Inför det viktiga skiftet i Berlin.

STOCKHOLM: I veckan som gick tillbringade jag något dygn i Tyskland – dels i Berlin och dels i Heiligendamm uppe vid Östersjö-kusten – för diskussioner med olika politiska företrädare om olika främst utrikespolitiska utmaningar som en kommande tysk regering kan komma att ställas inför.

Ungefär samtidigt avslutades de inledande sonderingarna om en ny regering mellan SPD, FDP och de Gröna, ett gemensamt papper producerades och på basis av detta väntas beslut om mer formella regeringsförhandlingar inom kort.

Allmänt än förväntningen att dessa kommer att lyckas. De Gröna måste i regering, SPD har självfallet kanslersposten i sikte och FDP kan knappast hoppa av igen efter vad som hände 2017.

Och sanningen är dessutom att CDU och CSU efter det mycket dåliga valresultatet befinner sig i ett tämligen erbarmerligt tillstånd.

Så sannolikheten är högst betydande för att man får ihop det hela till slutet av november för att ha en ny kansler på plats när EU-ledarna träffas för sedvanligt toppmöte före jul.

Men det kommer som alltid att ta veckor. Traditionellt förhandlar man fram dokument långt mer omfattande och detaljerade än vad som är fallet i t ex Sverige med både nack- och fördelar i detta.

Mitt dygn i Berlin sammanföll med den stora också militärt präglade ceremoni man höll för att avtacka alla de som deltagit i den tyska insatsen i Afghanistan med allt vad landet har i form av ledning självklart närvarande.

Insatsen i Afghanistan var stor för Tyskland, och efterdebatten efter det brådstörtade slutet har varit mer intensiv och bitter än kanske i något annat land.

Möjligen har det sin förklaring i att detta var landets första verkligt stora internationella insats av detta slag, och som sådan innebar en betydande förändring.

Och det var också slående i de mer informella diskussioner jag deltog i hur allt detta satt mycket djupt – och att det omedelbart ledde till frågor om den pågående insatsen i Mali. Det kommer att ställas många och svåra frågor kring den.

Relationen med Frankrike är och förblir central, men i snart sagt varje fråga som kom upp i den diskussion jag deltog i framställdes den som mycket besvärlig med påtagligt skilda perspektiv när det gällde möjliga vägar framåt.

I sig är detta knappast någon nyhet, men trots detta var det tämligen slående, och sträckte sig tvärs över partigränserna.

Också relationen med USA är inte utan sina utmaningar. Det brådstörtade uttåget ur Afghanistan har gett den sina törnar, och även här fanns en påtagligt stigande oro för vart den amerikanska utvecklingen på lite sikt kan vara på väg.

Är det Trump eller Biden som i det längre perspektivet kommer att vara parentesen? Och vilka är de slutsatser som EU måste dra av detta? Ingen hade något alldeles tydligt svar, men frågan växer alldeles uppenbart i tyngd.

Relationen österut har förändrats. Den generation för vilken tacksamheten till Ryssland för Tysklands återförening naturligt nog var mycket stark lämnar gradvis scenen, och det är nu betydligt mer kritiska tongångar som börjar att dominera.

Alldeles entydigt är det inte. I delar av det som förr var DDR märks en delvis annan inställning, och jag var del i en spännande kvällsdiskussion med en ledande företrädare för den riktningen. B

Såväl FDP som de Gröna har en påtagligt mer kritisk inställning, men Berlin kommer alltid att hålla samtalsrelationen med Moskva öppen. Det grundläggande tonläget håller dock tydligt på att förändras.

Viktig blir relationen till Ukraina, och det finns av allt att döma en ökad medvetenhet om de risker som långsiktigt ligger i den ryska politiken mot landet som den kommit till uttryck genom Putins essä under sommaren och Medvedev inte mindre anmärkningsvärda artikel den senaste veckan.

Någon med betydande insikt i ärendet fällde uttrycket att vi befinner oss i en ”förkrigstid” i den relationen, och det har självfallet implikationer.

Och självfallet handlade åtskilligt om Kina med en stark kritisk ton om än med en viss distans till alltför uppskruvad amerikansk retorik och en medvetenhet om att den ekonomiska relationen inte saknar betydelse.

EU måste formulera sin egen politik – därom var alla eniga – om än självfallet i en nära dialog över Atlanten.

Själv betonade jag det komplicerade i en global situation där vi å den ena sidan har tydligt växande spänningar – främst mellan USA och Kina – och å den andra ett minst lika starkt växande behov av samarbete med alla för att klara de globala utmaningar som såväl pandemin som klimatet utför.

Kommer vi att klara den balansgången? Kanske har EU faktiskt större möjligheter att göra det, och i det ligger ju också en skyldighet att försöka.

Tysklands roll blir viktig i det avseendet under de närmaste åren

De informella diskussioner jag deltog i med olika partiföreträdare handlade om dessa ämnen, men i media kunde jag följa också hur de olika ekonomiska utmaningarna tränger sig på.

På Volkswagens styrelsesammanträde hade förekommit ett scenario där man skulle tvingas att reducera antalet anställda med ca 30.000 personer – vart fjärde jobb – om man inte kraftfullt accepterade sin egen omställning. Och fordonsindustrin förblir motorn i den tyska industrin och mycket av den tyska ekonomin.

Strax söder om Berlin bygger nu Tesla i rekordfart en ny jättefabriker som när den om några år är uppe i full produktion skall producera en halv miljon elbilar om året. Investeringen välkomnas, men det handlar också om en förstklassig utmaning mot den tidigare världsledande tyska bilindustrin.

Och tydligen hade Tesla-chefen Elon Musk kopplats in per telefon till en senare del av Volkswagens styrelsesammanträde för att ge sin vision av den stora omvandling som nu kommer.

Den kommer att skaka om Tyskland. Tesla är en gigantisk utmaning, men också Kina ligger långt före när det gäller produktionen av elbilar just nu, och har ju fortfarande ett försprång också när det gäller de viktiga batterierna.

Kommer en ny koalition att klara detta? Också landets digitalisering kräver en betydande acceleration för att man inte skall hamna på efterkälken. Energipolitiken brottas med konsekvenserna av beslutet att avveckla kärnkraften, och energipriserna är också därför höga med de ekonomiska konsekvenser detta får.

Det var spännande diskussioner i Berlin och vid Östersjön-kusten, och det blir ett par ytterligare resor i den riktningen under de närmaste månaderna.

Men den kommande veckan stannar jag hemma i Sverige – dock med en snabb utflykt till Göteborg. .

Kommentarer är stängda.

%d bloggare gillar detta: