Om den växande polariseringen och en vacklande Biden-administration i USA.

LOSANGELES: Att komma till USA efter under två år bara följt utvecklingen här på avstånd och via media är en lätt kulturchock.

Ett redan förut polariserat samhälle framstår i dag som om möjligt än mer polariserat

Att under några timmar, som jag gjorde efter att ha landat i tisdags, växla mellan CNN och Fox News och se dem skildra samma sak med diametralt och i bägge fallen starkt polariserade utgångspunkter är lätt skrämmande.

På Fox News framställdes de som kämpar mot vaccinering som kämpande för individens frihet mot en framvällande socialism. Och utredningen om vad som hände när Capitolium stormades den 6 januari omtalas som en förföljelse av s k patrioter.

Och dessa förvridna berättelser sätter sig i delar av befolkningen. Nere i Florida sitter Donald Trump, managerar en kampanjapparat som samlar in väldiga belopp och basunerar ut den uppenbara lögnen om att han blev bestulen på sin valseger.

När president Biden tog över den 20 januari var förhoppningen att USA successivt skulle lägga allt detta bakom sig, och att saker och ting sakta men säkert skulle återgå till någonting som framstod som lite mer normalt.

Och med sitt lugnare tonläge började president Biden förvisso bra.

Han visste att han hade bråttom, och det var för att kunna uppvisa tydliga resultat med stora reformer, en förbättrad ekonomi och en bekämpad pandemi som han lade fram de två stora jättepaketen till kongressen.

Att få igenom dem snabbt var viktigt för att kunna påvisa resultat inför mellanårsvalet i november nästa år. Annars var ju risken överhängande att han skulle förlora sin redan nu ytterligt sköra kontroll över kongressen och inte åstadkomma så mycket mer före presidentvalet 2024.

Men så blev det inte riktigt.

Under trycket av svavelångorna från Mar el Lago var republikanerna emot så gott som allt. Men än värre var att det snabbt utbröt strider i det mångfasetterade demokratiska lägret mellan de som ville betydligt mycket mera och de som satte sig på bakhasorna eftersom detta var alldeles för mycket.

Till slut – men först efter debaclet i Virginia, jag återkommer till det – lyckades presidenten med stöd av ett antal republikaner dock få igenom sitt infrastrukturpaket. Alltid något. Behovet är tämligen uppenbart.

Men det stora reformprogrammet har han trots att det i de olika manglingarna fram och tillbaka bland de splittrade demokraterna i stort sett halverats ännu inte fått igenom. Förr eller senare lyckas det nog – men processen som sådan har onekligen skadat.

Guvernörsvalet i Virginia sågs allmänt som en mätare på de politiska stämningarna.

Det borde ha vunnits av demokraterna, men i stället kapade en ny republikansk kandidat hem segern. Och det noterades att det finns 50 mandat i kongressens representanthus vars valkretsar vanns av Biden förra året med mindre marginal än vad han då vann Virginia med.

Även om en påtaglig inflation – i oktober uppmättes den högsta siffran på 30 år – börjar tränga sig på är dock den amerikanska ekonomin på tydlig uppgång, vilket borde gynna presidenten.

Men i dagens USA är det andra frågeställningar som dominerar. Det pågår något av ett kulturkrig om sociala och andra värderingar där demokraterna ibland drivs påtagligt långt vänsterut av sin flank, och där samma sak tydligt sker med republikanerna.

I Virginia handlade det inte om ekonomin, utan om huruvida föräldrar skulle ha inflytande över vad deras barn lärde sig i skolan.

Stödet i opinionsmätningarna för president Biden har dalat påtagligt under de senaste månaderna. Ett schabbligt uttåg ur Afghanistan, sedvanliga problem vid den sydliga gränsen och oförmågan av demokraterna att hålla sams har allt bidragit.

Det blev ingen rivstart. Och det är inte bilden av ett kraftfullt ledarskap i Vita Huset som tornar fram.

Att säga att det därmed är säkert att Biden-administrationen och demokraterna kommer att förlora valet om ett år är dock att gå för långt. Men för att vända utvecklingen krävs en kraftfull inrikespolitisk offensiv med presidenten själv tydligt i täten.

Någon sådan syns dock ännu inte.

Därmed är frågan om huruvida Donald Trump har möjlighet att återkomma 2024 plötsligt blivit aktuell. Med nuvarande trender kan man nog säkert säga att det blir Donald Trump som avgör vem som blir republikanerna kandidat 2024 – antingen han själv eller någon mer eller mindre stöpt i samma form.

Kring vad detta skulle kunna innebära kommer det att finnas anledning att återkomma. Det går att konstruera scenarier som för in landet i en djupgående konstitutionell kris när Trump antingen ännu en gång säger att han bestulits på valresultatet eller faktiskt vinner och sätter hämnden i centrum för sin maktutövning.

Och det är mot denna bakgrund som den närmast accelererande polariseringen i landet är så oroande.

Också från strikt utrikespolitisk utgångspunkt.

När man är i Los Angeles med sina närmare 15 miljoner invånare i den vidare regionen känns Washington förvisso långt borta och Europa om möjligt ännu längre bort.

Utanför den stora hamnen i Long Beach låg härom dagen 78 stora containerfartyg lastade med varor inte minst från Kina och väntade på att få komma in. I snitt får de nu vänta tio dygn.

Den amerikanska ekonomin suger in konsumtionsvaror från Asien i sådan takt att infrastruktur och transportsystem inte klarar av det. Plötsligt uppstår det brist av än det ena och än det andra. Priserna går upp.

På måndag skall president Biden ha ett videomöte med president Xi Jinping. Även om motsättningarna är betydande, och frågan om Kina i stort sett den enda som det råder inrikespolitiskt samsyn kring, förefaller det som om Vita Huset vill gå in i en mer konstruktiv fas vad gäller relationen.

Att man i förgår gjorde ett viktigt gemensamt uttalande i klimatfrågan var notabelt. Det låg säkert mycket diplomatiskt arbete inte minst av John Kerry bakom detta, och det blir nog i hög grad axeln mellan Peking och Washington som avgör vad som nu kan komma ut ur COP26 i Glasgow.

Själv lämnar jag nu soliga Kalifornien och för bege mig till minst lika soliga Dubai. Från styrelsesammanträde med RAND Corporation – världens kanske både första och viktigaste tankesmedja – bär det nu av till en sedvanlig samling på inbjudan av utrikesministeriet i Abu Dhabi.

Det stora Airbus380-flygplanet flyger nu norrut norr om Grönland, kommer in över den euroasiatiska landmassan någonstans över Kola-halvön och flyger därefter rakt söderut över Ryssland, Kaspiska Havet och Iran innan det efter femton timmar eller så blir dags för landning i Dubai.

Där möter mig en annan verklighet.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: