Nya insatser mot pandemin, frågan om Polen och tumult med Turkiet.

STOCKHOLM: De senaste dagarna har det för min del varit mer än vanligt att göra med mitt uppdrag för WHO med samordning av insatser för pandemin inom ACT-A.

Nästa helg är det stort toppmöte i G20-kretsen i Rom, och inför detta kommer vi att komma ut med en strategisk plan och en budget för insatser som sträcker sig nästan ett år fram i tiden.

När G20 hade hälsotoppmöte i Rom mot slutet av våren beställde man dessutom en strategisk översyn av ACT-A. Den har nu genomförts, och till dess slutsatser hörde att mandatet för ACT-A nu förlängs till september nästa år.

Det är ett utryck dels för att pandemin är mer långvarig än vad nog många trott och dels att dessa insatser för att koordinera allt som görs är mycket viktiga.

Såväl den strategiska översynen som arbetet med budget och plan har tagit betydande tid under de senaste veckorna – dock inte främst av mig – men om det blir grönt ljus från Rom kommande helg kan fokus förskjutas lite mer mot substansfrågorna.

Och det behövs.

På andra sidan Östersjön har pandemin tagit ny fart i de baltiska länderna, och i Ryssland ser det just nu riktigt illa ut. Där handlar det inte minst om att bristande tilltro till myndigheterna gjort att vaccineringen fortfarande ligger på en alldeles för låg nivå.

Men också andra länder ser lite oroande ut, bl a Storbritannien av skäl jag har svårt att omedelbart få grepp om. Vintern kan bli besvärlig.

Ser man på WHO:s veckosiffror så är Europa nu den enda region där pandemin just nu ökar. Den regionen inom WHO innefattar Ryssland.

Globalt ligger siffran på vaccineringar nu kring 34% av den samlade befolkningen, men i låginkomstländer i t ex Afrika handlar det om enstaka procent.

Insatserna i ACT-A kommer nu att fokuseras på att få ut vaccin, tester och läkemedel av olika slag till de länder och områden där det finns en risk för att pandemin tar rejält fart igen.

På vaccinsidan underlättas detta av att produktionen nu kommit igång ordentligt. Och det finns nu dessutom hopp om nya läkemedel, även om vi inte är där riktigt ännu.

Den gångna veckans EU-toppmöte uppmärksammades väl mest därför att det var Angela Merkels sista, liksom f ö Stefan Löfven. Merkel har varit något av ett ankare i mer än hundra EU-toppmöten under de senaste 16 åren, och betydelsen av hennes insatser har varit stor.

Som något av ett slutord sade hon att konflikten med regeringen i Warszawa nog löses bättre på politisk än på juridisk väg, och det tror jag är klokt.

Nu avvaktas först ett beslut i EU-domstolen, men därefter bör det nog bli dags för rejäla politiska samtal för att utreda vad den polska ledningen egentligen syftar till.

Ingen har något intresse av att driva Polen ut ur EU, men alla har samtidigt ett fundamentalt intresse av att grunderna för det gemensamma samarbetet och beslutsfattandet respekteras.

Än mer besvärliga är relationerna med Turkiet, där president Erdogan i går beordrade sitt utrikesministerium att utvisa ambassadörerna från inte mindre än tio länder – däribland USA, Tyskland, Frankrike och Sverige – för att dessa haft synpunkter på domstolsförhandlingarna mot Osman Kavala.

De har de inte varit ensamma om. Hela den rättegången har i grunden underkänts av den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, och därmed har Turkiet en skyldighet att sätta honom fri. Att ett antal ambassadörer mer formellt påtalade detta var både rimligt och riktigt.

Vad detta nu kommer att leda till återstår att se.

Åtgärden skulle – om den genomfördes – leda till en djup kris mellan Turkiet och alla ledande länder inom Nato och EU, och detta i en situation där förtroendet för hanteringen av den turkiska ekonomin dessutom dallrar högst påtagligt.

I sin samlade historia har Turkiet bara utvisat tre ambassadörer, och den senaste var den iranska någon gång får närmare fyrtio år sedan.

Alldeles säkert kommer utrikesminister Çavuşoğlu att göra allt han kan för att stoppa detta, men det är nog tveksamt om han kommer att lyckas. Tydligen skall det avgöras på ett regeringssammanträde i morgon.

Hur som helst blir fortsättningen på detta betydelsefull.

För mig inleds nu ytterligare en vecka som i allt väsentligt tillbringas i Stockholm – även om jag ser fram mot ett snabbt besök i Helsingfors också.