Om kommande COP28, konfliktdialoger i Dubai och ett USA i strategisk begränsning.

DUBAI: Efter sedvanlig förlängning av förhandlingarna lyckades det i alla fall att föra COP26 i Glasgow i hamn. Resultatet låg påtagligt under de förhoppningar som fanns, men var trots allt mer än de farhågor som ju också cirkulerade.

Viktigt var att man lade fast den fortsatta processen med större tydlighet, med bl a skyldigheten för stater att intill utgången av nästa år presentera nya åtaganden om insatser.

Och av speciell betydelse i det sammanhanget blir med all sannolikhet den diskreta axel som förefaller att ha etablerats mellan USA och Kina med en plan för nya kontakter under det kommande året.

Just nu sitter jag i Dubai, och det blir nu COP28 här 2023 som kommer att bli nästa viktiga anhalt på denna väg.

Då kan de nya åtagandena läggas samman, och förhoppningsvis har viljan till omställning i nyckelländer som Kina och Indien då tagit viktiga steg framåt.

Här är jag på ett årligt informellt möte som utrikesministern här sedan ett antal år inbjudit till, med en blandning av huvuddelen av regionens utrikesminister med en rad andra viktiga inte minst internationella aktörer och bedömare.

Åtskilligt här har naturligt nog handlat om regionens olika konflikter.

Välmående Dubai ligger mitt emellan och inte långt från vad som nu är de allvarligaste humanitära situationerna i världen, å den ena sidan det fortfarande pågående kriget i Jemen och å den andra den ekonomiska och humanitära kollapsen i Afghanistan efter talibanernas maktövertagande.

Och den omedelbara prognosen i bägge dessa situationer är knappast särskilt uppmuntrande.

Det var stundtals starka känslor i inläggen från de som kommit ut från Kabul för att ge vittnesbörd om en allt värre situation för landet. De framträdande analytiker som gav sin bild fördjupade därtill oron för de löngtsikyuga konsekvenserna

Men i våra diskussioner har också funnits de internationella representanter som brottas med utmaningarna i Irak, Libanon och inte minst mellan Israel och Palestina. Utmaningar saknas inte.

Den avgörande förändringen i förhållande till motsvarande diskussioner för två år sedan är dock den gradvisa strategiska begränsning från USA:s sida som så gott som alla i diskussionen mer eller mindre tydligt talade om.

Och denna medför att regionala och andra aktörer vidgar sina optioner i olika avseenden. Ett beroende av den amerikanska makten finns förvisso fortfarande i regimen, men det är mindre absolut, och därmed måste också relationer av olika slag breddas.

I slutet av månaden återupptas samtalen mellan USA om möjlighet att återupprätta det nukleära avtalet i alla dess delar, men det sker i en situation där det nu förekommer öppna och regelrätta överläggningar mellan Iran och såväl Saudiarabien som Förenade Arabemiraten här.

Det hade varit närmast otänkbart under Trump-erans mycket annorlunda situation. Nu finns en medvetenhet om att regionen själv måste vara redo att ta itu med sina olika motsättningar. Och även om det är betydligt lättare sagt än gjort är det en långsiktigt nödvändig utveckling.

Trots problemen finns det positiva utvecklingar i regionen. På årets möte finns företrädare för Israel med fullt ut. Under tidigare år fanns de förvisso med, men antingen bara på video eller i något fall utan att deras namn kunde uppges.

Men positivt som detta är utvecklas situationen i den palestinska frågan negativt. Sällan har diskussionen kring den varit så pessimistisk som denna gång. Desperat försökte de med förankring i de tidigare decenniernas olika förhandlingar säga att vi måste hålla dörren till en tvåstatslösning öppen, men om de verkligen trodde på detta förblev en öppen fråga.

Några timmar här har jag hunnit med att tillbringa också på den pågående världsutställningen Expo2022 där snarast sagt alla världens länder försöker att visa upp sig.

Andra lyckas påtagligt bra – andra kanske lite mindre så. Det var åtskilliga som ägnade sig åt att sätta betyg på de olika paviljongerna. Finlands talades det väl om, men till ett besök i den räckte tiden dessvärre inte till.

Annat pockade på.

Efter ytterligare en dag här – i annat sammanhang – återvänder jag hem, även om det dessvärre blir en alltför kort mellan landning på ett dygn innan jag måste ställa färden till Washington för olika möten där.

Där blir det inte minst intressant att fånga upp trådar från det videosamtal som president Biden skall ha med president Xi Jinping i morgon kväll.

Också under mina dagar här har spänningen mellan konfrontation och samarbete i relationen mellan Kina och framför allt USA varit en viktig fråga.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: