Osäkert med resultat i Glasgow, s k historisk resolution från Peking, Kremls press på Ukraina och alarmerande i Etiopien.

STOCKHOLM: Jag njuter av en lugn helg hemma inför en månad som kommer att innebära åtskilligt med resor i olika ärenden för min del.

Viktigt är att försöka att följa med vad som händer på COP26 i Glasgow.

De stora ledarnas stora anföranden har passerats, de har nu alla åkt hem, och nu är det de kvarvarande förhandlarna som inte minst under den kommande veckan skall försöka nå fram till konkreta resultat.

Det brittiska ordförandeskapet har uppenbarligen satsat mycket på ett antal mindre allomfattande med viktiga delöverenskommelser i akt och mening att visa att resultat åstadkommits.

Det handlar om att avskogning skall upphöra, om att kraftfullt minska utsläppet av metangas och inte minst handlade det om försöket att få en uppgörelse om att fasa ut kol i kraftproduktion till 2040.

En överenskommelse blev det, men självfallet reducerades dess värde rätt kraftfullt när de tre ledande kolanvändarna Kina, USA och Indien liksom för övrigt också kolexportlandet Australien ställde sig utanför.

Än är det självfallet för tidigt att slutsummera klimattoppmötet, men som det nu ser ut verkar de stora genombrotten svåra att uppnå. Den axel av samarbete mellan USA och Kina som beredde vägen för Paris-avtalet finns inte, och därtill kommer att stora utsläppsländer nu riktigt konkret börjar att se de betydande svårigheter man stor inför.

Kinas Xi Jinping hörde till dem som inte kom till Glasgow, och det hade säkert också att göra med förberedelserna för det viktiga möte med kommunistpartiets centralkommitté som sägs komma att äga rum under den kommande veckan.

Inte bara är detta ett viktigt möte på vägen mot nästa års partikongress, utan det sägs nu att det komma att anta en historisk resolution av samma dignitet som de som antogs 1945 under Mao Tsetung och 1981 under Deng Xiaoping.

Och nu är det uppenbarligen Xi Jinping och hans politiska kurs som skall kodifieras samtidigt som partiets 100-årsjubileum firas. Tydligen har en ny kort version av partiets historia förhandlats fram – sådant brukar vara komplicerade saker i kommunistiska partiet måna om att ha en rensad och redigerad historia att falla tillbaka på.

Säkert har resolutionens olika formuleringar arbetats fram noggrant, och det kommer därför också att ägnas mycket tid åt att senare analysera vad den har att säga om Kinas utveckling under de kommande åren.

Kring den frågan är osäkerheten i alla fall på lite längre sikt högst betydande.

Jag tillbringade ett dygn i Berlin i veckan som gick i en sammandragning av åtskillig kompetens i det ämnet. Det går att göra scenarier där Kinas ekonomiska utveckling stannar upp och leder till politiska problem, men det går också att göra scenarier där den kinesiska ekonomin om några decenniet är tre-fyra gånger större än den amerikanska.

Och alldeles självfallet kommer det att ha betydande globala konsekvenser hur Kinas utveckling kommer att bli.

I Berlin fortsätter regeringsförhandlingarna med tysk grundlighet. Ca 300 personer lär vara engagerade i de 22 olika arbetsgrupper som skall mala fram det slutliga dokumentet om den kommande regeringens politiska inriktning.

Och att detta arbete sker utan direkt iblandning av sakkunniga tjänstemän leder till viss nervositet runt om på de olika ministerierna.

På det utrikespolitiska området är det tydligt att de två partier som tillsammans blir större än socialdemokraterna i den kommande regeringen kommer att vilja ha ett skarpare tonläge mot såväl Ryssland som Kina.

I framför allt Washington förefaller man nu tydligt oroad för vad som kan vara på gång vad gäller ryskt agerande gentemot Ukraina. Jag tillhör förvisso dem som under de senaste månaderna varnar för den tydliga skärpning av den ryska politiken som olika uttalanden tyder på.

Nu talas det om ryska trupprörelser, men än så länge förefaller dessa inte beröra de två arméer som framför allt är inriktade för operationer mot Ukraina.

Tveklöst är dock att Moskva medvetet försöker att strypa viss energitillförsel till Ukraina, och det kan komma att leda till en besvärlig situation när de kallare månaderna nu närmar sig.

Uppmärksamhet är påkallad.

Lite längre bort finns det all anledning att vara oroad för utvecklingen i Etiopien. Jag noterade att UD nu avråder från alla icke nödvändiga resor till landet, och jag befarar att detta är högst motiverat.

Etiopien är med sina ca 120 miljoner invånare kontinentens näst största land efter Nigeria, har länge setts som relativt framgångsrikt och är ju dessutom sätet för den Afrikanska Unionen med dess viktiga roll. Ett sammanbrott för Etiopien skulle få utomordentligt allvarliga konsekvenser.

Med ett hundratal olika språk och ett tiotal olika regioner med varierande krav på autonomi är riskerna påtagliga. Nu har de grupperingar med förankring i den nordliga provinsen Tigray som centralregeringen fört krig mot lyckats med en motoffensiv som lett till farhågor för att de skulle kunna hota huvudstaden självt.

Det har hänt förr. Det var från Tigray som man 1991 gick till offensiv och till slut störtade den marxistiska regimen i Addis, och sedan kom att styra landet i nästan två decennier.

Premiärminister Abiy Ahmed fick makten 2018 och hyllades tidigt för sin demokratiska öppning liksom att det blev möjligt att sluta fred med Eritrea. Nobels fredspris kunde han ta emot året därpå.

Men nu ser det påtagligt illa ut.

Afrikanska och amerikanska fredsansträngningar kämpar än så länge i påtaglig motvind. Just nu handlar det om att förhindra en offensiv mot huvudstaden och få någon typ av samtal till stånd.

Det mesta tyder dock på att det kommer att bli värre innan det möjligen finns en förutsättning för att politiskt undvika en än större katastrof för detta viktiga land.

Den amerikanska inrikespolitiken under den senaste veckan har haft sitt intresse med bl a guvernörsval i Virginia och beslut till slut i kongressen om satsningar på infrastruktur.

Men jag avstår från kommentarer om USA denna gång, och det är på grund av att jag har inte mindre än tre resor dit under den kommande månaden, och det ger lite bättre utrymme för kommentarer.

Denna vecka bär för min del först av till Santa Monica i Kalifornien för styrelsesammanträde med RAND Corporation – det första i fysisk form på ett bra tag – och därefter till Dubai för en sedvanlig sammandragning om den regionens varierande utmaningar.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: