G20 i Rom med blandat resultat, COP26 i Glasgow med blandade utsikter – och lite annat.

STICKHOLM: Det andra betänkandet från den s k coronakommissionen kom föga förvånande till slutsatsen att Sverige under det inledande skedet av pandemin gjorde i stort sett allting fel.

Omdömet är rätt förödande.

I grunden låg att Folkhälsomyndigheten felbedömde situationen också när dess motsvarighet i andra europeiska länder hade en annan och mer allvarlig bedömning.

Inför pocketupplagan av min bok ” Den Nya Oredans Tid”, med ett nytt långt kapitel om pandemier och denna pandemis inledning, hade jag anledning att gå igenom det i detalj.

Till detta kom så att regeringen, av skäl som man kan diskutera, beslutade sig för att sätta sig i baksätet i frågan. Och därmed blev hela beslutsfattandet under ett kritiskt skede senfärdigt gränsande till halvhjärtat.

Konsekvenserna vet vi.

Förvisso fanns brister från längre tillbaks i tiden, men de framstår knappast som särskilt allvarliga. I debatten då hävdades från vänsterhåll att avmonopoliseringen av apoteken lett till stora problem, men kommissionen konstaterar i stället att mångsidigheten i kanaler ledde till god försörjning med läkemedel.

Och man konstaterar också den privata vårdsektorns viktiga bidrag – problemet var ibland den offentliga vårdsektorns förmåga att ta tillvara på denna.

Det finns mycket att lära.

I det vidare perspektivet avslutas i dag G20-ländernas toppmöte i Rom och allt förflyttas till maratonmötet COP26 om klimat i Glasgow.

G20 var viktigt dels för ökade resurser till att bekämpa pandemin, och dels som en inledande förhandling om klimatfrågorna.

I den första delen innehåller slutsatserna bra formuleringar men få konkreta åtaganden. De ca 23 miljarder dollar som krävs för att komma upp till 70% vaccinering i världen i dess helhet före nästa sommar borde man ha klarat av.

Vad gäller klimatet förefaller man inte ha kunnat enas om nya viktiga konkreta åtaganden som stopp för bidrag till fossila bränslen eller stopp för nya kolkraftverk, utan nöjer sig med mer allmänna om än viktiga uttalanden.

Men nu kommer allt att handla om Glasgow.

Värdet av dessa maratonmöten är inte alldeles uppenbar. Jag var ett kort tag på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn 2009. Tusen och åter tusen s k aktivister av de mest olika slag, men de reella förhandlingarna skedde i en begränsad krets av världsledare.

Köpenhamns-mötet kom att misslyckas. Kina och Indien ville då ännu inte riktigt spela boll, och president Obama visste att det fanns gränser för vad han kunde få med sig kongressen på. De europeiska ambitionerna var omfattande, men resultaten blev begränsade.

Mötet COP21 i Paris 2015 blev då bättre. Nu var för första gången Indien och Kina mer reellt med på att någonting måste göras, och det var av avgörande betydelse. En principiell överenskommelse om att begränsa temperaturhöjningen till under 2 grader – ner mot 1,5 grad – kunde undertecknas.

Det var ett viktigt genombrott.

I detta ingick också att länderna löpande skulle redovisa sina insatser för att nå detta mål, liksom att de rikare länderna skulle bistå de mindre rika med ca 100 miljarder dollar om året för att klara omställningen.

Och det är detta som nu ligger på bordet i Glasgow.

De s k nationella åtaganden som nu föreligger är i grunden otillräckliga. En redovisning i veckan som gick hävdade att vi nu är på väg mot en uppvärmning vid seklets slut på 2,7%, vilket är långt från de uppsatta målen, och med mycket stora konsekvenser för betydande delar av världen.

Och utmaningarna är betydande.

Till Glasgow kommer Joe Biden utan att ännu ha fått igenom sina avgörande insatser i den amerikanska kongressens. Hans jättelika plan på Build Back Better har fastnat i framför allt motsättningarna i det demokratiska partiet, även om det nu finns tecken på att han är på väg att få igenom en plan som är ungefär hälften så stor som den han föreslagit.

Hur klimatdelarna i ett slutgiltigt paket kommer att se ut vet vi dock ännu inte.

USA och dess klimatförhandlare John Kerry kommer dock att vara nyckelaktörer i Glasgow. Den stora frågan är om de förmår att mitt i all annan konfrontation etablera ett konstruktivt förhållande till Kina. Det var i ett sådant som den reella nyckeln till förhandlingsframgången i Paris låg.

Kina var redan förra året ute med ett åtagande om klimatneutralitet till 2060, och har sedan dess kompletterat med åtaganden om att stoppa all hjälp till kolkraft runt om i världen, vilket betyder lika mycket som EU:s samlade åtaganden, men har hitintills motsatt sig krav på ett omedelbart stopp för nya kolkraftverk.

Indien har ännu inte redovisat någon plan, men är tydlig med att man ser en roll för kolkraften under en betydande tid framöver.

EU:s ambitioner är med rätta höga, men det skall nog i ärlighetens namn tillfogas att de långt gående ambitionerna i det s k Fit for 55- programmet ännu inte omvandlats till konkreta och bindande beslut.

Det är i dessa fyra som den absoluta huvuddelen av de globala klimatutsläppen sker. Och det enstaka viktigaste för att bryta utvecklingen mot ökande utsläpp är självfallet vad som händer med kolanvändning i Kina och Indien.

Diskussionerna i Glasgow underlättas inte av att vi just nu har energikris på lite olika håll i den globala ekonomin. Priserna stiger, och tillgången blir mer utsatt. I Kina ökar man nu kolbrytningen för att klara den omedelbara krisen.

Till händelserna i övrigt ute i världen må noteras att det varit viktigt parlamentsval i Japan i dag. Som väntat fick sedan länge regerande LDP vidkännes förluster, men ser trots detta ut att behålla en fungerande situation i parlamentet.

Noteras bör också viktiga bilaterala möten i anslutning till G20 i Rom. President Biden gjorde en med amerikanska presidenters mått tämligen unik pudel när det gällde hanteringen av ubåtar med Australien, och sannolikt gav man Paris en del ytterligare plåster på såren i olika frågor.

Inte minst är Paris angelägen om Washingtons stöd för sina lite vagt definierade ambitioner när det gäller europeiskt försvarssamarbete.

Och i morgon inleds Nordiska Rådets session i Köpenhamn. På dess dagordning står en diskussion om vilka slutsatser som skall dras av pandemin och det nordiska samarbetet.

Det borde kunna bli en både dynamisk och laddad diskussion, men säkert är det inte. Också statsministrarna träffas – sista gången för Stefan Löfven och första gången för Jonas Gahr Störe.

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: