato-rådets möte i Riga samlas i Stockholm i veckan efter den kommande ministermötet som OSCE, och det torde bli den största internationella samlingen i Stockholm efter det att vi i december 1992 på motsvarande sätt avslutade det ordförandeskap vi då hade.

Lite kommer man möjligen att kunna avläsa stämningarna där – även om det skall sägas att det motsvarande möte jag var en del av i Kiev i december 2013 knappast fullt ut gav förebud om stormen som bara låg månader framöver.

Viktigt är att det nu sänds mycket klara signaler till Moskva. Och jag tror att det är viktigt att de inte är alltför specifika – det skadar inte om man ser en möjlighet för att de kommer att bli än mer kraftfulla än vad konsultationer som kan genomföras nu skulle kunna leda till.

I USA diskuteras flitigt huruvida man militärt är berett att hjälpa till att försvara Taiwan mot ett angrepp. Från folkrättslig utgångspunkt är direkt hjälp att försvara Ukraina mot ett angrepp betydligt självklarare. Och de geopolitiska implikationerna av ett ryskt angrepp minst lika omvälvande som i det kinesiska fallet.

Dit har diskussionen i Washington kanske ännu inte gått, men att den skulle kunna göra det skall alls inte uteslutas. Och den möjligheten ger ju diplomatin i frågan betydligt bättre möjligheter till framgång.

För mig var det intressanta dagar i Washington. Det var cirka två år sedan jag var där senast, och det har hunnit att rinna mycket vatten under broarna.

Pandemin märks fortfarande.

Det brukar ta tid att komma igenom kontrollerna in till Vita Hus-området, men nu fanns inte ens antydan till kö. Och på State Departement var det fortfarande påtagligt tomt i korridorerna. Bara sjunde våningen var fullt besatt, och där var det spännande att sitta ner med gamla vänner under ett par timmar.

Nu blir det Stockholm några dagar – om än med virtuell närvaro i diskussioner i Berlin – innan det mot slutet av veckan bär av till Storbritannien och Aurora Forum och dess informella dialog mellan det landet och våra nordiska och baltiska länder.

Tack och lov verkar premiärminister Johnson i alla fall tillfälligt ha backat från sina hot att helt säga upp samarbetet med EU – anledningen är ju att EU tycker att han borde respektera det avtal om Nordirland som ha ju faktiskt skrivit på – men vad som ligger i förlängningen av denna lika viktiga som komplicerade relation är dessvärre en tämligen öppen fråga.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: